Gråskalornas och småsakernas Gud

Hemma har vi en bricka där det står: ”Be aware of the small things. One day you will realize that those were the big things.” Bakom den kanske något käcka påminnelsen i orden, finns en viktig differentiering. Den mellan bra och dåligt, rätt och fel, mening och meningslöshet. Som finns i gråskalorna och i de mycket små sakerna som ibland bara passerar förbi helt obemärkt. Det där som plötsligt en morgon visar sig precis i det som är, i det vardagliga, det jag knappt ens ser eller tänker på, men som bär mig rakt igenom det svåra. Det där som plötsligt en dag – efter mycket kamp, sorg kanske och stor möda – plötsligt får vardagen att skimra till lite. Som om det lyser på något som är så självklart att jag kanske inte tillmäter det någon större betydelse. Men som finns där och som funnits där hela tiden. Också långt innan jag alls tänkte på det; hoppet i vardagens småsaker och gråskalor. Det där både enkla och stora som har kapacitet att lysa upp det mörka och förändra livet så att det går att leva också med det svåra.

För många år sedan när mina barn var små lekte vi ibland kurragömma. Vid ett tillfälle då min dotter räknade, så utbrast hon när hon kom till tjugo, fortfarande med händerna för ögonen: mamma, vad är det jag inte ser?

Den händelsen har stannat kvar hos mig. Som en påminnelse om det som gör våra liv levbara igen, efter att livet har farit fram med oss. Jag tycker om ordet levbarhet. Det bär inte med nödvändighet hälsans tillfrisknande med sig, eller läkandets fokus mot helhet. Levbarheten som uppstår i det som är, i det som kanske aldrig blir helt, friskt eller läkt igen och som vi ändå måste leva med, kanske under resten av våra liv. När det som är kan få vara så som det är, kan det också hjälpa mig att säga god dag till ett liv jag inte önskade. Inte för att jag vill det, eller för att jag ”bör stå ut och acceptera tingens ordning”, utan för att något annat liv inte är möjligt. Levbarheten hör samman med omfamnandets nåd. Då när jag orkar se och omfamna också de lite svårare livsberättelserna som jag bär med mig i mitt liv. Som jag, hur jag än gör, ändå aldrig kan göra mig av med, för de är en del av mitt liv, vare sig jag vill det eller inte. Och när jag orkar acceptera de berättelserna och erfarenheterna är det som om de stillar sig. De är med, de är också en del av mig.

Vad är det jag inte ser? Kanske behöver vi påminna oss om barnets självklarhet i att det är något vi inte ser när det blir mörkt, något som finns där, även om det skymmer för våra ögon. Kanske är det oss själva, i vår strävan efter att livet måste vara på ett visst sätt för att det ska gå att leva? Och som ofta sammanfaller med ett annat sätt att leva än sådant livet faktiskt är. Levbarhet handlar väldigt sällan om de stora omvälvande händelserna och så mycket mer om de små skillnadernas förändrande kraft. Och om påminnelsen om att se dem.

”Mysteriet finns gömt i det vardagliga och det gudomliga är inkarnerat i det mänskliga”, skriver en av mina favoritteologer, John W de Gruchy från Sydafrika.

När John de Gruchys vuxne son dog rämnade hans tillvaro. Det finns nog ingenting som någonsin kan mäta sig med en sådan katastrof och förlust. Och det är med djup respekt jag tänker på alla som lever med just dessa erfarenheter i sina liv. Efter sin sons död sökte han efter ”faith seeking answers in life and death”. Han sökte efter en tro som varken väjer för livet eller går under inför döden. En tro som orkar bära livet åt oss, också mitt i döden. Den tron, säger han, framträdde för honom mitt i det som var så vanligt och vardagligt att han varken såg eller tänkte på det. ”God´s holiest act was to enter into mortal flesh, into death”, skriver han och påminner om hur Guds mysterium finns mitt i våra mänskliga liv, i det vardagliga, i det som är. Ofta var det i bibelberättelserna han såg det, i de alldeles vanliga människornas dagliga liv, i de små detaljerna, i strävandena - trots allt som omgav och hotade.

Precis det hoppet tror jag vi behöver idag. Vi behöver möta det, tro på det och bära det åt varandra – mitt i en värld som på många sätt utmanar både vår vardag, våra liv, vår framtid och vårt hopp.

Jag tror på en Gud som möter oss både i det stora och fantastiska, och på samma gång och lika självklart i de där små sakerna som passerar förbi en vanlig grå måndag. Jag tror på en Gud som får livets färger att spraka, och på samma gång och lika självklart vidgar horisonten och livsmöjligheterna med hjälp av gråskalans hopp. Jag tror på en Gud som lika självklart finns i det stora och mäktiga i livet, som i de små tingen, och som vill visa mig att det allra minsta också har kapacitet att vara det allra största. En Gud som aldrig släpper mig var jag än är, vart jag än går, hur livet än far fram med mig. Inte ens i döden.

Ulrica Fritzson, stiftsteolog i Skara stift