Mångas sista tid är nu!

Debatt

◗ Hundratals människor lever idag helt beroende av en vårdande personal. Deras sista tid är nu och det är viktigt att de får en värdig och god vård, som ett tack från det samhälle de byggt upp för vår nästa generation.

Personalsituationen är alarmerande och man är inom vården tvungen att anlita alla tänkbara resurser. Pensionerade sjukskötare, studerande, andra som kan anlitas för arbetet. Problemet är inte endast att värva personal, när man fått in nyanställda gäller det att få dem att trivas. De äldre måste ta hand om de nya. Arbetsgivaren bör anstränga sig att behålla dem. Ett program bör finnas för att få nyanställda att trivas.

Riksdagen har bestämt att personaldimensioneringen inom äldreomsorgen senast 1.4.2023 skall vara 0,7 anställd per klient. Verkställigheten blir sannolikt uppskjuten för vården lyckas inte locka till sig tillräckligt med personal. Situationen är alarmerande och kan orsaka utbränning och sjukskrivning bland de anställda.

Då den minsta enheten, arbetstagaren på en arbetsplats mår bra, då mår arbetsplatsen bra, trivseln ökar, arbetet känns belönande, personalomsättningen minskar, arbetsplatsen får ett gott rykte och kompetenta personer söker sig dit. Då mår också klienterna bra. Utgångspunkten bör vara; ”Hur skulle jag själv vilja ha det i motsvarande situation”. En del av vårdpersonalen har enligt utredningar sagt, att de inte skulle vilja vårdas av den institution de jobbar i. Då är något i grunden fel. Chefen behöver visa sig på arbetsplatsen, lyssna och visa att man bryr sig. Många sätt att öka trivseln är helt gratis.

Det verkar som om den privata sektorn är bättre på att ta hand om sin personal än den offentliga sektorn. Det uppstår konkurrens om de begränsade personalresurserna. Då får den offentliga sektorn ta konsekvenserna, men det drabbar ändå i sista hand klienter och vårdtagare.

Det händer att man kommer med negativa uppfattningar om hur äldre vårdas. Kritiken är ofta obefogad.

rad lärarskolning för vuxenutbildning inte inkluderar sådant som behövs för många i gruppen 65+, och närmast fnyser åt sådan inkludering. En fortsättning kunde ha varit att undersöka till vilken grad digitalisering är baserad på åldersdiskriminering.

Författarna säger att boken är kritisk. Det stämmer, det finns många kritiska synvinklar inom delrapporterna. Men de stora frågorna är utanför bokens och forskningsprojektens inramning, t.ex. hur behandlas sådana personer som inte kan eller vill delta i det digitala

Många äldre är svårskötta av olika anledningar. Demens och flera av ålderdom orsakade sjukdomar, kan skapa aggressioner och psykisk tillbakagång. Man blir svårskött, det kan uppstå besvärliga situationer för den vanligen kvinnliga personalen, till den grad att vaktbolag måste anlitas. Den personliga intimhygienen och omsorgen, blöjbyten, toalettbesök, duschning, tvättning, matning, av- och påklädning är krävande och tålamodsprövande arbetsuppgifter, som därtill ska genomföras med känsla och respekt, morgon och kväll, dag efter dag. Allt detta utan att man får förfalla i en cynisk syn på den allra sista tiden i en medmänniskas liv. Situationen är inte alltid attraktiv, det finns lättare och tacksammare jobb att söka i ett samhälle som törstar efter personal.

Personalen inom omsorgen är värd all beundran för det livsnära jobb man utför. Vi är många som känner till vårdpersonalens arbete och önskar med speciell omtanke om just er, ett riktigt fint nytt arbetsår 2023.

Leif Jansson, Mariehamn

samhället? En elak jämförelse kunde vara att om hälsosektorn skulle använda motsvarande principer skulle man fokusera på de friska och starka och lämna de svaga och sjuka åt sidan eftersom de inte är produktiva.

En annan utelämnad synvinkel är medieoberoende skriv- och läskunnighet, likt digitaliseringens allmänna stil. En betydande andel av personer i arbetsålder har svårigheter att förstå och använda skriven information. Men när samma information visas på en skärm antager digitaliseringen okritiskt att den kan förstås och användas.

Boken utgår till stor del från att tjänsterna digitaliseras. Detta betyder att människorna skall anpassas till tjänsterna i stället för att anpassa tjänsterna till människorna. Boken ifrågasätter försiktigt ett sådant ”teknologiskt imperativ”.

Boken påstår att skapande expertarbete är omöjligt utan mångsidig digital kunskap. Pythagoras använde trädgårdens sand som skärm när han utvecklade geometri, indianerna, vikingarna och Kolumbus hittade vägen till Amerika utan GPS, medan Albert Einstein redan hade lite mer utvecklad utrustning.

Den som läser boken behöver information om åldersgruppens 65+ digitala kunskaper och användning på olika kunskapsoch kravnivåer, och hur inlärningsförmågan ändras när normalt åldrande medför försämring av kognitiva funktioner. Boken innehåller nog en punktstudie av personer på vårdhem som klarar pillerdoseringsrobotar men har svårigheter med videotelefonsamtal. Hur sådant stöder konceptet livslång inlärning är oklart.

Boken och dess forskningsprojekt visar att området är viktigt och behöver mera studier, gärna med breddat fokus. De olika forskningsprojekten är delvis magra så att djupanalyser görs på ett litet antal personer.

Arno Wirzenius

Ikääntyvät digiyhteiskunnassa

Elinikäisen oppimisen mahdollisuudet; 235 sidor + referenslistor. Kristiina Korjonen-Kuusipuro, Päivi Rasi-Heikkinen, Hanna Vuohijärvi, Kaisa Pihlainen & Eija Kärnä

ISBN 978-952-345-191-9