Välja två fullmaktsgranskare för att granska representanternas fullmakter och fastställa de representerade föreningarnas sammanlagda röstetal

”De små pensionerna är för låga”

Ole Norrback valdes till ordförande i Svenska pensionärsförbundet för drygt 12 år sedan. Då lyfte han fram tre områden som skulle prägla hans ordförandeskap: intressebevakningen, medlemmarnas trivsel samt att få samhället att bättre ta till vara de äldres erfarenheter.

Vid årsskiftet överlämnade han ordförandeklubban till sin efterträdare Ulla-Maj Wideroos. God Tid träffade avgående ordförande strax efter nyår för att se tillbaka på åren som gått, men också för att fråga vad han tänker göra nu.

Hur har pensionärsförbundet lyckats slå vakt om medlemmarnas intressen?

– Det är svårt att mäta, men den stora förändringen är att beslutsfattarna lyssnar mer på pensionärerna idag än för 12 år sedan. Jag har som ordförande varit sakkunnig i alla riksdagsutskott. Det hände inte under min tid som aktiv politiker.

Pensionärerna är många fler idag, fler än 1,6 miljoner. Det har inget parti med självbevarelsedrift råd att ignorera. – Mycket positivt har hänt, men de små pensionerna är fortfarande för låga, säger han. – Det enda sättet att få en ändring på det är att höja garantipensionen och att höja den övre gränsen för när folkpensionen slutar betalas ut. På det sättet kan man ge dem som har små arbetspensioner lite mer pengar.

Trivseln då?

– Det är lättare att mäta. Folk går inte med i en organisation som de inte tror på. Svenska pensionärsförbundet har under alla år jag varit ordförande, med undantag av de två sista åren, fått fler medlemmar. Det är det bästa betyget på att pensionärsrörelsen sysslar med sånt som folk uppskattar.

Svenska pensionärsförbundet gör då och då förfrågningar om vad medlemmarna vill att förbundet ska arbeta med. Svaren kretsar mest kring socialt umgänge och trivsel. Intressebevakningen kommer långt ner på listan. – Det här visste jag inte när jag blev ordförande. Nu förstår jag det bättre, ensamheten är ett växande problem bland de äldre. De som ännu är friska och levnadsglada vill komma ut. De vill resa, om de har råd med det, och spela boule och dansa, vilket inte kostar så mycket.

Hur har du själv trivts?

– Inte skulle jag ha stannat om jag inte trivts. Det har gett mig mycket.

Ole Norrback strävade efter att besöka alla medlemsföreningar i snabb takt efter att han hade blivit vald till förbundsordförande. – jag tror att jag besökt dem alla, säger han.

”Var ålder har sin charm. Har man dålig hälsa eller om man har någon i närmiljön som är sjuk så då kan man inte se lika ljust på åldrandet som jag gör. Jag försöker se positivt på livet. Så tryggt att åldras i Finland som det är nu har det aldrig varit förr!”

I sin allra första ledare i God Tid skrev Ole Norrback att Finland som samhälle måste bli bättre på att tillvara den äldre befolkningens livserfarenhet. – Det stämmer fortfarande. Hälften av de som går i pension är villiga att fortsätta att jobba men på deltid. Vi har ett osmidigt system. Den ena dagen arbetar man heltid och den andra dagen är man pensionär på heltid. Både för arbetsgivaren och för den anställda skulle det vara bättre om övergången till pensionärslivet skedde successivt. Den övre gränsen för när man måste gå i pension borde tas bort.

Ett växande förbund

Svenska pensionärsförbundets medlemsföreningar växte kraftigt ända fram till coronans utbrott. Vad är hemligheten? – En orsak är att en stor del av oss som är pensionärer nu har vuxit upp med föreningsliv. Då är det naturligt att man fortsätter att vara föreningsaktiv även som pensionär. En annan orsak är att man går med för att man uppskattar verksamheten.

I den första ledaren skrev Norrback även att ett nätverk är starkt bara så länge medlemmarna vill ha det så. De senaste åren har några av de minsta och svagaste föreningarna lagt ner verksamheten. Är det ett tecken i tiden? – Det varierar. Det finns små föreningar och stora föreningar. Det finns små föreningar som är väldigt aktiva, men det finns också de som har problem. Så är det i alla organisationer. Under min tid har några föreningar försvunnit, men några har också kommit till. I både Kaskö och Iniö har föreningarna kommit igång på nytt. Antalet föreningar är ungefär lika stort som när jag kom med. Det är så som en levande organisation fungerar.

Skiftande intressen

Numera möter man allt oftare ofrivilliga pensionärer, personer som inte känner sig bekväma med att gå med i pensionärsföreningen när de är under 70.

Hur ska de lockas med?

– Det är en utmaning. När man organiserar människor som är mellan 60 och 107 år så är deras intressen vitt skiftande. Att hitta verksamhet som lockar alla är svårt. Det som lockar de flesta är den sociala samvaron. Det kan man göra över generationsgränserna. Det är klart att en ung pensionär inte är motiverad att komma med om resten av gänget är över 80. Jag vill inte tala om föryngring i pensionärssammanhang, men att det sker en kontinuerlig förnyelse är viktig.

Många äldre gruvar sig över kvaliteten i vården. Riksdagen har försökt säkerställa kvaliteten i vården med nya lagar, men den stora utmaningen är att få tillräckligt med personal. – Vi måste locka hit fler invandrare. Det kan också vara en bra lösning. Många invandrare kommer från länder där respekten för äldre människor är stor, större än här, säger Norrback.

Han ser faror i att vi övervärderar uttrycket att bo hemma. Hemmet kan också bli ett fängelse när man inte längre kan röra sig. – En svensk tidning hade en talande karikatyr med två pensionärer. Den ena frågade: ”Hur ska du fira jul?” Varvid den andra svarade: ”Två minuter på juldagen tillsammans med hemvårdaren”. Det är inte bra att bo kvar i en överstor bostad. Vi behöver flexiblare bostadsformer, men det kräver att de äldre själva förbereder flytten. Det kan ofta vara en svår process, säger han och låter blicken glida runt i vardagsrummet.

Ole Norrbacks hem i Vasa vittnar om hans och hustrun ViviAnns intresse för konst, men också om de många resor som han gjorde runtom i världen som minister.

När intervjun görs är det snart dags för det första välfärdsområdesvalet i Finland.

Ole Norrback är ovillig att skicka någon hälsning till beslutsfattarna i de nya välfärdsområdena. – Jag har bytt åsikt i den här frågan. När jag var ung trodde jag på landskapssjälvstyrelse. Om vi hade haft större kommuner kunde kommunerna ha behållit en större del av social- och hälsovården, men det är förspilld mjölk att tala om det nu. De 22 landskapen svarar egentligen mot större primärkommuner.

Pensionsindexet

Debatten om pensionsindexet har följt Ole Norrback både i politiken och som pensionärsordförande. Arbetspensionerna ökar relativt sett mest i förhållande till lönerna när det är dåliga tider.

Är det sunt att ha det på det viset?

– Jag har länge dragit mig för att diskutera den där frågan, inte för att jag är rädd att diskutera den. Det är inte värt att diskutera med en part som inte är mottaglig för argument. – Jag har inget emot att pensionerna skulle stiga i samma takt som lönerna. Varför skulle jag ha det? Med det sagt måste man samtidigt ta ansvar för att pensionerna räcker till för barn och barnbarn. Jag är inte försäkringsmatematiker, men jag litar mera på dem än på dem som tycker till i insändarspalterna.

Ole Norrback blev förbundsordförande mitt i finanskrisen och