Korsväg 2024 1

1 | 2024

Åttonde dagen

KG Hammar 12

Hoppet som växer inom mig

Hanna Soldal 32

Gråskalornas och småsakernas Gud

Ulrica Fritzson 52

37 år med hållbarhet i Stora Lundby församling:

En källarlokal fylld av hopp

intro | Anna Carlsson

Finns det hopp?

Det här är ju totalt meningslöst, sa min tonåring till mig. Vi hade loggat in för att vara med på den fredsgudstjänst som sändes digitalt från Uppsala domkyrka. – Det blir ju inte fred för att vi är med på gudstjänst! Jag blev lite glad åt den negativa kommentaren. Det blev en inledning på ett bra samtal mellan oss två hemma i tv-soffan. Visst kan han ha rätt i att just det lilla i att vara med på en gudstjänst kan verka som en meningslös handling i att få stopp på krig, klimatkris och annat som hotar Guds skapelse. Samtidigt, genom att vi är många som står upp för det goda och som tillsammans agerar på olika sätt så kan det bli en förändring. Vi lyfter våra tankar och känslor ut ur oss själva. Vi lämnar över våra böner om en bättre värld till Gud som är större än oss. Vi hjälper och stöttar varandra som medmänniskor och kan komma på konkreta lösningar tillsammans. Vi kan gemensamt peka på ljuset i mörkret och ge varandra hopp.

I Ett biskopsbrev om klimatet skriver Sveriges biskopar: Hoppet är en av de starkaste krafter som finns för förändring. Och hoppet är mer än optimism. Hoppet vill gå hand i hand med saklighet, det bemödar sig om en riktig analys av verkligheten och en realistisk syn på läget. Det intresserar sig för prognoser och antaganden om hur det kommer att gå i framtiden, men till skillnad från prognoserna så bygger hoppet på vad som ännu är möjligt.

Alla årets nummer av Korsväg kommer, med olika vinklar, att handla om hopp. I en mörk tid är det lätt att bara se det som är svårt och jobbigt. Då är det ännu viktigare att kunna hitta ljuset och hoppet som ger inspiration och frigör handlingskraft. Jag hoppas att Korsväg kan bidra till detta!

Under 2024 tar jag över som redaktör. Jag ser fram emot att få ta del av många olika hoppfulla berättelser, från församlingar, inspirerande människor och dig som läsare. Har du tankar om innehållet så hoppas jag att du hör av dig!

Box 11937

404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Redaktör:

Anna Carlsson 031-771 29 92 anna.carlsson@ svenskakyrkan.se

Övrig redaktion:

Lasse Bengtsson

Agneta Riddar

Helena Jonsson

Frida Blomqvist

Christine Vermcrantz

Jenny Grimbeck

Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Grafisk form: Kyrkbyrån

Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank:

Ikon, Getty Images och Adobe.

Omslagsbild:

Foto: Kristin Lidell

Tema | Hopp: skapelsen

Återvätning är ett sätt att tända hopp

Partille slutar slänga och börjar sajkla

Krönika: Åttonde dagen

Ickevåld – en motpol till militära lösningar

Källarlokal fylld av hopp

Viktigt att lyfta ungas klimatoro

Krönika: Hoppet som växer inom mig

En film som kan ge hopp för framtiden

Havsdjup och himlavalv

Utredning om existentiell och andlig hållbarhet i kyrkans skogsbruk

I Arvika pastorat har kyrkogårdarna förvandlats till en fristad för växter, humlor, bin och fjärilar. Ett rikt insektsliv betyder i sin tur dukat bord för fåglar och fladdermöss, särskilt om man dessutom sparat och vårdat gamla träd.

Krönika: Gråskalornas och småsakernas Gud

En pedagogik som ger hopp och handlingskraft

Biologisk mångfald på Arvikas kyrkogårdar

Bibelstudium: Hoppet som skapelsens grundackord

Vänligen, Sören: Tänk annorlunda

PS: Helig mark

34.

41.

54.

Ledare | +Susanne Rappmann

Återvätning är ett sätt att tända hopp

En färgsprakande soluppgång, en långsam promenad i en susande skog och vårkvittrande fåglar i busken intill. Vi är många som njuter av det goda som skapelsen bjuder oss. Det vill vi fortsätta att göra och det vill vi att våra barn och barnbarn ska kunna göra.

Vi behöver påminna oss om hur människor och nationer genom historien överträffat sig själva och gjort det som ingen trott var möjligt. Kristen tro bärs av erfarenheten av att det till synes omöjliga kan bli verklighet. Det gäller att ha stor ödmjukhet inför de utmaningar som klimatkrisen ställer oss inför, och samtidigt våga agera.

Vi har tillsammans nyss fått fira påskens glädje. När det gäller klimatförändringarna kan påskaftons ovissa väntan ibland kännas som en mer verklig bild. Är det rimligt att ta ut glädjen och segern i förskott? Det hör till människans storhet att vi kan göra flera saker samtidigt. Vi kan lära av det förflutna, leva i nuet och samtidigt blicka framåt.

Kyrkan bärs av tron på det otroliga –att Jesus Kristus har uppstått och lever! Han möter sina vänner med ord som

Frid och Var inte rädda. Orden från det förflutna har burit generationer av kristna i oroliga tider. De har fått människor att omvandla oro och rädsla till medkänsla och kärlek. De har gett människor hopp, mening och riktning i tider av ovisshet.

När det gäller klimatförändringarna och skapelsens framtid gäller det att pröva varje möjlig förändring och förbättring, att se att det är många delar som tillsammans kan hjälpa oss i rätt riktning. I dag släpper vårt lands dränerade torvmarker ut mer än personbilstrafiken. Det finns alltså stora möjliga vinster om mark som har förlorat sin väta får den tillbaka. På den mark Göteborgs stift förvaltar har vi två avtal med Skogsstyrelsen om återvätning. Det rör sig om en yta så stor som 11 fotbollsplaner, ungefär 5,3 hektar mark. Vi har ytterligare två avtal på gång om sammanlagt 11,7 hektar och letar vidare efter fler områden.

Rent praktiskt innebär återvätning att grävda diken täpps till och att vattnet på sikt ska återvända. Målet är att hela området ska bli orört och ingen framtida skötsel av något slag genomföras. Att skapa områden som

binder mer kol än de släpper ut i form av koldioxid och metangas – hjälpa i stället för att stjälpa. Förutom minskade utsläpp får vi en ökad biologisk mångfald i markerna, en bonus som heter duga.

Som människor behöver vi konkreta handlingar som tänder hopp och ger ny kraft. Jag ser hoppfullt på att frågan med återvätning lyfts som en del i att hantera klimatkrisen. Att plugga igen våra diken är inte hela lösningen, men vi måste göra allt vi kan för att rädda vår planet. Och Gud såg att det var gott! För mig är det en kallelse att vända blicken mot framtiden med ett hopp om att förändring är möjlig. Uppgivenheten ska inte få sista ordet.

Tillsammans får vi låta påskens jubel över att ljuset övervinner mörkret blåsa in hoppets vind i oss och forma våra handlingar. Påsken handlar om Guds passion för sin värld – om vägen genom död till liv. En väg som med Guds hjälp är möjlig att vandra. I hoppet är vi räddade, säger aposteln Paulus. Ett hopp, som är tryggt förankrat i Guds löften och nyskapande kraft. Och som bjuder in oss alla att vara delaktiga i rörelsen från mörker till ljus.

+Susanne

HOPP: SKAPELSEN

Tvivla aldrig på att en liten grupp av omtänksamma, engagerade medborgare kan förändra världen. Det är faktiskt det enda som någonsin gjort det.

Antropologen Margaret Mead

Herrens nåd är det att det inte är ute med oss,

Nu återstår hoppet att vapnen ska läggas ned medan jorden ännu har så mycket osårad hud att den kan leva och läka sina sår och att de överlevande ska inse att de, drivna av samma nöd, måste gemensamt sluta fred med jorden.

Elin Wägner i ”Fred med jorden”, 1940

Underbara är dina verk, Herre! Underbar är din skapelse! Underbar är du, vår Skapare! Vi ber om din välsignelse över allt som lever på jorden, över människor, växter och djur. Låt din skapelse frodas. Vi ber om ditt beskydd över din skapelse, över människor, växter och djur, över luft, jord och vatten. Vi ber om vishet. Hjälp oss att se, hur vi kan leva i harmoni med hela skapelsen. Ett gott liv utan att överskrida jordens resurser. Hjälp oss att hitta vägar framåt. Vi ber om kraft och mod. Hjälp oss att ha vår trygghet i dig, att gå den väg du visar oss: försoningens, rättvisans och kärlekens väg. Så att vår jord kan vara ett hem för alla. I Jesu namn. Amen

Böner från materialet Fred med jorden (Sensus Svenska kyrkan)

ty det är inte slut med hans barmhärtighet.

Klag 3:22.

Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.

Psaltaren 104:24

Via en mobilapp registrerar Linda Annmo möbler till Sajklas möbeldatabas.

Partille slutar slänga och börjar sajkla

Lika enkelt att återbruka som att köpa nytt –det är idén bakom Sajkla, en digital plattform som hjälper organisationer att återanvända möbler. Partille pastorat är en av de första användarna inom Svenska kyrkan.

En klar vintermorgon i Sävedalens kyrka samlas Åsa Mattsson, Carin Raabe, Linda Annmo, Mats Henström och Lena Attbom för att komma igång med Sajkla. Det är en digital plattform som fungerar som ett eget Blocket inom organisationen.

– Tanken för hela Svenska kyrkan är att vi ska få ner vår totala förbrukning av möbler, säger Åsa, som är miljösamordnare i Partille pastorat. Hela Svenska kyrkan köper möbler för runt 70 miljoner kronor per år. Vi skulle spara på både ekonomin och klimatet om vi istället kan börja cirkulera det vi har.

Ett pilotprojekt inom Svenska kyrkan pågår under 2023 och 2024 för att testa Sajkla som verktyg för att återbruka mera. Projektet är kopplat till Svenska kyrkans färdplan för klimatet. Ett led i hela klimatarbetet är att förändra våra inköpsmönster. Med Sajkla

kan församlingar eller pastorat inventera sina möbler digitalt, och samtidigt markera vilka föremål som inte används. Då kan de beställas av en annan församling eller enhet, som endast betalar för frakten. Det går också att få hjälp med rekonditionering av möblerna. Därmed slipper man köpa nytt och bidrar till att minska Svenska kyrkans totala utsläpp rejält, samtidigt som man får tag på riktigt fina möbler.

Partille är idag i startgroparna för att komma igång med arbetet. Kyrkvaktmästaren Mats har samlat ihop flera olika stolar som finns i församlingshemmet och är först med att plocka fram tumstocken, medan de andra registrerar sig för appen. Partille pastorat är stort, med sex kyrkor och ett kapell samt kyrkogårdar och församlingshem. Med så många lokaler samlar man på sig en hel del möbler.

Carin och Linda har tumstocken framme! Möblerna ska fotas, mätas och beskrivas för att ge en så tydlig bild av dem som möjligt.

Pastoratet har även tidigare försökt tänka miljövänligt och har gett många gamla möbler till närliggande second hand-butiker, men de tror att Sajkla öppnar för ännu fler möjligheter.

– När projektet drog igång blev vi tillfrågade om att vara med, berättar Åsa. Först förstod vi inte riktigt vad det var, och vi tyckte vi var ganska duktiga på återbruk ändå. Men vi kände att det vore kul att få ihop något större, där vi kan samarbeta med fler. När vi ska byta ut möbler är det fantastiskt att någon annan kan få användning för dem, och att vi själva kan få hjälp med att renovera.

Det är framför allt kyrkvaktmästarna och fastighetsavdelningen som kommer att arbeta med Sajkla, plus några av värdinnorna. Lena, en av kyrkvaktmästarna, berättar att hon först var lite skeptisk till satsningen.

– Jag tänkte nog lite egoistiskt, hur jag skulle få tid med det här. Men så tänkte jag att man också lägger rätt mycket tid på att flytta runt

grejer och på att köpa nya möbler. Då kan man lika gärna göra så här, det kan nog underlätta när det väl fått fart. Nu tycker jag det känns riktigt bra, vilken bra tanke!

Carin Raabe, som är fastighetschef och arbetsledare för kyrkvaktmästarna, ser att arbetslaget är överens om nyttan med att återbruka mer:

– Jag har ett fantastiskt gäng som verkligen vill jobba åt samma håll med detta. Det här med att slänga är lite ur tiden.

Idag finns 3 748 möbler inregistrerade från Svenska kyrkan, så det är många som suttit och mätt och vänt upp och ner på sina möbler, precis som man gör i Partille nu. Alla möbler är inte bokningsbara av andra, men det kommer upp fler och fler. För personalen i Partille är inte målet att lägga upp alla möbler man äger, utan framför allt de man vill lämna bort, eller rekonditionera för eget bruk.

– Jag tror att man kan återanvända ännu mer möbler än vad man gör, säger Carin. Med ordentlig slipning och lackning kan de bli som nya!

Entréhallen i församlingshemmet förvandlas till full verkstad en stund, då alla hjälps åt att mäta, inspektera och fotografera stolarna till Sajkla-appen. Efter lite fördröjningar vid första registeringen verkar arbetet flyta på, och stolarna undersöks grundligt innan de läggs in.

– Stolarna med röda dynor är nästan nya, berättar Carin och pekar ut en stol i modernt ljust trä med tunn röd sittdyna i uppställningen framför bordet. Men de är redan väldigt kladdiga och smutsiga. Eftersom dynan sitter fast i själva stolen är de svåra att rengöra, så där är vi intresserade av att se vad det kan kosta att klä om.

– När det kommer folk till Ansgarskyrkan, där stolarna står, så tar de alltid en extra dyna,

lägger Lena till. Medelåldern där är ungefär 85 år hög så de behöver kunna sitta bekvämt. En mjukare dyna skulle behövas. Mjukt och lättvättat, det är min önskan.

När dagens skörd av möbler är inlagda mejlar Åsa och Carin sin kontakt på Sajkla med en beskrivning av vilken sorts rekonditionering de vill göra med länkar till stolarna i fråga i appen.

– Det ska bli jättespännande att se vad vi får tillbaka nu, utbrister Åsa efter att förfrågan har skickats iväg.

– Det vore jätteroligt att få detta att fungera så att vi kan byta runt möbler mellan olika pastorat. Det har vi alla mycket att vinna på!

Text och foto: Frida Blomqvist

Pastoratet planerar en rekonditionering av vissa möbler så de bättre uppfyller behoven i verksamheterna.

Krönika | KG Hammar

Åttonde dagen

Den åttonde dagen är ett gammalt judiskt-kristet begrepp som vi vill väcka till liv igen. Den användes i en tid som var full av apokalyptiska tankegångar då det låg nära till hands att fråga sig vad vi kan vänta oss av framtiden, ja redan av morgondagen. Apokalyps står för undergång men också för uppenbarelse. Tänk på Bibelns sista bok, Johannes uppenbarelse som på grekiska heter just Johannes’ apokalyps. Nära ett stup infinner sig ofta en klarsyn: vad är viktigt? Vad vill jag satsa mitt begränsade liv på?

Tanken på den åttonde dagen kan ge hopp i en till synes hopplös tid. Den bär på det som hör en hållbar framtid till, en Shalom-tid skulle de profetinspirerade judarna säga, gudsriket skulle Jesus och de första kristna säga, himmelriket så som i himmelen så ock på jorden. I en sekulär tidsålder som förlorat kunskapen och känslan för det bibliska språkbruket och den judisk-kristna tankevärlden kan just hållbar framtid vara en ingång. Åttonde dagen står för hoppet att det ska finnas ett sätt att vara människa på den här planeten som planeten klarar av att härbärgera. De senaste decennierna av den tidsepok vi nödgats kalla

antropocen har varit katastrofala inte bara för jordens fattiga, som redan är extremt hårt drabbade av klimatförändringar de på intet sätt bidragit till. Också för andra livsformer som tillsammans med oss människor bebor denna vår gemensamma planet har det senaste halvseklet varit katastrofalt. Dessa decennier, präglade av den exponentiella så kallade utvecklingen, har kallats den sjätte massutrotningen där den senaste inträffade under dinosauriernas tid. Då var det sannolikt en meteorit som träffade jorden, idag är det den västerländska konsumistiska livsstilen som är en hemmagjord meteorit.

Den åttonde dagen utmanar oss. Vågar vi tänka att en annan värld är möjlig? Vågar vi tänka utanför boxen och bryta upp, åtminstone för ett ögonblick, ur de djupt nedslitna hjulspåren av tankar på vad som är rimligt, möjligt och lämpligt? Vågar vi drömma andra drömmar om oss själva och vår värld än de som den kommersiella reklamen dygnet runt bombarderar oss med, som det vi alla självklart borde drömma om. Finns det värden som inte går att mäta, väga och kostnadskalkylera och som jag kanske innerst inne drömmer om?

Är jag i så fall modig nog att ge ord åt dessa omätbara och oförfogbara värden även i en miljö där jag betraktas som naiv, löjlig och till och med farlig?

Det handlar om en ny självbild! Om den bibliska skapelsesynen har bidragit till att jag kommit att betrakta mig som skapelsens herre och krona, så har jag en avbön att göra. Då behöver jag göra en omläsning av de bibliska skrifterna och göra upp med den för Bibeln helt främmande individcentrerade tolkning där jag och min framtid är i fokus. Läs Psaltarens lovsånger där människans röst är en av många, där allt skapat lovsjunger sin skapare. Och finns det dissonanser så kommer dessa från människan som har svårt att inse att ”Jorden är Herrens” (Psalt 24) och inte människans. Antingen en framtid för allt levande eller ingen framtid alls för människan!

Kan jag bli en människa som är lyhörd för alla de rop på hjälp som nu uppfyller universum? En sådan lyhördhet hänger i så fall nära samman med den som kan avlyssna sitt djupaste jag, innerst inne i ”hjärtat” som det bibliska språkbruket lyder. Vågar jag inse att jag lockats in i en självbild av att livets djupaste mening är att äga, kontrollera och konsumera, och där resultatet är en djup ensamhetskänsla? Märker jag att jag blivit en främling för mitt eget innersta och inte längre vågar lyssna till dess stilla viskning som ständigt överbrusas av tidens alla pockande ljud?

En ny självbild är egentligen den urgamla. Ett jag är aldrig en isolerad individ. Ett jag blir till i samspel med andra, med allt annat som jag är i en skapelsegemenskap med. Ett jag är en del av livets väv och frågar sig hur jag kan bidra till helhetens liv och blomstring. Ett jag som frågar i varje stund ”what is in it for me?” är en cancersvulst på livsväven. Det är denna mänskliga självbild som nu hotar planetens livsbärande förmåga.

Att tänka nytt, att tänka om, omvända sig, är en stor utmaning. De första stegen i rätt riktning är viktiga, som övning för mig själv och som hoppfulla tecken för andra. Åttonde-dag-rörelsen föreslår att vi väljer två dagar i veckan för att markera skillnad. En dag, kanske söndag, till vila, rekreation, kontemplation och konsumtionsbefrielse. En annan dag, kanske fredag, till protest mot det individ-och klimatförstörande samhälle vi tvingats in i.

Nyckeln till åttonde dagen stavas ödmjukhet. Planetens alla utrotningshotade arter och livsformer drömmer om en ödmjuk människa, en medlevande varelse som kan härbärgera enhet och mångfald utan att gradera i bättre eller sämre, högre eller lägre, utan i att bara vara tillsammans. Så kan våra djupaste drömmar och allt annats drömmar förenas i en och samma dröm.

KG Hammar Teolog, ärkebiskop emeritus

Ickevåld – en motpol till militära lösningar

I en tid när försvarspolitik står högt på agendan vill Stefan Risenfors från Kristna fredsrörelsen lyfta frågan om ickevåld. Han menar att de avvikande motkulturella rösterna behövs som allra mest just nu.

Kriget i Ukraina maler på till synes utan slut med ständigt nya offer. I Gaza räknas de döda i tiotusental när stadsdel efter stadsdel läggs i ruiner. Västvärlden rustar upp sina vapenarsenaler som den inte gjort sedan kalla krigets dagar. Sverige ansluter sig till Nato utan någon djupare diskussion om konsekvenserna. Militärer och politiker uppmanar oss att vara beredda på krig.

När det plötsligt är väldigt inopportunt att vara pacifist, då behöver inte minst vi kristna stå fasta.

Men det finns motröster. Kristna fredsrörelsen bildades 1919 av människor som drevs av övertygelsen att det är oförenligt med kristen tro att bära vapen och delta i krig. Till inspiratörer under åren kan Mahatma Gandhi och Martin Luther King räknas.

I dag är människor med olika tro med, enade som de är i övertygelsen om ”ickevåldets transformerande kraft”. På 80-talet var fredsrörelsen stor, kampen gällde då bland annat motstånd mot kärnvapen som placerades ut på båda sidor om järnridån. Ett stort nordiskt fredsmöte 15 maj 1982 på Ullevi samlade 100 000 personer med kravet på ett kärnvapenfritt Norden. Men sedan har aktiviteterna dalat.

Stefan Risenfors har varit med sedan tidigt 80-tal och startade lokalgrupper av Kristna Freds i såväl Lund som Göteborg. Nu är han t f kyrkoherde i Varberg under våren, en stad som har en särskild fredstradition (se faktaruta).

Han är besviken över utvecklingen – men inte uppgiven.

– När världen ser ut som den gör måste några sätta klackarna i marken och streta emot, det finns ett stort behov av eftertanke. I media är de enda experterna som uttalar sig militära. I Göteborgsposten frågades häromdagen: Var finns fredsrörelsen?

Ja, var finns den?

– Vi finns men vi släpps inte fram. När det plötsligt är väldigt inopportunt att vara pacifist, då behöver inte minst vi kristna stå fasta. Tar man in Jesus i de här frågorna, så får man ett helt annat perspektiv.

Hur grundar du ickevåld i din kristna tro?  – Grunden i skapelseberättelsen är att Gud skapar människan till sin avbild, alltså finns det något av Gud i varje människa, och då har jag inte rätt att kränka detta gudomliga genom att ta liv. Pacifism handlar om att, som Paulus säger, besegra det onda med det goda.

Det ”rättfärdiga kriget”, ett begrepp Augustinus myntade och som många kristna omfattar, hur ser du på det?

– Då har man avlägsnat sig från Jesus. Tänk tanken att Jesus har en k-pist i handen, det går inte. Det ser jag som den kristna kyrkans främsta uppgift; att föra in Jesus, hans

Stefan Risenfors i Varberg kyrka.

obekväma närvaro, in i samhälls- och militärdebatten.

Vem tror du kommer att lyssna på det?  – Vi får vädja till det mänskliga, att se det värde varje människa har. ”En papperslapp gjorde dessa människor till våra fiender, en papperslapp kan lika snabbt göra dem till våra vänner”, för att citera författaren Erich Maria Remarque.

Vad säger du till dem som tycker att du är naiv?  – Då är Jesus också naiv. Och de martyrer som vägrat ta till vapen är också naiva. Om vi är likt en röst som ropar i öknen, okej då, hellre det än vara en medlöpare då västvärlden skenar in i militarismen. Vi behöver inte

vara passiva, vi kan åstadkomma mycket mer hållbar fred med andra metoder, om vi bara börjar bygga freden innan den väpnade konflikten bryter ut. Vi måste vädja till de andras medmänsklighet.

Lyssnar Putin och hans män på tal om medmänsklighet?

– Han är fostrad i militärt tänkande och är fast i en förvriden verklighetsuppfattning. Vi får vädja till goda människorna i Ryssland.

Hur ser det ut i våra församlingar, är ickevåld ett samtalsämne?

– I alltför liten grad, där tror jag att vi i hög utsträckning är en spegel av samhällsopinionen. Vi har svårt att vara saltet, vi är så utsatta

för den krypande progandan i vår kultur, det gäller ju också ekonomin och materialismen.

– Församlingarna är ju i sig själv fredsgrupper, som åberopar Jesu fredsbudskap; att inte löna ont med ont, peka på en annan väg, också om den går emot förnuftet. Vi måste ha hoppet i centrum, att det som verkar omöjligt kan bli möjligt. Jämför med när elva stukade lärjungar gick ut enligt missionsbefallningen, hur rimligt var det att kristen tro skulle spridas över världen. Vi måste våga tro på den radikalitet i kärleken som Jesus förkunnar.

Kristna freds vill att skolan ska ha undervisning om fred och ickevåld inskrivet i läroplanen, detta kopplat till FN:s globala mål om ”främjandet av en kultur av fred, ickevåld och globalt medborgarskap samt värdesättande av kulturell mångfald och kulturens bidrag till hållbar utveckling”. Kristna freds erbjuder sig att hjälpa till med den saken.

– Det låter fullt rimligt. Se hur skolorna i Ryssland matar barnen med militärisk hardcore nationalism. Vi skulle behöva en moteld och peka på pacifistiska budskap i alla världsreligioner, säger Stefan.

Hur ska vi finna hopp?

– Genom att ta in Jesus i debatten, då får vi ett annat och nytt perspektiv som ger hopp.

Varberg har ju en särskild fredshistoria. Vad tänker du om den?

– Jättekul, fint att den traditionen finns här, det kan man sannerligen inte finna överallt.

Hur ska den förvaltas?

– Genom att hålla frågorna vid liv och samarbeta med människor av god vilja. Där kan vi hitta varandra, och också skapa bryggor till dem som är nyfikna på kristen tro. Vi

drar oss för att dra in Jesus, de mest radikala bitarna i hans undervisning har vi lätt att sopa under mattan. Fredsbudskapet har inte varit kontroversiellt på länge, men nu är det så. Desto större anledning för oss som ser oss som kristna och vill följa Jesus att lyfta fram just de radikala och kontroversiella sidorna, även om det provocerar. Då kommer vi närmare kärnan i kristen tro.

Text och foto: Lasse Bengtsson

STOD FN:S VAGGA I VARBERG?

I juni 1915, mitt under första världskriget, samlades representanter från 200 organisationer runt om i Norden till ”Allmänna fredskongressen” på Rosenfredsskolan i Varberg. Inbjudan kom från kyrkor, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fortbildningsorganisationer. Delegaterna tog fram strategier för en hållbar fred och skickade budskap till världens ledare. Kongressen blev ett startskott för internationellt fredsarbete och många ser mötet som ett embryo till Nationernas förbund, senare FN.

Sommaren 2015 firades hundraårsjubileet med en lång rad arrangemang runt om i kommunen under temat ”Varberg Calling for Peace”. I dess anda bildades nätverket Varberg För Fred med ett 20-tal kyrkor, föreningar, studieförbund och partier som deltagare. Nätverket ordnar möten och manifestationer några gånger per år då man fokuserar på frågor kring klimat, fred och mänskliga rättigheter, ofta i Varbergs kyrka.

Vad får dig att känna hopp?

Gunnel

Iderström

Karlstad

– Hopp för mig, det är när jag ser att vi tar hand om varandra, och inte går förbi människor som behöver extra omsorg. Det behövs så lite, ett leende, att bjuda på en kopp kaffe, att byta några ord. När jag möter medmänsklighet - i kyrkan, på bussen, på stan, ja, var som helst - det får mig att känna hopp.

Linda

Ganters

Molkom

– Jag får hopp av att möta kärlek och tro genom människor. Människor som tar hand om sina gamla föräldrar, de som hälsar på sina grannar, de som bryr sig om barn och ungdomar, de som kämpar för vår natur, för fred, för rättvisa och som aldrig ger upp. Människor som tror på framtiden och livet, trots att vår värld ser ut som den gör. Det ger mig hopp.

Källarlokal fylld av hopp

I Stora Lundby församlings secondhandbutik har man nästan 40 års erfarenhet av hållbarhet – ekonomisk, ekologisk och inte minst social.

En griffeltavla med orden ”Välkomna! Öppet 14–17” och två tända ljuslyktor står på en stol utanför källaringången till församlingshemmet i Gråbo utanför Lerum. När dörren öppnas letar sig en liten kö med människor ivrigt in i lokalen från snöslasket utanför. Där inne möts man av värmen i den lilla men välordnade secondhand-butiken, med tydliga avdelningar för bland annat barnkläder, dam- och herrkläder, smycken, porslin, husgeråd och leksaker.

Bakom kassadisken står Sonja Forsberg och hejar glatt på både stamgäster och nya kunder som trillar in. Sonja är den som varit här allra längst – ända sedan verksamheten startade i mitten på 1980-talet. Då höll de till i det gamla församlingshemmet, ett äldre hus där butiken huserade på övre våningen.

– Vi startade det som en ungdomsverksamhet. När de sedan växte ifrån det så tog vi tanter över istället. Det var på ett helt annat verksamhetsplan då. Man var jätteglad om man hade en dagskassa på 400 kronor.

Idag har de bra snurr på butiken – 2023 låg intäkterna på drygt 200 000 kronor. Inställningen till återbruk och att handla använda kläder har också ändrats mycket sedan dess, berättar Sonja.

– På 80-talet kunde framför allt inte äldre människor tänka sig att köpa gamla kläder. Det var förknippat med att ha det dåligt ställt. Nu tycker de allra flesta att det är bra med återanvändning.

Verksamheten drivs av ideella krafter tillsammans med en anställd föreståndare –sedan tio år tillbaka är det Sybille Birkhorst. Som namnet skvallrar om har hon sitt ursprung i Tyskland, och flyttade hit efter giftermålet med en svensk man. Hon är i grunden konstvetare och utbildad inom turism. Innan hon fick tjänsten här arbetade hon på Nääs slott i många år.

– Jag har haft ett stort intresse för secondhand ända sedan jag var liten när jag och mina föräldrar åkte runt på loppisar i Tyskland. Jag trivs fantastiskt bra här. Det finns så många

Gunilla Landhagen älskar att handla i secondhandbutiker.

Det finns många skäl att handla second hand. Det är bra för miljön, plånboken och kan ge en möjlighet att hitta unika prylar.

Butiken är inte bara butik, utan agerar också som en låg tröskel till församlingens övriga verksamhet.

arbetsplatser där man inte riktigt vet varför man gör något – men det vet man verkligen här.

Utöver att få jobba med sitt intresse för vackra saker och ekonomisk och ekologisk hållbarhet betonar hon att det är en plats som fyller en stor social funktion.

– Jag brinner för arbete med ideella. Vi är en otroligt viktig mötesplats. Hit kan man komma och dela sina sorger, sjukdomar, glädjeämnen – och arbeta tillsammans. Utan våra volontärer skulle verksamheten inte existera! De är verkligen otroliga i sitt engagemang.

Största andelen av volontärerna är pensionerade kvinnor, runt 20 totalt. Bland klädstängerna stöter jag på Anita Törnqvist som funnits med här i drygt åtta år.

– Jag arbetade tidigare på Lindex i Nordstan. Efter jag hade gått i pension fick jag frågan om jag ville vara med här, och blev jätteglad. Det är konstigt, för det är roligare att jobba här än när man fick betalt. Det är en avkopplande känsla. Man måste ju heller inte gå hit, om man inte mår bra en dag eller så. Och så är det den goa gemenskapen, och kunderna.

Människorna som droppar in här gör det av olika skäl. I leksakshörnan möter jag Kristina Schmidtbauer som åkt hit från Göteborg för att träffa sitt barnbarn Lilly Moested. De söker inte något särskilt, men är här för tredje veckan i rad nu – en lagom liten utflykt.

– Förra gången hittade jag ett litet klädskåp. Och en hjälm till min drake, berättar Lilly glatt.

En del handlar här för att det helt enkelt är billigt och gör att de får ihop vardagsekonomin, medan andra aktivt letar efter unika saker. Gunilla Landhagen, i svart frisyr och ljus mockajacka, är inriktad på kläder och har redan bland annat fyndat en grön skjorta med leoparder på. Hon brukar komma hit – och arbetar själv på second hand i Lerum.

– Hela mitt liv är second hand, konstaterar hon och skrattar. Tidigare har hon varit med

Medarbetarna Margareta Abelsson, Anita Törnqvist och Inger Andersson uppskattar butikens sociala funktion, både bland de ideella själva och med kunderna.

Elias Dirfors visar Ulla Bergström dagens fynd.

Sonja Forsberg och Rose-Mari Karlsson hjälps åt med kassaapparaten.

I butiken finns går det att hitta allt som behövs i ett hem.

och hållit i en modevisning som secondhandbutiken i Gråbo arrangerade.

– Jag har också börjat hjälpa människor med styling. De plockar fram sina grejer, och så kommer jag med förslag på vad de kan komplettera med. Det måste inte vara dyrt att hitta sin stil!

Sybille Birkhorst tar oss med in till ”uppplockningsrummet”, där alla saker som ska ut i butiken hamnar. För att få verksamheten att fungera måste många led klaffa. Inlämningen är öppen alla vardagar under kontorstid. På måndagar samlas volontärerna för att sortera, tvätta och diska. Ett arbete som kräver en hel del förkunskap – för vad ska behållas och vilket pris ska sättas? Flera olika personer bidrar med sina expertområden. Två damer tar hand om guld och silver och säljer till en annan butik. En annan kan mycket om böcker, och tar hand om dem.

En hel del sorteras också bort.

– Överblivna prylar hämtas av en större loppis, PMU i Vårgårda. Kläder vi inte kan sälja går vidare till Östhjälpen, som skickar dem till Rumänien. Det känns bra att kläderna tas hand om på ett bra sätt och inte hamnar på någon soptipp i andra länder.

När sakerna plockats ut i butiken fotograferas även vissa av dem och läggs ut på Facebook för att locka folk till butiken på tisdagen.

Intill butiken ligger också ett litet café, där det i dag serveras fikabröd och smörgåsar med skinka, ost och mimosasallad. Allt hembakat av volontärer. Caféet fungerar som en mötesplats där man inte behöver gräva djupt i plånboken för en kaffe. Jag möter här EvaMaria Dirfors som är här med sin son Elias. Hon ser hur uppskattad platsen är för många, inklusive henne själv.

– Att komma iväg en stund och träffa lite folk gör det lättare att stanna hemma resten av dagen och vila.

Alla intäkterna från butiken går till välgörenhet – hälften till diakonalt arbete i Gråbo och hälften till olika projekt runtom i världen,

Butiken drivs av ideella medarbetare tillsammans med en butiksansvarig anställd. Här är en stor del av gänget samlat.

däribland Nordisk Östmission. Sybille ser fram emot att utveckla verksamheten framöver.

– Det finns planer på att renovera hela våningen – vi skulle då kunna förbättra caféet och öka tillgängligheten med en hiss. Sen vill vi utöka annonseringen, kanske börja sälja via nätet. I bästa fall skulle vi också kunna ha öppet lite oftare.

Att secondhandbutiken fungerar som ett nav, som också andra verksamheter har glädje av, är tydligt. Deltagarna som möts till språkcafé brukar handla i butiken efteråt, likaså föräldrarna till barnen som går i förskolan i samma byggnad.

– Snart ska jag besöka konfirmandgruppen och berätta om hållbarhet, berättar Sybille. Det fina med secondhand är också att det är en verksamhet med låg tröskel. Folk som inte brukar komma till kyrkan kommer hit och blir nyfikna på vad vi gör för övrigt. Allt är verkligen ett fint kretslopp, på så många plan.

Text: Elin Klemetz

Foto: Kristin Lidell

Viktigt att lyfta ungas klimatoro

Ungas oro för klimatet behöver mötas och vi behöver förmedla hopp. Det menar stiftspedagog Jenny Ragnarsson och klimatpsykolog Kata Nylén. I september 2023 anordnade Karlstads stift en utbildningsdag för de som jobbar pedagogiskt med barn och unga för att ge verktyg och väcka inspiration.

Det finns en ilska bland många unga över att utsläppen bara ökar. Det finns en besvikelse på politiker som bara pratar men inte gör något och en skuld över att leva som vanligt när inget borde vara som vanligt.

– Det är viktigt att vi möter de ungas klimatoro, menar Jenny Ragnarsson, som är stiftspedagog för barn, unga och klimat i Karlstad. Men jag använder hellre ordet klimatoro i stället för klimatångest. Ångest är ju ett sjukdomstillstånd, som kan förlama.

Vi i vuxengenerationen får inte lägga

frågan i knät på ungdomarna

Vi får möta både ungas och vår egen oro genom att prata om hoppet. Att det finns hopp. När vi har våra arrangemang får vi lyfta allt bra vi gör både i stort och smått, allt från resorna till maten.

– Vi i vuxengenerationen får inte lägga frågan i knät på ungdomarna och säga att de ska ha lösningarna. Vi måste ta vårt ansvar.

I höstas bjöd Karlstads stift in Kata Nylén från Klimatpsykologerna för en utbildningsdag kring barn och ungas klimatoro. Klimatoro är en rimlig och sund reaktion på det vi ser och hör. Ett bra sätt att hantera känslorna är att göra något för att skapa förändring, för att skapa hopp.

– Känslor är inte farliga, konstaterar Kata, men vi ska inte låta känslorna ta över oss helt, utan vi ska tillåta dem, använda oss av dem. Det bästa är när vi kan vara tillsammans med andra. Att agera tillsammans är ett bra sätt att dämpa oron!

JennyRagnarsson, stiftsp

Jenny menar att kyrkan har ett ansvar att gå före, vara en modig röst i debatten och skapa hopp. För även om hotet är stort och allvarligt kan de små signalerna, som rättvisemärkt kaffe, fågelholkar vid kyrkogården, ledlampor och laddstolpar spela roll!

Jenny sitter med i nätverket för klimathandläggare på nationell nivå för klimatfärdplanen. I den står det: ”Svenska kyrkans färdplan för klimatet innebär att vi ska minska vår egen klimatpåverkan och bidra till mänsklighetens gemensamma arbete för att bromsa effekterna av klimatförändringarna. Vi ska lyfta andliga och existentiella aspekter samt uppnå klimatneutralitet för den egna verksamheten till år 2030.

Klimatkrisen är sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför. Vi ska som kristna bidra till klimatmålen av kärlek till Gud och skapelsen, och med förhoppningen att förverkliga något av Guds rike i världen. Vi

ska också verka för klimaträttvisa och stödja de människor som drabbas mest av klimatförändringarna, trots att de bidragit till dem allra minst.”

Men varför händer inte mer, trots att vi vet hur angeläget det är? Det är frågor som nätverket Klimatpsykologerna tagit sig an. Svaren är ofta av psykologisk natur.

– Vi måste förstå att många ungdomar verkligen är oroliga, förklarar Kata. Om de känner att vuxna inte gör tillräckligt, eller inget alls, då är det lätt att stänga av. Det är lätt att göra som alla andra gör. När vuxenvärlden visar att de gör något, att de tar situationen på allvar, då kan vi få fler unga att bli engagerade, försöka påverka strukturer och få fler att ställa de krav som krävs för att förtroendevalda, politiker och beslutsfattare ska vakna till.

Klimatpsykologerna är legitimerade psykologer med specialinriktning mot klimat- och miljöfrågor. De arbetar med de mänskliga, psykologiska och beteendemässiga aspekterna kring hur vi agerar i relation till miljön och

klimatkrisen; varför vi gör som vi gör, eller kanske framför allt varför vi inte gör mer än vi gör. Men också hur vi kan förändra oss och göra mer.

– Det är svårt att ändra sig, menar Kata. Vårt beteende styrs ju mycket av hur andra gör, och vi försvarar våra utsläppsbeteenden: ”jag äter vegetariskt en dag i veckan för att unna mig flygresan”. Många upplever egentligen en stark oro, men när ingen annan runt oss reagerar och när det är svårt att veta vad en ska göra, så blir det svårt att få till en egen förändring.

– Kyrkan kan verkligen spela en roll, menar Jenny. Det handlar om konkreta beslut om flygande, revidering av resepolicyn, fossilfri maskinpark, grön el, solpaneler, med flera. Om vi tänker på den påverkanspotential som kyrkan har så är den ju stor. Den påverkanskraften kan dessutom bli större. Om vi hjälps åt!

Text: Agneta Riddar

Foto: Karlstad stift

David Albinsson, representant från Svenska kyrkans unga, Kata Nylén, legitimerad psykolog och biskop Sören i panelsamtal under inspirationsdagen.

Krönika | Hanna Soldal

Hoppet som växer inom mig

En alldeles ny liten människa växer i min livmoder. Jag vet inte mer om honom än vad jag skymtade på ultraljudet i höstas. En spetsig liten näsa, en hand som viftade och ett hjärta som slog snabba slag. Ändå svämmade hjärtat över av kärlek inför den svartvita bildskärmen.

Det är länge sedan nu. Sedan dess är allt jag har att gå på hans rörelsemönster. Med jämna mellanrum känner jag hur han gör en kullerbytta eller trycker sin rygg mot insidan av min buk. Hur han sparkar och flaxar tills jag nästan tappar andan. Så stillar han sig plötsligt och förblir lugn. Ibland lite väl långa stunder. Jag vet att det inte är något konstigt. Att han sover där på insidan, på samma sätt som han kommer göra när han väl är född. Ändå blir jag nervös när jag tycker att det dröjer alltför länge. Men så är han plötsligt i gång igen, bankar och stampar. Snart får jag hålla honom i mina armar. Mitt barn. Mitt stora lilla mirakel. Min gåva från Gud.

I biskopsbrevet Livets början och livets slut skriver Svenska kyrkans biskopar just så. ”Varje människa är en gåva till andra.” Och så känns det verkligen där jag sitter och förundras över min sons ständigt pågående skapelseprocess som

sker där inne, i skydd av mörkret och fostervattnet. Livets vatten.

Som gravid tycker man sig se stora magar och barnvagnar vart man än går, men faktum är att barnafödandet i Sverige just nu är det lägsta som någonsin har uppmätts. Förskolor stänger på grund av barnbrist och vi som trots allt väntar barn behöver inte oroa oss för att det ska vara fullt på förlossningen eller BB. Samma trend syns i flera andra länder. En förklaring är att kvinnor generellt väntar längre med att skaffa barn idag än tidigare. Ju äldre vi förstföderskor blir desto färre barn får vi totalt. Och fler väljer bort att skaffa barn helt och hållet. Att vi lever i oroliga tider påverkar förstås. I en tillvaro präglad av lågkonjunktur, pandemier, klimatkris och krig förstår jag dem som tvekar inför att sätta nya liv till världen.

Jag fick frågan av en bekant angående hur jag såg på att skaffa barn trots allt som sker i vår omvärld och om jag tänkt på att det skulle generera ett enormt klimatavtryck. Först blev jag svarslös. Sedan sökte jag smarta argument inom mig, försökte göra mig redo att försvara mitt val. Men snabbt insåg jag att jag inte hade några rationella svar på lager. Det enda jag

kunde komma på att säga var: ”Jag har längtat så länge. Jag vill detta mer än något annat.”

Konversationen fick ett abrupt slut, men frågan satte ändå i gång en tankeprocess i mig som inte ville ge vika när jag låg vaken om nätterna. Vem är lilla jag att fatta beslutet om att ytterligare en människa ska få födas till denna redan överbefolkade jord? Kommer min son leva ett gott liv eller kommer hela hans tillvaro präglas av de kriser som min och tidigare generationer har orsakat? Är beslutet att skaffa barn kanske det mest själviska man kan fatta? Hur kunde jag?

Jag söker svar i biskopsbrevet. ”Genom att vi är skapade av Gud har vi fått del i gåvan att finnas till, vilket är en gåva vi förmedlar vidare just genom att bara finnas till.” Så skriver biskoparna. Jag läser orden och de lugnar mig. De

påminner om att det trots allt inte bara var jag och min man som bestämde att vår bebis skulle komma till världen. Gud har varit med oss genom hela graviditeten. Från att allt som fanns var en mikroskopisk cellklump som fick fäste i min livmoder tills nu när jag bär på ett barn som skulle överleva en förlossning. Och Gud kommer vara kvar hos oss även efter det att barnet har fötts. Han kommer visa vägen framåt.

Det hoppar till i magen på mig. Som om bebisen också försökte trösta. Kanske får det lov att räcka så för tillfället. Kanske finns inga snabba svar på de svåra frågorna. Kanske räcker det att just han finns till. Min lille son. Hoppet som växer inom mig.

Hanna Soldal Opinionsbildningsansvarig på Act Svenska kyrkan

En gravidmage symboliserar framtid, kärlek och hopp.

En film som kan ge hopp för framtiden

Biologen Stefan Edman, filmaren Peter Muld och klimatföreläsaren Lisa Sahlberg har skapat en film om hoten och hoppet för miljön och den biologiska mångfalden på Bohuskusten. Resultatet är en dokumentär som kombinerar fakta och vackert foto till en film som de hoppas ska spela roll för kommande generation.

En knubbsäl vilar på en bohuslänsk klippa.

Vacker, hoppingivande, lärorik, inspirerande. Lovorden är många över dokumentärfilmen ”Sveriges saltaste kust” som hade premiär i höstas och som nu visas i fullsatta biografer, församlingshem, hembygdsgårdar, kulturhus och nu även för skolelever.

– Vi tror faktiskt filmen kommer spela roll, säger duon bakom filmen, Stefan Edman och Peter Muld. I mer än ett år har de båda Ljungskileborna tillsammans med filmaren och klimatföreläsaren Lisa Sihlberg dokumenterat

Bohuskusten, ett område som tv-bolaget CNN utsett till en av de vackraste vildmarkerna i världen.

Kärleken till havet och naturen var drivkraften när Stefan och Peter gav sig i kast med sitt uppdrag. Utan bidrag, men med stort kunnande.

– Vi ville visa på skönheten, det oändligt vackra Bohuslän, berättar Stefan. Men vi ville också visa på alla de utmaningar som finns med överfiskning, nedskräpning och

I Skagerraks magiska växt- och djurvärld finns ett myller av liv.

övergödning. Och visa på framtiden, att det finns mängder med goda exempel.

– En av målsättningarna har varit att förmedla hopp, kompletterar Peter. Filmen genomsyras av hopp och varje musiksnutt är vald för att förmedla spänning, förtvivlan –men framför allt hopp.

ger oss associationer av glittrande hav, vita segel och kala urtidsklippor. I filmen får vi följa med till en magisk växt-och djurvärld längs denna kust med sina femtusen öar, och fascineras över myllret av liv med sextusen arter i Kosterfjorden. Här får vi möta forskare och fiskare som berättar om hoten och hoppet för miljön och den biologiska mångfalden.

Bohuslän, bara namnet smakar sälta, och platser som Käringön, Marmorviken på Hållö, Ramsvikslandet, Kosterfjorden, Väderöarna, Pater Noster och Tjurpannans naturreservat

Vi får träffa 22-åriga tvillingarna som med sina elva anställda i ideella företaget Clean Sea städar bottnar och stränder. Vi får besöka Sveriges första marina återvinningscentral i

Filmen visar liv både under och ovan vattenytan. Här simmar en brännmanet.

Sotenäs som 2022 sorterade 191 ton insamlade fiskeredskap från hela landet, för återbruk och återvinning. Av de insamlade fiskeredskapen har ca 60–80 % gått till materialåtervinning, 10–20 % till återanvändning och 10–20 % till brännbart. Vi får lära oss om hållbart räkfiske, odling av sockertång, utveckling av nytänkande algmat, konstgjorda torskrevsparker på botten av Byfjorden och andra projekt som ska hjälpa blåmussla, koraller och ålgräs.

– Jag gläds i min folkbildarsjäl åt den här filmen, säger Stefan som har universitetsbetyg

i biologi, kemi, oceanografi och naturgeografi. Han är teknologie hedersdoktor vid Chalmers, har skrivit femtio böcker och har också arbetat drygt tjugo år på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Filmen blir ett ”läromedel” för skolklasser, med fakta och bilder från hela kusten. Efter visningen kan den följas upp och fördjupas på lektioner i många ämnen.

– Ja, tänk om vår film gör att några ungdomar kommer läsa till forskare eller marinbiologer, funderar Peter, då har vi åstadkommit mycket!

StefanEdman

Kustnatt, en av filmens många poetiskt vackra bildval.

Ålgräsängarna är en viktig miljö för marina arter.

Varje musiksnutt är vald för att förmedla spänning, förtvivlan – men framför allt hopp »

Det är kombinationen av fakta , förmedlat av Stefan och alla forskare, fiskare och ideella som intervjuas i filmen, och den poetiskt vackra filmningen som gör att filmen kommer att spela roll.

Stefan och Peter började sitt samarbete för några år sedan. Peter, som till professionen är brandman, har länge varit en hängiven fotograf med speciell kärlek till naturen. Men så lockade Stefan honom att också börja filma och det har resulterat i ett antal filmer, både tillsammans och egna.

När idén väl var kläckt till filmen började de båda göra ett grovt synopsis, utan någon medfinansiering men med många goda kontakter och konkreta idéer. Lyhörda, flexibla, prestigelösa och positiva är ord de båda filmmakarna kan använda om varandra och som givetvis underlättat samarbetet.

– Vi började filma på Sydkoster en vacker majdag för två år sedan, berättar Stefan. Sen följde vi upp med en intervju med Göte Hillberg på Klädesholmen, kustens sista långafiskare med trettiosju turer till Shetland. I över ett år samlade vi på oss material, från norr till söder längs hela kusten. All ledig tid gick åt…

– Sen började redigeringsarbetet hemma hos Peter, säger Stefan med ett leende vid minnet av hans speakeranläggning framför en ljuddämpande vägg.

Peter berättar om alla människor som hjälpt till för att göra filmen möjlig.

– Folk har kört ut oss till öar, vi har fått sova över gratis, andra har rest till oss för att bli intervjuade. Hade det varit en ”normal” film

hade budgeten varit på många hundra tusen kronor.

Nu när filmen visas får de båda tillbaka en liten del av pengarna som de har legat ute med.

– Den stora vinsten är när vi är ute och visar den! När vi får prata med folk, visa på utmaningarna men också förmedla ett hopp. Människor förstår att alla måste hjälpas åt!

Några av alla positiva recensioner:

” Vacker, informativ och hoppingivande” Henrik Ekman, vetenskapsjournalist.

”Du och teamet lyckades fånga in allt som gör Bohuslän unikt. Evert Taube skulle ha varit mycket nöjd med resultatet.”

Text: Agneta Riddar

Foto: Peter Muld och Torgny Lindén

Filmen drog en fullsatt salong på Bio Roy i Göteborg i januari. Efter filmvisningen bjöd Peter och Stefan in publiken till ett samtal om filmen och de tankar filmen väckte. Framför allt var det de hoppingivande projekten som visades i filmen som publiken uppskattade, med allt från plantering av ålgräsängar till städning av stränder från plast som sedan återvinns till nya produkter. Vi vill hjälpa till, var en kommentar från publiken. – Det går utmärkt, svarade Stefan och tipsade om deras hemsida: www.cleansea.co.

Havsdjup och himlavalv

Karin Coxner och Stefan Edman har tagit fram en skrift som visar på allt gott arbete som Svenska kyrkan gör lokalt för miljön. I den finns både teologiska reflektioner och de konkreta åtgärder som görs i Uddevalla och Stenungsunds kontrakt.

En vacker bild med himlens strålar som söker sig ner mot djupen vill visa att allt hänger ihop – himlavalvet och havsdjupen. Bilden är omslaget på en liten skrift i kampen för natur och klimat i mellersta Bohuslän, framtagen av Uddevalla och Stenungsunds kontrakt. – Vi som kyrka bär ett stort ansvar för den skapelse vi fått att värna, skriver kontraktsprost Karin Coxner. Gud blev människa, i Jesus Kristus, för att dela livet och vardagen med oss. Sedan dess är allt heligt och inneslutet i Guds oändliga kärlek, jorden, människorna, djuren och naturen.

Spekeröd-Ucklum, liksom pastorat som Uddevalla, Stenungsund, Orust och Tjörn redan gör i sitt arbete med klimat och biologisk mångfald. Det är en imponerande lista över allt från odling och bihotell till solpaneler, elbilar och skapelsegudstjänster.

– Nu kan skriften användas i olika sammanhang: kyrkoråd, samtalsgrupper eller temadagar, berättar Karin. En förhoppning är att senare också kunna ha en gemensam inspirationsdag för hela kontraktet. Den ska också finnas som en PDF så vi ska kunna uppdatera den allt eftersom.

Skriften, som Karin skrivit tillsammans med Stefan Edman, bygger på teologiska reflektioner och klimatfakta. Den är dessutom en lång katalog över åtgärder som församlingarna i Ljungskile, Herrestad, Bokenäset och

– Vi borde göra mycket mer i denna klimatförändringens tid. Men låt oss glädja oss över allt det vi trots allt gör och låta det stimulera fler till mer!

Text: Agneta Riddar

Foto: Mikael Ringlander

Plastskräp från havet

blir till hoppfull konst

Under vetenskapsfestivalen skapar ideella ett stort konstverk mitt i Göteborg, gjord av plastbitar från strandstädningar längs kusten. Konstnären och strandstädaren Johan Bloom står bakom designen som ska symbolisera hopp.

Konstnären Johan Bloom inspireras ofta av afrikansk konst till sina tavlor och skulpturer.

Solen skiner över den nyfallna snön vid Egnahemsfabriken på Tjörn. Ett gäng hönor struttar runt ute och hoppas bli bjudna på något gott. Kaffet står på i det mysiga gamla köket i det bostadshus som fungerar som en coworking-yta för många olika typer av yrken. Här pågår arbete med hållbarhet i många dimensioner, inriktat på socialt byggande: kurser i olika hantverk, sociala hållbarhetsprojekt och forskningsprojekt tillsammans med den akademiska världen. – Så här stort kommer det att bli, säger konstnären och strandstädaren Johan Bloom och måttar högt upp i luften. Syftet med vårt besök på Tjörn är att se och höra om planerna för ett stort konstverk som Johan och arkitekten Erik Berg jobbar med. De är anlitade av Svenska kyrkan för att ta fram en design för konstverket ”Hoppets duva” till vetenskapsfestivalen. På domkyrkoplan i Göteborg bjuds allmänheten in att skapa ett 7x7 meter stort konstverk byggt av skräp från havet, närmare bestämt av 1764 kvadratiska bitar från fisklådor i plast. Lådorna är en del av det skräp som flyter iland längs kusten, som Johan och andra engagerade strandstädare tar hand om.

Vi blir inbjudna till Johans lilla ateljé för att se skisserna på duvan, i rött, vitt och blått. –Jag kan nog få ut 15–17 fyrkantiga pixlar ur en fisklåda, funderar Johan. Så visst blir det många fisklådor som går åt, men det hamnar också mycket skräp på stränderna, skräp som nu kan användas till något vackert. Erik visar skisser på den konstruktion som konstverket ska skapas i, en typ av vävstol som fått inspiration från kranen på Eriksbergsvarvet. Den behöver vara stabil för att klara av det stora verket.

Johan visar bilder på sin mobil som gett honom inspiration. En av dem är ett foto på ett afrikanskt keramikfat med två målade fåglar, en liten vit fågel inuti formen av en större röd. – Med situationen som den ser ut i världen idag behövs det minst två fredsduvor! Det räcker definitivt inte med en enda, säger Johan med eftertryck.

Bakom planerna på Hoppets duva ligger ett annat projekt. Håpets katedral, ett vackert flytande heligt rum skapat i Norge av plast från havet, skulle kommit på turné till ett antal församlingar längs västkusten under 2024. Byggandet av Håpets katedral, som

Johan Bloom visar Anna Laurin hur konstverket kommer agera i vindbyar.

Ritning på den 7x7 meter höga ställning som ska hålla konstverket på domkyrkoplan i Göteborg.

Korsväg har haft en artikel om tidigare, visar att något ont, det skräp som finns i våra hav, kan omvandlas till något fint, en katedral i regnbågens alla färger. Den har byggts av många ideella händer, det som på norska heter dugnad. När inte resan med Håpets katedral blev av i år kom tanken på att göra något i dess anda. Hoppets duva byggs i samarbete med ett liknande sorts socialt hållbarhetstänk, och blir samtidigt något eget och unikt.

Genom Hoppets duva och andra programpunkter under vetenskapsfestivalen, som har temat ”vågor” kanske vi kan peka ut några konstruktiva och hoppfulla vägar att ta sig an de utmaningarna, säger stiftsadjunkt Henrik Frykberg som är med och planerar vetenskapsfestivalen.

Men varför blev det då en duva? – Håpets katedral är ju som en Noas ark, den pekar mot en räddning av mänskligheten, vår värld och vad som krävs av oss för detta, förklarar Henrik. Duvan flög från arken och kom tillbaka med budskap om att de klarat utmaningen. Något sånt tänkte jag nog, samma tanke som är bakgrunden till fredsduvan som symbol.

VERSION: Januari 2024

Begreppet hopp är också centralt. – För mig är hopp något man gör, något man skapar tillsammans, säger Anna Laurin, som sitter med i planeringen för både Håpets katedral och Hoppets duva. Henrik letar i minnet efter ett bibelcitat från Paulus. – Han säger något om att ett hopp som man ser uppfyllt inte är något hopp, säger Henrik. Jag tycker inte likadant som Paulus i det fallet. Man behöver se att hoppet kan bli en konkret verklighet, annars tror jag att man dör.

Det finns många tankar på vad verket ska användas till efter vetenskapsfestivalen. Västerhavsveckan, Åh stiftsgård, en vacker fond vid olika event som när Håpets katedral besöker västkusten nästa sommar är några av idéerna. Längre fram kanske vävstolen kan få användas till fler konstverk och nya motiv.

Text och foto: Anna Carlsson

Vad får dig att känna hopp?

Beatrice

Torkelsson

Vrångö

– Det som ger mig hopp är att trots krig och elände i världen så finns det både omtanke och godhet, dessutom har jag en grundtro att Gud finns och vakar över oss.

– Vi går ju mot ljusare tider nu, livet, naturen och fåglarna vaknar och det ger också hopp om en bättre tid framöver.

Edvin

Ingemarsson

Älvsåker

– Musik, jag sjunger i kör och spelar piano och flöjt. Vi ska snart ha konsert, det är roligt! Att tänka på framtiden känns jättebra och kul!

– Jag blir glad av att tänka på mina kompisar i skolan, men det har varit jobbigt att tänka på Ukraina och nu i Gaza och så. Nån gång kanske det ändå blir bättre för dem. Jag hoppas att alla ska ha det bra. Det ger hopp att vara med familjen också.

Johan

Söderqvist

Vessige

– De drömmar och planer som min fru och jag har om framtiden. Vi har lagt ut vårat hus för försäljning och letar något större, mer på landet.

– Även mina underbara barn ger mig hopp, och även om det inte alltid är ett självspelande piano, att en dag få barnbarn. Det är viktigt att ha hopp och se ljust på framtiden med allt hemskt som händer runtomkring oss.

Utredning om existentiell och andlig hållbarhet i kyrkans skogsbruk

Det är dags att klargöra vad Svenska kyrkan menar med existentiell och andlig hållbarhet när det gäller skogsfrågor, anser skogsutredaren Göran Enander. Fredrik Tengberg, chef för egendomsenheten på Göteborgs stift, hoppas att utredningen ska ta ned det höga tonläget i skogsdebatten.

Strax före jul presenterades en delrapport i den skogsutredning kyrkomötet beslutat att göra. En av de viktigaste slutsatserna är alltså att reda ut begreppen kring existentiell och andlig hållbarhet. En annan tydlig slutsats är att konfliktnivån inom kyrkan kring miljöfrågor måste minska.

Hur Svenska kyrkan ska förvalta sina prästlönetillgångar med bland annat 470 000

hektar skog har länge varit en het fråga, både inom kyrkan och i miljö- och klimatdebatten. Senare års klimatdebatt har höjt temperaturen; hur gör skogen mest klimatnytta? Om det är inte forskarna helt överens. Insändarna i Kyrkans Tidning om skogen har varit många, och inför senaste kyrkovalet bildades en ny nomineringsgrupp, Himmel och jord, som vill öka fokus på skogsfrågorna.

Flera motioner i ämnet resulterade 2021 i att kyrkomötet beslöt om en utredning. Kyrkostyrelsen satte direktiven på pränt i december 2022, och i april i fjol fick Göran Enander uppdraget att ro utredningen i land. Enander har en gedigen bakgrund inom förvaltningssverige: generaldirektör för Skogsstyrelsen, landshövding i Uppsala, verksam i Vetenskapsrådet. Dessutom äger han privat en skogsfastighet i Dalsland.

Under 2023 reste han runt och besökte alla stiften.

Delrapporten är ett första steg för att få i gång samtalen om hur kyrkan ska leva upp till förväntningarna på god förvaltning av sina tillgångar. Man tar i den inte ställning till olika brukningsmetoder.

Ni skriver att ni hoppas att konfliktnivån ska minska. Hur ser konflikten ut?

Virkesåker efter kalhygge, en extremt artfattig biotop.

– Den är inte helt enkel att beskriva, men konflikten finns mellan dem som förespråkar ett konventionellt skogsbruk enligt vad branschen föreskriver, och dem som absolut inte vill ha några kalhyggen utan ett mycket skonsamt skogsbruk, säger Göran Enander. De senare tycker att både andlig hållbarhet och kyrkans grundläggande värderingar talar för den typen av skogsbruk.

Förespråkarna för ett skonsamt skogsbruk tycker att de blir illa bemötta, konstaterar Enander.

– Jag tror inte att alla kommer att vara nöjda med vårt resultat i utredningen, men hoppas det ska minska spänningarna.

Göran Enander kallar det ”nyckelsamtal”, då man ska försöka att teologiskt reda ut begrepp som andlig och existentiell hållbarhet och ge

”Låt en teologiskt reflekterad syn på skapelsen prägla den ekonomiska förvaltningen av aktier, skog och mark för att minska klimatpåverkan och påskynda klimatomställningen.”

Ur Ett biskopsbrev om klimatet 2019

dem ett konkret innehåll vad gäller förvaltningen av skogarna.

– Vi kommer att ge uppdrag till två högprofilerade teologer, som jag inte vill namnge nu för att de ska kunna arbeta i fred, att skriva ett gemensamt papper. I april kommer vi att ha ett samtal med dem och någon biskop. Det ska spelas in och läggas ut så att alla kan ta del av det.

– Det blir min utmaning utifrån utredningens resultat att transformera vad som

ska hända i skogen. Jag hoppas få några ord på vägen från det samtalet. Det handlar om kyrkans grundläggande värderingar, något vi lagt en del energi på. Vad innebär detta i praktiken? Och hur väger detta i förhållande till de övriga tre målen: ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Det är svårt men mycket intressant…

Implementeringen är alltså en nyckelfaktor i arbetet framåt, att gå från ord till verkstad

så att säga. Göran Enander tror på rundabordssamtal med många inblandade och tänker lägga energi på att få dem till stånd.

– Det är ju Svenska kyrkans skogsutredning, där egendomsförvaltarna har ett särskilt ansvar. Jag gillar inte denna sektionering där man delar in sig i olika grupper, exempelvis att miljöhandläggarna inte är så inkluderade i egendomsnämnderna. Implementeringen måste ske på bred bas.

Är önskeläget att det blir studiecirklar ute i alla församlingar om utredningens resultat?

– Ja, det är drömmen. Markförvaltning sker ju enligt kyrkoordningen på stiftsnivå, men den måste ske i gott samspel med församlingarna.

I utredningen kan man ana ett dike mellan miljörörelse och förvaltarna, exempelvis har kritiker inom kyrkan avfärdats som ”aktivister”. Hur djupt är diket, och hur tar man sig över det?

– För att använda lite bibliska uttryck; försoning och dialog är lösningen.

Enhetschefen på förvaltningen i Göteborg, Fredrik Tengberg, hoppas att utredningen ska ta ned tonläget. Prästlönetillgångarna i stiftet förvaltar 32 000 hektar mark, av det är 25 000 hektar skog. Avkastningen ligger på omkring 30 miljoner kronor per år.

Märks det hos er att skogen är en het fråga? – Ja, det gör det, många förtroendevalda skriver motioner, säger Fredrik Tengberg. – Vid

enskilda avverkningar kommer det synpunkter lokalt från exempelvis Naturskyddsföreningen och BirdLife. Vi har som riktlinje att åka ut och träffas på plats, vi tror på samtal. Det är inte alltid vi lämnar mötet med samsyn, men det är viktigt att vi träffats och lyssnat på varandra

Trivs du i hetluften?

GöranEnander

– Ja, det skulle jag säga. Jag är stolt över det vi gör, vi har inget att undanhålla. Avvägningar måste göras, så är det. Ibland är det svårt, men de behöver göras. Många tycker till om skogen, det är roligt att det man jobbar med betyder mycket för många.

Utredningen vill klargöra vad som menas med existentiell och andlig hållbarhet. Hur förhåller du dig till det i dag?

– Vi är dubbelcertifierade vad gäller ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet, sedan tillkommer andlig och existentiell hållbarhet. Vi har en matris med alla fyra hållbarhetskriterierna som vi går igenom inför beslut i egendomsutskottet. Vi tar ett varv till och funderar innan beslut. Andlig och existentiell hållbarhet går in i de andra, det är inte helt lätt att bryta isär.

När det gäller skydd av vissa biotoper med hotade arter, är det bland annat artskyddsförordningen som styr. Men det är inte så enkelt som att helt avstå från avverkning i ett sådant område, menar Tengberg.

Hur ser skogsbruket ut om det tar hänsyn till ”existentiell och andlig hållbarhet”? Det ska ett par högprofilerade teologer fundera över.

– Vi möter uppfattningen att vi inte ska göra någon åtgärd alls. Och visst, det finns områden som absolut bör lämnas orörda. Men det finns också områden man måste sköta för att bevara eller öka naturvärdena. Där kan man hamna i meningsskiljaktigheter om vad som är bäst.

Under våren fortsätter utredningen med samtal på olika nivåer med bland andra miljörörelse och samiska företrädare och sedan följer en hearing i slutet av sommaren. Lagom till höstens kyrkomöte ska utredningen vara klar. Kyrkostyrelsen väntas sedan skicka utredningen på remiss till stift och församlingar.

– Om jag nu får tycka i den frågan, så tycker jag att man ska ha en bred remiss och lång remisstid, det är viktigt att utredningen inte stannar på regional nivå, säger Göran Enander.

På kyrkomötets höstmöte 2025 ska de nya riktlinjerna antas.

Till saken hör att även regeringen beslutat om en översyn av den nationella skogspolitiken. Resultatet av den kan påverka också kyrkans skogsbruk. Ett delbetänkande där väntas till hösten.

Text och naturbilder: Lasse Bengtsson

Krönika | Ulrica Fritzson

Gråskalornas och småsakernas Gud

Hemma har vi en bricka där det står: ”Be aware of the small things. One day you will realize that those were the big things.” Bakom den kanske något käcka påminnelsen i orden, finns en viktig differentiering. Den mellan bra och dåligt, rätt och fel, mening och meningslöshet. Som finns i gråskalorna och i de mycket små sakerna som ibland bara passerar förbi helt obemärkt. Det där som plötsligt en morgon visar sig precis i det som är, i det vardagliga, det jag knappt ens ser eller tänker på, men som bär mig rakt igenom det svåra. Det där som plötsligt en dag – efter mycket kamp, sorg kanske och stor möda – plötsligt får vardagen att skimra till lite. Som om det lyser på något som är så självklart att jag kanske inte tillmäter det någon större betydelse. Men som finns där och som funnits där hela tiden. Också långt innan jag alls tänkte på det; hoppet i vardagens småsaker och gråskalor. Det där både enkla och stora som har kapacitet att lysa upp det mörka och förändra livet så att det går att leva också med det svåra.

För många år sedan när mina barn var små lekte vi ibland kurragömma. Vid ett tillfälle då min dotter räknade,

så utbrast hon när hon kom till tjugo, fortfarande med händerna för ögonen: mamma, vad är det jag inte ser?

Den händelsen har stannat kvar hos mig. Som en påminnelse om det som gör våra liv levbara igen, efter att livet har farit fram med oss. Jag tycker om ordet levbarhet. Det bär inte med nödvändighet hälsans tillfrisknande med sig, eller läkandets fokus mot helhet. Levbarheten som uppstår i det som är, i det som kanske aldrig blir helt, friskt eller läkt igen och som vi ändå måste leva med, kanske under resten av våra liv. När det som är kan få vara så som det är, kan det också hjälpa mig att säga god dag till ett liv jag inte önskade. Inte för att jag vill det, eller för att jag ”bör stå ut och acceptera tingens ordning”, utan för att något annat liv inte är möjligt. Levbarheten hör samman med omfamnandets nåd. Då när jag orkar se och omfamna också de lite svårare livsberättelserna som jag bär med mig i mitt liv. Som jag, hur jag än gör, ändå aldrig kan göra mig av med, för de är en del av mitt liv, vare sig jag vill det eller inte. Och när jag orkar acceptera de berättelserna och erfarenheterna är det som om de stillar sig. De är med, de är också en del av mig.

Vad är det jag inte ser? Kanske behöver vi påminna oss om barnets självklarhet i att det är något vi inte ser när det blir mörkt, något som finns där, även om det skymmer för våra ögon. Kanske är det oss själva, i vår strävan efter att livet måste vara på ett visst sätt för att det ska gå att leva? Och som ofta sammanfaller med ett annat sätt att leva än sådant livet faktiskt är. Levbarhet handlar väldigt sällan om de stora omvälvande händelserna och så mycket mer om de små skillnadernas förändrande kraft. Och om påminnelsen om att se dem.

”Mysteriet finns gömt i det vardagliga och det gudomliga är inkarnerat i det mänskliga”, skriver en av mina favoritteologer, John W de Gruchy från Sydafrika.

När John de Gruchys vuxne son dog rämnade hans tillvaro. Det finns nog ingenting som någonsin kan mäta sig med en sådan katastrof och förlust. Och det är med djup respekt jag tänker på alla som lever med just dessa erfarenheter i sina liv. Efter sin sons död sökte han efter ”faith seeking answers in life and death”. Han sökte efter en tro som varken väjer för livet eller går under inför döden. En tro som orkar bära livet åt oss, också mitt i döden. Den tron, säger han, framträdde för honom mitt i det som var så vanligt och vardagligt att han varken

såg eller tänkte på det. ”God´s holiest act was to enter into mortal flesh, into death”, skriver han och påminner om hur Guds mysterium finns mitt i våra mänskliga liv, i det vardagliga, i det som är. Ofta var det i bibelberättelserna han såg det, i de alldeles vanliga människornas dagliga liv, i de små detaljerna, i strävandena - trots allt som omgav och hotade.

Precis det hoppet tror jag vi behöver idag. Vi behöver möta det, tro på det och bära det åt varandra – mitt i en värld som på många sätt utmanar både vår vardag, våra liv, vår framtid och vårt hopp.

Jag tror på en Gud som möter oss både i det stora och fantastiska, och på samma gång och lika självklart i de där små sakerna som passerar förbi en vanlig grå måndag. Jag tror på en Gud som får livets färger att spraka, och på samma gång och lika självklart vidgar horisonten och livsmöjligheterna med hjälp av gråskalans hopp. Jag tror på en Gud som lika självklart finns i det stora och mäktiga i livet, som i de små tingen, och som vill visa mig att det allra minsta också har kapacitet att vara det allra största. En Gud som aldrig släpper mig var jag än är, vart jag än går, hur livet än far fram med mig. Inte ens i döden.

Ulrica Fritzson Stiftsteolog i Skara stift

2. Var står vi? Inre omställning (Reflektera)

1. Vilka är vi? Relationell omtanke (Att mötas)

8. Hur samverkar vi? Mångfaldens intelligens (Integrera)

3. Hur berörs vi? Ekologisk känslighet (Engageras)

7. Hur vill vi beröra? Kreativt utforskande (Medskapa)

6. Vad ska vi göra? Konstruktiv handling (Agera)

4. Varför sker detta? Kulturellt berättande (Visionera)

5. Vad kan vi göra? Lokal självorganisering (Planera)

Ekopedagogiken handlar om att inre förhållningssätt, som rör existentiella frågor, bildar grund för yttre förhållningssätt, som stärker handlings- och samverkanskraft.

En pedagogik som ger hopp och handlingskraft

Ekopedagogiken tar fasta på hur människan ska kunna förändra sina tankar, attityder och värderingar för att ge handlings- och samverkanskraft. Ett särskilt studiematerial finns tillgängligt via studieförbundet Sensus.

Lärandet för hållbarhet har identifierats som en nyckelstrategi av FN och Sveriges regering för att nå globala hållbarhetsmål. Men vad är det för lärande man har i åtanke? Vi har under det senaste decenniet matats med fakta om vad som sker med naturen och klimatet och vilka förödande konsekvenser detta kommer att medföra. Ändå

sker inte den omställning som världen och vår planet behöver. Varför?

Frågan har blivit central för flera klimatforskare. Det saknas fler perspektiv än de tekniska, ekonomiska och politiska som ofta dominerar i den offentliga debatten. Vi behöver också kunskap om människan som individ och som kulturell varelse. Vilka kulturella

berättelser, värderingar och attityder påverkar våra tankar och handlingar? Ja, vi behöver åter lyfta fram och reflektera kring de existentiella frågorna: Vem är människan? Vad utmärker ett gott och rikt liv? Varför är vi här? Om kunskapen skall åstadkomma förändring behöver vi också komplettera med en pedagogik.

Ekopedagogik är en rättighetspedagogik som knyter samman människans och naturens rättigheter. Den har sina rötter i de förtrycktas pedagogik som utvecklades av pedagogen Paulo Freire i Brasilien på 1960-talet. Han visade på att människan har förmåga att förändra sina tankar, attityder och värderingar. Hon kan befrias från passivitet och fyllas av längtan, hopp och handlingskraft att agera via en lärprocess där hela människan får vara med – hennes tankar, känslor, erfarenheter och drömmar. Lärandet sker genom ömsesidiga möten med andra människor, med naturen, med sig själv och med världen. Deltagare får möjlighet att lära med och av varandra genom dialog och kritisk reflektion där det inre och det yttre går hand i hand, i en lärmiljö som bygger på tillit och respekt. Ekopedagogiken vill bidra till att stärka människor att frigöra hopp och handlingskraft som medskapare av en hållbar fredskultur med alla levande varelser. Det är ett sammanhang och ett lärande som knyter ihop huvud, hjärta och hand i relation till klimatkrisen.

Ekopedagogik är inte en teori utan en lärprocess som vägleder deltagarna via åtta

förhållningssätt. Först fokuserar deltagarna på fyra inre förhållningssätt som speglar existentiella frågor. Dessa lägger en grund för att sedan gå vidare till fyra yttre förhållningssätt som stärker handlings- och samverkanskraft.

Idag finns det ekopedagogiska studiecirkelmaterialet: Hur vi skapar fred med jorden , framtaget i ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Sensus och Medskaparna. Det är en del av Svenska kyrkans satsning Färdplan för klimatet.

Materialet vill bidra till framväxten av trygga lär-gemenskaper i det lokala och vägleda deltagarna via de åtta förhållningssätten. Målet är att stärka självorganisering och delaktighet så att människor tillsammans upptäcker den inneboende kraft som finns i att vara medskapare av en hållbar fredskultur. Genom fokus på teologiska och existentiella samtal i kombination med handling, fördjupar studiecirkeln förståelsen för vår roll och vårt ansvar i hållbarhetsarbetet.

Studiecirkeln är uppdelad i fem träffar och utformad utifrån flera texter. Den knyter an till Svenska kyrkans Färdplan för klimatet och dess uppsatta mål, särskilt om värderingsförändring och klimatarbetet som kyrkans uppdrag.

Text: Jenny Rogestedt

Foto: Torgny Lindén

Biologisk mångfald på

Arvikas kyrkogårdar

De skapar en modern Noaks ark för växter, insekter, djur och fåglar. Tack vare förändrad skötsel ökar den biologiska mångfalden på kyrkogårdarna i Arvika pastorat. Negativa reaktioner från allmänheten har vänt till glada tillrop.

- I början var vi lite oroliga, folk undrade vad i all världen vi sysslade med, berättar kyrkogårdschef Anders Degertorp.

Cecilia Berntsson, lokal egenföretagare med uttalat miljötänk, anlitas för att slå kyrkans mark med hjälp av häst och slåtterbalk. Sedan hässjas höet. – Det här har blivit lite av en juli-tradition som drar publik, berättar kyrkogårdsarbetarna.

Lite längre gräs, fler ängsblommor, perenner, bikupor, insektsbon, träd-depåer och fågelholkar. Så ser det ut på kyrkogårdarna i Arvika pastorat. Och snart drar vårbruket i gång igen. Men först måste snickerierna fixas.

– Var ska det nya insektshotellet sitta?

Kyrkogårdsarbetarna Annika Brolin och Ann-Christine Larsson funderar och kommer fram till att det blir ”antingen i björkdungen vid kvarter S eller vid kullarna på P”.

– Vi jobbar året runt och på många olika sätt med att öka den biologiska mångfalden, berättar de.

Det EU-finansierade Leaderprojektet Noaks Ark har varit både lärorikt och meningsfullt. Och gett resultat.

– Mer sån’t, det vill vi ha, säger Ann-Christine.

Själva projektet är nyligen avslutat men arbetet med att gynna biologisk mångfald och ekosystemtjänster fortsätter.

– Ingen har en tanke på att återgå till hur det var förut, säger Anders.

Allt började 2019, året innan pandemin, med en önskan om att på ett tydligare och mer strukturerat sätt värna om den biologiska mångfalden på kyrkans marker. Arvika

Ann-Christin Larsson och Annika Brolin förbereder sommarsäsongen genom att bygga fler boplatser för pollinerare.

Vi har ju nästan vårdat bort mångfalden. Nu låter vi blommorna blomma.

pastorat behövde en ny skötselplan för de tio kyrkogårdarna och det blev också startskottet för Noaks ark.

Det gick rätt fort från idé till handling. Prästen Alf Dahlberg var drivande, han hade många kontakter, och en projektgrupp bildades under kyrkorådets ansvar.

– Vi tänkte stort direkt och fick det vi efterfrågade, säger Anders.

Europeiska jordbruksfonden gick in med nästan en miljon kronor.

– Att all personal, cirka 40 personer, skulle utbildas, var viktigt för att få in tänket brett och det gjorde också jobbet roligare för alla, menar han.

Så drog inventeringen i gång. Växter, insekter, djur och fåglar kartlades. Efterhand även fjärilar och fladdermöss. Alla resultat, kyrkogård för kyrkogård, finns tydligt samlade - arter, antal, platser.

– Det är ett jättearbete som utförts av sakkunniga personer, förklarar Anders och fyller bordet med intressant läsning.

64 rödlistade arter har hittats, 8 av landets 19 fladdermusarter finns i och runt kyrkorna, i Brunskog lever en koloni långhornsbin och på stenmuren i Stavnäs är det gott om dvärgtufs, lönnlav och guldlocksmossa ... för att bara ta några av väldig många exempel.

– Inventering behövs för att kunna ta hänsyn och anpassa skötseln efter vad arterna behöver, förklarar Anders.

Kyrkogårdars biologiska värden är ofta många men den traditionellt intensiva skötseln ställer till problem.

– Vi har ju nästan vårdat bort mångfalden, säger Anders. Nu låter vi blommorna blomma. Gräset klipps mer sällan och det händer också att vi lämnar partier som blommar.

I rabatter och vid minneslundar väljer kyrkan numera perenner. Och de stora gräsytorna på kyrkogården i Arvika, sex hektar mark som på sikt ska användas till gravar och som tidigare maskinklipptes, slås nu i stället en gång per sommar med hjälp av häst och slåtterbalk. Sedan hässjas höet.

– Det här har blivit lite av en juli-tradition som till och med drar publik.

Blommande ängar är inte bara vackra, de är också viktiga för bin och fjärilar. Ekosystemtjänsterna är många. Och rent ekonomiskt är det ett noll-summespel. Det kostar inte mer att anlita häst än att låta den egna personalen klippa gräset med maskiner var annan vecka.

I början av projektet fanns en oro att den förändrade skötseln skulle mötas av missbelåtna besökare på kyrkogårdarna.

– Det kan uppfattas som att vi brister i ansvar, att det ser ovårdat ut, säger Anders. Om man inte förstår varför vi gör som vi gör så kan det bli upprört, vet han.

Därför var det viktigt med informationstavlor, de fanns uppsatta från första dag.

Kyrkogårdschef Anders Degertorps skrivbord är fyllt av material från inventeringen av arter på kyrkogårdarna. Växter, insekter, fåglar, fjärilar och fladdermöss. 64 rödlistade arter har hittats.

Blommande ängar är inte bara vackra, de är också viktiga för bin och fjärilar.

– Men folk läste dem inte. De ringde och undrade vad i all världen vi höll på med.

Förändringen kom när lokaltidningen gjorde reportage och berättade om Noaks ark.

– Då spred det sig och folk började prata om vad som var på gång. Vi märkte skillnad direkt. Intresset och förståelsen ökade och sedan dess har vi bara mötts av positiva reaktioner.

Det inspirerar att fortsätta arbetet med den gröna omställningen. Inte bara på kyrkogårdarna utan också inom andra områden. Förändringen av maskinparken har börjat och på fastigheterna växer solcellsanläggningar fram.

– Vi är klimatneutrala när det gäller bränsle och vi försöker försörja oss själva med el. Tjurar vill vi skaffa också.

Anders menar allvar. Djuren är på gång. Kyrkan äger betesmark norr om kyrkogården i Arvika och ett arrende är inom räckhåll.

– Vi hoppas det går i lås. Får finns redan på kyrkans mark vid Nysockensjön så det är inget nytt. De har betat där i flera år. Och här har vi fem bikupor uppställda nere vid sjön.

Att ha ett bra samarbete med lokala företagare är en viktig del i arbetet med

omställningen. Olika entreprenörer inom jord, skog och trädgård har anlitats under projekttiden. Ett samarbete som kyrkan hoppas ska fortsätta.

Text: Helena Söderqvist

Foto: Hans Ivarsson, Helena Söderqvist

BIOLOGISK MÅNGFALD

Biologisk mångfald innebär att landskapet har många olika typer av natur, många olika arter och en stor genetisk variation inom arterna. Det ger miljön bättre möjligheter vid förändring och ökar naturupplevelsen.

Exempel på biologisk mångfald på kyrkogården är

• gamla grova träd

• häckar

• stenmurar

• blommande växter

• närhet till vatten

• varierande miljö.

På kyrkogårdarna finns flera insektshotell utplacerade.

Bibelstudium | Jesper Svartvik

Hoppet som skapelsens grundackord

IFörsta Korinthierbrevets välkända och älskade trettonde kapitel skriver Paulus om tro, hopp och kärlek – och han fastslår avslutningsvis att störst av dem är kärleken. Därför talar kristna ofta om kärlek. (Ett av de mest berömda svenska teologiska verken heter Den kristna kärlekstanken genom tiderna.) Även om tro talar vi ofta, exempelvis ”Den rättfärdige skall leva genom tron” (Rom 1:17), ”Så bygger tron på förkunnelsen” (Rom 10:17) och ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära” som nog är den vanligaste formuleringen i de yttranden som Kyrkomötets läronämnd författar. Kort sagt, det talas mycket om kärlek och det talas minst lika ofta om tro.

Men vi talar nog inte lika ofta om hoppet, det tredje begreppet i Pauli framställning av det som består (13:13). Vad är då särskilt viktigt att nämna när ämnet är hopp för skapelsen? Jag tänker nu särskilt på tre aspekter.

Den första iakttagelsen är att grundackordet i bibeltexternas skapelseteologi är hoppfullt: ”Och Gud såg att det var gott” är den återkommande formuleringen i Bibelns första kapitel. På den tredje skapelsedagen förekommer detta uttryck faktiskt två gånger: v. 10 och 12.

Detta har gett upphov till en urgammal judisk tradition att anordna bröllop på veckans tredje dag – tisdag – för att brudparet ska få ta del av denna dubbla välsignelse. (Hemuppgift: vilken dag hölls bröllopet i Kana? Svaret finns i Joh 2:1.)

Varken i antiken eller idag är en hoppfull grundsyn självklar; ofta är det i stället en pessimistisk syn som florerar. Men i Bibeln är detta inte den dominerande synen. Den judiske filosofen och medborgarrättskämpen Abraham Joshua Heschel fångar den bibliska grundhållningen med sitt uttryck radical amazement ,”fundamental förundran”, som är människans gensvar på skapelsens skönhet. Det finns nog ingen, säger han, who is not shaken for an instant by the eternal Det hebreiska uttrycket chesed kan översättas på många sätt. Som jag skriver i boken Förunderligt förtroende översätts det ofta med ”nåd” (som i ”benådad”, ”låta nåd gå före rätt” och ”nådehjon”), men här är ”gudomlig, överflödande generositet” den formulering som bäst fångar skapelseteologins grundackord: nåden i naturen är chesed och generositet. ”Och Gud såg att det var gott.” Vår hoppfullhet innehåller ofta en fundamental förundran inför

FOTO: BENGT OBERGER

skapelsen, som i Psaltarens avslutande ord: ”Allt som lever och andas skall prisa Herren. Halleluja!”

Det finns ibland en annan tonart i texterna. Flera exempel på mollackord inom Bibelns pärmar finner vi i Jobsboken, den berättelse som i hög grad handlar om den lidandes kamp och det ondas problem, exempelvis i 3:1–6:

Då tog Job till orda och förbannade den dag då han blev född. Han sade: ”Må den dag då jag föddes förintas […] Den dagen må bli till mörker. […] Må den natten slukas av dunklet. Låt den inte räknas bland årets dagar, låt månaderna vägra den plats.

Jobs brutalt ärliga ord utgör en uppenbar och medveten antites till skapelseberättelsen: Första Mosebokens ”Ljus, bli till” vill han i sin modlöshet ersätta med mörker. För den förtvivlade människan kan livet ibland upplevas just så. Det faktum att Jobsboken ingår i vår kanon är för många av oss en påminnelse om att dessa känslor inte är oförenliga med en kristen livstolkning, kristen tro är inte främmande för dessa känslor av sorg, vanmakt och uppgivenhet (Sv. Ps. 269:1):

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt. Skyar med solsken, och suckar med gamman

skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Det kan finnas tider i en människas liv då hon inte förmår se något ljus, då allt tycks gå i moll eller då hon – likt Job – till och med i sin förtvivlan längtar efter mörkret. Gud är mer god än denna värld ibland förmår visa. Inte varje kapitel i världshistorien är skrivet med Guds handstil.

Det finns bibeltexter och psalmverser som kan tala till människor i sådana situationer; det kan ta tid att upptäcka dem, men de finns där. Såväl Gamla testamentets stora berättelse – från slaveri till frihet – som Nya testamentets – genom död till liv – kan visa vägen till skapelseteologins hoppfulla grundackord.

I Nya testamentet kommer en delvis ny syn på skapelsen till uttryck. Paulus skriver i Rom 8:22 att den ”ännu ropar som i födslovåndor.” Paulus och många med honom under första århundradet inte bara längtade efter att Gud skulle gripa in och göra slut på ondska och förtryck; de var dessutom övertygade om att detta skulle ske under deras livstid. Vi brukar säga att Nya testamentets författare hade en apokalyptisk förståelse. Det bakomliggande grekiska ordet apokalypsis betyder ordagrant ”av-slöjande” – och tanken var att ridån på världsscenen snart skulle gå upp så att en ny tidsålder kunde påbörjas. Efter ett par generationer började de kristna förstå att det inte var så lätt att förutspå framtiden som de tidigare hade trott. Ofta vet vi långt mindre än vi tror. De

började då planera inför framtiden på ett annat sätt än tidigare. Det märker vi när vi läser de yngre texterna i Nya testamentet, och jämför dem med de äldsta. Med tiden uttrycktes det kristna hoppet på ett mer ödmjukt sätt.

Den tredje reflektionen vidareutvecklar de två tidigare: en hoppfull förundran och en hoppfull ödmjukhet. Förre ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams beskrev nyligen mänsklighetens stora utmaningar och möjligheter. När vi samtalar om hur vi behöver sluta vanvårda och vanvörda den sköna – och sköra – skapelsen för att i stället på allvar vårda och vörda den, är det vår övertygelse att vi inte är övergivna, att vi inte är utelämnade att ta oss an detta på egen hand. Kristen tro är en enträgen, inre röst som viskar till oss att världen är föremål för en oändlig kärlek: the stubborn instinct … that the

world just might be the object of immeasureable love.

Gud överger inte sin skapelse; Gud överger inte människorna. Det är, för det tredje och sista, en hoppfull förtröstan. Det bibliska, prosaiska uttrycket för gudomlig omsorg är att Gud rustar oss inför livet ”öster om Eden”. Till och med kapitel och vers utgör en nedräkning inför den uppgiften (1 Mos 3:21 = 3-2-1): ”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.”

Jesper Svartvik Präst, forskare och författare

Jespers senaste bok heter De sju haven i Bibelns värld och handlar om vattnets betydelse i Skapelsen, i Skriften – och för Svenska kyrkan.

aktuella böcker

Öppnar för samtal om landet Israel

Vad hade profeten Jeremia sagt om dagens konflikt i Israel/Palestina? Knappast det makthavarna i Jerusalem vill höra. Lika lite som makthavarna ville lyssna under profetens tid.

Halldorf skrev 2017 en diger bok, Alla himlens fåglar har flytt, om just profeten Jeremia. Den nya boken är en resa i Det heliga landet i Jeremias fotspår. I mycket blir den en reflektion över den till synes ändlösa konflikten mellan Israel och Palestina, den brutalisering som skett med Hamas terrorattack 7 oktober och det efterföljande kriget i Gaza med tiotusentals döda och än fler skadade. Halldorf kallar själv sin bok för en midrash, en text där ”olika röster och texter för ett öppet, fördomsfritt samtal”.

Bokens kärnfråga är hur det bibliska Israel ska ses i ljuset av den moderna staten Israel och hur Nya testamentets ”Guds Israel” kan förstås. Israels utvaldhet innebär att folket har en sär-skild roll, men denna utvaldhet innebär inte någon exklusivitet, enligt profeterna. ”Gud har hela mänskligheten i blickfånget när han utväljer Israel”, skriver Halldorf. Därför har detta folk också ett unikt uppdrag att förkroppsliga Guds rättfärdighet i världen, en rättfärdighet som ska vara ett mönster för ett samhälle och en kultur.

Guds Israel?

Peter Halldorf

Libris förlag

Jeremia var den förste av profeterna att plädera för icke-våld i mötet med fiender. ”Men i en våldsam tid har vi svårt för att ta till oss en spiritualitet beväpnad med inget annat än tron, hoppet och den medlidande kärleken. Den avfärdas som naiv.”

Jag hoppas denna midrash kan öppna för samtal runt om i kyrkorna. Ett sådant samtal behövs. Både judar och palestinier har rätt att kalla detta land för sitt ”hem”.

Utforskar vad det är att vara människa

Till min förvåning fanns det inte några referenser till det kristna stråket i boken när jag lästa dagstidningarnas recensioner. Det var ju så uppenbara. Men i samtal med andra som läst boken inser jag att det är just människor som lever med kyrkans tro och liv som ser detta. I samtalet Amanda Svensson hade på Se människan scenen under Bokmässan 2023, framkom att det inte var en slump att mamman i boken heter Grace. Hon har tidigare haft andra tilltalsnamn. Men just landat i namnet Grace.

Att få följa henne och dottern Iris är inte helt bekvämt. Frågor om synd, skuld och ansvar går som en röd tråd genom boken. Den som säger att vi talar för lite om detta i kyrkan, kan läsa denna bok. Samt fundera över vart en människa tar vägen med det som tynger och skaver. Det är en bok som dröjer sig kvar. En viktig bok i utforskandet av vad det är att vara människa. En bok som ger hopp om att efter nåden finns ett nytt liv. Men inte som en quick fix, även nåden får ta sin tid. Samtalet med Amanda finns att se via www.kultursamverkan.se

Mikael Ringlander

Själens telegraf

Amanda Svensson

Norstedts förlag

Lasse Bengtsson

Ger en ny blick på oss själva

I ”Där pendeln har sitt fäste” söker Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi och forskare vid Svenska kyrkan, efter godhetens dolda källsprång. Relationen mellan vår samtid, andlighet och kyrka står i fokus. Boken bärs av en tydlig civilisationskritik i en värld som präglas av djupa ekologiska och existentiella kriser.

Kurkiala vill få oss att med ny och fräsch blick se på oss själva och på samhället. Han menar att vi har släppt det som tidigare gav oss ett fäste i tillvaron - naturen, Gud, släkten och traditionen. I ett prestationssamhälle präglat av kortsiktighet och individualism behöver vi hitta en punkt utanför den konstruktion vi själva har skapat. En riktning och inriktning är nedlagd i vårt inre. Denna riktningsvisare är själen, något som verkar i oss men utan att vi alltid anar det, säger han.

När vi knyter an till detta centrum “kan vi axla det ansvar och den djupa glädje som det innebär att vara människa med det särskilda uppdraget att bära och leva hoppet, lovsjunga livets skönhet och älska den värld som vi för en kort stund får vara en del av.”

Kurkialas bok hjälper oss att återerövra den öppna helhetsblick vi alla hade som barn inför världen. Det finns oanade möjligheter när vi knyter an till det eviga inom oss. Det här är en bok som inte ryggar för de existentiella kriser som vi befinner oss mitt i. Men den redovisar en möjlig väg framåt.

Där pendeln har sitt fäste, Om det eviga i människan

Mikael Kurkiala

Verbum 2023

Europas historia i ny berättelse

Per Starke har skrivit del 2 av Europas historia – Erövringen. Del 1 handlade om 1400-talets Florens och dess guldålder. Nu är det 1500-talets Spanien som tar över stafettpinnen och blir världsledande efter att Columbus ”upptäckt” Amerika.

För att erövra och kristna den nya världen seglar Hernán Cortes och munken Bartolomé de la Casas till den nya världen, med svärd respektive Bibel i handen.

Cortez erövring av aztekernas Mexico-Tenochtitlan var en blodig historia som inte gått utan tolken Malintzins hjälp. Hon var trespråkig, lärde sig spanska fort och förstod de olika stammarnas kultur. La Casas reagerade starkt mot dödandet, att ursprungsbefolkningen förslavades och tvångsdöptes. Kan detta vara enligt Guds vilja?

Hemma i Spanien debatterar La Casas med Juan Ginés de Sepúlveda i Valadoid 1550 inför Filip II av Spanien. Han motsätter sig katolska kyrkans godkännande av slaveri och det Aristoteliska synsättet, att den som är född överlägsen har rätt att förslava barbarer på samma sätt som mannen är överlägsen kvinna och ska styra över henne. Det tar tid innan La Casas får gehör men så småningom ersätts ursprungsbefolkningen av afrikanska slavar.

Hans Almer

Per Starke låter flera namngivna historiska personer möta varandra och förklara olika skeenden i Europa i sin samtid. Ett exempel är när Spaniens drottning Johanna samtalar med sin dotter Elisabet, drottning av Danmark, gift med Christian II av oss svenskar kallad tyrann. Hon berättar en annan version av Stockholms blodbad där biskop Brask ligger bakom morden.

Erövringen

Per Starke

Bokförlaget Korpen

Per Starke är en mycket kunnig och god berättare. Ser fram emot del 3!

Gunilla Lindén

Vänligen | +Sören Dalevi

Tänk annorlunda

Det finns ingen bok i världen som det forskats så mycket på som Nya testamentet. Det har medfört att forskarna har hur många olika teorier som helst om det mesta som står i boken. Men det finns en sak som i stort sett alla är överens om, och det är att de ord som inleder Markusevangeliet, ja, de orden summerar det som var Jesus huvudbudskap: Guds rike är nära, omvänd er och tro på budskapet.

Extra intressanta här är orden ”omvänd er”, som på grekiska (Nya testamentet är som bekant skrivet på grekiska) heter metanoeo. Om man översätter ordet metanoeo till svenska ordagrant blir det ”Tänk annorlunda”. Tänk annorlunda. Att leva i omvändelse är med andra ord att tänka annorlunda. Och det får mig att tänka på den sanna berättelsen om hur det gick till när den japanska motorcykeltillverkaren Honda slog sig in på den amerikanska marknaden på 1960-talet. För det är en bra berättelse om att lära sig tänka annorlunda.

För det var så, att Honda på 1960-talet beslutat sig för att ta minst 10 procent av den amerikanska motorcykelmarknaden. Det fanns en handfull stora märken i USA, t. ex. Harley-Davidsson och Triumph, men Honda hade

räknat ut att de kunde göra mycket billigare motorcyklar än vad HD och Triumph kunde. Men det gick trögt att slå sig in på marknaden. För folk betalde hellre mer pengar för att ha en HD än en Honda. Och värre än så: det visade sig att amerikanarna åkte motorcykel på ett annat sätt än hemma i Japan. De åkte längre sträckor, och fortare, och då visade det sig att Hondamotorcyklarna läckte olja. Det gick riktigt uruselt för Honda.

Nu var det så att det fanns en annan sorts motorcyklar som Honda tagit över till USA, att använda av den egna personalen för att göra småärenden med. De kallades för Super Cubs, och var ursprungligen gjorda för stadskörning i Tokyo. Och det hände sig en lördag eftermiddag att en frustrerad anställd på Honda åkte upp för kullarna väster om Los Angeles med sin Super Cub. Men han insåg när han åkte uppför kullarna att han med den lilla lätta, alerta motorcykeln kunde köra av vägen, och åka upp och ner i terrängen. Så han gjorde det, han åkte av vägen och brände upp och ner för backarna, och han tyckte det var jättekul. Så nästa lördag tog han med sig sina arbetskamrater från Honda, och de åkte upp och

ner för kullarna på sina Super Cubs och hade jätteskoj. Och folk som såg dem åka upp och ner på kullarna blev fascinerade, och ville också ha sådana där motorcyklar.

Men cheferna hemma i Japan var skeptiska till idén, det var ju HD man skulle konkurrera med, inte skulle man väl sälja Super Cubs?! Sakta men säkert började man vänja sig vid idén. Men ”Super Cub” var ju inget bra namn på en motorcykel, så man bytte namn på motorcykeln från Super Cub till Off-road… och resten är historia. Genom att sälja en helt annan sorts

motorcykel, off-roads, kom man att göra succé och hitta ett helt nytt segment, personer som aldrig tidigare åkt motorcykel.

Vad Honda gjorde var att man tänkte annorlunda. Och jag tror att det finns flera lärdomar för oss som kyrka att dra här, för den som har lite fantasi och vågar tänka annorlunda.

För Guds rike är nära, det gäller att tänka annorlunda och tro på budskapet.

+Sören

ps | Fredrik Ivarsson

Helig mark

”Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Rösten från himlen säger det som Mose redan vet. När han ser busken som brinner utan att brinna upp, då förstår han att Gud är närvarande. Platsen han kommit till i Sinai öken är helig mark.

I kyrkan San Vitale i Ravenna nns en mosaik från 500-talet som bland annat skildrar Mose vid den brinnande busken. På bilden håller Mose på att ta av sig sandalerna. Men bilden visar inte bara en buske som står i brand, utan överallt, på alla sidor om Mose, står det brinnande buskar. Tjugosju stycken räknar jag till. Tolkningen är uppenbar – all mark är helig mark. Guds närvaro brinner i varje buske, i varje grässtrå på vår jord.

Mosaikerna i Ravenna är den tidigaste bevarade kyrkokonsten. Där kan vi se hur man uppfattade den kristna tron för 1 500 år sedan. En av de mest storslagna mosaikerna nns i kyrkan Sant’Apollinare in Classe. När man kommer in i den stora basilikan fångas blicken av den praktfulla bilden av paradiset som fyller hela koret. Ett lummigt landskap i nyanser av grönt under en gyllene himmel, och i mitten en stjärnhimmel där ett juvelbesatt kors är den största stjärnan. Vid korsets fot, mitt i kormosaiken, står orden Salus mundi, som betyder ”världens hälsa” eller ”världens frälsning”.

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Det som man bokstavligt talat ser fram emot i Sant’Apollinare, är alltså en bild av paradiset. Det kristna hoppet står inte till själens frälsning eller individens frälsning. Inte ens till kyrkans frälsning eller hela mänsklighetens frälsning. Det kristna hoppet handlar om hela världens frälsning. Frälsning för hela Guds skapelse, både himmel och jord, med människor och fåglar, blommor och träd.

När vi i kyrkorna idag talar om klimatkrisen och hoten mot skapelsen, är det alltså inte något nytt tillägg till den kristna tron. Den kristna tron har alltid handlat om hela Guds skapelse, om allt levandes helighet och om hela skapelsens frälsning undan förgängelsen. Det som är nytt är att vi människor nu så påtagligt hotar livet på jorden, och att vi därför behöver ”se och bryta med vår synd” på det området också.

Med våra kristna syskon i Ravenna på 500-talet får vi se hur hela naturen är helig genom Guds närvaro, och leva med visionen om hela skapelsens frälsning för våra ögon. I hoppet om världens frälsning får vi göra vår lilla del för världens hälsa och helande.

Fredrik Ivarsson Stiftsprost i Göteborgs stift