Hoppet som växer inom mig

Krönika | Hanna Soldal

En alldeles ny liten människa växer i min livmoder. Jag vet inte mer om honom än vad jag skymtade på ultraljudet i höstas. En spetsig liten näsa, en hand som viftade och ett hjärta som slog snabba slag. Ändå svämmade hjärtat över av kärlek inför den svartvita bildskärmen.

Det är länge sedan nu. Sedan dess är allt jag har att gå på hans rörelsemönster. Med jämna mellanrum känner jag hur han gör en kullerbytta eller trycker sin rygg mot insidan av min buk. Hur han sparkar och flaxar tills jag nästan tappar andan. Så stillar han sig plötsligt och förblir lugn. Ibland lite väl långa stunder. Jag vet att det inte är något konstigt. Att han sover där på insidan, på samma sätt som han kommer göra när han väl är född. Ändå blir jag nervös när jag tycker att det dröjer alltför länge. Men så är han plötsligt i gång igen, bankar och stampar. Snart får jag hålla honom i mina armar. Mitt barn. Mitt stora lilla mirakel. Min gåva från Gud.

I biskopsbrevet Livets början och livets slut skriver Svenska kyrkans biskopar just så. ”Varje människa är en gåva till andra.” Och så känns det verkligen där jag sitter och förundras över min sons ständigt pågående skapelseprocess som sker där inne, i skydd av mörkret och fostervattnet. Livets vatten.

Som gravid tycker man sig se stora magar och barnvagnar vart man än går, men faktum är att barnafödandet i Sverige just nu är det lägsta som någonsin har uppmätts. Förskolor stänger på grund av barnbrist och vi som trots allt väntar barn behöver inte oroa oss för att det ska vara fullt på förlossningen eller BB. Samma trend syns i flera andra länder. En förklaring är att kvinnor generellt väntar längre med att skaffa barn idag än tidigare. Ju äldre vi förstföderskor blir desto färre barn får vi totalt. Och fler väljer bort att skaffa barn helt och hållet. Att vi lever i oroliga tider påverkar förstås. I en tillvaro präglad av lågkonjunktur, pandemier, klimatkris och krig förstår jag dem som tvekar inför att sätta nya liv till världen.

Jag fick frågan av en bekant angående hur jag såg på att skaffa barn trots allt som sker i vår omvärld och om jag tänkt på att det skulle generera ett enormt klimatavtryck. Först blev jag svarslös. Sedan sökte jag smarta argument inom mig, försökte göra mig redo att försvara mitt val. Men snabbt insåg jag att jag inte hade några rationella svar på lager. Det enda jag kunde komma på att säga var: ”Jag har längtat så länge. Jag vill detta mer än något annat.”

Konversationen fick ett abrupt slut, men frågan satte ändå i gång en tankeprocess i mig som inte ville ge vika när jag låg vaken om nätterna. Vem är lilla jag att fatta beslutet om att ytterligare en människa ska få födas till denna redan överbefolkade jord? Kommer min son leva ett gott liv eller kommer hela hans tillvaro präglas av de kriser som min och tidigare generationer har orsakat? Är beslutet att skaffa barn kanske det mest själviska man kan fatta? Hur kunde jag?

Jag söker svar i biskopsbrevet. ”Genom att vi är skapade av Gud har vi fått del i gåvan att finnas till, vilket är en gåva vi förmedlar vidare just genom att bara finnas till.” Så skriver biskoparna. Jag läser orden och de lugnar mig. De

påminner om att det trots allt inte bara var jag och min man som bestämde att vår bebis skulle komma till världen. Gud har varit med oss genom hela graviditeten. Från att allt som fanns var en mikroskopisk cellklump som fick fäste i min livmoder tills nu när jag bär på ett barn som skulle överleva en förlossning. Och Gud kommer vara kvar hos oss även efter det att barnet har fötts. Han kommer visa vägen framåt.

Det hoppar till i magen på mig. Som om bebisen också försökte trösta. Kanske får det lov att räcka så för tillfället. Kanske finns inga snabba svar på de svåra frågorna. Kanske räcker det att just han finns till. Min lille son. Hoppet som växer inom mig.

Hanna Soldal Opinionsbildningsansvarig på Act Svenska kyrkan

En gravidmage symboliserar framtid, kärlek och hopp.