Viktigt att lyfta ungas klimatoro

Ungas oro för klimatet behöver mötas och vi behöver förmedla hopp. Det menar stiftspedagog Jenny Ragnarsson och klimatpsykolog Kata Nylén. I september 2023 anordnade Karlstads stift en utbildningsdag för de som jobbar pedagogiskt med barn och unga för att ge verktyg och väcka inspiration.

Det finns en ilska bland många unga över att utsläppen bara ökar. Det finns en besvikelse på politiker som bara pratar men inte gör något och en skuld över att leva som vanligt när inget borde vara som vanligt.

– Det är viktigt att vi möter de ungas klimatoro, menar Jenny Ragnarsson, som är stiftspedagog för barn, unga och klimat i Karlstad. Men jag använder hellre ordet klimatoro i stället för klimatångest. Ångest är ju ett sjukdomstillstånd, som kan förlama.

Jenny Ragnarsson, stiftspedagog

Vi får möta både ungas och vår egen oro genom att prata om hoppet. Att det finns hopp. När vi har våra arrangemang får vi lyfta allt bra vi gör både i stort och smått, allt från resorna till maten.

– Vi i vuxengenerationen får inte lägga frågan i knät på ungdomarna och säga att de ska ha lösningarna. Vi måste ta vårt ansvar.

I höstas bjöd Karlstads stift in Kata Nylén från Klimatpsykologerna för en utbildningsdag kring barn och ungas klimatoro. Klimatoro är en rimlig och sund reaktion på det vi ser och hör. Ett bra sätt att hantera känslorna är att göra något för att skapa förändring, för att skapa hopp.

– Känslor är inte farliga, konstaterar Kata, men vi ska inte låta känslorna ta över oss helt, utan vi ska tillåta dem, använda oss av dem. Det bästa är när vi kan vara tillsammans med andra. Att agera tillsammans är ett bra sätt att dämpa oron!

Jenny menar att kyrkan har ett ansvar att gå före, vara en modig röst i debatten och skapa hopp. För även om hotet är stort och allvarligt kan de små signalerna, som rättvisemärkt kaffe, fågelholkar vid kyrkogården, ledlampor och laddstolpar spela roll!

Jenny sitter med i nätverket för klimathandläggare på nationell nivå för klimatfärdplanen. I den står det: ”Svenska kyrkans färdplan för klimatet innebär att vi ska minska vår egen klimatpåverkan och bidra till mänsklighetens gemensamma arbete för att bromsa effekterna av klimatförändringarna. Vi ska lyfta andliga och existentiella aspekter samt uppnå klimatneutralitet för den egna verksamheten till år 2030.

Klimatkrisen är sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför. Vi ska som kristna bidra till klimatmålen av kärlek till Gud och skapelsen, och med förhoppningen att förverkliga något av Guds rike i världen. Vi ska också verka för klimaträttvisa och stödja de människor som drabbas mest av klimatförändringarna, trots att de bidragit till dem allra minst.”

Men varför händer inte mer, trots att vi vet hur angeläget det är? Det är frågor som nätverket Klimatpsykologerna tagit sig an. Svaren är ofta av psykologisk natur.

– Vi måste förstå att många ungdomar verkligen är oroliga, förklarar Kata. Om de känner att vuxna inte gör tillräckligt, eller inget alls, då är det lätt att stänga av. Det är lätt att göra som alla andra gör. När vuxenvärlden visar att de gör något, att de tar situationen på allvar, då kan vi få fler unga att bli engagerade, försöka påverka strukturer och få fler att ställa de krav som krävs för att förtroendevalda, politiker och beslutsfattare ska vakna till.

Klimatpsykologerna är legitimerade psykologer med specialinriktning mot klimat- och miljöfrågor. De arbetar med de mänskliga, psykologiska och beteendemässiga aspekterna kring hur vi agerar i relation till miljön och klimatkrisen; varför vi gör som vi gör, eller kanske framför allt varför vi inte gör mer än vi gör. Men också hur vi kan förändra oss och göra mer.

– Det är svårt att ändra sig, menar Kata. Vårt beteende styrs ju mycket av hur andra gör, och vi försvarar våra utsläppsbeteenden: ”jag äter vegetariskt en dag i veckan för att unna mig flygresan”. Många upplever egentligen en stark oro, men när ingen annan runt oss reagerar och när det är svårt att veta vad en ska göra, så blir det svårt att få till en egen förändring.

– Kyrkan kan verkligen spela en roll, menar Jenny. Det handlar om konkreta beslut om flygande, revidering av resepolicyn, fossilfri maskinpark, grön el, solpaneler, med flera. Om vi tänker på den påverkanspotential som kyrkan har så är den ju stor. Den påverkanskraften kan dessutom bli större. Om vi hjälps åt!

Text: Agneta Riddar

Foto: Karlstad stift