Magda Engblom

familjen och spendera mer tid hemma. Men min självdisciplin när det kom till studierna rasade ganska rejält. I början tyckte jag att det verkade spännande och att det skulle bli kul att testa på, men nästa läsår fanns det perioder då jag inte fick någonting gjort.

För mig som har spenderat majoriteten av min gymnasietid på distans (andra halvan av ettan och nästan hela tvåan) känns det lite konstigt att nu vara i skolan på heltid. Många tycker det är jätteskönt att äntligen få ha närundervisning igen, och jag håller med. Men dessvärre har jag inte lyckats vinna tillbaka min självdisciplin, så det där med att inte få så mycket gjort sitter kvar som en inpräntad reflex. Det blir som om prestationsångesten bygger upp en mur som bara inte går att ta sig igenom varenda gång jag försöker plugga, vilket är väldigt synd då detta är mitt sista år på gymnasiet. Men jag jobbar på det.

När jag gick med i Svenska Kyrkans Ungas ungdomsredaktion bestämde jag mig för att skriva en artikel kring ämnet. Därmed gjorde jag undersökningen för att jag var nyfiken kring hur ungdomar faktiskt mådde, hur de hade velat att distansundervisningen skulle gått till och lärarnas synpunkt på det hela.

Undersökningens svar var ganska förväntade och jag kan själv relatera kraftigt till dem. Distansundervisningen har fört med sig många hinder som stannar kvar hos eleverna, men på något sätt tror jag även man har fått sig en funderare över sig själv och vad man klarar av. Om inte annat så har de som funderar på att välja en utbildning på distans i framtiden fått en rejäl insikt i vad det faktiskt innebär och hur bra självdisciplin man faktiskt behöver ha.

Coronapandemin har lärt oss en gång för alla hur viktiga vi människor är för varandra och hur beroende vi faktiskt är av varandra.

Text: Magda Engblom Illustrationer: Linnea Karlsson SKU:s ungdomsredaktion

Struktur och tydlighet är nyckelfrågor

Det som är bra för personer med funktionsnedsättning är bra för alla. Tydlighet i kommunikation och struktur hjälper till att förstå omgivningen och förväntningar på en själv, det har vi alla glädje av. Psykolog Kristina Darfeldt, reder ut begrepp och ger råd kring Autism och ADHD samt bemötande.

Imånga sammanhang, i våra verksamheter i församlingarna, möter vi personer med neuropsykiatriska svårigheter. Det är olika sorters funktionsnedsättningar som utåt sett ofta är ”osynliga”. Då är det en hjälp att förstå de bakomliggande orsakerna till exempel till utmanande eller passivt och initiativlöst beteende, för att kunna ge ett bra bemötande.

Kristina Darfeldt är leg.psykolog, specialist klinisk psykologi och har under nästan hela sitt yrkesliv arbetat med barn och vuxna med neuropsykiatriska svårigheter, det vill säga främst personer inom Autismspektrat (Autism) och/eller ADHD. För Korsvägs läsare beskriver Kristina kortfattat och på ett vardagligt vis vad som kännetecknar diagnoserna för att sedan i slutet förmedla tips som kan underlätta ett bra bemötande.

Autism

Grunden i autism (Autismspektrumtillstånd) är omfattande svårigheter med kommunikation, ömsesidighet och samspel, tillsammans med avvikande beteende såsom till exempel repetitivt/stereotypt beteende och /eller skillnader i hur olika sinnesintryck från omgivningen upplevs.

För att kunna förstå och bemöta personer inom Autismspektrat är det viktigt att förstå det autistiska tänkandet.

Personer med Autism har svårigheter med social intuition, att känna in hur man ska bete sig i olika sociala situationer och vad som förväntas av personen. Man har svårt med imitation,

att observera hur andra människor beter sig. Personerna känner sig ofta osäkra och otrygga i framförallt nya sociala situationer.

Jag har träffat många personer som berättat om sin osäkerhet i olika sociala situationer till exempel hur man hälsar på varandra på en arbetsplats, om man ska hälsa varje gång man ser en kollega eller bara på morgonen, ska man hälsa på alla som kommer i en grupp eller säger man bara hej till hela gruppen. På fikarasten kan det vara svårt att avgöra när ett samtal är avslutat. Att veta när ett telefonsamtal är avslutat, kan också vara svårt. Många har frågat mig hur man gör för att få en vän. Alla olika sociala situationer, som många andra intuitivt klarar av, är ofta en stor svårighet som kan ge oro, ängslan och även ett undvikande beteende.

Språket uppfattas ofta konkret även när en person med autism har en normalbegåvning, vilket innebär att det kan vara svårt att förstå underliggande budskap, dubbeltydighet, metaforer och ironi. Personer med autism säger ofta sanningar till andra personer, som kan upplevas sårande, man säger det man konkret ser och uppfattar, men avsikten är inte att såra någon person. Dessa svårigheter kan orsaka missförstånd och leda till osäkerhet i sociala situationer.

Det finns ingen konkret bild av ord som ”kanske”, ”vi får se” vilket därmed kan missuppfattas, som att det man sagt är ett löfte. Att förstå ordet lagom är svårt, till exempel ”torka av bordet lagom mycket”. Personerna kan bli osäkra på utförandet av olika uppgifter, vilket kan orsaka oro och stress i kravfyllda situationer.

Sinnesintryck upplevs ofta på ett annorlunda sätt. Över- eller underkänslighet av ljud, syn, smak, lukt och känselintryck kan orsaka oro och stress i vardagen. I en skolklass eller ett mötesrum kan alla ljud uppfattas lika starkt, personerna har inte samma ljudfilter som andra har. Vissa ljud kan upplevas väldigt starkt och/eller skarpt, att vända ett blad i häfte, ljud från ett element, en väggklocka eller skrapande stolar, vilket kan påverka koncentrationsförmågan och därmed uppmärksamheten och korttidsminnet i den aktuella situationen. Lysrör kan vara besvärande för ögonen, dofter kan upplevas mycket starkt och konsistens av mat kan kännas annorlunda. Lätt beröring på en arm kan göra ont och upplevelser av kyla, värme och smärta kan vara annorlunda. Det är vanligt att ha svårt att hantera många olika sinnesintryck samtidigt.

Mentalisering innebär svårigheter att förstå att andra människor tänker, känner och har andra önskemål än vad personen själv har (Theory of mind). Personerna uppfattas ofta felaktigt som egocentriska och att allt skall utgå från den personens världsbild, tankar och vilja, men detta är en genuin tankemässig svårighet som är viktig att förstå.

Typiskt för Autism är att man har svårt att utgå från helhet och sammanhang (Central Coherens) i sin upplevelse av omvärlden. Man tänker ofta tvärtom och utgår från detaljer och bygger därefter upp ett sammanhang i sina upplevelser. En detalj, i ett rum, kan ge ett sammanhang för personen men om detaljen försvinner kan förståelsen för sammanhanget gå förlorad. Det blir kaos i tankarna innan sammanhanget blir begripligt. Att flytta till exemel ett skrivbord i ett arbetsrum kan innebära att rummet inte längre får samma betydelse. Förändringar av miljön kan därför innebära stora svårigheter och stress.

Att planera, organisera, komma igång och genomföra olika uppgifter och handlingar kan ställa till problem (Exekutiva svårigheter) att städa, handla, planera skol/arbetsuppgifter och läxor. Personerna kan felaktigt upplevas som passiva och initiativlösa.

Svårigheter med föreställningsförmåga är vanligt, att föreställa sig något man tidigare aldrig har gjort som utflykter, möten, sociala tillställningar, skol/arbetsuppgifter mm. Personen har svårt att få upp en bild av det nya och okända. Nya utmaningar kan innebära osäkerhet och att personen därmed säger ”nej” och undviker det nya/okända. Ostrukturerad tid såsom raster i skolan, lunch, fika på jobbet är ofta svåra att hantera.

Sammantaget är det mycket som hjärnan ska tolka och förstå i olika sociala sammanhang samt att hantera alla sinnesintryck, vilket ofta leder till hjärntrötthet. Barn kan efter en skoldag rasa ihop eller få ett utbrott när de kommer hem och många behöver vila hjärnan efter en skol eller arbetsdag.

Många personer har också starka sidor såsom att ha förmåga att fokusera länge över tid över ämnen som man har specialkunskaper i, är ofta väldigt noggranna, och har ett bra detaljseende mm.

ADHD

ADHD kännetecknas av symptom som bristande uppmärksamhet och eller hyperaktivitet/impulsivt beteende. ADHD med primärt bristande uppmärksamhet kallades tidigare ADD, vilket fortfarande används i dagligt tal.

Starka sidor finns såsom att man ofta är spontan, nyfiken,

Många, både barn och vuxna, som jag har träffat har genom skolåren fått höra att ”bara du skärper dig så kan du” eller ”du kan om du vill”. I många fall är det precis tvärtom man vill men det fungerar inte. Om det är något personen är väldigt intresserad av fungerar koncentration och uppmärksamhet oftast

kreativ, energisk och kan hyperfokusera vid intressanta uppgifter.

väldigt väl och många har förmåga att hyperfokusera och kan ha en stor drivkraft. När personen däremot får krav på sig att utföra något som upplevs tråkigt och ostimulerande dalar koncentrationsförmågan, uppgiften känns omöjlig att utföra och det blir svårt att komma igång. Hjärnan vaknar inte upp vid ostimulerande uppgifter, vilket ofta förväxlas med lathet och initiativlöshet men det fungerar inte hur gärna personen än vill. Begränsning av korttidsminnet hör till diagnosen, vilket bland annat medför svårigheter att komma ihåg muntliga instruktioner i flera led.

Barn har ofta svårt att sitta stilla, springer omkring och klättrar. Hyperaktiviteten brukar klinga av med åldern men vuxna upplever ofta en inre oro och rastlöshet och att hjärnan ofta är på ”högvarv”. Sömnsvårigheter är vanligt förekommande.

Rätt pedagogiskt stöd är viktigt för att personerna ska komma igång.

Vid ADHD har man svårigheter att kontrollera sina impulser, att kunna stoppa ett ord som inte är lämpligt eller hålla tillbaka en knuff eller ett slag. Beteendena uppstår på grund av funktionsnedsättningen och inte viljemässigt.

Vanligt är svårigheter med tidsuppfattning, att känna in och beräkna tidsåtgång i olika aktiviteter. Detta kan förväxlas med att man är slarvig och inte bryr sig om tider.

Starka sidor finns såsom att man ofta är spontan, nyfiken, kreativ, energisk och kan hyperfokusera vid intressanta uppgifter.

Vad kan då underlätta i bemötandet? • Att stötta personer med neuropsykiatriska svårigheter handlar mycket om ett tydligt pedagogiskt förhållningssätt. Tydligheten gäller skol/arbetsuppgifter, utflykter, resor, möten eller sociala tillställningar. • Förutsägbarhet är ett nyckelord, framförallt vid Autism. Det underlättar för många att man förbereder det som ska hända både muntligt och skriftligt och vid behov med bilder som stöd. Ett skriftligt schema över dagen och aktiviteter underlättar och ger struktur, sammanhang och förutsägbarhet. • Mycket information bör delas upp i flera delar. Det är bra att begränsa tråkiga uppgifter och ge möjlighet att göra något roligt och stimulerande efteråt. • När det gäller exekutiva svårigheter (utförande) är det viktigt att ge både muntligt och skriftligt stöd med tydlighet, struktur och tidsangivelse i olika uppgifter. En sak i taget underlättar. Rätt pedagogiskt stöd är viktigt för att personerna ska komma igång, genomföra uppgifter och därmed ta tillvara på sin begåvning.

Nyckelfrågor som är viktiga att få svar på inför till exempel utflykter, möten, sociala sammankomster, resor, skol och arbetsuppgifter mm. är: När (början och slut)? Var? Vem/ vilka? Hur? Vad? Varför? Vad händer sen? • Kallelser och inbjudan till möten och sociala sammankomster bör vara tydliga med information om när mötet börjar/slutar, var exakt man ska vara, vem/vilka kommer (målgrupp), hur upplägget är, vad som förväntas av personen/vad mötet handlar om, syftet med mötet/sammankomsten och vad händer sen. • Aktiviteter i samband med möten/sammankomster bör också vara tydliga på samma vis. Det underlättar även om raster och annan ”fri” tid har struktur. Det är också viktigt att tänka på hur miljön är utformad på grund av att framförallt ljud och ljusintryck kan upplevas annorlunda och vara stressande. • Det finns ett pedagogiskt hjälpmedel som heter ”sociala berättelser och seriesamtal” där man med en speciell struktur skriver ner och ger personen sociala ledtrådar på hur man kan bete sig i olika situationer och ge förslag på hur man kan lösa problem som personen hamnat i. • För personer med neuropsykiatriska svårigheter och personer med andra tankemässiga svårigheter försvinner ofta det talade ordet snabbt men det skrivna finns kvar och kan läsas många gånger. Skriftlig information, struktur och tydlighet i många olika sammanhang minskar oro och ger trygghet i olika situationer.

Text: Kristina Darfeldt

”Här är alla känslor tillåtna. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Och fått förståelse för våra reaktioner.” Janna, Siv och Marie önskar att alla som drabbas av suicid skulle erbjudas stöd genom en leva-vidare-grupp.

Vi möttes i hopp om att få tillbaka livet

Janna Dervisic, Siv Gustavsson och Marie Ekman delar den mörkaste av erfarenheter; att mista en familjemedlem genom självmord. I stödgruppen för efterlevande har de tillsammans fått hjälp att hantera sorgen.

I Karlstad finns en samtalsgrupp för efterlevande vid suicid. Det är ett samarbete mellan Svenska kyrkan och Karlstads kommuns anhörigstöd.

Det tillhör det nya livet. Det som sakta går att bygga upp.

Han sköt sig, en vanlig arbetsdag i februari. Hon försvann och hittades död av Missing people.

Kvinnorna i hörnsoffan beskriver fragment av det kaos som uppstår när en anhörig tar sitt liv. Chocken är jämförbar med andra plötsliga dödsfall. Men sorgen är annorlunda. Vid en olycka eller sjukdom finns inte skuld och skam på samma starka sätt som när någon väljer att dö. – Om jag bara hade åkt hem till Trollhättan, om jag sett mammas hemlighet.

Janna minns hur hon anklagade sig själv.

Rädslan hade funnits länge, den psykiska ohälsan var känd, men det trauma som uppstår när värsta tänkbara scenariot inträffar, det går inte att förstå. – Hon gick ut en onsdag. Missing people hittade henne på söndag. I skogen alldeles nära hemma.

För Siv och Marie kom självmordet oväntat. De hade inte tänkt tanken.

Siv beskriver det grubbel som tar följe med sorgen: Varför förstod hon inte, vad var det hon hade missat längs vägen, varför orkade hennes man inte leva?

Den egentliga dödsorsaken är ju inte skotten i skogen. Att aldrig helt säkert kunna få svar på varför en människa väljer att dö och hur tankarna har gått innan beslutet är en tung sanning. Och den måste de närmaste lära sig att leva med. Det tillhör det nya livet. Det som sakta går att bygga upp.

Janna berättar hur hon distanserade sig från känslorna. Det var lättare att prata om själva händelsen än om saknaden och hur hon mindes sin mamma. – Till slut hamnade jag i en existentiell kris, vad var meningen med allt?

Vid sidan av självförebråelser och obesvarade frågor finns också ilska och besvikelse. Hur kunde deras närmaste göra så här, lämna alla i en katastrof? – Jag var arg och besviken på pappa, säger Marie.

Det ilskna är skamligt och har varit svårast att släppa fram. Det tycker alla tre. Men det behövs för att kunna bearbeta sorgen. Att få göra det utan att ta hänsyn, utan att tänka på hur orden faller eller riskera att såra någon är en av många fördelar med samtalsgruppen. – Här är alla känslor tillåtna.

Att gruppen leds på ett professionellt sätt, av personer med lång erfarenhet av att bearbeta sorg och med samtalsterapeutisk kompetens, är nödvändigt. – Maria och My kommer med strukturen. Och kunskapen. Nu ska vi prata om det här.

Det finns en ordning. Första träffen handlar om dödsfallet, den andra om begravningen, den tredje om tiden efter … deltagarna följer en plan under de nio månaderna. Var och en ges tid att i lugn och ro berätta. Tryggheten, bemötandet och tystnadslöftet i gruppen är grundläggande. Det som sägs i soffan stannar i rummet och den som inte vill prata behöver inte. Då räcker det att lyssna på de andra. Det kan ta flera träffar innan en person är redo.

Ledarnas roll är att ge grunden och ramarna. Men det behöver gå ett tag efter dödsfallet, minst tre till sex månader, innan den närstående är redo att börja bearbeta det som hänt.

Den första tiden omgärdas katastrofen av livsuppehållande måsten. Allt det praktiska som ska ordnas, från dödsannons till begravning, skapar en sorts stadga. Det går fast ingen vet hur. I backspegeln är tiden lite dimmig.

Det är sen, när jobbet och vardagen ska återvända, och det onda finns kvar, men i en mer isolerad form, som behovet av att bearbeta gör sig påmint. – Jag tror inte att någon tänker att man borde ha sörjt färdigt men känslan finns. Den uppstår inom en själv. Att ältandet inte längre har någon plats. Det stängs in.

Siv vet också att det behöver finnas ett rum där skrattet får återvända. Det går inte att enbart leva i sorgen. Samtidigt måste det som hänt tas om hand. Och det är svårt på egen hand.

Månaderna gick, för Jannas del blev de till år. Från utsidan såg det ut som om de drabbade höll ihop. Livet fortsatte. Det gör ju det. Men bakom fasaden fanns förtvivlan. – Jag kände mig så ensam i sorgen, säger Janna.

Hon hade behov av att prata men ville inte, som hon uttrycker det, ”tjata mer med vänner och familj” utan sökte istället aktivt på nätet efter andra att dela erfarenheterna med. – Jag hittade stödgrupper på Facebook men behövde fysisk interaktion.

Därför valde hon kommunens och kyrkans samtalsgrupp. För Siv var beslutet att delta av mer akut karaktär – Det gick inte längre. Jag hade ingen utväg. Något måste hända.

Så beskriver hon det tillstånd som fick henne att ta kontakt med anhörigstöd tolv mil bort. Hemma i Årjäng erbjöds inget liknande.

Vad som behövde hända kunde hon inte förklara just då men i dag, ett drygt år senare, vet hon att mötet med andra i samma situation, i kombination med kunskap om sorgens faser, har hjälpt både henne och dottern Marie. – Jag känner mig mer trygg i hur jag hanterar sorgen. Den går att leva med.

De andra håller med. Svåra stunder fortsätter att finnas men kvinnorna tar hand om dem på ett bättre sätt. Paniken har släppt, och när den återvänder är de inte lika rädda för känslan. Den hör till och den går över.

Janna, Siv och Marie önskar att alla närstående skulle ges möjlighet att delta i en grupp för efterlevande. Behovet är stort efter suicid. – Och ge inte upp efter första gången, ge det en ärlig chans, uppmanar Marie, som från början inte alls var positivt inställd. – Jag ville inte för att det var Svenska kyrkan, men följde med för mammas skull. Tänkte att det kommer någon präst som ska prata om Gud, att tron skulle presenteras som en lösning.

Så var det inte men jobbigt blev det ändå, fast av helt andra orsaker. – Efter två timmar är man helt slut. Men det öppnar och leder någonstans. Den här gruppen har varit jättebra. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Och har fått förståelse för våra känslor och reaktioner, tycker Marie.

En insikt hon vill förmedla till andra i samma situation. – Det finns hjälp att få, glöm inte det.

Text: Helena Söderqvist Foto: Joachim Lagercrantz

Maria Schnelzer, anhörigkonsulent inom socialpsykiatrin i Karlstads kommun och My Andrén, diakon i Västerstrands församling, samarbetar och leder samtalsgrupperna för efterlevande vid suicid. ”Att få sätta ord på den egna sorgen är bra. Vår roll är att ge grunden och ramarna”, säger de.

”Vi har fått hjälp att sortera och förstå. Samtalsgruppen har gjort att jag känner mig mer trygg i hur jag hanterar sorgen”, säger Siv Gustavsson som miste sin man genom suicid för snart två år sedan. ”Jag var arg och besviken på pappa”, säger Marie Ekman. Att släppa fram ilskan är svårt men behövs för att kunna bearbeta sorgen, vet hon.

Janna Dervisic, Siv Gustavsson och Marie Ekman har deltagit i samtalsgruppen som Svenska kyrkan och Karlstads kommun bjuder in till.

I kyrkan har sorgen en självklar plats

Förra året tog 1168 svenskar sitt liv, 46 av dem kom från Värmland. Runt varje person finns minst tio närstående som påverkas. – De behöver stöd och hjälp att förstå sorgen. Och finna hopp. Men vem tar ansvar för att fånga upp den här gruppen? undrar My Andrén, diakon i Västerstrands församling i Karlstad.

IKarlstad pågår sedan en tid tillbaka ett samarbete mellan Svenska kyrkan och kommunens anhörigstöd. En samtalsgrupp för efterlevande vid suicid leds av My Andrén och kommunens anhörigkonsulent, terapeuten Maria Schnelzer, som tidigare jobbat som diakon.

Det var hon som identifierade behovet och tog kontakt med mig.

Gruppen är i första hand tänkt för de som bor i Karlstad men eftersom det inte finns någon liknande verksamhet i övriga länet tar My och Maria även emot från andra kommuner.

Förra året nådde de tre anhöriga och i årets grupp deltar fem. Det är alltså en bråkdel av de drabbade som får samtalsstöd. – Vi vet att det hjälper att träffa andra i samma situation. Men de här personerna är svåra att nå. Det finns inga rutiner för att fånga upp dem.

Ingen i samhället har ett tydligt ansvar att stötta närstående vid suicid – varken vården eller socialtjänsten. Där det finns bra verksamhet är det ofta tack vare enskilda personers engagemang.

Man gör sjukdom av sorgen, det är ett dilemma.

My har jobbat som diakon på flera ställen i landet och vet att det ser väldigt olika ut. – Vid självmord händer inget med automatik. Det finns inga regler eller praxis utan hanteras olika från kommun till kommun.

Ibland involveras Posom-grupperna, ibland tar polisen kontakt med kyrkan som följer med när dödsfall meddelas, ibland är det vårdpersonal som stöttar, ibland händer ingenting.

Gemensamt för de kontakter My haft med anhöriga är att det brister i omsorg. – Uppenbarligen eftersom många inte känner sig bemötta och omhändertagna. Det finns inget självklart anhörigstöd i vårt samhälle, säger hon.

Hon vet att många vänder sig till vården. – Man gör sjukdom av sorgen, det är ett dilemma.

My tycker att vården alltför ofta inte förstår skillnaden på existentiell sorg och depression. – Att bli arg, förvirrad och oerhört ledsen är en rimlig reaktion. Den som är mitt uppe i sin sorg gråter, sover inte, orkar inte äta men det är inte samma sak som att man är utmattad eller deprimerad.

Om sorgen inte bearbetas kan den däremot leda till depression. Ännu en viktig anledning att tidigt erbjuda stöd och hjälp. – Vi brukar prata om frusen sorg, människor kan bära den med sig hela livet. I kyrkan har sorgen en självklar plats. Levavidare-grupper är en del av uppdraget. – Vi är vana att möta sorg och vi är bra på det, men kan bli ännu bättre.

Det finns grupper för äldre, för familjer, för barn. Men för den som drabbats av självmord är sorgen specifik. Att komma till de ”vanliga” grupperna kan fungera men My föredrar särskilda stödgrupper vid suicid. – Sorgen är delvis annorlunda. Självmord väcker fler och motstridiga känslor, det är min erfarenhet. Det finns också mer skuld och skam.

Det har hänt mycket de senaste åren men fortfarande är det svårt att prata om självmord. Att möta andra med samma erfarenheter är läkande. – Självhjälpsmetoden funkar, att låta var och en berätta okommenterat skapar tillit och förståelse.

Det finns något verkningsfullt och gott i att delge andra sina erfarenheter, menar My. Hon jämför med Metoo och den sprängkraft som finns i berättelserna när människor delar. – Det handlar om att sätta ord på det som hänt. När vi gör det synligt blir det också möjligt att förhålla sig till händelsen och bearbeta den.

Känslorna som följer behöver identifieras, erkännas och uttryckas. Men det måste också

finnas en vilja att bearbeta och förändra. Det gäller alla själavårdsdiscipliner. – Vill du bli frisk? I mötet med andra blir det tydligare om svaret är ja eller nej.

My tycker att hon genom självhjälpsgrupperna ges möjlighet att visa en annan bild av vad kyrkan är. Bemötandet är diakonalt men tron tar ingen plats i form av religiösa riter eller samtal. – Man kan missionera på olika vis.

Hon är noga med att inte presentera Gud som lösningen på problemen eller erbjuda tron som en öppning i sorgen. – Jag vill fortfarande ha möjligheten att prata om Gud om det är aktuellt för någon, men inte missionera eller evangelisera påträngande för att deltagarna ska bli troende.

I reportaget ”Vi möttes i hopp om att få tillbaka livet” berättar Marie Ekman hur hon tvekade att delta när Svenska kyrkan stod som avsändare. Hon var rädd för att det skulle pratas om Gud och att någon skulle försöka pracka på henne en tro. Så var det inte. I dag uppmanar hon andra i samma situation att våga ta steget och delta i samtalsgrupper. – Att jag kan få vara med och hugga huvudet av en och annan fördom är gott och fantastiskt fint, säger My.

Hon tycker det är viktigt att kyrkan inte fastnar i invanda sätt att jobba. Behovet av det diakonala ute bland människor är så stort. – För mig handlar det om ett förhållningssätt, hur man möter människor, att man ser den som kommer och inte bara vart den ska.

Hon skulle önska att det fanns diakoner i varje församling. – Man behöver inte vara diakon för att jobba diakonalt men vi har mer kunskap om vad diakoni är i praktiken.

Text: Helena Söderqvist Foto: Joachim Lagercrantz

För hjälp och stöd, läs vidare på www.svenskakyrkan.se/fa-hjalp

Fakta om självmord

• Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år. • Kvinnor begår fler självmordsförsök än män. • Bland 45-65-åringar är självmord den vanligaste dödsorsaken (gäller både kvinnor och män). Källa: Suicid Zero