Hoppet som skapelsens grundackord, bibelstudium

I första Korinthierbrevets välkända och älskade trettonde kapitel skriver Paulus om tro, hopp och kärlek – och han fastslår avslutningsvis att störst av dem är kärleken. Därför talar kristna ofta om kärlek. (Ett av de mest berömda svenska teologiska verken heter Den kristna kärlekstanken genom tiderna.) Även om tro talar vi ofta, exempelvis ”Den rättfärdige skall leva genom tron” (Rom 1:17), ”Så bygger tron på förkunnelsen” (Rom 10:17) och ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära” som nog är den vanligaste formuleringen i de yttranden som Kyrkomötets läronämnd författar. Kort sagt, det talas mycket om kärlek och det talas minst lika ofta om tro.

Men vi talar nog inte lika ofta om hoppet, det tredje begreppet i Pauli framställning av det som består (13:13). Vad är då särskilt viktigt att nämna när ämnet är hopp för skapelsen? Jag tänker nu särskilt på tre aspekter.

Den första iakttagelsen är att grundackordet i bibeltexternas skapelseteologi är hoppfullt: ”Och Gud såg att det var gott” är den återkommande formuleringen i Bibelns första kapitel. På den tredje skapelsedagen förekommer detta uttryck faktiskt två gånger: v. 10 och 12.

Detta har gett upphov till en urgammal judisk tradition att anordna bröllop på veckans tredje dag – tisdag – för att brudparet ska få ta del av denna dubbla välsignelse. (Hemuppgift: vilken dag hölls bröllopet i Kana? Svaret finns i Joh 2:1.)

Varken i antiken eller idag är en hoppfull grundsyn självklar; ofta är det i stället en pessimistisk syn som florerar. Men i Bibeln är detta inte den dominerande synen. Den judiske filosofen och medborgarrättskämpen Abraham Joshua Heschel fångar den bibliska grundhållningen med sitt uttryck radical amazement ,”fundamental förundran”, som är människans gensvar på skapelsens skönhet. Det finns nog ingen, säger han, who is not shaken for an instant by the eternal Det hebreiska uttrycket chesed kan översättas på många sätt. Som jag skriver i boken Förunderligt förtroende översätts det ofta med ”nåd” (som i ”benådad”, ”låta nåd gå före rätt” och ”nådehjon”), men här är ”gudomlig, överflödande generositet” den formulering som bäst fångar skapelseteologins grundackord: nåden i naturen är chesed och generositet. ”Och Gud såg att det var gott.” Vår hoppfullhet innehåller ofta en fundamental förundran inför skapelsen, som i Psaltarens avslutande ord: ”Allt som lever och andas skall prisa Herren. Halleluja!”

Det finns ibland en annan tonart i texterna. Flera exempel på mollackord inom Bibelns pärmar finner vi i Jobsboken, den berättelse som i hög grad handlar om den lidandes kamp och det ondas problem, exempelvis i 3:1–6:

Då tog Job till orda och förbannade den dag då han blev född. Han sade: ”Må den dag då jag föddes förintas […] Den dagen må bli till mörker. […] Må den natten slukas av dunklet. Låt den inte räknas bland årets dagar, låt månaderna vägra den plats.

Jobs brutalt ärliga ord utgör en uppenbar och medveten antites till skapelseberättelsen: Första Mosebokens ”Ljus, bli till” vill han i sin modlöshet ersätta med mörker. För den förtvivlade människan kan livet ibland upplevas just så. Det faktum att Jobsboken ingår i vår kanon är för många av oss en påminnelse om att dessa känslor inte är oförenliga med en kristen livstolkning, kristen tro är inte främmande för dessa känslor av sorg, vanmakt och uppgivenhet (Sv. Ps. 269:1):

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt. Skyar med solsken, och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Det kan finnas tider i en människas liv då hon inte förmår se något ljus, då allt tycks gå i moll eller då hon – likt Job – till och med i sin förtvivlan längtar efter mörkret. Gud är mer god än denna värld ibland förmår visa. Inte varje kapitel i världshistorien är skrivet med Guds handstil.

Det finns bibeltexter och psalmverser som kan tala till människor i sådana situationer; det kan ta tid att upptäcka dem, men de finns där. Såväl Gamla testamentets stora berättelse – från slaveri till frihet – som Nya testamentets – genom död till liv – kan visa vägen till skapelseteologins hoppfulla grundackord.

I Nya testamentet kommer en delvis ny syn på skapelsen till uttryck. Paulus skriver i Rom 8:22 att den ”ännu ropar som i födslovåndor.” Paulus och många med honom under första århundradet inte bara längtade efter att Gud skulle gripa in och göra slut på ondska och förtryck; de var dessutom övertygade om att detta skulle ske under deras livstid. Vi brukar säga att Nya testamentets författare hade en apokalyptisk förståelse. Det bakomliggande grekiska ordet apokalypsis betyder ordagrant ”av-slöjande” – och tanken var att ridån på världsscenen snart skulle gå upp så att en ny tidsålder kunde påbörjas. Efter ett par generationer började de kristna förstå att det inte var så lätt att förutspå framtiden som de tidigare hade trott. Ofta vet vi långt mindre än vi tror. De började då planera inför framtiden på ett annat sätt än tidigare. Det märker vi när vi läser de yngre texterna i Nya testamentet, och jämför dem med de äldsta. Med tiden uttrycktes det kristna hoppet på ett mer ödmjukt sätt.

Den tredje reflektionen vidareutvecklar de två tidigare: en hoppfull förundran och en hoppfull ödmjukhet. Förre ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams beskrev nyligen mänsklighetens stora utmaningar och möjligheter. När vi samtalar om hur vi behöver sluta vanvårda och vanvörda den sköna – och sköra – skapelsen för att i stället på allvar vårda och vörda den, är det vår övertygelse att vi inte är övergivna, att vi inte är utelämnade att ta oss an detta på egen hand. Kristen tro är en enträgen, inre röst som viskar till oss att världen är föremål för en oändlig kärlek: the stubborn instinct … that the world just might be the object of immeasureable love.

Gud överger inte sin skapelse; Gud överger inte människorna. Det är, för det tredje och sista, en hoppfull förtröstan. Det bibliska, prosaiska uttrycket för gudomlig omsorg är att Gud rustar oss inför livet ”öster om Eden”. Till och med kapitel och vers utgör en nedräkning inför den uppgiften (1 Mos 3:21 = 3-2-1): ”Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.”

Jesper Svartvik Präst, forskare och författare

Jespers senaste bok heter De sju haven i Bibelns värld och handlar om vattnets betydelse i Skapelsen, i Skriften – och för Svenska kyrkan.