Krönika | Inger Awenlöf-Ehrstedt
Att vara en kyrka med blåmärken
I
nnan Corona-restriktionerna slog till med full kraft hösten 2020 hade Mölndals pastorats nystartade diakonala team besök av Henrik Törnqvist, som delade tankar med oss om att vara kyrka i vår tid. Han har under lång tid arbetat som präst i Bergsjöns kyrka, en särskilt utsatt stadsdel i Göteborg. Henrik delade med sig av en text skriven av påve Franciskus där han skriver ”Jag föredrar en kyrka med blåmärken, sårad och smutsig därför att den varit ute på gatorna.”
Detta grep tag i mig, att vara en kyrka
med blåmärken, därför att det på något sätt satte ord på vad det för mig innebär att vara kyrka. Det kostar på att möta människor i utsatthet, sårbarheten blir så tydlig i många möten. I vårt diakonala team möter vi människor i oerhört utsatta livssituationer. Vi möter människor som sitter i förvar, vi möter papperslösa, vi möter de som fått avslag på sin asylansökan, överklagat och väntar på besked. Vi möter människor som är märkta av livet på olika sätt, av missbruk, psykisk ohälsa, ekonomisk utsatthet. Vi möter förtvivlan, sorg, oro och rädsla. Vi möter frustration, vrede och ilska. Men mitt i allt det svåra så möter
56
Korsväg 4 | 2021
vi även mycket omsorg, omtanke och kärlek. För mig innebär alla dessa möten att vara kyrka, att vara en plats dit människor vågar komma med sin skörhet och sin styrka. En plats som är både vardagsrum och helig plats, där man får tillhöra. Det sliter på människor att inte få sin
vardag att gå ihop, att leva i ekonomisk utsatthet och leva med oro för hur framtiden ska bli. Det märker vi genom alla dem som kommer på våra matdelningar. Det är många idag som lever i matfattigdom, som inte själva kan välja den mat de vill ha. Så ser vardagen ut för de allra flesta av dem vi möter. Många bär på upplevelsen av att inte få tillhöra, att räknas som otillhörig och illegal. Det sätter djupa själsliga spår och sår att inte få tillhöra. Självkänslan försvinner och man känner sig som skräp, som sopor, som någon andra kan trampa på utan att man vågar protestera. Det sliter att alltid vara den som tar emot.
Det är svårt men nödvändigt att vårt diakonala arbete försöker göra utsatta situationer så värdiga som möjligt. Många gånger kommer jag på mig själv
