välja styrelsemedlemmar och deras personliga ersättare för de två följande kalenderåren i stället för dem som är i tur att avgå

Ethel Storsjö, 90, har väntat i två år på beslut om färdtjänst

Ethel Storsjö, 90, i Karis lider av kronisk smärta i ryggen, hon har ischias, slitna leder och svårt att greppa föremål. Hon rör sig i hemmet med hjälp av rollator eller stöder sig på käppar. Sommaren 2017 beviljades Ethel färdtjänst, dvs. taxiservice , med stöd av handikappservicelagen. Två år senare nekades hon fortsatt färdtjänst.

Ethel bedömdes 2017 vara handikappad på det sätt som föreskrivs i handikappservicelagen.

I två år var allting frid och fröjd. Ethel, som är en social person, kunde ta sig till föreningsmöten, träffa vänner och besöka sitt älskade Fiskars.

I början av 2019 kontaktade Raseborgs stads handikapserviceenhet Ethel och ville göra ett hembesök. Hennes serviceplan skulle uppdateras. Som ett resultat av det besöket bedömdes Ethel inte längre vara i behov av färdtjänst. – Jag hade färdtjänst i två år, och ansågs ha rätt till den, men så togs den bort, säger Ethel och skakar på huvudet.

Ethel, som i 10 år hade skött sin strokedrabbade man, bor i en lägenhet i Karis centrum som nås via en brant stentrappa från husets gård. Kommunen hade, medan hennes man levde, monterat en hiss intill trappan för att han skulle kunna bo kvar hemma. – Jag anhöll tre gånger om att få behålla hissen, men istället tog de bort den. Jag var inte tillräckligt handikappad. Trappan är ganska ruskig, säger Ethel.

”Mormor har inte blivit bättre”

Det är mer än två år sedan Raseborg stad berövade Ethel Storsjö rätten till färdtjänst med motiveringen att det i hennes fall handlar om normalt åldrande.

Ethel och hennes anhöriga accepterade inte det beslutet och har överklagat beslutet i två omgångar. Just nu väntar ärendet på avgörande i Helsingfors förvaltningsdomstol.

Ethel är på en punkt lyckligt lottad. Hennes dotter är allmänläkare i Esbo och van vid att skriva läkarintyg åt personer som behöver färdtjänst. Ethels dotterdotter är jurist och har skrivit sin avhandling om hur äldre diskrimineras i beviljandet av färdtjänst och annan handikappservice i det finländska systemet.

Bättre taleskvinnor än dem som Ethel har i familjekretsen kan hon inte få.

Kan Raseborgs stad verkligen ta bort Ethels färdtjänst på det här viset? – Praxis brukar nog för äldre människor, som har olika handikapp, vara att man inte tar bort färdtjänst då den en gång beviljats. Utgångspunkten är att den äldre inte blir i bättre skick. Mormor har inte blivit i bättre skick. Det är mycket som fallerat i stadens förfarande, säger Karin Cederlöf, som fungerar som mormoderns juridiska ombud.

Tidningen Västra Nyland har i flera reportagen uppmärksammat Ethel Storsjös kamp. Rapporteringen har väckt starka reaktioner. Den bild som reportagen ger är inte smickrande för Raseborgs stad.

När Ethel anhöll om att få överta makens invahiss monterade kommunen istället ner den och placerade den i ett förråd.

När Ethel, med stöd av sina anhöriga, överklagade beslutet om att frånta henne färdtjänst skickade Helsingfors förvaltningsdomstol beslutet i retur till Raseborgs stad med uppmaningen att göra ett så kalllat busstest.

Busstestet gjordes i september ifjol. Avsikten med ett busstest är att simulera en riktig bussresa. I Ethels fall borde hon ha tagit sig ner för den branta trappan och med rollator vandrat cirka 800 meter till Karis resecenter. Istället placerades bussen intill hennes gård och hon ledsagades av två fysioterapeuter. – Staden förstod att jag inte skulle ha klarat ett regelrätt busstest. Därför placerade de bussen vid min gård. Jag kunde med stöd av två käppar mödosamt ta mig till bussen. Jag var så trött att jag började gråta. Jag sade att jag inte orkar. Jag har inte åkt buss på flera år, berättar Ethel.

Med hjälp av fysioterapeuternas anvisningar och en god proportion envishet lyckades Ethel på cirka fem minuter krångla sig in i bussen. Ett år efteråt har hon fortfarande men av det misslyckade busstestet. – En muskel brast och två andra skadades delvis. Det besvärar mig ännu idag. Jag har förstått att det inte hjälper med några operationer eftersom jag är så pass gammal. Busstestet var förskräckligt förnedrande.

Som ett minne av händelsen hänger hennes ena axel.

Övervakades av stan

Med hänvisning till busstestet avslogs Ethels förnyade ansökan i oktober 2020. Raseborgs klientsektion ansåg, på basen av busstestet, att hon klarar av att åka buss. Dessutom hänvisade man till att Ethel hade setts röra sig ute på stan. Ethel Storsjö förnekar inte att hon då och då med en väninnas hjälp rör sig kortare sträckor utomhus med rollator. Tvärtom, det är helt nödvändigt för att hon ska kunna upprätthålla muskelstyrkan och livskvaliteten. Men på egen hand går hon ingenstans. – Egentligen har det ingen relevans för bedömningen. De ska stöda sina beslut på ett busstest och på läkarintyg, inte på övervakning. Det ska inte spela någon roll om hon rört sig på stan eller inte, säger Karin Cederlöf.

Karin har begärt ut och fått tillgång till de handlingar som visar att det är en anställd inom socialvården på Raseborgs stad och en lokalpolitiker i stadens klientsektion som rapporterat om att Ethel Storsjö setts röra sig på stan.

Det senare är särskilt graverande. – Där kan det vara frågan om jäv. Lokalpolitikern har samtidigt agerat både som informatör och som beslutsfattare i samma ärende, säger Karin Cederlöf.

Klientsektionen i Raseborg avslog i fjol Ethels anhållan om färdtjänst för andra gången. Familjen överklagade självfallet beslutet till förvaltningsdomstolen. Nu har de väntat på utslag i tio månader, men fått förhandsbeskedet att ett utslag är att vänta i höst.

Sammanlagt har behandlingen av Ethels ärende dragit ut på tiden i två år. Det är en lång tid med tanke på att det är frågan om en 90-årig dam. – Jag hinner nog aldrig få ett beslut, om de så skulle komma till att jag behöver färdtjänst, säger Ethel uppgivet. – Det tar tid redan att överklaga till den kommunala instansen, som i Raseborg är klientsektionen. Där blir det nästan aldrig någon ändring. Åtminstone i Raseborg verkar beslutsfattarna följa tjänstemännens förslag. Det sitter heller ingen juridiskt sakkunnig i sektionen, vilket är befängt. I praktiken blir det tjänstemännens beredning som gäller. Hela systemet borde ändras på nationell nivå, säger Karin Cederlöf.

Det dröjer i regel upp till ett halvt år innan kommunen är klar med behandlingen. Följande steg är att man sätter sig i kö till förvaltningsdomstolen. Där kan man få vänta omkring ett år. – I normala fall brukar kommunen bevilja färdtjänst när det kommer i retur från förvaltningsdomstolen, men det skedde alltså inte i Ethels fall.

Finns rättspraxis

Mötet med Ethel Storsjö och Karin Cederlöf går mot sitt slut. Jag kan inte låta bli att undra varför det gått som det gått? Är lagstiftningen otydlig? – Visst förekommer det gränsfall. Det kan vara tolkningsfrågor. Vad är stora svårigheter att röra sig eller vad är oskäligt svårt att anlita kollektivtrafikmedel? Å andra sidan finns det rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen. Domstolen har dragit gränsen för vad som är gravt handikapp, dvs. tillståndet som krävs för att man ska få färdtjänst. I vårt fall kan man konstatera att eftersom det är omöjligt för mormor att ta sig ut ur huset och omöjligt att stiga på en buss på egen hand så uppfyller hon kriterierna, säger Karin Cederlöf.

Familjen har dragit slutsatsen att det gått prestige i frågan och att Raseborg stad inte vill backa. De vet att hon inte kan åka buss, men de har bestämt att hon inte ska få rätt till färdtjänst.

Karin Cederlöf säger att kommuner med ekonomiska svårigheter, som Raseborg, tolkar handikappservicelagen snävt. I Esbo, där hon själv bor, är det enklare att bli beviljad färdtjänst.

Rätten att bo hemma

I Finland finns det drygt en halv miljon människor som 75 år eller äldre. Mer än 90 procent av dem bor hemma – många av dem ensamma. Regering efter regering har sagt att de vill garantera de äldre en värdig ålderdom och att var och en av dem ska kunna bo hemma så länge som möjligt. Två viktiga verktyg för att åstadkomma det är handikappservicelagen och socialvårdslagen.

Berättelsen om Ethel Storsjö visar att systemet har sina brister. Ethel har blivit något av kändis i Västnyland. – Det är bra att det blivit diskussion. När det är äldre personer som ofta inte har ork och anhöriga som inte har kunskaper lämnar de det och tänker; vi klarar oss utan färdtjänst. De flesta klarar sig på något sätt, men det blir svårare att upprätthålla livskvaliteten. Hela andemeningen med lagen har varit att man ska kunna gå i butiken, gå till apoteket och på olika kulturevenemang, säger Karin.

Ethel, som flyttade till Fiskars 1959 och bodde där i 30 år, säger så här: – Det harmar mig att jag inte kan åka till Fiskars. Jag brukar få inbjudan till olika tillställningar, men har inte kunnat åka.

Juha Sipiläs regering försökte begränsa handikappservicelagen så att pensioner över 75 år inte skulle ha rätt till färdtjänst. Alla instanser som tillfrågades gav tummen ner. Det om någonting hade varit åldersdiskriminering. – När kommunen nekar färdtjänst med hänvisning till normalt åldrande är det lite luddigare, men det är egentligen också åldersdiskriminering, säger Karin.

Kommer social- och hälsovårdsreformen att göra det här enklare?

Handikappservicelagen ska reformeras i samband med social och hälsovårdsreformen. Hittills har det varit väldigt tyst om hur det ska gå till. Social- och hälsovårdsministeriet har inte kommunicerat så mycket om avsikterna. Det är oklart vad som kommer ett ändras. – Det blir intressant att se hur lagförslaget ser ut. Det positiva är att skillnaderna mellan kommunerna försvinner om beslutsfattandet överförs på välfärdsområdena, säger Karin Cederlöf.