Behandla styrelsens berättelser och bokslutet för föregående kalenderår samt ta del av revisorns utlåtande

Hästprästen tar läsaren på en tidsresa i skären

I den nyutkomna boken Hästprästen tar pensionerade kyrkoherden Peter Kankkonen läsaren med på en tidsresa till barndomens Replot i Vasa skärgård. På 1950-talet lät Replotbönderna hästarna löpa fritt på ön efter att höskörden var bärgad. Det var en magisk tid.

Jag ville skriva en bok med en lycklig barndom, säger Peter Kankkonen när God Tid hälsar på i hemstaden Karleby. Det är viktigt att inte skämmas över att man har haft en lycklig barndom. Peter Kankkonen låter barn- och ungdomsåren ta stor plats i boken. Peter Kankkonen HÄSTPRÄSTEN – Oavsett om du talar om en blomplanta, ett föl, en hundvalp eller en människa så är det barndomen som präglar individen. Det Redan som treåring var jag intresserad av vad som hände i församlingen och stiftet. Då mamma ville läsa en saga önskade jag att hon hellre skulle som man upplever i barndomen är riktgivanberätta nyheter från domkapitlet. de för hur livet blir. När människor passe Peter Kankkonen beslöt sig tidigt för att bli präst. Nästan lika tidigt kom passionen för hästar in i bilden – ett intresse som funnits med honom rar femtio så blir barndomsminnena starkagenom livet. Här berättar han om den harmoniska uppväxten i en prästfamilj på re. Människans minne fungerar som en cirReplot och om en förgången prästgårdskultur. Under ungdomstiden går flytten till Nedervetil där han får möta den särpräglade dialekten och kel, när slutet närmar sig så närmar sig också humorn. Nu väcks också hans politiska engagemang. Prästbanan inleds i Helsingfors. Sedan kallar Österbotten, där han verkar som tidvis omutgångspunkten, säger han. stridd kyrkoherde i Karleby svenska församling i hela 28 år. Efter pensioneringen har han arbetat också som turistpräst på varmare breddgrader.

Peter Kankkonen skildrar livet i Vasa skär Författaren delar frikostigt med sig av människomöten och mustiga anekdoter ur ett långt och händelserikt prästliv. gård på 1950-talet i vackra nyanser. Det är lätt att dra på mun när han berättar om sin ISBN 978-951-550-874-4 allra första skoldag. Peter kom inte ihåg var 9 7 8 9 5 1 5 5 0 8 7 4 4 han var född, men kollade samma kväll med modern.

Följande dag fick lärarinnan veta att han var född ”I ett gathörn i Helsingfors”.

Peter Kankkonen begränsar sig inte till det som han själv upplevt, utan tecknar träffsäkert barndomens miljöer. Han kallar det att gå in i minnenas helgedom. – När jag skrev om tant Amalia så åkte jag ut till en vildvuxen äng. Den var precis som i min barndom, alla blommorna, alla sländor, flugor och fåglar. Jag var i den rätta miljön. Då väcks minnena till liv.

Han har tillbringat oräkneliga timmar på pastorskansliet i Replot. En annan viktig källa är hans mors anteckningar. Hon efterlämnade stora mängder brev och dagböcker som varit till ovärderlig hjälp.

Peter Kankkonen visste tidigt att han skulle bli präst. I prästgården på Replot avlöste gästerna varandra. En hade varit på Åland, en annan hade varit på en predikoresa i Nyland. Nyheter som berörde Borgå stift avhandlades titt som tätt. Sonen i huset lyssnade med stort intresse. I pojkrummet hade han ett inramat fotografi av biskoparna von Bonsdorff och Rosenqvist som hängde ovanför hans säng. – Jag kan inte förklara varifrån intresset för biskoparna kom. Det kom ut ett foto och jag

Hästsporten har gett Peter Kankkonen många goda vänner och insikter om livet. En häst är som en terapeut. Du får ett förhållande till hästen som bara den som har haft häst kan förstå, säger han.

PETER KANKKONEN

HÄSTPRÄSTEN

FONTANA MEDIA

hängde upp det på väggen.

Hästintresset blommar ut

På bokens pärmblad poserar Peter Kankkonen med en häst. Hästintresset sitter i generna. Både i pappans och mammans släkt finns det gott om hästfolk. När familjen flyttade till Nedervetil 1963 blommade hästintresset ut. – Grannen lät mig ha deras häst på prästgården i utbyte mot att jag skötte om allt jordbruksarbete som utfördes med hästen på granngården. – Sedan började jag följa med grannarna på trav.

Det ena gav det andra och 1968 började Peter Kankkonen skriva om hästsport för Vasabladet. – För mig var det en fullträff. Jag hade presskort och kom in överallt, jag fick resorna betalda och fick dessutom ersättning för att skriva om det jag tyckte om, säger han.

Hästsporten har gett honom många goda vänner, samt insikter i livets mångfald. – En häst är som en terapeut. Du får ett förhållande till hästen som bara den som har haft häst kan förstå.

För demokratins skull

Under studieåren i Åbo engagerade sig Peter Kankkonen politiskt. I slutet av 1960- och början av 1970-talet var vänstervågen stark inom studentpolitiken. Peter Kankkonen gick mot strömmen och hittade till slut sin politiska hemvist i Konstitutionella folkpartiet.

Hur ser du på den där tiden idag?

– Jag var politiskt aktiv från 1968 till 1982. Situationen i Finland var sådan att man inte kunde sitta stillatigande och se på, man måste göra någonting. I och med jag skulle bli präst så var jag fri. Jag behövde inte sätta band på tungan utan var fri att verka enligt min övertygelse.

Konstitutionella folkpartiet, senare Konstitutionella högerpartiet, leddes av Georg C. Ehrnrooth som motsatte sig undantagslagen som förlängde Urho Kekkonens presidentskap utan föregående presidentval.

Peter Kankkonens plan var att lämna politiken när normal parlamentarism införts i landet. I boken beskriver Kankkonen, som var första suppleant till riksdagen, hur han i början av 1980-talet bad för att den svårt hjärtsjuke riksdagsmannen Urho Pohtos hjärta skulle fortsätta att slå. I annat fall hade Kankkonen varit tvungen att sitta i riksdagen. Han blev bönhörd. Pohtos hjärta fortsatte att slå och han levde många år efter att han lämnat riksdagen.

När Mauno Koivisto valdes till president 1982 lämnade Peter Kankkonen politiken för gott. – Jag ville bli präst och jag vill lämna politiken och så gick det ju.

Även med facit i hand är politiken ingenting som han ser tillbaka på med saknad. – Politiken representerar en beklämmande atmosfär, den är de vassa armbågarnas spelfält och intrigernas tummelplats. Det är själviskhetens högborg så väl inom partierna som på ett vidare plan. Jag skulle inte ha kunnat tänka mig att verka där.

De politiska motståndarna gick hårt åt Konstitutionella högerpartiets representanter. – Vi utmålades som ett patrask. Det var inte bara vänstern som fördömde oss. Det var alla. Man måste fördöma oss för att betraktas som pålitlig.

Idag har vinden vänt. Nästan alla fördömer finlandiseringen, lika ivrigt som man i tiderna applåderade den. – Finlandisering är att man är påvligare än påven själv och brukar utomparlamentariska vapen för att uppnå sina mål. Diktatorerna idag använder precis samma medel. De bygger sin maktställning på skrämsel och hot. Den som använder lögnen som princip måste använda våldet som metod.

Präst i Berghäll

Efter studierna arbetade Peter Kankkonen som församlingspräst i Helsingfors. Berghäll var då inte alls vad Berghäll är idag. Om vintrarna sökte sig utstötta alkoholister in i värmen i kyrkan. Vaktmästarna försökte fösa ut dem. Den unga prästen sa att här är alla välkomna.

En solig julidag 1981 slog Peter Kankkonen sig ner på en parkbänk i den då ökända Björnparken. På bänken satt redan några alkisar. Deras högljudda samtal övergick i gräl. Plötsligt sa en av alkisarna: ”Vi frågar prästen. Han vet.”

Eftersom Kankkonen hade jeans och T-skjorta frågade han: ” Hur vet du att jag är präst?”

Svaret kom snabbt. ”Ingen helt förnuftig skulle slå sig ner ibland oss.”

Efter några år i Helsingfors återvände Peter Kankkonen till Karleby. I Karleby blev han snabbt en välkänd gestalt, som otvunget rörde sig i de mest skilda miljöer. Han diskuterade religion såväl på Kesoil som vid kyrkkaffet. Även travintresset ledde till möten som han talar om med värme än i dag. – När jag rört mig på travtävlingar så har jag fört många långa och djupa teologiska samtal. På travbanan är den finska mannen på hemmaplan. Där är det acceptabelt att tala med en präst. Jag har varit förvånad över hur öppna de kan vara. Människor bär inom sig frågor som de funderar på, men steget att komma på en gudstjänst är stort. Det underlättas inte av att man på kyrkligt håll inte har förstått hur de här människorna ska tas emot.

Ofta har blicken sagt mer än ord. – En präst ska inte vara bunden till kyrkliga lokaler och en kyrklig terminologi eller liturgi, en präst ska röra sig så brett som möjligt.

Efter 28 år i Karleby svenska församling pensionerades Peter Kankkonen från tjänsten som kyrkoherde 2014. Han fortsatte att arbeta som turistpräst, först tre år på Teneriffa och sedan tre år på spanska Costa Blanca. De här åren var en givande tid. – Där föll all administration bort. Jag fick koncentrera mig på att vara präst. Som turistpräst träffade jag många intressanta människor, men mötte också glädje och tragiska dödfall. Kyrkan har en viktig roll på turistorterna. Det rör sig tusentals finländare där. Kyrkan kan hjälpa där konsulatens resurser inte räcker.

Peter Kankkonen har redan följande bokprojekt i tankarna. Han tillbringar största delen av året i Södra Vallgrund på Replot. – Där saknar jag inget annat än hästarna, men jag har ju mina minnen. Det jag önskar är att jag hade ett hästminne.