Att mötas i samtal | Esbjörn Hagberg

Krönika | Esbjörn Hagberg

Att mötas i samtal

Ursäkta mig, sade hon, när jag möter någon så pratar jag hela tiden.

Det är ett av dessa många möten längs promenadvägen. Vi känner igen varandra, utan att känna varandra. Hon lever ensam sedan många år och ”det gäller att passa på att prata när jag träffar någon, det är så tyst därhemma.”

Hennes erfarenhet är mångas erfarenhet. Det blir tydligt när vi i pandemitid har tagit en av våra dagliga promenader. Det blir många pauser längs vägen. Den lilla stadens fördelar är att vi varje gång träffar några att samtala med. Numera har vi dessutom alltid någonting att tala om. Om det inte är vädret, är det smittan, vaccinationerna eller längtan efter att få krama sina barn och barnbarn. Ibland kommer också samtalet att röra sig från det allmänna, till det mer personliga och privata. Det är mycket som aktualiseras när livet inte är som vanligt.

En pandemi skapar en slags kollektiv kris. En kris är ett tillstånd där ens tidigare erfarenheter och reaktionssätt inte är tillräckliga för att förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen.

Detta år har min hustru och jag för första gången på länge roat oss med att lägga ett 1000-bitars pussel. Det är inte alltid enkelt men skulle vara omöjligt om det inte fanns en bild på kartongen att utgå ifrån. När vi suttit där och letat våra bitar har det ibland känts som en påminnelse om tiden som är nu. En kris är som ett pussel som ramlat isär, pusselbitarna ligger huller och buller, nya bitar har tillkommit och dessutom finns ingen bild att utgå ifrån när jag ska försöka att lägga det på nytt. Ingenting blir längre som det en gång var, som det är i en kris. Krisen förändrar både min bild av livet och mig själv.

Nu behöver det inte vara en pandemi för att en kris ska uppstå. Det är många gånger livet ställer oss inför det okända. I förändringen från att vara barn till tonåring eller yrkesverksam till pensionär, när sjukdomsbesked kommer eller en anhörig dör är bara några situationer när vi plötsligt befinner oss där vi aldrig tidigare varit. Det är då de stora frågorna om livet kan komma: Vem är jag när jag inte längre har ett arbete att gå till, livet är hotat eller jag har blivit ensamlevande? Vem kan älska mig när jag inte längre orkar som förr? Vad kan jag lita till när jag nu insett att även jag kan drabbas och att även jag ska dö? Vad finns det för me-

ning med det liv jag lever och levt och i det som händer? Tillsammans med frågorna kan det också finnas känslor av rädsla, ångest, ensamhet, skuld och skam. Det är då vi ofta, mer än tidigare, kan behöva varandra och det samtal som kan bli till hjälp i sökandet efter att stå ut, förstå, finna en mening, uppleva befrielse och helande.

Det sägs ibland att det är ont om goda samtal. Jag tänkte på det när jag såg ett samtal på TV. En stor och viktig fråga behandlades. Det skulle klaras av på några få minuter samtidigt som programledaren hela tiden avbröt och aldrig lät någon tala till punkt. Detta var motsatsen till ett gott samtal. Dessutom blev det inte en dialog, där man gemensamt försökte förstå varandra, utan en debatt som handlade om att vinna över den andra.

Vi är alla experter på goda samtal. När vi går från ett möte känner vi ofta intuitivt om det blev ett bra eller dåligt samtal. Livet har lärt mig att det finns några saker som skapar förutsättningar för att ett samtal ska kännas bra. I motsats till TV:s ”snuttsamtal” så behövs tid både för att tänka efter och att finna orden. Jag har lovat mig själv att försöka avstå från att fråga någon hur någon har det om jag inte har tid att vänta på svaret. I ett gott samtal finns också ett förväntansfullt lyssnade där vi tilltror varandra att ha något viktigt att säga. Vi blir lyssnade till utan att andra direkt måste berätta om vad de varit med om eller hört andra berätta. När vi delar tankar med någon annan behöver vi också känna oss respekterad för vad vi känner och tänker. När vi hör någon säga: ”Så ska du väl inte känna” eller så ska du väl inte säga”, då tystnar vi. Vi vill bli mottagna och accepterade utan att riskera att bli recenserade. Det finns en längtan hos varje människa att bli förstådd. Visserligen vet jag att vi aldrig fullt ut kan förstå varandra men ändå vill jag känna att den andra försöker förstå mig. Med detta sagt, kanske det viktigaste ännu inte blivit sagt.

För ett antal år sedan förlorade vi vår äldsta dotter. En erfarenhet vi delar med många är att människor ibland vek undan när de såg oss. Jag tror ingen gjorde det av ovilja utan av osäkerhet. Vad skulle man säga? Hur skulle man säga det? Vilken tröst skulle man ge? Det var då vi blev påminda om att det viktigaste inte är vad man gör utan vem man är. Som själavårdslärare brukade jag ofta avsluta kursen för studenterna med att säga: ”Glöm nu allt jag sagt om kriser, samtalskonst, psykologisk och psykiatrisk kunskap och gå ut och älska de människor du möter. Då kan du bidra till stöd och läkedom i människors liv.”

Det blir en promenad idag också. Solen skiner och parkerna fylls av vårens och försommarens blommor. Det är lika spännande varje gång att se vem vi idag får möta och dela ett stycke liv tillsammans med. En sak vet jag: Ett gott samtal gör livet rikare.

Esbjörn Hagberg

Biskop em

Att ge hopp i en hopplös tid

När samhället stänger ner, hur ska vi då kunna se de utsatta och nödställda, frågar sig diakon Anna Moilanen? Vi har utvecklat nya sätt att umgås, men inga teams- eller zoommöten kan ersätta det sociala mötet.

En måndag i mars 2020 är det dags för lektion med diakonstudenterna vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut där jag jobbar deltid som lärare. När den lektionen är slut ska jag tillsammans med min diakonkollega i församlingen ha vårens andra sorgegruppsträff med sex stycken pensionärer. Några dagar tidigare har WHO klassat covid-19 viruset som en global pandemi och olika restriktioner har införts i Sverige. Inte mer än 500 personer samtidigt i en lokal och vi uppmanas att inte besöka äldre på sjukhus och äldreboende.

Fem minuter innan lektionen börjar ringer min diakonkollega och vi beslutar ställa in sorgegruppen. Dagen därpå stängs gymnasium, högskolor, universitet och efter ytterligare några dagar klassas personer över 70 som riskgrupp och inga besök tillåts på äldreboenden.

Att ställa in en sorgegrupp är ett svårt beslut. Den som vill delta bottnar oftast i ett övervägt beslut. I min församling har vi träffats en första gång. Alla har berättat sin historia om den anhörig de förlorat. När jag och min kollega ringer runt och erbjuder enskilda samtal möts vi av förståelse men också av besvikelse. Det är inte samma sak att ha enskilda samtal med

Genom relationer skapar vi trygghet och tillit till varandra och kyrkan kan bli den plats där vi kan erbjuda detta.

mig som att dela sina erfarenheter med andra människor i sorg.

Jag som diakon och samtalsledare har ett stort ansvar att försöka skapa tillit och trygghet i gruppen. När vi tillsammans ses över en fika och samtidigt får dela det som är svårt i livet, händer något. Vi skapar relationer till varandra och i relationen skapas förhoppningsvis också trygghet.

När samhället stängdes ner för drygt ett år sedan ställde vi oss många frågor. Hur ska vi, diakoner kunna se de utsatta och nödställda när vi inte ens får besöka dem? Vi har utvecklat nya sätt att umgås på men inga teams- eller zoommöten kan ersätta det sociala mötet. Och hur fungerar tystnadsplikten när jag sitter med telefonen vid köksbordet och vi inte kan ses i våra samtalsrum?

Men vi ordnade telefonlistor och tillsammans med volontärer ringde vi personer i riskgrupper för att samtala och på bästa sätt försöka upprätthålla en social kontakt så ensamheten inte blev för stor. Vi mobiliserade också det diakonala arbetet ute i församlingarna där handlandet till riskgrupperna sågs som det primära.

Genom relationer skapar vi trygghet och tillit till varandra

Men höst och vinter kom, smittspridningen var hög, vaccinet dröjde. Vi såg nya, utsatta grupper träda fram som vi inte haft ögonen på tidigare.

Barn och unga som inte kunde gå till skolan, med föräldrar som antingen arbetade hemma eller var permitterade. Risk för våld och utsatthet i hemmet ökade och samtalen till Bris efter jul ökade med 40 procent.

Papperslösa, hemlösa människor som hade svårt att skydda sig och ta till sig samhällsinformation, något som också drabbade nya svenskar.

Det diakonala arbetet har inte kunnat upprätthållas som vi önskat och jag tror att många av oss känt en stor frustration och otillräcklighet under året som varit. Vi går nu förhoppningsvis mot slutet av det stängda samhället där det diakonala arbetet som många gånger har varit svårt att genomföra.

Återigen kan vi träffas i kyrkan i sociala möten som vi är experter på. Genom relationer skapar vi trygghet och tillit till varandra och kyrkan kan bli den plats där vi kan erbjuda detta. På den platsen kan existentiella frågor få utrymme med livet och döden i centrum. I mötet mellan oss människor så skapar vi ett hopp som inte alltid kan uttalas och sättas ord på men som finns där när vi träffas över en kopp fika i en sorgegrupp.

Det hoppet får vi äntligen tillbaka.

Anna Moilanen, diakon och lärare

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt. Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot. Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort. Framtiden väntar, vila i tro kornet som nu slumrar snart börjar gro.

(SvPs 205)

Sju tankar om hopp

Hoppets symbol är ankaret, ett ankare som kastats in i framtiden – en framtid vi anar redan här och nu. Då kan hoppet vara en väg till liv, mening och förändring. Frank Lorentzon, teolog och filosof, delar med sig av några tankar om hopp.

Det finns till synes alldagliga ord som rymmer stort djup om vi tar oss för att undersöka dem lite närmare. ”Hopp” är ett sådant ord, och jag vill här dela sju tankar om hopp, sju infallsvinklar som på olika sätt belyser vad hopp är och kan ge.

Hopp är livsnödvändigt. Denna sida evigheten ryms mycket av lidande, motgång, orättvisa och ofullkomlighet. Utan hopp om förändring skulle livet var mycket svårare att härda ut. Hoppet låter oss se hur det kan bli, inte bara hur det är eller har varit. Hoppet är ett ljus i mörkret. Hopp är önskan och tro i ett; en önskan om att något som inte är skall bli, och en tro att det är möjligt. Så ger hoppet mening i en ofta meningslös tillvaro, ger riktning och mål.

Hopp är vilja och attityd. Även om hopp kan skänka tröst är hopp inte väsentligen en snuttefilt eller ens en känsla – även om hopp kan såväl trösta som kännas. Hopp är en vilja till förändring, hopp är en attityd av att inte vara nöjd med det som är innan det är som det borde. Visst kan det vi hoppas vara svårt att uppnå, nästan (men bara nästan!) omöjligt. Ja, hoppet kan te sig dåraktigt – men kanske, kanske kan det ändå bli som vi hoppas. Och det räcker. Då lever hoppet och kan befria till handling – och det behövs för förändring. För hoppet är ingen tom önskedröm; även om

hoppet är efter något nytt, inte en förlängning av det närvarande, så är hoppet baserat på fakta om hur det är såväl som om hur det kunde vara istället. Det är en rörelse av att utifrån fakta sträcka sig mot något mer fullkomligt.

Hopp behöver underhållas. Hopp är flyktigt och behöver underhållas, för det är lätt att tappa målet ur sikte, lätt att nedslås av det varande. Lätt att bli hopp-lös, ett öde som kan drabba såväl individer som samhällen. Hopp är något att öva sig i, inget som bara blir oss givet. Det handlar om att som individer såväl som kollektiv träna sig i att lyfta blicken, att inte låta det som varit och är vara allt. Det handlar om att hitta vägen framåt, att hitta det där något som är värt att sträva mot. Det handlar om att hitta något att tro på.

Tro, hopp och kärlek. Tro, hopp och kärlek är vad som består säger Paulus i 1 Kor 13. Och störst av dem är kärleken. Men utan hopp och tro är kärleken fjärran och ouppnåelig.

Vad gjorde ditt liv värt att leva? Jag ställer ibland frågan till människor som inför döden vill ha ett samtal med prästen. Svaret jag får är nästan undantagslöst detta: kärleken. De goda, varma, nära relationerna till familj och vänner, ibland även till Gud, det är vad som har bestående värde, det som skänker eftervärme nu när livet går mot sitt slut. Den kärlek som vi allt för ofta tappar bort i jakten på annat (som pengar, framgång, karriär osv), den kärlek som vi ofta krånglar till i våra liv, och som kan orsaka så mycket smärta när den brister, den är ändå det som i backspegeln skänkt ojämförligt mest värde.

Men för att orka sträva efter kärleken måste det finnas en tro på dess möjlighet. Denna tro ligger i hjärtat av kristendomen. Från Gud kommer vi, till Gud skall vi en gång vända åter, och däremellan följer Gud oss alla dagar. Och det Gud vill är kärlek, för Gud är kärlek. Och vi, var och en av oss, är skapade till Guds avbild, är skapade till att älska – och bli älskade. Det är grunden för vad vi kan och får hoppas på!

Hoppets ankare. Kärlekens symbol är hjärtat, trons är korset, medan hoppet gestaltas av ett ankare. Det är ingen dålig bild! Ankaret är det som hindrar båten att driva iväg när vågor och vind sliter och drar. Ankaret är det som i bokstavlig mening ger förankring, men en

förankring som är följsam inför omgivningens tillfälliga och nyckfulla förändringar. Och som håller även när det stormar.

Det är hoppet som ger näring åt vår längtan efter förändring i tider utan värme, närhet, kärlek eller rättvisa. Så blir hoppet ett ankare kastat in i framtiden, den framtid där det vi önskar ter sig inte bara möjligt utan verkligt. Hopp är därmed inte som minnet riktad mot förflutenheten, eller som sinnena riktade mot nuet. Hoppet handlar om framtiden, en framtid vi anar redan här och nu.

Hopp som orsak. Under antiken räknade filosoferna med två sorters orsaker. Dels den sorts orsak som är den vi alla känner till, den vetenskapen använder sig av, den där vad som sker är en följd av det som varit. Denna sorts orsak är blind; kraften kommer så att säga bakifrån, är bara en reaktion på vad som varit som knuffar oss framåt, inget mer. Den vill inget med vad som sker. Den andra sortens orsak stammar ur de mål som motiverar oss att aktivt skapa en framtid i vilka de realiseras. Denna sorts orsak drar oss till sig från framtiden, och är därmed på många sätt motsatsen till den förra typen.

Med ett modernare sätt att uttrycka oss kanske vi kan kalla det målbilder av framtiden som motiverar och aktiverar oss, som ger en riktning att sträva mot. Men till skillnad från optimism, som utgår från det som är och i det ser löfte om förändring till det bättre, så kan hopp leda oss till genuin förändring.

Hopp och frihet. Framtiden är inte blott en förlängning eller konsekvens av vad som varit, utan här finns plats för att skapa något helt nytt. Vi handlar mot en öppen horisont; de mål vi i tro omfattar och låter styra vårt hopp kan i högsta grad påverka vilken riktning vi tar, och därmed vad som kommer att ske.

Så är hopp en väg till liv, mening och förändring. Hoppet drar oss mot hur det borde vara – och kan bli. Likt ankarkättingens följsamhet för väder och vind kan vägen framåt anpassas efter omständigheter och tillfälligheter, utan att förankringen i det vi hoppas på bryts. Det i sig är en hoppfull tanke!

Text: Frank Lorentzon Foto: Lasse Bengtsson

Något händer i oss när vi är på vandring

På medeltiden pilgrimsvandrade människor för att korta ned tiden i skärselden. Idag är motivet ett annat. Det kan handla om att gå på egen hand eller tillsammans med andra; att samtala och reflektera, att begrunda och kontemplera. De som vandrar som pilgrimer upplever både en yttre och en inre resa.

Pilgrimsvandrarna har samlats på kullen intill Mycklebys nya kyrkogård. Det vackra träkorset liksom växer ur marken, det är gjort av Jan Gustafsson, en av de kända båtbyggarbröderna på Orust. Det är mulet, bara några grader varmt och lite kyliga vindar. Men så hörs lärkorna sjunga runt omkring oss, som om de vill ge oss hopp om en bra dag, om en vår som är på väg.

Inger Lifv, läser texterna för Påskdagen, som hon gjort många, många gånger tidigare. I tjugo år har hon varit kyrkvärd här i Myckleby. Texter om stenen som var bortrullad, den tomma graven och om den förunderliga uppståndelsen. Egil Midtbö, Orusts egen pilgrimspräst, stämmer upp i psalmen Livet vann, dess namn är Jesus och vi gör så gott vi kan för att sjunga med.

Pilgrimsdagen invigs med gudstjänsten och vi delas in, coronasäkert, i två grupper. Det är en heldagsvandring, från Myckleby kyrka till Långelanda kyrka, drygt 12 km. Leden ingår i församlingens pilgrimsnätverk, En åtta på ön.

Inger ska inte följa med på vandringen, hon är ju ändå 81 år fyllda. Men att lyckönska oss på vandringen gör hon gärna. Hela sitt liv har hon varit engagerad i kyrkan; kyrkvärd, kyrkoråd, församlingsråd, kyrklig syförening, stiftsfullmäktige och delegat till kyrkomötet. Allt detta arbete för kyrkan, vad har det gett henne? – Åh, så mycket det gett mig, säger Inger. Jag har fått modet att prata inför andra och jag är inte heller rädd för att ta ansvar. – Vår tro ger hopp för framtiden! När jag miste min man för tretton år sedan hade jag så mycket stöd av min tro och av kyrkan. Jag brukar säga till andra människor, när de har det svårt: du får den kraft du behöver.

Vi börjar vår vandring. Upp på kullen förbi kyrkan och församlingshemmet och ut över de vidsträckta åkrarna och ängarna. Än så länge är det landsväg, lättgånget. Lätt att prata och göra nya bekantskaper. Berättelser om andra vandringar, pilgrimsvandringar och fjällvandringar. Många i gruppen är kyrkligt engagerade och många har rest några mil för att komma med.

Pilgrimsprästen talar om lärjungarnas tvivel på att Jesus verkligen hade uppstått. ”Om de, som hade följt Jesus så länge, tvivlade, inte är det då konstigt om också vi gör det.”

Nu får alla chansen att dela med sig av egna tankar och den som inte vill säger bara pass: ”Varje år upplever jag att jag får en möjlighet att börja på något nytt. Men nu är det som att vi fått en extra skjuts som mänsklighet över hela jorden att förstå det här. Att hitta ljuset, hoppet och kärleken.” ”Uppståndelsen är hoppfull, detta är inte slutet. Det är berg och dalar för oss alla och vi får bära korset i perioder, men hoppet finns där.” ”Uppståndelsen är som det här året, vi börjar om varje dag. Vi hoppas vi ska klara av alla utmaningar, en dag i taget.” ”Jag är lite skör för tillfället, men jag har ändå ett hopp.” ”Det är som naturen, allt verkar helt dött men så kommer det tillbaka, varje vår!” ”Hörde ni alla lärkorna, de försökte nästan överrösta dig, Egil. Våren börjar om, det ger nytt hopp varje år.” ”Påskens hela berättelse handlar ju om lidandet också i våra liv. Att man då kan få känna

Nästan varje söndag möter vi människor på leden, ensamma eller i sällskap.

att det finns ett ljus, något att tro på, även när det är som mörkast. Det är hoppfullt för mig.”

Vi går vidare under tystnad och funderar över vad som sagts. Den nutida pilgrimen är ute på vandring av egen fri vilja, kanske med en önskan att kunna göra också en inre vandring. Något händer i oss när vi är ute på vandring – solen sipprar ner genom lövverket, fågelsången gör oss sällskap, vi har all tid i världen, vi har tid att lyssna på varandras berättelser. Eller vi vandrar i tystnad och låter tankarna tala.

På medeltiden kunde det vara andra skäl till vandringen. Om jag hade handlat illa, så kunde sockenprästen ålägga mig en botgöring. Om jag hade stulit ett lamm från min granne, kunde jag kanske bli tillsagd att pilgrimsvandra till S:t Olavs källa i Hjärtum och dricka av dess vatten.

Pilgrimsvandrandet då handlade mycket om botgöring, en synd som skulle sonas. På 1100-talet utvecklades dessutom läran om skärselden, där man pinades för att renas från sina synder innan man fick komma in i himmelen.

Så för att korta ned tiden i skärselden genomförde människor på medeltiden långa pilgrimsresor, till Rom, till Jerusalem, till Santiago de Compostela, till Nidaros (nuvarande Trondheim). Det är svårt för en nutida människa att förstå hur starkt religiösa människor var. Under medeltiden genomsyrades varje aspekt av livet av kristendomen och makten över människors sinnen var stor.

Men också då ville pilgrimen få släppa vardagslivet, klä sig enkelt och ge sig ut på vägarna med de strapatser som kom. Det var ett sätt att komma närmare Gud. Man gick med staven i hand, i sol och i regn, över berg och dal, övernattade i det fria eller i enkla boningar, åt det som gavs som allmosor eller köpte enkel mat för en liten peng.

2008 inspirerades Pia Askland-Josefsson av berättelserna från nutida människor som gett sig ut på pilgrimsvandring. Hon och en väninna bestämde sig för att testa en heldagsvandring på Kinnekulle. – Det blev en dag i augusti som vi hade ledigt i almanackan och det var en av sommarens hetaste dagar. Vi fick en bra vandring och det var fin natur. – När jag kom hem tänkte jag att pilgrimsvandra borde vi ju kunna göra på min ö också. Här har vi ju väldigt varierad natur; skogar, hagar, ängar och havet. Så jag gick in och hälsade på fritidsavdelningen på kommunen. Vi började ha lite möten med kyrkan, med kommunen och så blev det en förstudie, sen ett EU-projekt och sen invigning av vår ”Åtta på ön”. Det var så mycken positiv energi runt oss, från politiker, näringslivet, allmänheten och från många vandrare.

Pia driver, tillsammans med sin man

Inger Lifv, kyrkvärd Pia Askland-Josefsson, pilgrimsvandrare Egil Midtbö, pilgrimspräst

Tavlebords honungsgård och förutom bin, så har de också boende, butik, café mm. De har också anlagt en liten rundslinga runt gården, så gästerna kan göra en minivandring med picknickkorg. – I vinter så har jag och en kollega gått delar av pilgrimsleden här på Orust, på söndagar. Vi går några timmar, fikar, pratar och går sen tillbaka igen, till våra bilar. Så nu har vi snart gått runt hela åttan på ön! – Nästan varje söndag möter vi människor på leden, ensamma eller i sällskap. Jag tror att det finns ett stort behov idag av att komma ut, att vara i naturen.

Åttan på ön har blivit längre med åren. Idag finns elva mil märkta leder som går genom områden där människor levt sen stenåldern, med minnesmärken och gravar från järnåldern och från tider när Bohuslän hörde till Norge. – Åttan går genom alla sockenkyrkor, berättar Egil, men nu har vi också kopplat till Hällevikstrand och en liten väg mot Dragsmark och mot Flatön. Vi vill koppla på norröver och mot Stenungsund, så vi kan komma vidare västerut och söderut.

Även om pilgrimsvandrandet mattats på sina håll märker inte Egil av det på Orust. Snarare tvärtom! – Eftersom jag får ha det som en del av min tjänst, jag kallar ju mig till och med för pilgrimspräst, så ser jag kraften i det. Idag har vi mycket samarbete med andra. Med regionen, kommunen, turistorganisationerna. Och Västkuststiftelsen ska hjälpa oss hålla lederna öppna. – Förr kunde det vara diskussioner om att kalla våra leder för pilgrimsled, borde de inte heta vandringsled? Den frågan finns inte längre.

Men för att göra arbetet hållbart över tid krävs att inte enbart lita till ideella krafter, men Egil. Basen måste vara i församlingen och sen samarbete med andra. – Jag är otroligt tacksam för att jag får vara pilgrimspräst. Jag har fått lov att åka till Skottland varje år med en grupp och vandra en vecka och med konfirmanderna har vi åkt på pilgrimsresa till Rom. Så jag försöker inkorporera tanken med pilgrim i många sammanhang.

Gruppen har haft en efterlängtad matpaus med vidunderlig utsikt från Stillingsön. Det är dags att bryta upp. ”Herre visa mig din väg – och gör mig villig att vandra den!”*

Text & foto: Agneta Riddar

* Pilgrimens bön, inspirerad av Heliga Birgitta.

Krönika | Fredrik Ivarsson

Det är inte vi som räddar naturen det är naturen som räddar oss

Jag tror att Bibeln ska läsas utomhus. På sommaren sitter jag gärna under linden i vår trädgård. Där hör man surret från insekter som bakgrundsljud och det är lätt att bli avbruten av en koltrast som sjunger eller av den lilla skogsmusen som letar efter något i gräset.

Inomhus kretsar allt kring det som människan har skapat. Möbler och husgeråd, datorer och andra prylar. Utomhus är vi mitt i Guds skapelse på ett mera uppenbart sätt. Koltrasten som avbryter mig hindrar mig inte från att höra Guds ord, utan bidrar med tonsättning och klang. Bibelordet vävs in i skapelsens stora lovsång.

På Bibelns första sida står det om rikedomen av olika arter som myllrar och vimlar på jorden. Livets mening är uppenbar: Det är gott att finnas till. Gud ser att det är gott att det finns himmel och jord och att det myllrar av levande varelser, det är den återkommande refrängen i Bibelns första kapitel.

Människan skapas till Guds avbild, men det sägs inte vad detta innebär. Det är en gåta att vrida och vända på. Vi har makt att både skapa och förstöra, det är en likhet med Gud. Men förstör vi inte mer än vi skapar? Är det inte just alla våra skapelser av prylar och teknik som förstör Guds stora skapelse? En miljon arter hotas av utrotning, för att människan tar så mycket plats på jorden att det inte blir plats åt andra.

Vi säger ofta att vi ska förvalta skapelsen. Så kan man förstå detta med att vara Guds avbild, att vi tar hand om skapelsen på Guds uppdrag. Jorden tillhör inte oss, men vi ska ta ansvar för att vårda den. Det finns stora fördelar med att tänka så, i stället för att vi ohämmat kan använda och exploatera naturen för våra egna syften. Förvaltarskapet är en kritik mot den otyglade marknadsekonomin, där naturen är värde-lös i sig själv och får ett ekonomiskt värde först när vi hyvlar den till brädor eller raffinerar den till bensin.

Men det finns också risker med bilden av förvaltarskap. Vi kan få för oss att vi ska ha fingrarna i allt och styra och reglera naturen. Att vi ska producera och förmera och förränta det kapital som skapelsen utgör. Men naturen behöver inga människor som förvaltar den. Det naturen behöver är att vi drar oss tillbaka lite och slutar upp att skövla och förstöra.

När det talas om förvaltarskap i Bibeln är det människornas tillgångar som förvaltarskapet gäller. Våra ägodelar och förmågor, allt det som vi uppfattar som vårt eget, det ska vi i stället se som något vi har till låns. Vårt kapital ska vi förvalta i Guds tjänst, för våra medmänniskors skull och för skapelsens skull. Men naturen äger vi inte, så den ska vi inte förvalta. Skapelsen är inget kapital. Hela skapelsen har ett egenvärde, inte bara vi människor. Vi får ha en relation till skapelsens stora gemenskap och alla levande varelser, i stället för att äga eller förvalta dem.

Att vara Guds avbild och härska över djuren, det måste innebära att härska och utöva vår makt över skapelsen på ett sätt som liknar Gud. Två saker tror jag det kan innebära, om vi utgår från vad som sägs på Bibelns första sida om hur Gud förhåller sig till sin skapelse.

Det första är glädjen. Gud ser att det är gott att livet myllrar och vimlar i en mångfald av arter som uppfyller jorden. Den ekologiska mångfalden har ett egenvärde, inte främst ett bruksvärde. Som Guds avbild får vi glädja oss över den vilda naturen och livet på jorden.

Det andra är att Gud ger plats åt sin skapelse. Det behövs ett valv som håller undan vattnet ovan himlen, och vattnet under himlen samlas i havet så att den torra marken blir synlig. Så blir det plats för både fiskar och fåglar och markens alla djur. I judisk tradition talar man också om att Gud själv måste dra sig tillbaka för att ge plats åt något annat än bara sig själv. Detta får vi efterlikna genom att ge plats åt den vilda naturen och hela rikedomen av levande arter. Det är inte bara vi som ska uppfylla jorden.

Guds sanna avbild är Kristus. Han är nyckeln till gåtan om vad som är människans mening. Jesus härskar genom att tjäna. Som alltings herre kunde han ha kallat sina lärjungar för tjänare och krävt deras lydnad. I stället kallar han dem för vänner.

Vi är vänner till Gud. Som Guds avbild kan vi kalla alla levande varelser för våra vänner. Syster sparv och broder ekorre är våra vänner, inte våra undersåtar eller vår egendom.

Visst har vi makt över jorden och naturen. Makt att både skapa och förstöra. Men för att hamna rätt i vår relation till naturen får vi börja med att ta ett steg tillbaka. Vi får börja i glädjen över allt som växer och lever. Vi behöver inte bära jordens framtid på våra axlar, för det är inte vi som räddar naturen. Snarare är det naturen som räddar oss, varje dag. För allt vi lever av kommer från naturen. Genom skapelsen flödar Guds nåd över oss. I gengäld behöver naturen bara att vi avstår från att förstöra den.

Bibeln ska läsas utomhus, tillsammans med våra vänner. Med alla insekterna i linden, med broder koltrast och syster skogsmus.

Fredrik Ivarsson

Kyrkoherde i Varberg

Att se och begrunda

Kan kontemplation hjälpa oss att undvika klimatkrisen? I så fall kan vi kanske ta hjälp av biskop Basileios, som levde på 300-talet i Caesarea. Han var nämligen klar över att den som vill lära känna Kristus måste också skåda honom i den skapade världens skönhet. Andreas Nordlander, forskare vid Göteborgs universitet, är övertygad om att det är en väg att gå. En böneskola i naturen tycker han är en god idé. Det borde passa det svenska granskogsfolket bra.

Begreppet kontemplation kan låta främmande, lättast låter det sig kanske översättas med ”skådande”. Att se och begrunda. Många, även utanför kyrkans värld, är övertygade om att klimatkrisen också är en andlig kris, människan är vilse inte bara i sin jakt på framgång och prestation, utan också vilse på sin inre resa; om livets mål och mening. Kanske anas att människan inte är alltings centrum, att allt hänger samman i den ekologiska väv som skapelsen består av.

Strax söder om Halmstad breder Laholmsbukten ut sig, i söder kan man se Hallandsås resa sig, i väster kan blicken förlora sig i horisonten över Kattegatt. Här brukade Andreas Nordlander som liten hälsa på i farmors och farfars sommarstuga. Han minns fisketurerna med båt och hur det var att i skymningen styra mot land medan solen sänkte sig nedanför horisonten.

En upplevelse av mystik, en andlig erfarenhet kopplad till naturen redan som barn. – Ja, det var något som talade till mig, en känsla av att naturen var fylld av mening, och det var något naturligt och självklart för mig som barn, säger han.

I dag är Andreas Nordlander lektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet. Barndomsupplevelsen av mystik i naturen har han burit med sig, i sina studier har han funnit att många i den kristna kyrkans rika tradition har delat hans erfarenhet. Han är uppvuxen inom pingströrelsen, en tradition man kanske inte direkt förknippar med kontemplation. Men psalmen ”O Store Gud, när jag den värld beskådar, som du har skapat med ditt allmakts ord …” sjöng man gärna. Och den är om något just detta – kontemplation över skapelsen.

Han kom tidigt i kontakt med Bjärka Säby och Peter Halldorf, som verkade där, och det gav honom vidgade vyer. Likt Halldorf fann han att kyrkofäderna från den tidiga kyrkan hade mycket att lära oss i dag. Inte minst i klimatkrisens tid.

Nordlander har skrivit om sina tankar i tidskriften Pilgrim (1/21) under rubriken ”Vägvisare ur den ekologiska krisen”. Han forskar om dialogen mellan religion och vetenskap med stöd av Vetenskapsrådet, en bok i ämnet lär komma.

Långt innan våra svenska biskopar skrev brev om klimatet, satt Basileios i Caesarea, mitt i dagens Turkiet, och skrev på en serie predikningar över skapelsen under fastetiden år 378. I en av dem skriver han: ”Om du någon gång under en klar natt har blickat upp mot stjärnornas outsägliga skönhet och börjat fundera över universums skapare, över vem som har smyckat himlen med dessa blommor … då kommer du som väl förberedd åhörare.”

Alltså – först skådande av skapelsens skönhet, sedan lyssnande.

Basileios var inte först med dessa tankegångar, påpekar Nordlander, utan det var en utbredd teologi och praktik i den tidiga kyrkan; kontemplation av den skapade världen förstås som en väg till gemenskap med Gud, skaparen, man talade om det som theoria physike, naturlig kontemplation.

I åtskilliga psaltarpsalmer finns också detta skådande, ”himlen förkunnar Guds härlighet” (Ps 19:1) och ”din kärlek, Herre, fyller hela jorden” (Ps 119:64).

Barnets genuina upplevelser om mening och sammanhang i naturen är viktiga att ta med sig in i vuxenlivet, menar Andreas Nordlander, här med barnen Aron och Alicia.

Vad var det som ledde in dig bland kyrkofäderna? – Tror nog att det var när jag skrev min doktorsavhandling om bland andra Augustinus och hans skapelseteologi. Bland kyrkofäderna finns en idé om att skapelseteologin måste vara integrerad med bön om den ska spela roll för det andliga livet. Jag är medveten om den kritik som riktats mot den kristna traditionen i delar av miljörörelsen, och jag har försökt att hitta resurser för hur vi kan tänka i dag, hur vi kan förhålla oss till naturen och komma djupare. Inte bara tänka annorlunda intellektuellt, utan jag är på jakt efter praktiker, där jag kan lära mig och ge mig en blick för något annat.

Barndomsupplevelserna om att se mening och sammanhang i naturen har betytt mycket för honom. Inte minst insikten att hur naturligt och självklart det var för honom som barn att andliga upplevelser var förknippade med naturen, att tron inte behövde väggar och tak, att den är lika hemma i naturen. Och barnets genuina upplevelser är viktiga att ta med sig in i vuxenlivet, menar han.

Kanske kan upplevelsen kallas förundran, något även författaren Stefan Edman skrivit om. I ljuset av denna förundran kan vi börja reflektera över vårt sätt att leva, det som hotar vårt klimat. Och förhoppningsvis komma till insikt om vad som behöver förändras. – Hur förändrar man sitt sätt att vara människa? frågar han sig.

Och vad är ditt svar? – Det är en svår fråga, säger han och tänker efter en stund. – Det går inte bara att förändra sitt sätt att

Förundran ligger ändå nära oss, den finns i litteratur, i musik, i konsten.

vara människa genom viljeakt, att lyfta sig i håret. Vi ingår i ett sammanhang, som gör oss till dem vi är, där vi formas som människor. Vi måste hitta ett sammanhang, hitta berättelser och praktiker som låter oss förändras, som gör något med oss. Att få relatera till det som omger mig på ett nytt sätt.

Är vi rädda för att förändras? – Ja, det kan finnas en rädsla. Ändå har jag en känsla av att många vill, men vägen dit är inte särskilt klar. Många är medvetna om att vi måste göra något.

Om förundran kan väcka oss, hur kan vi gå från förundran till praktik? – Bra fråga, verkligen.

Det är här den kontemplativa traditionen kommer in. – Frågan är om det går att hitta en praktik som kan kopplas ihop med förundran. Alla kan inte åka till öknen, vi måste leva det vardagsliv som tuffar på; jobba, laga mat, konsumera … Men förundran ligger ändå nära oss, den finns i litteratur, i musik, i konsten. Den får inte bara bli ett ornament i våra liv utan också bli ett handlingsmönster. – Den kontemplativa traditionen är nära kopplad till ett asketiskt ideal; en önskan att vandra lite lättare, nedprioriterera det egna med sina önskningar till förmån för det gemensamma och lära sig tillsammans med andra. – Om förundran inte är sammankopplad med etiska frågor, blir det bara lite estetiska krusiduller på ytan i vårt trygga medelklassliv. Jag önskar att det kunde haka i något som går ännu djupare, en politisk och etisk dimension som har med livet att göra. Kontemplation kan som sagt uppfattas som ett lite främmande som begrepp. David Thurfell konstaterar i sin bok Granskogsfolk, att svensken har många andliga upplevelser i naturen. Är det så att man då kontemplerar fast man inte använder ordet? – Ja, det kan man nog säga. Där kommer min akademiska sida fram, jag vill göra en distinktion mellan kontemplation i en mer vardaglig mening, när vi varseblir en djupare mening i det vi ser – många har nog känt det inför en solnedgång eller en stjärnklar natt – och kontemplation i en mer teknisk bemärkelse, där det handlar om att odla och öva ett kontemplativt förhållningssätt genom att ingå i en tradition som anammar detta. Thomas Merton beskriver just denna rikare tradition, som vill gå betydligt djupare än vardaglig kontemplation. Det är som när en dörr står lätt på glänt och kan öppnas, vi anar något, och kan sedan öppna dörrar och fönster på vid gavel.

De moderna kyrkorna i vår del av världen har varit dåliga på att förmedla dessa samband, i det vanliga andaktslivet, i bön och liturgi, menar han. Utom på en punkt – psalmsången. I åtskilliga psalmer finns förundran som ett bärande budskap, tag bara Den blomstertid nu kommer, som åtminstone halva svenska folket är väl bekant med. – Så är det, det är en konkret praktik.

Själv har Andreas en favoritpsalm han hörde i den anglikanska kyrkan som speglar detta: This Is My Fathers World.

Tappade vi bort värdet av kontemplation med reformationen, den tradition som fanns i den katolska klostervärlden?

– Det är en intressant fråga, ja, vad hände då…? Det är inte så enkelt att det kontemplativa livet klipptes av. I den tidiga reformationen fanns en skepsis, kontemplation kunde ses som något vi presterar inför Gud, och det skaver mot nåd allena-tanken. Men det är värt att notera att det fortsätter i den senare lutherska traditionen, framför allt om vi ser på de pietistiska och evangeliska väckelserörelserna. Johann Arndt skrev om kontemplation och natur på 1600-talet likt det vi hittar hos kyrkofäderna.

Mycket av detta spolades sedan bort med upplysningen och moderniteten och slutligen industrialismen, då skulle kunskapen vara pragmatisk och användbar, till praktisk nytta för att ses som viktig.

Andreas Nordlander talar gärna om att se naturen med ogrumlad blick, att se naturens inneboende värde, inte något som jag kan projicera mina egna behov på. Tydligaste exemplet är kanske vårt sätt att se på djur – deras värde reduceras till nyttan för oss. Och de behandlas därefter.

I den ignatianska traditionen uppmanas vi att ”se Gud i allt”. Ett sätt att öva upp den ogrumlade blicken.

Kontemplation av naturen är en omistlig del av bönen, menar han. Är det så att vi behöver en böneskola i naturen? – Det låter bra. Skriv upp mig! Absolut. Jag tänker att i en kultur där bönen alltid är anvisad till vissa rum, där går något förlorat. Basileios ville förbereda predikan genom att skåda stjärnorna. Om vi bara omger oss med artificiella ting vi skapat blir det svårare. Jag tror att den i den typen av bön finns möjlighet till erfarenheter som vi behöver, som tillhört den kristna spiritualiteten.

Nu finns det många även i modern tid som uppmärksammat behovet av kontemplation i naturen, eller snarare bristen på det i vår kultur. När Rachel Carsons bok Tyst vår kom ut på 60-talet engagerade sig trappistmunken Thomas Merton och skrev om förlusten av en kontemplativ relation till naturen och vilka följder det fått och får. I vår moderna tid som styrs av materialism och egoism, av att ständigt vilja ha mer, är människan beredd att offra till och med det vår överlevnad beror på. För Merton handlade det om att ”få egot och dess begär ur vägen”. Han efterlyser en ny etik och säger att ”det är den mest avgörande aspekten av den kristna lydnaden”.

Kan man tala om lydnad i dag? – Ja … Men vi kanske skulle välja ordet efterföljelse.

Du har ju själv tre barn. Vad tänker du om deras framtid?

Han blir tyst en stund, säger sedan: – Jag hoppas att de ska kunna blomstra som människor, jag älskar det uttrycket. Och jag hoppas att de ska kunna göra det på lite annorlunda sätt än vi gjort, att de ska kunna uppleva skapelsen som meningsfull och betydelsebärande de också, att de ska kunna se spåren av Skaparen i den skapade världen.

Text & foto: Lasse Bengtsson

S:t Nicolai källa och katedralen i Edsleskog

I en liten socken i Dalsland, i det närmaste en ödebygd, byggdes på tolvhundratalet en imponerande katedral, i klass med Riddarholmskyrkan i Stockholm. Genom arkeologiska utgrävningar har en spännande historia grävts fram.

Drygt trehundra invånare finns idag i den lilla socknen Edsleskog i djupaste Dalsland. På tolvhundratalet bodde det ännu färre människor här. Men ändå byggdes denna imponerande katedral. En katedral tillägnad det lokala helgonet Sankt Nicolaus och som byggdes på pilgrimsleden mot Trondheim, dåtida Nidaros.

Efter intensiva arkeologiska undersökningar, utförda av Lödöse museum under de två senaste somrarna, finns nu mycket goda förutsättningar att förstå den helgonkult som uppstod i Edsleskog för åttahundra år sedan. Kyrkan var ett av de största och mest utsmyckade byggnadsverken i det medeltida Sverige. Utgrävningar fortsätter troligen i sommar. – Det är otroligt roligt med utgrävningarna, konstaterar Torsten Fransson, lokal guide och hängiven hembygdsforskare. Så länge jag väntat och hoppats att detta skulle göras.

Torsten minns de spännande ögonblicken 1947 när det gjordes en mindre utgrävning, hans far var kyrkvaktmästare. – Då kunde man konstatera, att kyrkan varit en basilika i form av ett kors och en längd av 48 meter och en bredd av 29 meter i tre skepp. Lika stor som Skara domkyrka.

Det bodde inte fler människor då än det gör nu, det beskrevs som en ödebygd. I Edsleskog ägde kyrkan före Gustaf Vasas kyrkoreduktion enligt de äldsta jordeböckerna två tredjedelar av hela socknen, nämligen två kyrkohemman, tre prebendehemman och fyra kyrkotorp, så kyrkan var mycket rik.

Lödöse museum kunde konstatera att kyrkan i Edsleskog var det medeltida Sveriges äldsta tegelbyggnad. Man har också gjort närmare 200 myntfynd som ger en mycket god uppfattning om när och hur länge kyrkan var i bruk.

Förutom mynt hittades många spännande föremål, bland annat delar av en dopfunt i täljsten, radbandspärlor, en förgylld fingerring i brons och en så kallad ”lässten” av bergkristall. Stenen användes som förstoringsglas över texter som skulle läsas. Det hittades även rikligt med fiskben samt två fiskekrokar.

Allt började med prästen Nils. Det berättas att prästen Nils, skulle gå till en döende människa med nattvarden efter mässan. Men två berusade drängar gav sig på honom för de ville få nattvard. – Då tappade Nils sin hatt och platsen kallas än idag för munkhättan, berättar Torsten. Nils flydde vidare, men blev upphunnen vid det som idag kallas pinhagen, där han pinades. Men han flydde igen, norrut mot prästgården, där blev han dräpt. Då sprang det upp en källa och ryktet gick om att den som drack av vatt-

net blev helad från sjukdomar och krämpor.

Vid utgrävningarna syns ganska tydligt att kyrkan expanderades över tid, framför allt från tidigt 1200-tal. Redan efter några årtionden anlade man sidoskepp och korsarmar vilket nästan fördubblade kyrkans storlek. Detta visar att kyrkan fått en ökad tillströmning under den här tiden, troligtvis av pilgrimer som sökte sig till Edsleskog för att få synda- Övre bilden: Torsten Fransson, hembygdsforskare och guide. förlåtelse och kanske dricka Nedre bilden: Christian Mülenbock, museichef på Lödöse museum. ur Sankt Nicolaus källa. – Heliga källor finns det gott om utmed pilgrimslederna, berättar Christian Mühlenbock, museichef III i ett brev till biskopen i Skara redan 1220 på Lödöse museum. Det populära norska hel- visar att han är ett av Nordens första erkända gonet Sankt Olof har flera stycken uppkallad helgon. efter sig, även en i närheten av Lödöse. Men – Vi brukar säga att vi i Edsleskog har det är intressant att vad gäller Sankt Nicolaus Sveriges första helgon. Sankt Nicolaus var så finns det bara denna i Edsleskog som vi hundra år före den Heliga Birgitta, ler Torsten känner till. Fransson. Genom att påven kallar honom

Frågan om hur vi skall tolka kulten kring Sankt Nicolaus ger han honom den lägre helSankt Nicolaus har länge engagerat forskare gongraden, även om han inte blev kanoniserad! som har varit oense om hur vi skall förstå hans ställning i det medeltida Sverige. Men det Torsten är uppväxt i Edsleskog och förutom faktum att han godkänns av påven Honorius att pappan var kyrkvaktmästare så lärde sig

Torsten att spela orgel och vikarierade ofta som organist i kyrkan. – När jag gick ur skolan på 40-talet var det ju aldrig tal om att man skulle läsa vidare, om man kom från enkla förhållanden. Det gjorde prästens barn och möjligen barnen till någon förmögen bonde som kunde hyra in eleven på skolorten. Det gick ju inga skolbussar på den tiden, så det gick inte att pendla. Nej, det blev yxa och såg och arbete i skogen och det trivdes jag med. – Men så sa pappa att järnvägen, det är nog något för dig, minns Torsten. De söker folk. Men jag var inte ett dugg intresserad. Men så en dag 1955 var jag i Åmål, vid tågstationen och frågade en man om de sökte folk. 1947 gjordes en mindre utgrävning av ruinkullen på kyrkogården i Edsleskog. – Han tittade på mig och frågade: kan du komma i morgon? Det här var ju efterkrigstiden och industrin sög upp all arbets- och skrifter, bland annat den imponerande kraft. Så jag började även om det var dåligt nästan femhundra sidor tjocka inbundna betalt, 620 kr i mån. Sen utbildade jag mig till boken Edsleskogs socken – från medeltid till lokförare. nutid som kom ut till julen 2003. För detta fick

Efter att ha varit stationerad på många Torsten Åmåls kulturstipendium 2005. orter flyttade Torsten och hans fru efter sin Det är mycket som Torsten har upptäckt pensionering i mitten av 90-talet tillbaka till genom sitt forskande, bland annat att den fädernegården i Edsleskog. Då började Torsten firade filmstjärnan Julia Roberts mamma har på allvar forska i och dokumentera sin hem- sina rötter i Edsleskog. Och att två personer bygds historia. med starka rötter från Edsleskog innehaft stol nr 1 i Svenska Akademin. Dels Anders Fryxell Hans idoga arbete har resulterat i flera böcker som föddes i prästgården i Edsleskog och som

Under två somrar har det nu gjort större utgrävningar där många intressanta fynd gjorts, bl a 200 mynt som hjälper till att datera kyrkan. 1840 ersatte Johan Olov Wallin på stol nr 1 i Svenska Akademin. – Det står en gravsten där bakom trädet, visar Torsten och där ligger Sten Rudholms farfar begravd. Sten Rudholm gjorde karriär som jurist och blev så småningom president i Svea hovrätt. 1977 invaldes han på stol nr 1 i Svenska Akademin, en stol han hade till sin död 2008. Torsten berättar vidare om sin socken som han forskat så länge på. Han imponerar med

sitt goda minne och kanske framför allt sifferminne. Minne för årtal och för detaljer kring den medeltida katedralens mått. Om han hade pluggat vidare och inte blivit lokförare, vad månne han kunnat bli i stället? – Jag har bara lärt mig allt eftersom, menar Torsten blygsamt. Under åren jag bott här hemma har det ständigt kommit turister och då har jag guidat. Det har jag gjort i säkert femton år, det blev min uppgift! Men även om Torsten vet mycket, så vet han inte vem som byggde den stora katedralen. Men det finns en teori att det var munkorden cistercienserna som byggde katedralen. En orden som grundades av benediktinermunkar som ville protestera mot den ökande vällevnaden inom den katolska kyrkan under 1000-talet. Jakten efter rikedomar och utsvävningar hade tagit överhanden även inom klosterväsendet. Man ville återgå till de ursprungliga, stränga, benediktinreglerna. Cistercienserordens ledord blev ora et labora (be och arbeta). Enkelheten skulle genomsyra allt: arkitekturen, kläderna, liturgin, maten mm. Inga utsvävningar tilläts i kyrkorna: inga väggmålningar eller bemålade fönster, ädelmetaller och dyrbara tyger var likaså bannlysta. Munkarna fick inte distraheras av världsliga ting under högmässa och bön.

Konsten att bygga med

Sankt Nicolaus fick en helgedom som egenthuggen sten och tegel spreds till Norden med den tidi- ligen saknade Utöver alla andra fynd hittade arkeologerna en intakt ga medeltidens kyrko- och klosterbyggen. Här hade motstycke. medeltida grav tillhörande en kvinna intill kyrkans norra cistercienserorden en central korsarm. roll. Dels byggde man relativt – Enbart mycket rika och många kyrkor i Norden, dels hade deras mäktiga personer begravdes inne i kyrkan. kyrkor många detaljer som var typiska för just Ofta begravs männen på kyrkans södra sida denna orden. Man använde helst välhuggna och kvinnorna på kyrkans norra sida. Kvinkvaderstenar. nan var i 40-årsåldern när hon dog och det – Cistersienermunkarna byggde ju i tegel, skall bli mycket intressant att se vad de natursäger Torsten. De byggde Alvastra kloster på vetenskapliga analyserna kommer att visa. Har tusentalet och orden spred sig sen vidare till hon anknytning till bygden eller kommer hon Lurö och till Varnhem. Men sen har jag fått utifrån? funderar Christian Mühlenbock. det berättat för mig att munkarna fördrevs till Flest mynt hittades där man även förvarade Danmark och där byggde de en kyrka, som är kyrkans kollekt och sannolikt även den skatt som en förlaga till kyrkan här i Edsleskog. De som togs upp i området, Nicolauspengen. här munkarna behärskade tegelbruket. – Vi vet att just Nicolauspengen utgjorde en – Det naturliga materialvalet för en socken- betydande inkomst för biskopen i Skara och kyrka hade varit trä eller möjligen sten om att kyrkan i Edsleskog hade viktiga adminisman hade velat signalera lyx, menar Christian trativa funktioner. Kanske är tiden kommen Mühlenbock. Men att katedralen i Edsleskog att ge Sankt Nicolaus upprättelse och ge hohade så stora dimensioner och var byggd i te- nom och hans kyrka den plats i svensk historia gel visar med all önskvärd tydlighet att Sankt som de förtjänar. Nicolaus fick en helgedom som egentligen Under åren har Torsten berättat för intressaknade motstycke. serade besökare som kommit till Edsleskog

Men vad hände då med katedralen i Edsle- och nu också för kunniga arkeologer. skog? Jo, år 1568 brann kyrkan ner efter ett – Det var roligt att få berätta om utgrävåsknedslag och den nya som byggdes upp ningarna 1947 och även att min morfar var var betydligt mindre. I början av 1900-talet riksantikvariens ombud här i Edsleskog en förstördes även denna kyrka i en brand och nu tid på 1920-talet. De fick också den första uppfördes en ny kyrka 200 meter åt sydost och sockenboken, där jag har samlat allt material. fick ett nytt utseende. Ett faktamaterial de haft som hjälp vid sina – Det har varit ett enormt intresse för föreläsningar. utgrävningarna, berättar Torsten som natur- – Så nog kommer jag vara här i sommar igen! ligtvis följt dem. Det har kommit tusentals personer under båda somrarna. När de grävde Text: Agneta Riddar upp det fantastiska glasägget var jag först med Foto: Agneta Riddar och Lödöse Museum att fotografera det!

Har du någon favoritpsalm som ger dig hopp?

Charlotte Moberg

Karlstad

– Ja, psalm 202 De blomster som i marken bor. Det är min favorit. Harry Martinssons text är vacker och poetisk och musiken fin. Det är Erland von Koch som tonsatt den. Jag tycker om psalmen för att den får mig att lägga märke till det jag har just nu. Och den hjälper mig att känna hopp när det är tungt. Det är en sommarpsalm men den handlar också om ”själens vinterdagar” och om hur ljuset och sommaren kommer. ”Se solens fingrar sömma”, för mig betyder det skapande och hantverk som ger sån tröst, hopp och livsglädje.

Bengt Kylberg

Karlstad

– Löftena kunna ej svika av Levi Petrus. Det är nummer 254. Vi sjöng den i söndagens gudstjänst och då påmindes jag om hur mycket jag tycker om den. Psalmen ger hopp och uttrycker en för mig konsekvent och okonstlad tro. När vardagen är trasslig och man fastnar i oro ger den en klar väg ut. Tredje versen till exempel: ”Tro när det mörknar på färden, solen ej slocknat har. Blott några timmar och sedan strålar en morgon klar.” Den talar direkt till mig och inte till någon tredje person. Melodin är också viktig. Den är en sammanhållande kraft, orden och tonerna samverkar.

Charbel Al Fehaily

Uddevalla

– Min favoritpsalm är Du vet väl om att du är värdefull, psalm 791. Den har jag valt för att den får mig att känna att jag är värdefull oavsett hur jag är, vem jag är och var jag kommer ifrån.