Tro, hopp och kaffe | Kathrine Löfberg

Krönika | Kathrine Löfberg

Tro, hopp och kaffe

Jag tänker att det här med hopp, det är lite som med kaffe. Det kan vara svagt eller starkt, något man har för sig själv eller delar med andra – och att det alltid är bättre att ha det än att vara utan. 1906 grundade min farfarsfar Anders kafferosteriet Löfbergs tillsammans med sina två bröder, och jag är övertygad om att de delade en stor portion hopp. Hopp om en ljusare framtid, både för egen del och för andra.

De kunde säkert inte drömma om att Löfbergs 115 år senare skulle producera motsvarande 10 miljoner koppar kaffe – om dagen! – och att hälften av detta skulle säljas utanför Sveriges gränser, men jag är säker på att de drömde om att de och verksamheten skulle bidra med framtidstro och hopp i Karlstad och Värmland. Och de gjorde dom, i stort och smått. Till exempel genom ett stort socialt engagemang och stöd till utsatta medmänniskor.

Att ta ansvar för människor och miljö har alltid varit viktigt för min familj och vårt företag – och jag tänker att det till stor del handlar om att skapa och dela med sig av hopp. När jag tänker efter inser jag till och med att vi på Löfbergs är beroende av att andra människor känner hopp, både på hemmaplan och ute i världen. Och jag blir både glad och stolt när jag inser att vi bidrar till att fler känner hopp, både på hemmaplan och ute i världen. Och det fina med hopp är att ju mer du delar med dig, desto mer hopp får du ofta själv.

Det känner jag när jag möter medarbetare på kontoret eller i vårt rosteri – fast just nu mest i Teams-möten såklart – som gärna och engagerat delar med sig av tankar och idéer om framtiden. Deras iver och lust att bidra till en positiv utveckling. En kraft vi försöker fånga och förvalta. En kraft som fyller mig med hopp.

Det känner jag i kontakten med kaffeodlare runtom i världen. En av dom heter Ana-Maria och bor på en bergssluttning strax utanför Titiribí, en liten by i nordvästra Colombia. Hon är en av deltagarna i Next Generation Coffee, ett utvecklingsprojekt där vi riktar oss speciellt till nästa generation odlare. När vi besöker Ana-Maria berättar hon passionerat om allt hon lärt sig, att hon utvecklas som kaffeodlare och att hon och hennes familj kan leva ett bättre liv. Hon berättar också att hon blivit en

Kaffeodlare Ana-Maria i sällskap av mamma Rosa och maken Martin.

lokal förebild som sprider hopp till andra unga kaffeodlare när hon delar med sig av sina erfarenheter och sitt engagemang. Det gör mig varm i hjärtat.

Och det känner jag ofta även på det privata planet. Till exempel nu när jag tittar ut genom köksfönstret och ser barn som spelar landhockey och förmodligen drömmer om en framtida karriär som NHL-proffs. Ett hopp inget i världen kan ta ifrån dom. Och som gör mig glad.

Som du märker tror jag verkligen på den positiva kraften som hopp kan ge oss. Det är klart att det finns tillfällen när vi känner lite mindre hopp, inte minst i tider som dessa. Då är det kanske viktigare än någonsin att vi stannar upp, lyfter blicken och påminner oss om något hoppfullt. Oavsett om det är svagt eller starkt, oavsett om du behåller det för dig själv eller delar det med andra. Det alltid är bättre att ha det än att vara utan. Precis som med kaffe.

Kathrine Löfberg

Löfbergare i fjärde generationen

REKO-ringen ger hopp för en levande landsbygd

REKO står för Rejäl Konsumtion, ett sätt att handla småskaligt mellan producent och konsument. REKO-ringen är både lokal och digital, självstyrande och kostnadseffektiv, och den ger hopp om att kunna bo på en levande landsbygd. Korsväg har mött en Rekoring i Dals Långed i Dalsland.

Vi väntar vid det gamla stationshuset i Dals Långed invid Dalslands kanal. Över vattnet skymtar Mustadfors bruk, en av världens största tillverkare av hästskosöm. Inte långt härifrån ligger Fengersfors med Not Quite, ett levande kulturmecka med butiker och caféer. Bakom oss tronar Stenebyskolan med verkstäder och smedja för konst, design och hantverk. Vi finns mitt i Dalsland som både kallas avfolkningsbygd och ett Sverige i miniatyr.

Samtidigt som ett antal bilar parkerar invid stationshuset strosar unga och gamla till det som nu förvandlats till ett utlämningsställe för Rekoring – Bengtsfors – Dals Långed – Bäckefors.

Just idag finns ägg, nybakat bröd, honung, rapsolja, mjölksyrade ekologiska grönsaker, kryddad surkål, syrad rödkål, kimchi, äppelmust, ost, smör och mycket mer för utlämning. – För mig är Rekoringen otroligt viktig, berättar Kerstin Emanuelsson, från Kerema Matbod, när hon lämnar över ett flak ägg, nybakade solrosbullar och långjästa valnötsbröd. Förutom försäljning hemma på gården och till butik är det här det enda försäljningsstället. Det är en bra komplettering till gården.

Kerstin tillverkar mat, bröd o bakverk från grunden där äggen hämtas direkt från gården och grönsakerna kommer från trädgårds-

landet. Också frukt och bär plockar hon i trädgården eller köper av grannar. Utav det görs sylt och saft som säljs färskt i säsong.

Rekoringen är en Facebook-grupp där livsmedelsproducenter möter konsumenter för att handla lokal mat utan mellanhänder. Alla varor förbeställs och en bokning är lika med köp. Varorna lämnas ut på förbestämd plats på förbestämd tid, för Dalslands del varannan måndag. Det finns även ”Syster” Rekoringar i Åmål, Mellerud, i Bohuslän och Värmland.

Rekoring startade i Finland 2013 och kom till Sverige och Grästorp hösten 2016. I dag finns uppemot tvåhundra Rekoringar med över 500 000 medlemmar i Sverige. Namnet Rekoring kommer från förkortningen reko, som står för rejäl konsumtion. – Ett smart sätt att knyta ihop producent och konsument, berättar Funny Livdotter, som är administratör för Rekoringens FB-sida som funnits i två år. Funny är konstnär och kommunikatör på

Mötesplats Steneby. – Vi försöker hela tiden få med fler producenter för att öka utbudet. För en del har faktiskt Rekoringen inneburit överlevnad. Dessutom skapar man ju nya kontakter och hjälper varandra.

Rekoring är som en digital marknad och grundar sig på att alla har internet. För de flesta är försäljningen ett komplement till den ordinarie verksamheten. Ett krav är att allt måste vara egenproducerat.

Det som får Rekoringarna att växa och kunderna att strömma till är enkelheten och den begränsade administrationen.

Varje Rekoring är självstyrande – och kostnadseffektiv.

Det krävs inga tillstånd som vid en vanlig marknad. En annan fördel är att producenten når konsumenten utan mellanhänder och får slutkundspris.

Många Rekoringar har märkt ett ökat intresse under coronapandemin. I Dals Långed går det fort med försäljningen, efter en kvart åker bilarna vidare till Bäckefors. Allt är tidseffektivt och med väl tilltaget coronaavstånd.

André Scholte har kört ändå från Värm-

olands Nysäter till Dals Långed, en dryg timme. – Idag har jag åtta kunder, berättar han, så det är det värt. Jag får sälja, men jag kan också göra reklam för vår verkLantbruk, mitt på Dalboslätten. De odlar ekologiskt utsäde av bland annat vitklöverfrö, spannmål och bönor samt höstraps till rapsolja. Bina bidrar med pollinering som är en förutsättning för bra skördar. Rekoringen vi sar på v år t hopp att kunna b i en l eva n d e lan ds bygd. samhet och allt detta är viktigt för bygden. – Jag är född och uppvuxen på Säby, berättar

André dukar upp färgrika burkar och Marianne. Vi började med bina för tio år flaskor, som glittrar vackert i solen. Produk- sedan, vi behövde hjälp med pollineringen! terna kommer från Njordstorps Permakultur Bina flyger framför allt runt i våra ekologiska gård. Njordstorp odlingarna och förädling är vitklöverfält. Krav-Ekologiskt certifierat och är specialisera- Bina hämtar nektar som de omvandlar till de på naturlig fermentering. en ljus, mild och välsmakande honung, samti– Vi vårdar vår mark med mångfald, täck- digt som vitklövern blir pollinerad. Honungen odling, agroforestry och utan tunga maskiner. hanteras varsamt och värms inte upp annat än Vi är självförsörjande på det mesta året runt av bina själva. och odlingarna sköter vi med och inte mot naturen. För att få våra många plantor polli- – Det är roligt att sälja direkt till konsument nerade har vi bin och skapar livsmiljö till vilda i Rekoringen. Det är kul att träffas och jag får bin/humlor. många frågar om honungen och rapsoljan. – Rekoringen visar på vårt hopp att kunna Marianne Westman har inte lika långt till ut- bo på en levande landsbygd. Vi måste ju alla lämningsställena, hon kommer från Mellerud. tänka mer på var maten kommer ifrån. Vi vill Men eftersom kunderna beställer i förväg, vet uppmana till att stödja det lokala och att proMarianne hur mycket hon kommer att sälja. ducera lokalt. Det blir bättre och godare mat Dagens träff lönar sig. och vi bidrar till en levande landsbygd. – Ja, det gör den. När jag fått beställning- – Det är hoppfullt! arna gör jag en kalkyl på hur mycket jag får sälja. Får jag för lite beställningar så ställer Text & foto: Agneta Riddar jag in. Det respekterar kunderna och kommer tillbaka vid nästa tillfälle i stället.

Mariannes Biodling är en del av lantbruksföretaget och släktgården, Vena Säby

Tro och hopp hänger ihop

Kompetens, lyhördhet och hopp är tre ledord i Göteborgs stiftsstrategi de kommande åren. Som ordförande i stiftsfullmäktige har Jens Lidström varit med och beslutat om strategin. Nu ska den förverkligas i stiftets arbete. ”Vi ska vara ett hopp för de som behöver det men även ett hopp för hela samhället.”

”Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” så skriver Paulus i Romarbrevet.

Hoppet som är en central del i att vara människa och vi har väl alla hört att ”det sista som överger människan är hoppet”. Emellanåt kan man fundera på hur vi människor skulle vara och fungera utan hopp. Att bara säga orden; en hopplös framtid, det är utan hopp, det finns inte något hopp. När man hör dessa ord så färgas min bild ganska snabbt i mörkare nyanser.

Kanske speciellt i den tid vi nu lever i med pandemin och den förändring som sker både i samhället och i världen. Om vi skulle sakna hopp så skull vi sakna något att leva för.

Jag tror det är klart att vi måste ha hoppet för att både fungera och verka som människor. Även som kristna måste vi ha hoppet och då kanske främst för att kunna tro. Dessa två delar hänger för mig väldigt mycket ihop. Det är svårt att göra det ena utan det andra.

Under de år som nu passerat har jag haft det både roliga och hedervärda uppdraget som ordförande för Göteborgs stiftsfullmäktige. När jag blev nominerad att vara med på valsedeln för stiftet så tänkte jag att det ska bli kul att lära sig en ny nivå inom kyrkopolitiken. Det blev lite mer än att bara delta i fullmäktigemöten, perspektivet blir något annorlunda när man ska leda fullmäktige-

möten. Under mandatperioden har vi både provat nya arbetssätt och nya lokaler men jag tycker att det ändå varit en väldigt intressant och rolig mandatperiod. Mycket har också varit tack vara mina härliga och fantastiska kollegor i presidiet. Dock har perioden kantats av både tuffa beslut och viktiga beslut.

Bland annat har fullmäktige beslutat om storlek på stiftsfullmäktige för kommande mandatperiod men också ny stiftsstrategi. Denna strategi kommer att vara en ledstjärna för allt arbete inom Göteborgs stift de kommande åren och för att anknyta vidare till den så är tre av strategins ledord: kompetens, lyhördhet och hopp.

Som jag skrivit är Hoppet för mig ett centralt begrepp och det ser jag också kommer vara centralt för Göteborgs stift. Utan att vi kan vara hoppfulla, hoppet lever, hoppas på att Göteborgs stift kommer vara framgångsrika i sitt uppdrag att främja och stödja församlingslivet. Som det står i strategin har stiftet möjlighet att stimulera ”andligt intresse där människor söker hopp och mening på ett djupare plan” men även styrkor med att ”människor engagerar sig ideellt”. Här har vi alla en uppgift att se till att kyrkan finns i samhället och når de människor som vanligtvis inte kommer till kyrkan, men ändå har ett behov att möta kyrkan. För att stiftet ska bli lyckosam i sitt uppdrag kommer ledorden vara mycket viktiga.

Första ordet är kompetens och där handlar det både om den kompetens som finns inom stiftsorganisationen och att se till att kompetens finns ute i församlingar, för att dessa ska kunna genomföra, förändra och lyckas med den grundläggande uppgiften. Det andra ordet är lyhördhet och det är ett ord som måste

En kyrka är inte en byggnad utan det handlar om människorna.

genomsyra hela kyrkan. Utan att kunna lyssna på både medarbetare, besökare, medlemmar, ja alla vi som kyrka och stift kommer i kontakt med så kommer vägen inte vara lätt att uppnå både mål och syfte med vårt arbete. Det sista ordet, och kanske det viktigaste enligt mig, är hopp. Efter det år vi lämnat bakom oss och den tid vi befinner oss i är hoppet mycket viktigt. Trots att Svenska kyrkans medlemsantal minskar är vi fortfarande en central del av vårt samhälle och vi ska vara ett hopp för de som behöver det men även ett hopp för hela samhället.

För att vi tillsammans ska kunna vara framgångsrika måste vi förändas i takt med världen och samhället. Svenska kyrkan kan inte vara en bakåtsträvare utan ska vara en framåtsträvare där fler upptäcker kyrkan och vill vara en aktiv del av densamma. Kan vi som Göteborgs stift sträva efter att uppfylla dessa ord, är min gissning att vi också kommer att vara ett framgångsrikt stift. Tänker vi på de ord som jag kommit att delvis förknippa både med pandemin och kyrkan; ”Vi ställer inte in – vi ställer om”. Detta om något visar på att vi är både kompetenta, lyhörda och hoppgivande som organisation. Även om pandemin haft mycken sorg och tråkighet, får vi inte glömma att det även är positiva saker som skett. Bara för att nämna något; genom att bli så digital som kyrkan nu blivit, även om delar fortfarande kan förbättras, visar vi att kyrkan är redo att fortsätta vara en del av vårt samhälle.

Nu när vi närmar oss slutet för en mandatperiod och ett nytt stiftsfullmäktige ska väljas, kan man reflektera över var denna strategi kan medföra till de som till hösten blir valda och ska arbeta för Göteborgs stift de kommande fyra åren. Strategin är ett styrdokument som ska användas, där jag hoppas att alla inom organisationen verkligen tar till sig det och att all verksamhet genomsyras på det sätt som strategin menar och vilket var det som stiftsfullmäktige beslutat, då kommer vi ha en ljusare framtid.

Ingen vet vad som kommer eller vilka utmaningar vi har. Även om denna strategi är ett viktigt styrdokument så är det ingen mirakelkur för att lösa alla de utmaningar och prövningar vi som stift och kyrka står inför. En kyrka är inte en byggnad utan det handlar om människorna. I Matteusevangeliet läser vi ” Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Det är vi tillsammans som är kyrkan och det är vi tillsammans som också ska se till att den både växer och är aktuell. Med rätt kompetens och ett lyhört bemötande kan vi vara en hoppgivande organisation.

Med detta vill jag också tacka för denna mandatperiod, även om den har ett antal månader kvar, och skicka med er den gyllene regeln ur Matteus: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”.

Jens Lidström, ordförande i Göteborgs stiftsfullmäktige

Utdrag ur Stiftsstrategi – Svenska kyrkan Göteborgs stift

Göteborgs stifts vision ”En öppen och tydlig kyrka som på ett relevant sätt förmedlar evangeliet till alla människor.”

Göteborgs stifts verksamhetsidé ”Göteborgs stiftskansli ska vara ett kompetenscentrum som inspirerar och stödjer församlingarna i att förverkliga deras uppdrag.”

Målbild • Den grundläggande uppgiften i centrum – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission (GUDM). • Tvåspråkighet (teologi och omvärld) – förmåga att förmedla evangeliet på ett tidsanpassat sätt. • Skicklighet, kompetens, stolthet och relevans – en strävan efter att vara ett inspirerande föredöme. • Mångfald bejakas i uttryck och attityder – vi möter varandra med respekt för olikheter och fromhetstraditioner. • Förutsättningar att fortsatt verka – våra resurser bestående av kompetens, ekonomi och fastigheter tas tillvara.

Strategi • Stödja biskopen i hennes uppdrag. • Möta kommande utmaningar med:

Kompetens, Lyhördhet och Hopp. • Prioritera enligt ordningen vad som måste, bör och vill göras. • Delarna bidrar till helheten genom samverkan. • Uppmuntra och utmana. • Säkerställa kompetens och arbeta konsultativt. • På uppdrag utföra församlingars och pastorats arbetsuppgifter. • Säkra ekonomisk hållbarhet genom att anpassa verksamheten. • Prioriterar att stödja och främja: – Tro för nästa generation – Verksamhetsomställning – En kyrka mitt i samhället

Läs hela Stiftsstrategin på internwww.svenskakyrkan.se/1510415

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag då vi härmed tillkännager att följande antal personer i vårt land avlidit till följd av den pågående pandemin. Varje dag påminns vi om det, varje ögonblick. Det är inte vi själva som är sköra, det är livet som är skört. Gud, du själv går med bud om liv bland smärtorna och döden. Det blir många bud om död men när jag hör din röst, Gud, vet jag att det finns bud om liv både här och nu i denna stund och i evigheten. Du är med mig här och nu och i evigheten. Nya konstiga ord har blivit vardagsnära: pandemi, statsepidemiolog, corona och covid.

Gud, jag vill inte höra de där orden mer.

Jag är trött på dem. Utled.

Hjälp mig att se hoppets tecken i sommarens grönska och glittrande vattenspeglar.

Det som såg så dött ut i vintras grönskar igen.

Jag ger inte upp. Du gör ju inte det. Var med oss, Gud. Nu och alltid.

Böner om hopp under pandemitid av Caroline Krook

Har du någon favoritpsalm som ger dig hopp?

Margareta Sandros

Åled

– När jag lyssnar på Blott en dag (249), ett ögonblick i sänder, väcks en stor tacksamhet över mitt liv, men också att det en dag tar slut. – Denna psalm ger mig tröst och hopp om något mer, något större som jag bara kan ana, ett kärleksfullt ljus ...

Åsa Johansson

Limmared

– Härlig är jorden (297) är min favoritpsalm, som ger mig hopp för det framtida livet, ”gå vi till paradis med sång”. – Jag och min man valde Härlig är jorden som utgångspsalm när vi gifte oss för 25 år sedan. Många kanske förknippar psalmen med begravning istället för bröllop men trygghet, framtid och hopp är centralt i båda situationerna.

Magnus Wassenius

Göteborg

– En psalm som ger mig hopp och samtidigt oro, eftersom det är så svårt för kyrkan att vara som det står i texten. Kanske är det därför den aldrig sjunges. Jag har många gånger önskat den men fått höra att den inte passar. – Jag tänker på psalm 57, Sin enda grund har kyrkan ... Den handlar om kyrkans roll i samhället samt gemenskap med Fadern och hans Son. I vers 4 finns orden: ”Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron för sanningen ett värn.” Som sagt, ger både hopp och oro.

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Markusevangeliet på fyra dagar

”Här börjar glädjebudskapet om Jesus Kristus, Guds son”. Med de orden börjar Markusevangeliet, och med de orden skulle man också kunna sammanfatta det: Guds son, den smorde (eller Messias, som det heter på hebreiska, eller Kristus, som det heter på grekiska) har blivit människa och vandrat här på jorden. Som läsare får vi alltså redan i evangeliets början veta att Jesus är Guds son, den utlovade

Messias – men som läsare är vi (jämte de onda andarna) också de enda som förstår det.

Ett genomgående tema i Markus första del är nämligen att alla som möter Jesus missförstår honom. Titta efter, så får du se själv. Släktingarna tror att han är galen (3:21), de skriftlärda menar att han är besatt (3:22), folket i hemstaden Nasaret vill stena honom (6:11, därav uttrycket ”ingen är profet i sin egen hemstad”). Inte ens de som är närmast Jesus – hans egna lärjungar – verkar förstå vem han är. Det dröjer fram till kapitel 8 innan lärjungen

Petrus till slut får ur sig: ”Du är Messias” (8:29). Enligt vissa sätt att räkna är

Petrus bekännelse dessutom placerad i evangeliets absoluta mitt, och skulle således vara evangeliets centrum. Där det alltså slås fast precis samma budskap som i evangeliets början. Jesus är Kristus, Guds son.

Texten om Petrus bekännelse föregås intressant nog av en text om ett ”misslyckat” helande: den blinde man som Jesus får bota två gånger för att han ska kunna se. Först blir mannen bara delvis botad: (”Jag ser människorna: de liknar träd, men de går omkring” (8:24)), men efter att Jesus lagt sina händer på hans ögon ännu en gång (8:25) så ser han ordentligt. Det har påpekats att denna helandeberättelse på ett sinnrikt sätt summerar första halvan av Markusevangeliet: folk ser helt enkelt inte, i likhet med den blinde mannen, tydligt vem Jesus är vid första påseendet. Precis som det dröjer till mitten av evangeliet tills Petrus i sin bekännelse säger att Jesus är Kristus.

Men har verkligen författaren till Markus evangelium medvetet placerat Petrus bekännelse i evangeliets centrum? Jag tror det är så, eftersom det överensstämmer med det antika sättet att strukturera en berättelse. Och jag ska snart ge ett argument till för det. Men innan jag ger det vill jag påpeka att man ska akta sig för övertolkningar. Låt mig få ge ett exempel: en annan

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

tematik som har noterats är att Markusevangeliet börjar i öknen (1:2-13) och slutar med en grav (16:1-8), och att ur båda dessa platser strömmar plötsligt livet fram. Det kan ju vara medvetet gjort, men samtidigt finns det goda skäl att akta sig för övertolkningar och efterhandskonstruktioner, som förmodligen inte var tänkta från början.

Men låt mig få ge ännu ett argument för att Petrus bekännelse är medvetet placerat i det som är evangeliets ungefärliga mitt. I slutet av evangeliet berättas det nämligen om en romersk officer som förstärker precis det som sägs i evangeliets början (1:1) och mitt (8:29), när han säger: ”Den mannen måste ha varit Guds son” (15:39). Och vi vet att en berättelses början, mitt och slut var viktiga i antiken.

Ett evangelium i skymundan Markusevangeliet har annars varit ett evangelium i skymundan under kyrkans historia. Det citeras inte lika ofta som de andra, och när man hittar gamla papyrusfragment av evangelierna så är Markus klart underrepresenterat. Allt talar för att Markus helt enkelt var det minst lästa av evangelierna. Augustinus, och den kyrkliga traditionen efter honom, såg det mest som en kort sammanfattning av Matteus. Evangeliet var med andra ord det minst lästa av evangelierna redan från början, och även om det hade sin

självklara plats i Bibeln dröjde det ända fram till 1800-talet tills evangeliet fick sin renässans. På 1800-talet omkullkastades nämligen Augustinus teori, och man kunde med relativ säkerhet slå fast att Markus faktiskt skrev först, och att Matteus och Lukas utgick från Markusevangeliet när de skrev sina evangelier. Idag är de flesta bibelforskare eniga om att så är fallet, och det ledde i sin tur till ett utökat intresse för Markusevangeliet.

Slutet på Markusevangeliet är förbryllande. De äldsta manuskripten slutar nämligen med orden i 16:8: ”Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.” Ingen vidare avslutning på en bok som slutar med glädjebudskapet att Jesus har uppstått från de döda. Slår du upp sista kapitlet i Markus, kommer du därför att finna ett tillägg, 16:9-20, som i den nya översättningen har satts inom parentes. Parentesen är där, eftersom verserna saknas i de äldsta och mest tillförlitliga handskrifterna. Det ursprungliga slutet har väckt massor av frågor: har Markus medvetet avslutat sitt evangelium så korthugget? Är det rentav en genial avslutning som vill utmana läsaren?

En sak är ändå säker. Genom sin bok om Jesus liv kom Markus att bilda skola, och tiotalet år efter honom kom två andra författare, Matteus och Lukas att med Markus som grund skriva egna evangelier. Stenen var satt i rullning, både bokstavligt och bildligt. Och världen blev sig aldrig riktigt lik. Ett skäl så gott som något att läsa Markusevangeliet.

Sören Dalevi

Biskop i Karlstads stift

Så läser du Markus på fyra dagar: Dag 1: Kapitel 1-3, Introduktion Dag 2: Kapitel 4-8:26, Jesus förkunnar evangeliet Dag 3: Kapitel 8:27-13:37, Rikets hemligheter avslöjas och predikas Dag 4: Kapitel 14-16, Jesus död och uppståndelse

Etisk kompass Många goda exempel

Fredag eftermiddag. Du är på väg hem, trött efter en Anna Sophia Bonde har skrivit två böcker om förebilder stressig arbetsvecka. Då kommer en utsatt människa i Bibeln – Mina bibliska storasystrar. 2019 kom Glimtar som efterfrågar akut hjälp. Boken börjar med en scen från Gamla testamentet och i år Glimtar från Nya som många diakoner kan känna igen. Utifrån vardagli- testamentet. ga dilemman diskuterar Harriet Sundström diakonens Den första kvinnan hon tar upp är naturligtvis Jesu behov av etisk reflektion. Hon vill ge ett verktyg för mor Maria. Av många dyrkas hon som ett helgon och gemensamma samtal diakoner emellan och i arbetslag, obefläckad Jungfru hela sin livstid. Av många moderna utifrån det hon kallar en etisk kompass. För reflektion unga kvinnor ses hon som en mes och Eva är en bättre behövs och Sundström ser den etiska bedömningen i förebild, som tar för sig. Maria är en helt vanlig människa varje situation som det svåraste i diakonens uppdrag. som också tvivlade på att hennes son gjorde rätt när

Utifrån diakonidokument och bibelord om barmhär- han utmanade prästerna och fariséerna. tighet och vänskap funderar hon kring det praktiska Den syrisk-feniciska kvinnan som bad för sin besatta arbetet i diakonens vardag. Hur kan man sträva efter 12 åriga dotter var enligt Lunda-exegeten Bengt Holmoch förhoppningsvis uppnå ömsesidighet i mötet med berg den enda som gjorde Jesus svarslös, inte hos någon konfidenten? av Israels barn hade han mött en så stark tro (trots att

Diakonens arbete är komplext och det finns inte han avfärdar henne och kallar henne hund i betydelsen alltid tid att reflektera. Harriet Sundström har tagit sällskapsdjur). Han hörde hennes bön. fram en reflektionsmodell för att identifiera det etiska Herodias var den som begärde Johannes döparens problemet i konkreta situationer. Hon har låtit diakon- huvud på ett fat. Hennes bakgrund kan ju ge en förklakollegor pröva modellen genom att tillsammans ta sig an ring. Det var en klart dysfunktionell familj. Ursäktar det olika dilemman. Det har gett ny kunskap och insikt hos hennes beteende och vad händer med människor som deltagarna. har obegränsad makt och resurser. Det verkar inte vara

Reflektion kräver tid och Harriet Sundström ger för- eftersträvansvärt. slag på hur arbetslag kan arbeta med dilemman för att Den som vill se Paulus som kvinnofientlig får en öka den etiska kunskapen och medvetenheten. motbild i hans medarbetare Prisca och Aquila. Det är

Det är en välkommen bok om frågor som riskerar att Prisca som oftast nämns tappas bort i en krävande först när hon och maken vardag. Frågan är bara nämns. De är tältmakare

Etik i diakonin om diakonen ges tid att som Paulus och har fått

Harriet Sundström reflektera när hjälpbeho- fly från Claudius för-

Argument förlag vet hela tiden ökar? följelse i Rom till Korint. De undervisade den Inger Bengtsson vise juden Apollon från Alexandria som fått en del kunskap om Jesus och ”vägen” men han kände bara till Johannesdopet. De avfärdade honom inte utan tog honom under sina vingars skugga. Det finns många pärlor att hitta i den här boken. Gunilla Lindén

Mina bibliska storasystrar Anna Sophia Bonde Artos

Vanliga människor Om mod och undfallenhet

Handen på hjärtat; vad är det du kommer ihåg bäst av Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte allt du hört och läst? Troligen är det inte läroböckernas bjälken i ditt eget öga? Med det citatet från Matteus teoretiska resonemang, inte heller skvalet av nyheter inleder Egil Midtbø sin debutroman Tausheten i Sokndal. eller allt skvaller eller all underhållning som ständigt Egil är präst i Svenska kyrkan på Orust men föddes sköljer över oss. Nej, det som brukar fastna, det är i byn Sokndal i Norge arton år efter att freden kom. I berättelserna – de där berättelserna som säger något vuxen ålder började han fundera över vad kriget hade viktigt om livet. De som ger hopp, tröst och en skymt gjort med hans by, men insåg att han visste väldigt lite. av den ofta så osynliga godheten, den som (när den väl Trots att han levde tillsammans med vuxna människor syns) ger en sådan värme ifrån sig. som hade varit med. Ingen ville prata om det som varit,

Ännu starkare påverkar de sanna berättelserna, de utan alla ville se framåt. som handlar om människor som vandrar på denna jord Boken är skriven på norska, men det är inga problem precis som du och jag. Vanliga människor. Människor för oss svensktalande att förstå den. Det är till och med genom vilka vi får syn på såväl det som är skört i livet en poäng att den inte är översatt till svenska, det ökar som det som är av värde. äktheten. Egil skriver om mod och undfallenhet, om

Daniel Hafner, präst i Huddinge, samlar på sådana dubbelmoral och om vad tystnaden kan föra med sig. berättelser, och i boken Skatter i lerkärl finns 49 av dem Huvudpersonen och motståndsmannen Arne sörjer återgivna. I dessa berättelser, många av dem självupp- att ingen slänger anklagelsen i ansiktet mot honom – att levda, hittar Daniel alltid något av värde, och gång efter han skulle ha talat under tortyren. Då hade han ju kunnat annan blir jag djup gripen av det jag läser. Så mycket berätta hur det var. media idag visar människans dåliga sidor, men Daniel gör Och Astrid funderar över att det var ”tillåtet” arbeta tvärtom: han finner skatten som finns där i det till synes för tyskarna, hyra ut rum, göra affärer, tjäna pengar – svaga eller obetydliga. Det är stort – och behövs verkli- men ”tyskejänterna” som blev förälskade och blev med gen i dagens värld, där människans värde och värdighet barn, de blev förnedrade genom att håret klipptes av så ofta förringas. offentligt.

Boken har som undertitel ”Berättelser för existen- Det är en fin berättelse om ett litet samhälle under en tiella samtal”, och som underlag för sådana samtal skulle annan tid och hur de omden fungera utmärkt – välvande förändringarna inte minst då det finns tre som tyskarnas ockupa-

Skatter i lerkärl frågor till varje berät- tion 1940-45 medförde. telse. En ganska unik berättelse

Daniel Hafner Det är bok jag kommer och därmed också viktig!

Argument att bära med mig fram- Och jag tänker med över, och som jag varmt Britt G Hallqvists ord: kan rekommendera till Blott i det öppna, har du läsning. en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar Frank Lorentzon du. Agneta Riddar

Tausheten i Sokndal Egil Midtbø Egmi förlag

Samtalsbok för kyrkvärdar Se och lyssna

Böcker för kyrkvärdar är sällsynta. Det är därför glädjande att prästen Ulf Lindgren skrivit en introduktion om kyrkvärdens uppgifter. Boken består av fyra delar som handlar om att möta gudstjänstbesökare, att läsa bibeltext så den berör, att förstå kyrkorummets berättelser och att möta människor i sorg. Ett särskilt intresse hos författaren är värdskapet och mötet med människor. Här ges många goda råd. Avsnittet om kyrkobyggnaden är skrivet med stor entusiasm. Där finns ibland djärva påståenden som kan ge anledning till goda samtal och egna efterforskningar.

Kyrkvärdarnas uppdrag varierar i omfattning. Många har betydligt fler uppgifter än välkomnande och textläsning. Ibland överlappar kyrkvärdens och vaktmästarens uppgifter varandra. Därför räcker denna bok knappast till för grundutbildning av kyrk- och gudstjänstvärdar. Gudstjänstens mening och uppbyggnad berörs nästan inte alls, inte heller dess rumsliga gestaltning. Regler för gudstjänstlivet samt vården av inventarier, silver och textilier är också ämnen jag saknar. Därför menar jag att boken lämpar sig bäst för fortbildning och som samtalsunderlag. Varje avsnitt avslutas med samtalsfrågor.

Ingemar Birgersson ”Vårens fågelkörer fyller de nyss så vinterstumma landskapsrummen med klanger och rytmer, nedärvda sedan årtusenden. För tvåbenta musikälskare är det värt att unna sig en timma eller två, i stadsparken, närmaste skogsdunge eller på en havsstrand. Man behöver inte kunna namnet på de bevingade artisterna, bara låta sig förundras av de konserter som nu återigen ges i repris.”

Stefan Edman gör det igen. Ger oss en guide och uppmaning att med förundran betrakta och uppleva den storslagna biologiska mångfalden vi vandrar omkring i, kanske oreflekterat. Tillsammans med den otroligt skicklige naturfotografen Tore Hagman har de gett ut en ny bok om förundran. Vi andra behöver inte kunna allt som Stefan och Tore kan, men vi kan uppmanas att se och lyssna.

I 52 korta kåserier, åtföljda av träffsäkra bilder, får läsaren följa ett årshjul i skogen, havet, ängarna och markerna. Bland småkryp och insekter, koltrastar och älgar, näbbmöss och kossor.

Det har hittills blivit fler än femtio böcker för Stefan Edman. Drivkraften är fortfarande densamma som då han debuterade med Jord att älska 1981. Han vill ge en lustfylld och ömsint hyllning till den storslagna biologiska mångfald som också vi själva är en del av. Och som vi alltmer måste lära oss vörda och vårda. ”Säg den som inte får vårkänslor av talgoxens sittsitt-tu, sitt-sitt-tu. Fast i städerna låter det ofta som en cykelpump: ty-ti, ty-ti, ty-ti. Det finns alltså både tretaktare och tvåtaktare bland talgoxarna. Lever man i en bullrig tätort måste signalen vara enkel och tydlig för att nå fram!”

Agneta Riddar

Värd i Guds tjänst Ulf Lindgren

Verbum Förundran Natur som ger livslust Stefan Edman Votum förlag

Vänligen | +Sören Dalevi

Tro, hopp och kärlek

Det är en av världens mest lästa texter, den finns i Bibeln och den är skriven av aposteln Paulus. Vi läser den ofta på bröllop och du hittar den i Första Korinthierbrevet kapitel 13.

I texten, som brukar kalla Kärlekens lov, beskriver Paulus kärlekens väsen.

Första Korinthierbrevet är skrivet till en församling i kaos. En församling där man tjafsar och är oense. Dessutom finns stora sociokulturella skillnader inom församlingen. Vid gemensamma måltider sitter till exempel de rika vid en ände av bordet, där de äter god mat och rentav dricker sig berusade, medan människor vid andra änden av bordet inte ens har mat att äta (återges i 11:17-22). Karismatiska och andliga uttryck, som tungotal, florerar, något som korinthierna själva är mycket stolta över. Paulus är dock lite mindre imponerad.

Kärlekens lov, en av vår kulturs mest kända texter, är placerad rakt in i detta kaotiska sammanhang. Och budskapet är: ni kan tro er om att vara hur andliga, rika och kunniga som helst – visar ni inte kärlek mot varandra så är ni ändå ingenting. Läser man texten blir det tydligt att kärlek inte är en ”vacker idé” för Paulus. Kärlek är hur vi beter oss mot varandra. Att älska är att handla.

För detta att ”älska varandra” är ett etiskt imperativ hos Paulus. Det återfinns i samtliga etiska sektioner i Paulus brev (1 Tess 4:9, Gal 5:13, Rom 12:9, Ef 5:2 etc.). Ja, om man inte har kärlek är man som en ”klingande cymbal” som Paulus uttrycker det i texten – just sådana klingande cymbaler användes f.ö. i många av de hedniska kulter som fanns till exempel i Korinth.

När Paulus ska beskriva kärlekens väsen i texten sker det därför med verb – hela femton stycken i den grekiska grundtexten. Budskap: kärlek är något man gör. Det handlar om beteende. Kärleken är inte avundsjuk, den skryter inte, den är inte stolt, den är inte oförskämd, den söker inte sitt, den ältar inte oförrätter … eller för att citera Paulus direkt: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.”

Texten mynnar ut i det som är textens crescendo: ”Men nu består tro,

Kärlekens lov är Paulus utsträckta hand till församlingen i Korint.

hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Mycket talar för att triaden ”tro, hopp och kärlek”, som Paulus använder här, var en känd triad i kristna sammanhang, att de summerade den kristna ideologin. Somliga önskar till och med översätta ”dessa tre” med ”dessa välkända tre” (så kan den grekiska grundtexten tolkas).

Tro, hopp och kärlek är således tre mycket centrala begrepp i kristendomen, som summerar det som är varje kyrkas centrala utmaning.

Tro, hopp och kärlek är ord som går direkt tillbaka till den allra äldsta kyrkan, och till själva kärnan av det kristna budskapet. Det handlar om att leda människor till tro, att visa på hoppet och leva i kärlek. Det är just därför vi gjort orden Tro, hopp och kärlek till visionen för Karlstads stift.

Tro – att uppmuntra människans gemenskap med Gud och medmänniskor.

Hopp – att visa på hoppet i en tid som stundtals känns galen.

Kärlek – förutom vilken tron och hoppet blir floskler och tomma ord.

Precis så enkelt är det. Och precis så svårt.

+Sören

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Lasse Bengtsson

Koltrasten bär hopp

Koltrasten har två gånger blivit framröstad till Sveriges nationalfågel, 1962 och 2015, den har en särskild plats i den svenska folksjälen. Alla gläds vi åt dess vackra sång om vårkvällarna, den blå timmen när solen just gått ned, förkunnande att vintern är förbi.

Gud talar till oss genom sin skapelse, ständigt, om vi vill lyssna. Inte bara genom vacker fågelsång, utan också genom växter, stjärnhimmel, djur – allt det som kan fylla oss med förundran. Jesus uppmanar oss att vara uppmärksamma på vad naturen berättar; se på liljorna, se på fåglarna.

Ibland sker det på ett alldeles överväldigande sätt.

Som en tidig januarimorgon för ett antal år sedan, under en tid när livet var tungt, inte bara på grund av årstidens mörker, utan också av vandring i en inre öken, en tid av missmod. Jag vaknade halv fem av en märklig dröm, ck en ingivelse att gå upp och be men försökte somna om och vara kvar i sängvärmen. Uppmaningen att be ville inte lämna mig. Så jag gick upp, klädde på mig och satte mig på min böneplats, plockade fram den gångna söndagens text ur Jesaja 42: ”Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig.”

Då hörde jag den. Koltrasten. En klar melodislinga klockan fem på morgonen, i januarimörkret när gryningen var era timmar bort.

Jag öppnade altandörren, och jo, där satt den i körsbärsträdet, sjöng som vore det en mild vårkväll.

Förundrad gick jag in, tänkte att jag skulle läsa Ylva Eggehorns psalm Innan gryningen, ck för mig att det var nummer 90, men fann att jag tagit miste (eller inte!) och att det var psalmen Blott i det öppna. Läste den i alla fall, och vers två drabbade mig: ”Leva i världen, omvänd till verklighet, vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet. Mörkret du möter, aldrig i ensamhet. Blott i det öppna ligger din möjlighet.”

Sömnens dåsighet fanns det inga spår kvar av. Jag fylldes av en överväldigande tacksamhet, en tacksamhet som stavas NÅD.

Att Gud talar till oss genom sin skapelse är det nog ingen som säger emot. Men lyssnar vi?

Jag tror att vi behöver öva oss; att sitta stilla, tyst och göra ingenting. Under en ek, tall eller vad som kan tänkas breda sina grenar över oss, ett träd som stått på samma plats i årtionden och gjort – ingenting. Ändå är trädet fyllt av liv, saven som stiger om våren, knopparna som brister, tusentals insekter stora och små, fåglar som bygger bo…

Sitter vi stilla kan trädet tala till oss, berätta sitt livs historia om att ta emot Guds nåd, dag för dag. ”Gud verkar genom alla skapade ting och skeenden”, skrev Ignatius av Loyola en gång.

Som genom koltrastens sång då den väcker oss till nytt hopp.

Lasse Bengtsson