Inger Awenlöf-Ehrstedt

Krönika | Inger Awenlöf-Ehrstedt

Att vara en kyrka med blåmärken

Innan Corona-restriktionerna slog till med full kraft hösten 2020 hade Mölndals pastorats nystartade diakonala team besök av Henrik Törnqvist, som delade tankar med oss om att vara kyrka i vår tid. Han har under lång tid arbetat som präst i Bergsjöns kyrka, en särskilt utsatt stadsdel i Göteborg.

Henrik delade med sig av en text skriven av påve Franciskus där han skriver ”Jag föredrar en kyrka med blåmärken, sårad och smutsig därför att den varit ute på gatorna.”

Detta grep tag i mig, att vara en kyrka med blåmärken, därför att det på något sätt satte ord på vad det för mig innebär att vara kyrka. Det kostar på att möta människor i utsatthet, sårbarheten blir så tydlig i många möten. I vårt diakonala team möter vi människor i oerhört utsatta livssituationer. Vi möter människor som sitter i förvar, vi möter papperslösa, vi möter de som fått avslag på sin asylansökan, överklagat och väntar på besked.

Vi möter människor som är märkta av livet på olika sätt, av missbruk, psykisk ohälsa, ekonomisk utsatthet.

Vi möter förtvivlan, sorg, oro och rädsla. Vi möter frustration, vrede och ilska. Men mitt i allt det svåra så möter vi även mycket omsorg, omtanke och kärlek.

För mig innebär alla dessa möten att vara kyrka, att vara en plats dit människor vågar komma med sin skörhet och sin styrka. En plats som är både vardagsrum och helig plats, där man får tillhöra.

Det sliter på människor att inte få sin vardag att gå ihop, att leva i ekonomisk utsatthet och leva med oro för hur framtiden ska bli. Det märker vi genom alla dem som kommer på våra matdelningar. Det är många idag som lever i matfattigdom, som inte själva kan välja den mat de vill ha. Så ser vardagen ut för de allra flesta av dem vi möter. Många bär på upplevelsen av att inte få tillhöra, att räknas som otillhörig och illegal. Det sätter djupa själsliga spår och sår att inte få tillhöra. Självkänslan försvinner och man känner sig som skräp, som sopor, som någon andra kan trampa på utan att man vågar protestera. Det sliter att alltid vara den som tar emot.

Det är svårt men nödvändigt att vårt diakonala arbete försöker göra utsatta situationer så värdiga som möjligt. Många gånger kommer jag på mig själv

med att saker har blivit vardag och att jag behöver tänka på hur svårt det kan vara för människor att behöva be om hjälp. Ofta måste jag påminna mig om att jag också måste våga be om hjälp stället för att bara köra på. Det är så lätt att fastna i rollen som hjälpare och att glömma sina egna behov.

Vi behöver självklart också hitta sätt att lyfta de problem vi möter och ställa de svåra frågorna. Är det denna samhällsutveckling vi vill se? Ska en del människor leva i matfattigdom? Ska människor delas upp i tillhöriga och icke tillhöriga? Vad gör det med oss som samhälle?

Många av dem vi möter bär också på erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld på olika sätt. Vissa möten är jättetuffa och ofta blir jag påverkad både psykiskt och fysiskt av olika människors livsberättelser. Det är svårt att värja sig mot naken förtvivlan och rädsla som luktar. Upplevelsen av maktlöshet är stor och kan verkligen lamslå mig! Jag behöver påminna mig om att det är Gud som bär. En klok kollega sa att vi måste komma ihåg att det var Jesus som bar sår först.

Jag är så tacksam över alla livsberättelser människor valt att dela med mig! Jag är imponerad över människors styrka och förmåga till omsorg och omtanke även under riktigt svåra livsvillkor.

Att vara en kyrka med blåmärken innebär för mig att orka och våga ta emot människors utsatthet, att orka stå kvar. För att kunna göra det behöver vi veta vem som bär oss och som är vårt rotsystem, Gud själv. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Jesaja 53: 3–5

Min kollega Hanna Esping Östlin sätter ord på att vara kyrka med blåmärken med sin fina dikt.

Lilla Oro En vilsen och rädd liten Oro far runt och söker förtröstan och frid Sitt skyddsnät hon ser virvla trasigt och tunt mot fjärran, sitt hopp strax bredvid Med gråten i halsen hon sträcker sig ut efter hjälp som hon ej känner till Så famlande känner hon något till slut som mjukt sluter upp tätt intill

”Kom hit lilla Oro, ta tag i min hand Vila och andas ett slag Du är inte ensam, det känns så ibland Känn lugnet i vart andetag Jag har inte svaren, ej heller nån bot men kärlek och tröst kan jag ge”

Så vår lilla Oro satt lutad emot en trygg famn, och började le

Inger Awenlöf-Ehrstedt

Diakon Svenska kyrkan Mölndal

Franciskus ville bära människors sår

Fransiskus liv kännetecknas av radikal fattigdom och engagemang för de allra mest utsatta. 1209 instiftades hans orden och snart fanns 200 000 bröder spridda över hela Europa. Korsväg har mött en av Franciskus efterföljare i Assisi, danske munken Theodor.

Som en solbelyst, gyllene krona syns den imponerande basilikan Sankt Franciskus i Assisi på långt håll. Högt upp på berget tronar detta grandiosa, religiösa komplex från 1200-talet. Med en självklar plats på Unescos Världsarvslista lockar staden inte bara pilgrimer utan också konstälskare från hela världen. Till att ströva runt i kyrkorna, trädgårdarna, torgen och kryptan som innehåller den helige Franciskus grav.

Assisi är från medeltiden, men med lämningar också från etrusker och romarriket. Staden är fylld av kyrkor och kloster, munkar och nunnor. Utsikten ner mot dalen är svindlande.

Vi har kommit dit för att upptäcka denna vallfartsort, men också för att träffa svenska Eva Andersson-Poletti, som varit guide i Umbrien i trettio år och broder Theodor från Danmark, som varit Franciskanermunk lika länge.

Franciskus basilikan är anslående med sin storslagenhet och sina fantastiska målningar och fresker. Basilikan är uppdelat i en nedre kyrka som byggdes omedelbart efter att Franciskus hade blivit helgonförklarad 1228, och en övre kyrka som byggdes därefter. Längst ner finns Franciskus krypta.

– 1986 var FN:s fredsår och då bjöd påven Johannes Paulus II in till en interreligiös bönedag för fred i Assisi, berättar Eva. Påven ville ge ett genuint religiöst bidrag till freden genom att samla kristna och alla människor av god vilja till bön för fred. – Att människor från olika religioner kunde komma samman för att fasta, pilgrimsvandra på Assisis gator och be gjorde ett starkt intryck i samhället och i media. Efter det formligen exploderade besöken till Assisi, berättar Eva vidare. Idag bor det ca 27 000 människor i Assisi, men staden tar emot 4-5 miljoner besökare per år!

Upprinnelsen till allt detta är Franciskus (1182–1226), ett helgon som är älskad som få inom den katolska kyrkan och andra kristna samfund, men även utanför kristenheten. Hans liv kännetecknas av en radikal fattigdom och engagemang för de allra mest utsatta, samt vördnad för djur och natur. Men kärnan i Franciskus liv och lära var hans önskan att efterfölja Jesus helt och fullt genom att leva efter evangeliet.

Detaljerade biografier skrevs kort efter hans död och därför är mycket känt om honom. Han kom från en rik familj och började sin

bana som en lättsinnig festprisse. Han växte upp i högmedeltidens Italien, riddarnas och korstågens tid och med en tid av rivalitet mellan påve och kejsare. Det var en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper.

När det blev krig mellan Assisi och grannstaden Perugia gav sig Franciskus ut som soldat. Det som skulle ha blivit ett segertåg blev ett nederlag och Franciskus togs till fånga. Han satt ett år i fängelse i Perugia innan han fick återvända hem. På insidan hade han nu förändrats. Han kände ångest inför det som skedde. Vad skulle han ta sig till?

Då hörde han rösten – som i en dröm: Franciskus, vem bör du helst tjäna: Herren (Gud) eller hans tjänare (påven som statsöverhuvud med soldater och vapen)?

Rösten rådde Franciskus att invänta sin kallelse. Franciskus gick på ensamma vandringar. I ett övergivet kapell, Porziuncola, hängde ett krucifix (som ännu kan ses i Assisi). Från det tyckte sig Franciskus höra en röst som sa: Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som håller på att bli en ruin. Franciskus tog uppmaningen bokstavligt och började genast tigga byggmaterial och satte igång att reparera fallfärdiga kapell. Nu började också de första efterföljarna komma. De gav bort sina ägodelar och började ett nytt liv i botgöring, lovprisning och glädje.

Snart bestod gemenskapen av tolv män – som Jesu apostlar. Det var inte enbart män som sökte sig till Franciskus gemenskap. En

När vi hör berättelsen om

Franciskus, påminner det om biskop natt mötte han tonårsflick-

Susannes an Chiara, som rymt från rikedomen i hemmet, och tog valspråk. emot hennes löften. Genom hennes orden kunde också kvinnor ansluta sig till Franciskus väg. Franciskus tog avstånd från sin fars rikedomar och valde istället extrem fattigdom i sin tjänst för utstötta. Franciskus av Assisi dog vid solnedgången den 3 oktober 1226, 44 år gammal och svårt märkt av sjukdom. När vi hör berättelsen om Franciskus, påminner det om biskop Susannes valspråk, Vår Gud bär sår. Att Franciskus ville bära människors sår, ville dela människors utsatthet med dem. Vi har stämt träff med Eva för en snabb espresso på ett café nedanför Basilikan. Vår guidning blir den första för henne på länge, besöken i Assisi har i princip upphört under pandemin. Hon berättar hur hårt Coronan slagit mot Italien, den första galopperande smittspridningen och därefter omfattande nedstängningar. Vi går förbi stängda restauranger och butiker och hon konstaterar att de inte klarat restriktionerna. – Många, många människor har blivit fattiga. Därför är det är så skönt att vi så smått kan börja öppna upp igen. Vi klättrar uppför trappor, stenlagda gränder och en bred, bilfri esplanad upp mot kyrkan. I mängden av människor som redan samlats ser Eva ett huvud lite högre än de andra, broder Theodor från Danmark. Hans och Evas vänskap är lika lång som deras vistelse här. Det var osäkert in i det sista om vi skulle träffas, eftersom Theodor varit sjuk i covid.

Theodor släpper in oss i klostret, han visar oss snabbt runt, han har ett annat möte efter oss. Vi ser munkarnas stora matsal, här har påven själv suttit till bords många gånger. Vi går förbi en inneträdgård och jag undrar om det är Theodor som sköter växterna. Han skrattar glatt men nekande: då skulle inte växterna klara sig.

Theodor valde ett liv som franciskanermunk i fyrtioårsåldern efter ett liv som bland annat bagare, kock, bartender, högskolelärare, socialpedagog och ganska vilt ungdomsliv med mycket festande.

Idag är han välkänd i Danmark som en ganska otraditionell och överraskande personlighet med talrika uppträdanden i tv, radio och tidningar och tusentals danskar har mött honom på sina reser till Assisi eller hans många föredrag i Danmark. Nu har det dessutom getts ut en bok om honom och hans liv: Broder Theodor: Vejen till et liv som munk i Assisi.

Vi hittar ett litet rum där han på ”skandinaviska” kan berätta sin historia: ”Jag har ingen bakgrund för ett kristet eller religiöst liv. Vi var som många andra; gick i kyrkan för dop, konfirmation och begravningen. Jag kommer från Schleswig-Holsteins i gränsområdet Tyskland/Danmark och gick i dansk skola i Flensburg.

Jag flydde hemmet när jag var 15 år. Ja, jag flydde, inte flyttade! Jag hade en idé om att nu är jag gammal nog att klara mig själv. I trettioårsåldern, när jag redan hade varit med om väldigt mycket blev jag erbjuden att följa med på en resa till Assisi. Jag förstod egentligen inte riktigt varför man skulle åka så långt för att söka en andlig upplevelse, det borde man väl kunna få på hemmaplan? Men jag fick en kallelse. Det var inte så att Gud sa till mig, nu ska du bli en kristen människa, men han rörde vid mig. Gud tar inga beslut för dig, det måste du göra själv.

Jag kämpade med Vår Herre i fyra år. Jag bodde här i Assisi, reste fram och tillbaka till Danmark. Jag visste att Vår Herre ville något med mitt liv, men jag visste inte vad det var.

Jag bodde på campingplatsen, det var pizza och öl på kvällarna och något äpple på dagen, jag hade inte så mycket pengar. Men så 1987, efter att ha kämpat länge utan att bli klar över vad jag skulle göra, gick jag till Santo Stefanokyrkan, fast besluten att få ett svar från Gud. Tanken på att ge upp hela projektet och resa hem till Danmark var inte långt borta.

Jag satte mig på den andra bänkraden vid altaret och sa högt: Hej Gud, nu är jag här. Då blev det mycket stilla, mycket länge. Det kom inte något. Jag satt där väldigt länge och fylldes mer och mer av raseri. Jag tyckte verkligen att jag hade varit tålmodig och jag tyckte inte

att jag fick en bra behandling av Gud. Skulle det verkligen vara så svårt att säga till mig att flytta hem till Danmark och fortsätta som socialpedagog eller stanna i Assisi och bli franciskaner. Jag kände mig sviken och kände hur vreden bubblade i mig. Så utan att jag begrep det reste jag mig rasande upp i kyrkbänken och ropade högt: OK, om du vill ha mig, så ska du sannerligen också få mig! Då fick jag också en klar förnimmelse av att Gud gav mig ett svar, ja, han ville gärna ha mig. Men det var jag som träffade valet.

Sen sprang jag ut ur kyrkan och sprang så fort jag kunde upp till Monte Subasio. Först däruppe gick det helt upp för mig att jag avgivit mitt första löfte till Vår Herre och till mig själv. Jag hade äntligen bestämt mig.

När jag sen i kvällningen vandrade ner mot campingen var det som en enorm börda lyfts från mina axlar.”

Efter att Theodor väl bestämt sig tog en tvåårig prövotid vid och han skulle givetvis också konvertera till katolicismen. Han fick leva i klostret med de andra bröderna, men utan att börja bära den grå munkkåpan.

Då Theodor inte varit gift och eller hade barn kunde han gå i kloster, eftersom han inte hade ett ansvar för andra människor. Nu har han varit halva sitt liv i klostret och aldrig haft tankar på att lämna det.

Efter att ha mött Theodor och efter att ha läst boken om honom inser jag att min bild av munklivet, åtminstone franciskanermunkarna, är fylld av okunskap och förutfattade meningar. Det är något som Theodor bekräftar,

Efter att Theodor väl bestämt sig tog en tvåårig att många som kommer på besök, tror att klosterlivet är prövotid vid. som på medeltiden! Klosterlivet i Assisi är inte speciellt regelstyrt, men klockan halv sju möts munkarna för morgonbön i kyrkan. Sen går Theodor ofta upp på rummet, med en caffe latte. Där har han yoghurt och müsli, som han blandat själv. Under dagen har så Theodor visning för olika grupper, ofta från Danmark, eller enskilda samtal med människor som vill prata med honom. Han dansar gärna fortfarande på sitt rum för att hålla igång kroppen. Musiken, gospel, klassiskt mm får han från cd-spelaren eller laddar ner från Youtube. Theodors rum ligger högst upp i klostret med en vidunderlig utsikt över dalen och traditionella lantegendomar med vita stenväggar och röda tak som ligger spridda mellan vinodlingar, olivlundar och hagar med betande får. På rummet har Theodor värmeelement för att klara kylan på vintern och på skrivbordet står hans Macdator. Den använder han för att läsa och skicka mail. Han har också samtal via FaceTime och Skype och ser på nyheter från Danmark på datorn. Men sociala medier håller han sig borta från. Rummet, har som alla andra rum toalett och badrum och på de vitkalkade väggarna har Theodor hängt upp målningar och grafik. I den bekväma läsfåtöljen ligger ett tjockt fårskinn. Men hur stämmer då detta med fattigdomslöftet och att munkarna i princip inte ska äga

något. Theodor berättar att de inte får lön för sitt arbete, men att de får pengar för att köpa det som de behöver. – Detta är också en del i den enorma frihet jag tycker att jag har. Jag behöver aldrig tänka på min privatekonomi. Jag betalar inte hyra eller lägger pengar på mat.

Brödernas liv idag skiljer sig markant från livet när orden instiftades. Då ägde en broder absolut ingenting. Han hade rätt till en klädnad, sov där det fanns möjlighet och fick tigga för att få mat. – Så är det absolut inte idag. Det är inte meningsfullt i vår tid att leva som på medeltiden.

Theodor är glad över sitt livsval, sin väg i livet. Nu när han är 74 år börjar han bli gammal och kan inte föreställa sig något annat. När han läser boken som skrivits om honom konstaterar han att han haft ett fantastiskt liv. – Jag har fått lov till att vara den jag är!

Efter vår pratstund är det dags för fotografering i inneträdgården. – Vet du vad knutarna i mitt midjerep symboliserar, frågar Theodor med ett underfundigt leende. Frukost, lunch och middag! (Rätt svar, ordenslöftena: fattigdom, kyskhet och lydnad)

När pratstunden med Theodor är över, kvitterar Eva ut en mikrofon till sig och hörlurar till oss. Så går vi in i den stora fantastiska basilikan.

Eva, som kommer från Närke, kom till Italien som au pair 1968. Sen började hon läsa italienska och konstvetenskap, på universitetet i Perugia och i Uppsala. Sex år senare träffade hon sin man Guilio. Först blev hon översättare åt regionen och så småningom auktoriserad guide. I 30 år har hon varit guide åt Svenska Statens språkresor och resebyråer som Exodus och Klosterresor.

– Alla blir lika tagna när de ser Giottos storslagna fresker i basilikan, berättar hon. Giotto utvecklade perspektivmålandet och freskerna är bilder ur Jesu liv och ur Franciskus liv. För människor som inte kunde läsa var de ju fantastiska berättelser att ta till sig.

En av Evas favoriter är en målning av Lorenzetti. Maria håller i Jesusbarnet som frågar henne: Vem ska jag välsigna först. Och då pekar hon med tummen bakåt, över axeln. Där står Franciskus (bild sid 62).

På väg hem, efter en intensiv dag med många intryck, tar vi vägen om en enorm kyrka, som ligger nere på slätten, Santa Maria degli Angeli. Inne i den stora kyrkan finns en pytteliten kyrka, Porziuncola. Det var här Franciskus tyckte sig få uppmaningen att bygga upp kyrkan och här han fick påvens tillstånd att instifta sin nya orden 1209. Ett litet stycke från kyrkan avled så Franciskus, 44 år gammal. – Vår orden ska vara en integrerad del av samhället, avslutar Theodor och vi är en orden i förändring. Våra ideal är ändå fortsatt de livsideal som vi har från Franciskus, nämligen att fokusera på tacksamhet över Guds skaparverk, fred, kärleken till nästan och kärlek till livet och människorna omkring oss.

I Jonsered utanför Göteborg finns en Franciskusgård med sex franciskanerbröder under eviga löften, och en broder under tidsbundna löften. Bröderna lever i en kommunitet som tjänar både som konvent och gästhus.

Text & foto: Agneta Riddar

Vad betyder diakoni för kyrkan?

Ulla Johansson

Lysekil

Frida Vikström

Göteborg

Eric Muhl

Askim

Den betyder allt! I diakonin möts vi och är nära människor i alla livets skeden. Vi får komma med hopp. Ibland kan närheten, vetskapen att det finns en annan människa som lyssnar, vara ett tillräckligt hoppets tecken. ”Barmhärtighet är församlingens livsluft” sa en fd kollega en gång och det tänker jag ofta på, själva livsluften vi andas.

Jag står mitt i ett stort socialt arbete, delvis tillsammans med människor som livet farit hårt fram med. Att som enskild diakon och som kyrka få ”stå kvar”, det är kyrkans otvivelaktiga svar. Vi står kvar och han som är kyrkans Herre står också kvar. Diakoni är något som ofta doftar, smakar och känns gott i kroppen. Kaffedoften som möter farbrorn på dagledigträffen, den grillade korven som en hungrig tonåring får ta emot en sen kväll på torget, en hand på axeln hos den sörjande änkan, en varm blick som möter den ensamma kyrkobesökaren en söndag.

Diakoni innebär att kyrkans tro blir synlig och konkret genom handling. Att Guds fullkomliga kärlek till människor gestaltas och får ett utlopp genom oss ofullkomliga människor som är kyrkan – Kristi kropp. Att människor får uppleva att Gud och kyrkan bryr sig om dem, att hela livet angår Gud.

Utan diakoni skulle kyrkans tro på en kärleksfull Gud bara bli tomma ord, kyrkan skulle dö. Kyrkans diakoni betyder att det finns en koppling mellan det inre och yttre livet i en församling.

Att församlingen är en gemenskap som för människor samman till stöd och för att ge stöd.

I längden är diakoni en del av kyrkans trovärdighet. Livets förutsättningar tydliggörs.

Ingrid Bardon är en av ett trettiotal ideellt engagerade i kaféverksamheten. ”Luffarslöjd” i form av en gran tillverkad av Christer Strömberg.

En brygga till ett fungerande arbetsliv

På ”Bryggan 30” i Varberg får människor träning för arbetslivet. Det är en form av diakoni som blir allt vanligare. ”Det är ett sätt att värna människan” säger Daniel Kullenberg, diakon och verksamhetsledare.

Mary Acheampong från Ghana virkar grytlappar. På kaféet säljs även rättvisemärkta varor, här olivolja från Kanans land. Kanelbullar i mängd, både till försäljning och till kyrkkaffe, från Hanan Abdala i bageriet. Hon kommer från Syrien.

Syateljé, snickarverkstad, bageri, odling, butik och café, möjligheterna är flera för dem som av olika anledningar kommer till församlingshemmet i Varberg för att arbetsträna. Och för dem som är nya i landet tillkommer språkträning, så kallad praktisk SFI.

När strömmen av människor på flykt ökade dramatiskt sommaren 2015 startade Varbergs församling tillsammans med Helsjöns folkhögskola svenska för asylsökande, något som sedan växte till svenska för invandrare (SFI). Då fick församlingen också frågan om man kunde ta emot praktikanter. Och på den vägen är det.

I dag har man satt ett tak på 30 deltagare i verksamheten. Utöver Daniel Kullenberg finns 1,5 tjänster som är anställda plus ett par med lönebidrag. Dessutom 30 ideella. – Utan ideella hade vi inte kunnat starta detta, de gör en väldigt stor insats, säger Daniel.

Församlingen samarbetar med kommun, arbetsförmedling, försäkringskassa och

Jihan Jumaa från Syrien kan numera baka äkta svensk äppelkaka. Christer Strömberg ägnar sig åt bland annat ”luffarslöjd” och fågelholktillverkning.

psykiatrin. I kyrkorådet har det funnits en klar ambition att vända sig utåt mot samhället, och pusselbitarna har fallit på plats efterhand.

Senaste pusselbiten är caféet på Östra Hamngatan 30. Där säljs det som produceras i syateljén och bageriet, dessutom en mängd rättvisemärkta varor. – Ambitionen har varit att vi ska producera varor av sådan kvalitet att det går att sälja, att det finns ett värde i dem.

Att caféet finns ”på stan” är en poäng, man syns och når fler än de som har ärende till församlingshemmet, påpekar Daniel.

Deltagarna i verksamheten är en blandad skara – män/kvinnor, nya svenskar/födda i landet. Ambitionen är att man inte ska fastna i verksamheten, utan att den ska vara ett steg ut mot den vanliga arbetsmarknaden. – Här kan man bygga upp självkänslan och kanske få ett arbetsbetyg för första gången.

För dem som hänvisas hit av myndigheterna får församlingen betalt, men meningen är inte att församlingen ska tjäna pengar. Och man är noga med att inte dumpa priser för fika på caféet.

Nu är det inte bara bröd och kakor till försäljning man bakar, utan allt fikabröd som bjuds till kyrkkaffe i församlingens tre kyrkor plus verksamheter av olika slag får gott och nybakat bröd från verksamheten.

Även om det är en diakonal verksamhet är Daniel noga med att påpeka att det inte är mission. – Men vi är tydliga med att det är Svenska kyrkan som står bakom, säger han.

En av deltagarna är Lucia Tewolde, 53 år: – Jag kom till Sverige 2015 från Eritrea, där jag är född och uppvuxen, via Sudan, Turkiet och Grekland. Med hit kom också min man och

Möbler från second hand inreder kaféet. Lucia Tewolde från Eritrea virkar juldekorationer och babysockor.

en son. Sonen har gått ut gymnasiet här och arbetar nu som chaufför. – I Eritrea arbetade jag 28 år som textillärare. Jag har gått SFI här, men jag vill lära mig mer och mer svenska. Jag vill kunna prata snabbt! Säger hon med ett skratt. – Jag har varit här i fyra år, och det är mycket bra att jobba här. Vi hjälper varandra.

I syateljén tillverkar hon vid Korsvägs besök juldekorationer med virknålen, men mycket annat står på repertoaren, allt från babysockor till prydnadskuddar. Och allt säljs på Bryggan 30.

En helt annan bakgrund har Christer Strömberg, 63 år: – Tidigare har jag arbetat som bildlärare och museitekniker, men jag fick problem med värk och var sjuk en längre tid. Jag försökte komma tillbaka till jobbet, men det funkade inte. Här började jag med arbetsprövning för två och ett halvt år sedan. Sedan ett halvår har jag sjukersättning men har stannat kvar här som sysselsättning, för att hålla mig i gång. Det är en plats som fungerar bra för mig. Det blir nog fram till pensionen … ”Luffarslöjd” är ett nytt hantverk Christer prövar på, ståltråd böjs i ”jiggar” till krokar och julgranar. Annars är träarbete i olika former vanligast; från fantasifulla fågelholkar till praktiska köksredskap i trä. Återbruk är en bärande tanke, virke får man från exempelvis kasserade lastpallar, ett virke som måste fuktas innan det går att snida i det. – Men vi tar gärna emot färskt trä från exempelvis fruktträd som beskurits!

Text & foto: Lasse Bengtsson

Bensinstation för själen

Motorvägskyrka, Vägkyrka, Sommarkyrka, begreppen är olika men syftet det samma; att ge både paus och kraft.

Det är fri fart på sina ställen på motorvägen genom Tyskland. BMW och Mercedes ger en lätt ljudbang när de swishar förbi i vänsterfilen och snabbt försvinner i horisonten. Den nödvändiga koncentrationen för att köra på Autobahn blir utmattande.

En stor skylt dyker upp ”Autobahnkirche” och i fjärran, på en höjd, ett högt kyrktorn. Vi har kommit till Trockau i Oberfranken, i Bayern och till en ”bensinstation för själen”.

Tyskland har drygt trettio motorvägskyrkor, alla placerade utmed Autobahn. De har i allmänhet öppet mellan 8 och 20 varje dag. Tanken är ett annorlunda sätt att locka nutidens människor som alltid är på väg att stanna upp en stund och bidra till säkrare bilkörning.

Kyrkan i Trockau är uppkallad efter en italiensk dominikanermunk från 1200-talet, St Thomas Aquinas. Byggstenen till kyrkan lades 1949 och 2010 fick man utnämningen Autobahnkirche. Kyrkan är också en församlingskyrka.

Det är alldeles stilla inne i kyrkan när vi kommer in, en stark kontrast mot bruset på motorvägen. Här kan man sitta ner en stund, tända ett ljus och kanske reflektera över reliefen där Jesus tvättar aposteln Petrus fötter. Jesus som vet att Petrus ska förråda honom tre gånger, Jesus som ”bär Petrus sår”.

Vägkyrka är en kyrka som dels ligger lätt tillgänglig för vägresenärer, dels är av ett visst intresse historiskt eller arkitektoniskt. Vägkyrkobegreppet växte fram i Tyskland, där den första kyrkan blev vägkyrka redan 1958.

I Finland uppstod vägkyrkorna i början av 1990-talet, då några kyrkor i norra landet började med dagliga öppettider. Även Norge, Danmark och Estland har ett system med vägkyrkor.

I Sverige har vägkyrkorna på senare år allt oftare kallats Sommarkyrka. En kyrka som har extra öppet, kanske under en begränsad tid på sommaren. På flera håll finns också ett kafé i anslutning till kyrkan.

Hammarö kyrka, en knapp mil utanför Karlstad, har tidigare kallats Vägkyrka, men kallas nu oftare för Sommarkyrka. Hela sommaren har kyrkan och församlingshemmets café hållit öppet, ett öppethållande man fortsatt med nu under hösten. – Vi märker att det finns ett stort behov av att få komma in i kyrkan och sitta ner en stund, berättar kyrkoherde Regina Piscator. Eftersom vi har församlingshemmet i

guldram

Autobahnkirche i Trockau, Tyskland. Foto: Agneta Riddar Regina Piscator är kyrkoherde i Hammarö, Värmland, en kyrka som får många besökare under sommartid.

närheten och vaktmästare i tjänst så kan vi ha det öppet.

Hammarö kyrka är en av Sveriges elva medeltida träkyrkor med en vacker rödbrun spånbeklädnad. De äldsta delarna av den nuvarande kyrkan tillkom i början av 1300-talet. Man vet att det funnits en kyrka redan på 1200-talet.

Kyrkan är också en pilgrimskyrka. Pilgrimerna kom till Hammarö med båt. Efter att ha stannat till vid Hammarö kyrka fortsatte de sedan sin färd längs Klarälven till den helige Olavs grav i Nidarosdomen (nuvarande Trondheim). – Vi finns i ett livaktigt område, berättar Regina, många går och springer på leder i området. Dessutom har vi haft ökad inflyttning med nya bostadsområden. Här finns också ett skärgårdsmuseum, en hembygdsgård, konst och kulturförening.

Allt detta gör att Hammarö kyrka får många besökare, inte bara sommartid, utan också under hösten. – I somras hade vi 140 besökare per dag, berättar Regina. Några köpte bara en glass, men andra kanske kom till just vårt café, för att de bar på smärta eller sorg. Då kan det kännas bra att sitta ner en stund i kyrkan.

Vill du hitta öppna kyrkor? Använd kyrkoguiden.se

Text: Agneta Riddar

Bibelstudium | +Sören Dalevi

Johannesevangeliet på sju dagar

Det brukar kallas för ”det johanneiska problemet”. Här har Matteus, Markus och Lukas berättat om Jesus på ett relativt likartat sätt, i en relativt likartad ordning och med ganska så många likartade berättelser. Och så kommer Johannes och bryter hela upplägget.

De andra berättar i korta, självständiga berättelser (så kallade perikoper). Johannes berättar i en längre, vävande stil, ofta kryddad med filosofiska dialoger där Jesusorden allt som oftast mynnar ut i kommentarer från evangelisten själv.

De andra berättar om en lidande Jesus som inte orkar bära sitt kors själv, och som upphängd på korset ropar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Markus 15:34 och Matteus 27:46). Johannes berättar om en triumferande Jesus som själv bär sitt kors (19:17) och som uppspikad på korset utbrister: ”Det är fullbordat”(19:30).

De andra placerar Jesus utrensning av tempelmånglarna i slutet av hans verksamhet. Johannes placerar den direkt i början.

De andra berättar att Jesus blev korsfäst strax före sabbaten (vår långfredag). Johannes korsfäster Jesus en dag tidigare (vår skärtorsdag), vilket för övrigt är skälet till att det inte finns med någon sista måltid hos Johannes. Jesus korsfästs ju en dag tidigare hos honom och hinner således inte fira någon nattvard.

Jag kan fortsätta så här, men poängen är tydlig. Varför skiljer sig Johannesevangeliet så mycket från de andra evangelierna?

Vi vet inte riktigt, men kanske ska man se det så här: Johannes kompletterar de andra evangelierna. Hos Johannes, och bara hos Johannes, finns nämligen några av de mest kända bibelberättelserna bevarade: Bröllopet i Kana (kapitel 2), Jesus och Nikodemus (kapitel 3), Jesus och den samariska kvinnan (kapitel 4), Jesus och äktenskapsbryterskan (7:53-8:11) … för att inte tala om evangeliets inledning (1:118) och dess avslutning (kapitel 21).

På tal om sjutal och andra tal. Ett särdrag i Johannesevangeliet är de sjutal som återkommer boken igenom. Talet sju är ju som bekant ett heligt tal i judendomen. En del av dessa sjutal är tydliga i evangeliet, som att Jesus genomför just sju underverk (eller

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel

”tecken” som de kallas i Johannesevangeliet). Andra sjutal är lite mer dolda, som att Jesus anspelar på Gudsnamnet ”Jag är” sju gånger, eller att vissa berättelser består av sju symmetriskt upplagda scener (t.ex. 9:1-41).

Ett annat tal som orsakat många olika tolkningar är de 153 fiskar som lärjungarna fångar i slutet av evangeliet (21:11). Augustinus konstaterade till exempel redan på 400-talet i en tolkning att 153 blir summan om man adderar siffrorna 1 till och med 17 med varandra. Vidare konstaterade Augustinus att 17 är summan av talen 10 + 7. Tio står här för tio guds bud, sju för Andens sju gåvor … så långt Augustinus. Hieronymus, däremot, ansåg att de 153 fiskarna motsvarar de 153 folkslag som han menade fanns i världen. Texten blev på så sätt en sorts missionsbefallning. Men talet 153 kan ju i detta fall

bara stå för att man fick många fiskar, och 153 behöver sålunda inte ha någon mer djupsinnig mening än att påpeka just det.

Ett annat särdrag är att Jesus på flera ställen refererar till kända judiska traditioner. Ett sådant exempel är när Jesus i anslutning till lövhyddohögtiden utropar ”Jag är livets ljus”, (för övrigt ett av de sju ställen där Jesus anspelar på Gudsnamnet i evangeliet). Jesus säger dessutom dessa ord i templet, där några av lövhyddohögtidens viktigaste ritualer ägde rum. Varje kväll tändes under lövhyddohögtiden enorma ljus i templet, som sedan fylldes på med olja så att de skulle brinna natten igenom. Ljusen var en symbol för den gudomliga närvaron. Så när Jesus ställer sig i templet, just under lövhyddohögtiden, och proklamerar ”Jag är världens ljus”, ja, då fanns det många bottnar och tolkningslager för den judiske läsaren att anknyta till.

En av de mest kända Johannestexterna är annars den om äktenskapsbryterskan (7:53-8:11). I Bibel 2000 står texten inom parentes, eftersom den saknas i de äldsta handtexterna av Johannesevangeliet. Texten saknar också den språkliga egenart som Johannesevangeliet har, och mycket talar för att texten ursprungligen hörde hemma hos Lukas. Slå upp Lukas 21:38, och lägg in Johannes 7:53-8:11 här, så ser du att den passar in. Här är också texten placerad i vissa gamla nytestamentliga manuskript. Förmodligen har texten ursprungligen funnits med i Lukas, men ansetts för kontroversiell (”är inte Jesus lite för slapphänt mot kvinnan”), och tagits bort. Först på 900-talet kommer texten in på den plats i Johannesevangeliet där den finns idag. Oavsett ursprung är det en av de mest kända Jesustexterna.

Sören Dalevi

Biskop i Karlstads stift

Så läser du Johannes på sju dagar Johannesevangeliet har en tydlig introduktion (kapitel 1), samt ett tydligt tillägg, kapitel 21. 1. Kapitel 1: Introduktion 2. Kapitel 2-4: från Kana till Kana 3. Kapitel 5-8: Jesus är livets bröd 4. Kapitel 9-12: Ljus och mörker, liv och död 5. Kapitel 13-17: En sista måltid 6. Kapitel 18-20: Jesus dör och uppstår 7. Kapitel 21: Avslutning

Aktuella ledarskapstankar Möte mellan de tolv stegen och Bibeln

Det är en annorlunda ledarskapsbok som den förre stiftsdirektorn för Göteborgs stiftskansli, Per Starke, har skrivit. Boken är uppbyggd på tankar och reflektioner från Dag Hammarskjölds efterlämnade skrifter och annat material om honom, därav titeln Generalsekreteraren.

Per Starke för en fiktiv dialog med Dag Hammarskjöld omkring teman som verkar ha varit viktiga för generalsekreteraren i hans liv och ledarskap: kultur, natur, språk och diplomati. Genom dessa dialoger får vi ta del av spännande tankar som vi kanske inte vanligtvis hittar inom gängse ledarskapslitteratur. Här får också Dag Hammarskjölds och Per Starkes tankar om existentialism, andlighet, mystik och kristen tro ta plats.

Boken kan förstås läsas individuellt av alla som har ett ledaruppdrag eller är intresserade av ledarskapsfrågor, men lämpar sig särskilt väl för en studiecirkel eller gruppsamtal då varje kapitel avslutas med ett antal frågor. På så vis knyts kapitlen samman och man får själv möjlighet att bearbeta hur man ställer sig till det som sägs.

Det märks att Per Starke hyser en beundran för Dag Hammarskjöld och jag som läsare blir också väldigt intresserad av att lära mig mer om både människan och ledaren. Han hade osedvanligt många strängar på sin lyra, medlem i Svenska Akademin, doktor i nationalekonomi, jurist och blev lite otippat FN:s generalsekreterare 1953 fram till sin död 1961. Han ledde en fredsorganisation under kalla kriget. Tänk att hans tankar kan ha bärighet också idag vilket många röster i boken vittnar om. Alexandra Cimbritz

Mary Philipsson, präst som tidigare arbetat i Allhelgonakyrkan i Stockholm, har i sin bok delat med sig av hur hon där kom i kontakt med Tolvstegsprogrammet. Hon kände till programmet i teorin men inte i praktiken. Hon berättar att hon genomgick en svår skilsmässa som gjorde att hon tappade fotfästet och fick erfara vad en total maktlöshet innebar. Vi människor försöker på olika sätt ta kontrollen över våra liv och visa upp en yta av perfektion, osårbarhet, framgång och lycka. Mary visar på vad detta gör med oss när vi inte vågar möta svärtan i vårt inre utan jobbar på vår image så att ingen skall upptäcka våra rädslor, skam och annat svårt vi bär inom oss. De flesta har säkert hört talas om Tolvstegsprogrammet, många tror att det är något som endast används i behandling av olika beroende som drog och alkoholberoende, men dessa tolv steg används också i behandling av till exempel sexberonde, och spelberoende. I boken lotsar oss författaren genom de tolv stegen och hon gör det enkelt och lättfattligt utan att det blir en ytligt quick fix. Mary flätar in de tolv stegen med ord från Bibeln där nåd, förlåtelse, upprättelse och sanning får en djupare och levade betydelse. De tolv stegen kan vara en hjälp för oss som individer att växa och mogna. Det Generalsekreteraren vore spännande om vi i församlingarna vågade Per Starke starta grupper där Storge människor får möjlighet att dela med sig av sina liv och få redskap att fördjupa sin självkännedom och sin andliga längtan Många längtar efter äkthet, befrielse och glädje i sina liv. Hur möter vi denna längtan? Chris Bruzelius

Gud kommer underifrån Mary Philipson Argument

I den offentliga dagsstriden Leva i tillit

Få teologer har en sådan medial tribun som Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria. Krönikor, kulturartiklar och ledare i tidningar som Expressen, Dagen, Axess och Focus. En bred och stor läsekrets, alltså.

Nu har han samlat ett antal texter från tiotalet i en bok. Det kan vara en risk att samla dagsaktuella texter från media med kort omloppstid, men Halldorf har samlat texterna tematiskt, något som gör att de håller ihop trots skrivna i olika skeden.

Begreppet kvällstidningsteologi är hans eget, han lutar sig mot Lewi Pethrus, som startade Dagen, när han citerar att ”han vill vara ute i den offentliga dagsstriden”. Och det har han lyckats med, så till den grad att han retat upp storheter som Björn Ulvaeus och Ulf Lundell.

Joel Halldorf skärskådar den samtid som var tiotal med flyktingkris, klimatångest, ökande psykisk ohälsa och politiska kompromisser som suddat ut vissa gränser och skapat andra.

Han lyfter in teologin i samhällsdebatten – där den hör hemma. Och han raderar ut gränsen mellan privat tro och samhälle i en tid när beröringsskräcken med religion är stor, inte minst i media. Kristen tro är inte hänvisad till privata rum, den är något som berör hela våra liv, också som medborgare.

Som teolog rör han sig fri från politiska grupperingar och kan kritiskt granska såväl konservatism som liberalism och socialism, inte minst när allt fler vill ”tjuvmjölka mörkret i jakt på väljare och politisk momentum”. Det är välkommet. Lasse Bengtsson

Hur kommer det sig att någon som velat bli hållen och buren och klamrat sig fast, inte gör det när det som bäst behövs? Varför höll han inte tag och sa: ”Pappa, hjälp mig att leva?” Sexton år efter sonen Isaks självmord kan prästen, psykoterapeuten och författaren Göran Larsson berätta om sina upplevelser. Han låter oss få komma in i sin privata sorg och han delar generöst med sig av sin egen och sin hustru Solveigs resa genom sorgen. Boken är pedagogisk och vi får efter Görans berättelse ta del av teoretisk kunskap om sorg och kris. Det är även en bok som handlar om livets storhet och om livets sårbarhet. Att leva är att bli drabbad och vi är olika rustade inför att möta sorg eller andra svårigheter i livet. Göran talar om det som han kallar för t-trauman, det vill säga de tysta trauman vi bär med oss från uppväxten och som har påverkan på hur vi tar oss an livets påfrestningar. Författaren belyser även något viktigt när han säger att vi måste ge lidandet utrymme, något som vår tid inte tillåter. En annan viktig tanke är att vi inte endast kan leva i trygghet utan vi behöver även leva i tillit. Tron är den fågel som anar gryningen, men som sjunger medan det ännu är mörkt. Detta är en bok som vill påminna oss om att det finns vägar att läka. Man måste då möta istället för att mota rädslan. Att våga Kvällstidningsteologi prata om svåra känslor Joel Halldorf och att våga be om hjälp. Kanske låter det simpelt Libris men det krävs mycket mod. Man behöver tillåta sig att känna det man känner och tillåta sig att bli buren och bli rest av andra. De stora läkemedlen heter tid och kärlek. Marie Pervik

Man blir människa igen Göran Larsson Verbum

En kontroversiell brobyggare En klassiker

Göran Rosenbergs bok är en fortsättning på hans förra, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, för vilken han fick Augustpriset 2012. Nu går han bakåt i tiden för att beskriva den man som var överrabbin i Stockholm när hans far och mor kom till Sverige, Marcus Ehrenpreis.

Enligt Rosenberg har Ehrenpreis fått ett oförtjänt dåligt rykte. Främst för den roll han tillskrevs under andra världskriget, då han beskylls för att inte att gjort det han borde för att ge judar en fristad i Sverige. Enligt Rosenberg var Ehrenpreis bakbunden av den svenska regeringen.

Marcus Ehrenpreis ville vara en brobyggare mellan judendom och kristendom, men också se en andlig pånyttfödelse av den Judiska tron. Boken visar hur kristna teologiska idéer har gripit in i och påverkat ”kristna” hållningar till sionismen och Israel-Palestina, t ex hur ersättningsteologin (som hävdar att det judiska förbundet med Gud spelat ut sin rätt efter Jesus) fortfarande gör sig gällande även i Svenska kyrkan.

Ehrenpreis hade många tankar om Messias och messianska förväntningarna inom den judiska tron. I dessa finns beröringspunkter till den kristna trons förväntan om Jesu återkomst. Inte minst vad det gäller hopp. Vad är detta hopp? Är det att Messias värnar den svages rätt och de maktlösas rättvisa, frågar sig både Ehrenpreis och Rosenberg. Bokens sista sida bjuder på en text som på få rader lyckas både förneka och bejaka Gud. Kanske kan man se dessa rader som en trosbekännelse efter Auschwitz. Det finns paralleller till Christina Löwestams psalm 766. Rosenbergs bok är en nyttig utmaning och ett historiskt viktigt dokument. Mikael Ringlander

Det är alltid vanskeligt att tala om vad som är eller blir en klassiker, men i detta fall är det befogat. Boken Svensk mission – och kyrkorna som växt fram kommer att bli en sådan inom svensk kyrko- och missionsvetenskap, utan tvekan. Boken ger en omfattande historisk framställning av svensk mission som inkluderar både dess framgångar och tillkortakommanden under närmare 200 år. Boken ger en bred ekumenisk översikt av de svenska samfundens missionsinsatser. Därmed fyller den luckan som var kvar efter biskop Jonas Jonsons bok 2019 om Svenska kyrkans dryga 100 åriga missionshistoria. Även om svensk mission bara är en mindre del av en internationell rörelse kan det ändå noteras att den svenska missionen varit ovanligt omfattande i internationell jämförelse. Den var en folkrörelse som bar upp ett starkt engagemang. Över tolvtusen missionärer sändes ut till över hundra länder. Många satsade hela sina yrkesverksamma liv på detta arbete och under lång tid var majoriteten av dem kvinnor. I många länder har stora och numera självständiga kyrkor växt fram som ett resultat av den svenska missionsrörelsens initiativ. Boken skildrar inte framväxten av dessa kyrkor i ett romantiskt skimmer utan belyser också de problem och bekymmer som kyrkorna ställts Rabbi Marcus inför under senare tid. Ehrenpreis Sammanfattningsvis obesvarade kärlek kommer boken med Göran Rosenberg all säkerhet vara ett standardverk om svenskt Bonniers kyrkolivs missionsarbete, men också ge stark inspiration för alla som vill vara en del av och reflektera kring missionsuppdraget här hemma i Sverige i idag. Ulf Sjögren

Svensk mission – och kyrkorna som växt fram Klas Lundström, red Artos&Norma

Vänligen | +Sören Dalevi

Att vara jordens salt i en värld som kallnar

Diakoni är ett komplext begrepp. Det slog mig inte minst när jag som helt ny biskop under mina första år stötte på ett antal föreläsningar på temat ”Vad är diakoni” i olika sammanhang. Det var en fråga som ställdes i stiftssammanhang, i rikskyrkliga sammanhang liksom ute i församlingar. Ett skäl till detta är kyrkoordningen. Till skillnad från prästen, vars arbetsuppgifter tydligt definieras av kyrkoordningen, så säger ju inte kyrkoordningen speciellt mycket om diakonin eller om diakonens roll. Detta skapar ibland frustration och spänningar.

Så jag gick till mitt grekiska lexikon, och slog upp de grekiska orden för diakoni. Det grekiska ordet diakonos betyder tjänare, hjälpare, ordet diakonia betyder tjänst, hjälp, stöd, och de båda orden går i sin tur tillbaka på verbet diakoneo, som på grekiska betyder att servera någon eller att hjälpa någon. Så långt kunde jag komma genom att slå i mitt grekiska lexikon. Men jag funderade vidare: diakoni är väl inte främst ett teologiskt begrepp, visst handlar det om kristen tro i praktiken? Att diakonin är kyrkans händer?

Våra handlingar är som bekant goda komplement till de ord vi säger. Frågan är viktig, för jag tänker att det hela ytterst handlar om uppdragsförståelse. Varför utövar kyrkan diakoni, vad ska diakonin arbeta med, och kanske viktigare, vad är det diakonin inte ska arbeta med? Det handlar om såväl inriktning, avgränsning som strategi. ”Task is master” som engelsmännen uttrycker det. För om vi inte jobbar med att specificera uppdraget är risken stor att vi jobbar med omedvetna, icke-reflekterade uppgifter som bara hamnar där för att ”det ska vara så” eller ”det var ju så förra året” eller ”så gjorde ju förre diakonen”. Gallring blir därför viktigt: vilka är de strategiskt avgörande frågorna?

Den tyske teologen Jörg Lauster har här ett spännande bidrag att ge. Han har visat att det han kallar för ”kristliga kärleksgärningar” var ett utmärkande drag för den tidiga kristna kyrkan. I antiken var det annars vanligt att religion och etik inte hörde ihop, dvs tron fick inte nödvändigtvis några konsekvenser för hur man handlade. Men kristendomen kom ju ur judendomen – där handling var en viktig grundsten. Här skilde sig kristendomen från de andra kulterna och religionerna i romarriket. Kristliga kärleksgärningar

– det jag menar att diakoni är – var helt enkelt ett av skälen till kristendomens tidiga framgångar.

Jag tänker att frågan vi ska ställa oss är: ”Vilken skillnad kan vi göra?” Ska vi möta framtidens behov måste vi också få tid till att tala om dem. Vad ser vi ske i det som till synes sker i vårt samhälle? Så att vi på sikt kan generera en gemensam teori utifrån den kontext vi står i. Det handlar om att återvända till triaden se-analysera-handla. Alltför ofta går vi ju direkt från se till handla, men analysen blir extra viktig när uppdraget kan synas diffust. ”Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner” brukar man säga, och just därför är analysen extra viktig. Men det är samtidigt viktigt att vi inte stannar i analysen, utan att vi sedan också handlar. Se-analysera-handla.

För diakonin är kyrkans händer, tro omsatt i handling, jordens salt i en värld som kallnar.

+Sören

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

ps | Jonas Ransgård

Hela människan

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Vårtan är här! Det kändes som om orden ekade i väntrummet. Receptionisten hade sett läkaren i korridoren och ville upplysa honom att nästa patient redan var på plats eftersom han låg före i tidsschemat. Patienten i väntrummet fann sig snabbt och svarade: ”Idag tog jag med hela kroppen, faktiskt”.

Det var en vardagshändelse som får illustrera hur hela människor blir reducerade till sin diagnos, sin sociala situation eller sin funktionsvariation. I väntrummet satt män och kvinnor i olika åldrar men in till läkaren kom benbrottet, vårtan och örat. För ”vårtan” och ”benbrottet” är problemet kanske inte så stort. Sjukdomen är begränsad både i tid och i praktiska konsekvenser. För den som har en livslång, försvårande omständighet är situationen en annan. Att behöva rullstol eller att ha svårt att sortera bland många sinnesintryck blir alltför ofta egenskaper som lägger sig som en fi lt över resten av människan. Var är hen intresserad av? Vad gör hen glad eller ledsen? Jag vet inte, men jag vet att hen är rullstolsburen eller ”bokstavsbarn.” En människa reduceras till att enbart vara sitt handikapp.

Hela människan är ett dubbeltydigt begrepp precis som biskop Susannes valspråk ”Vår Gud bär sår.” Hela människan kan vara ett uttryck för en helhet, en människa med alla sina egenskaper, intressen, brister och förmågor. Hela människan kan också vara en uppmaning. Gör människan hel! Ge henne det hon saknar för ett fullödigt liv. Hjälp till att komplettera med det hon av olika anledningar inte kan eller förstår att skaff a sig själv.

Jag tänker att vi som kristna har anledning att tänka på bägge dessa betydelser. Menar vi allvar med alla människors lika värde förstår vi också att alla människor är hela människor med hopp och farhågor, intressen, talanger och brister – också de som har en eller fl era egenskaper som påverkar stora delar av livet och begränsar vilka valmöjligheter som i praktiken fi nns.

Vi har också anledning att fråga oss på vilket sätt vi kan bidra till att utöka möjligheterna. Ett handikapp uppstår i mötet mellan min förmåga och min omgivning. Är omgivningen anpassad efter min förmåga – fysiskt, psykiskt eller på annat sätt – uppstår inte handikappet. Kanske fi nns det till och med omgivningar eller sammanhang där min egenskap inte är en begränsning utan en tillgång. Kan vi visa någon – eller oss själva – vägen till det sammanhanget, sammanhanget där en människa kommer till sin rätt?

Så vem är det vi möter? Är det en fattig eller en människa som – just nu eller alltid – har brist på pengar? Är det en rullstolsburen eller en människa som tar sig fram på annat sätt än de fl esta? Människovärdet är större. Det manar oss att se människan – hela människan.

Jonas Ransgård