Korsväg
Antje Jackelén: Ett bärkraftigt hopp för hela världen
Gert Gelotte & Sara Ivarsson: Från bottenlöst elände till hopp
Cecilia Nyholm: En fest för alla
Inventarieansvariga i församlingarna: Med ansvar
Antje Jackelén: Ett bärkraftigt hopp för hela världen
Gert Gelotte & Sara Ivarsson: Från bottenlöst elände till hopp
Cecilia Nyholm: En fest för alla
Inventarieansvariga i församlingarna: Med ansvar
I höst har jag läst biskop Andreas Holmbergs bok Gud såg att det var gott . Han höll ett inspirerande föredrag för stiftskansliets medarbetare i Göteborg under september och jag blev nyfiken på att läsa mer. I boken skriver han att vi behöver återupptäcka att ord som vi, vår, oss, tillsammans och gemensamt är vackrare än ord som jag, min, mitt, mig och själv. Vi behöver återupptäcka och återerövra Vi Befriande, tycker jag, och samtidigt ovant. På sociala medier, i de politiska debatterna och på tidningarnas löpsidor möts jag oftare av ett fokus på individen än på tankar om gemenskap. Vi-et lyser ofta med sin frånvaro. Det här numrets tema är Hopp: gemensamma krafter. Ett fantastiskt tema! Tillsammans kan vi klara sådant som vi inte själva mäktar med. Med gemensamma krafter når vi långt!
Som du ser så har Korsväg fått en ny layout. Det baseras på att Svenska kyrkan under 2024 bytt sin grafiska profil och då följer Korsväg med på den resan. Den nya profilen, med nya färger, typsnitt och illustrationsmanér, handlar om att sprida hopp. Det är ju en känsla, en upplevelse och en mänsklig drivkraft. En grundpelare i vårt trossamfund, helt
enkelt. Hopp har ju också varit grundtemat i årets fyra nummer av Korsväg.
Inom tron gestaltas hopp ofta i form av ljus. Ljuset som segrar över mörkret är ett värmande budskap som kan förmedlas till alla som söker sig till Svenska kyrkan. I den nya grafiska profilen och i Korsvägs nya utseende får just ljus och hopp en framträdande roll. Min förhoppning är att du fortfarande känner igen Korsväg, men att det nya utseendet kan upplevas lite varmare, ljusare och kanske mer hoppfullt.
God läsning! Anna Carlsson Redaktör
Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift.
Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella.
Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.
Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.
Kontakt Box 11937
404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se
Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift
Ansvarig utgivare Jonas Ransgård
Redaktör Anna Carlsson
Övrig redaktion
Agneta Riddar
Christine Vermcrantz
Fredrik Ivarsson
Frida Blomqvist
Helena Jonsson
Jenny Grimbeck
Grafisk form
Anna Carlsson
Bildbank
Ikon, Getty Images
Omslagsbild
Kristin Lidell
Tryck Sandstens Tryckeri AB
25
Samverkan runt svåra frågor i Torsby
4 Ledare: Att vara Guds medskapare i världen
8 De delar ansvar för kyrkans kulturarv
16 Vi kan åtminstone be
22 Krönika: Ett bärkraftigt hopp för hela världen
25 En hubb för samverkan runt svåra frågor
30 Besöksgruppen gör skillnad
36 Krönika: Från bottenlöst elände till påtagligt hopp
38 Processen som gett nya perspektiv
44 150 år av internationellt engagemang
50 Krönika: En fest för alla
53 Därför är jag förtroendevald
57 Vägen som är mödan värd
60 Bibelstudium: Ett rike av präster och ett heligt folk
64 Aktuella böcker
66 Vänligen: Vald med förtroende
68 PS: Himmelska livsvillkor
38
Processen som gett nya perspektiv i Kristinehamn
8
De delar ansvar för kyrkans kulturarv i Steninge kyrka
För att skapa hopp behöver vi alla hjälpas åt. Inom Svenska kyrkan har vi olika roller, olika uppgifter, olika gåvor. Alla är lika värdefulla! I det här numret lyfter vi speciellt de förtroendevalda och ideella medarbetarna i kyrkan. Viktiga, och ibland inte så synliga, roller.
Jag fick frågan i tonåren: Är du med?
Vill du bära evangeliets ljus? Frågan är viktig. Utan den hade jag inte kunnat ta ställning. Någon måste ställa den.
Till mig kom den genom konfirmationsprästen som valde ett bibelord ur profeten Jeremia. Det var ett ord jag aldrig hade hört innan. Det var inte någon av de kända bibelverserna utan profetens kallelse. Snarare sagt, profetens svar på frågan: vill du vara med?
Gud själv ställde frågan och gav samtidigt ett uppdrag till profeten. Och Jeremia blev vettskrämd och svarade så som många andra profeter också svarade: inte jag! Jag är för ung. Jag duger inte. Jag kan ingenting. Jag är rädd och oerfaren och liten. Men Gud svarade: ”Säg inte att du är för ung, utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig. Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig” (Jeremia 1:7–8).
När Gud ställer frågan, finns en tillit till min mänskliga förmåga. När Gud ger uppdrag, finns där också löftet om förmågan att utföra. Jag är med dig! Lita på löftet. Tro på den Gud som själv blivit människa och som kommer oss nära i Jesus Kristus.
Nu handlar inte varje fråga om att bli profet. I kyrkan finns en mängd olika uppdrag och många olika kallelser. I det här numret av Korsväg får vi exempel på det. Det jag vill lyfta
fram är att varje gång jag som människa säger ja till frågan och går in i ett uppdrag, så är jag del i något större. Större än mitt eget liv och mer omfattande än mitt aktuella sammanhang. Jag får vara en del i Guds skapande i världen. Jag får bära det glada budskapet om en Gud som inte överger sin mänsklighet utan är med oss. I liv och död.
Mängden uppdrag och kallelser, summan av alla insatser, är imponerande. I min egen vardag upplever jag en stark vilja att bidra. Många ställer upp i församlingarna.
Göteborgs domkyrka håller öppet alla dagar om året för att ge plats för bön, samtal och gudstjänst. Och de flesta dagar välkomnas besökarna av ideella medarbetare som svarar på frågor, guidar, säljer ljus och böcker och lyssnar tålmodigt på små och större bekymmer. Sammanlagt tändes förra året mer än 36 000 levande ljus – i tacksamhet och klagan.
Det är tack vare alla ideella krafter så många ljus är tända, både bokstavligt och symboliskt. Många vill vara med – det säger våra attitydundersökningar. Genom åren svarar runt 20 procent av alla tillfrågade att de kan tänka sig att göra en ideell insats i Svenska kyrkan. Så låt oss ställa frågan! Låt oss ge människor tillfälle att bidra i det lokala
sammanhanget så att de upplever att de är del av kyrkans gemensamma uppdrag. Som Guds medskapare!
Låt oss fortsätta att ställa frågan och kalla människor till tjänst, fastän man själv kan tvivla på sin förmåga. Fastän man själv inte tror sig kunna svara ja. Då är vi i gott sällskap, med profeter och apostlar och får hänvisa till svaret från Gud: Jag är med dig! Du ska få kraft och förmåga. Du kommer att vara med och bära evangeliets ljus i en mörk värld.
I tjänst för Gud och i tjänst för en annan människa.
Hos Jeremia läser vi Guds hoppfulla ord till ett folk i hopplöshet och främlingskap: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp” (Jer 29:11).
När jag lärde mig spela trumpet satt jag tillsammans med andra nybörjare och spelade psalmen Gud, vår Gud, vi lovar dig , psalm nummer 1 i svenska psalmboken. Vi fick spela i gudstjänsten, tillsammans med den stora brassorkestern. Känslan av ljud och sång finns kvar i kroppen än idag. Fortfarande berörs jag av att få tillhöra en kyrka som sjunger och spelar till Guds glädje och ära. ” Dig bekänner fröjdefullt kyrkan hela jorden runt.” Idag och i evighet. Kom och var med. Välkommen!
Stefan Hiller Domprost Göteborg
Tillsammans är grejen.
Även i oroliga tider är det så vi kan leva, tillsammans.
Antje Jackelén, ur avskedspredikan i Uppsala domkyrka
Var alltid beredda att svara var och en
Ett spirande hopp kan bryta destruktiv handlingsförlamning.
I kristen tro finns tilltro till att människor har en inneboende förmåga att förändra sina liv och samhället till det bättre.
Karin Perers, vid kyrkomötet 2024
Medarbetarna i Svenska kyrkan
består av anställda, ideella och förtroendevalda – en stor grupp unika individer, med olika erfarenheter och förkunskaper.
ur studiehandledning till boken
Tillsammans är vi Svenska kyrkan
som kräver besked om ert hopp.
1 Pet. 3:15
Tillsammans går ofta lättare.
Tillsammans blir gärna bra.
Tillsammans blir ofta roligare.
Tillsammans precis så ska vi va.
utdrag ur dikt, Christina Börjesson
En av textilierna i Steninge kyrka är den glänsande mässhaken skapad av den kända textilkonstnären Agda Österberg.
Har du någon gång fastnat med blicken på ett av kyrkans föremål, funderat på dess ålder, dess hantverk och hur det överlevt fram till idag? Karin Ring och Cecilia Falkström bidrar som inventarieansvariga till att kyrkornas föremål kan upplevas även i framtiden.
När Karin Ring var barn minns hon att hon under långa predikningar i Steninge kyrka gärna tittade på den trumpetande ängeln i taket för att fördriva tiden. Idag är hon, tillsammans med Cecilia Falkström, inventarieansvarig i Harplinge-Steninge församling, med uppdrag att bevara och kontrollera samma föremål som hon satt och tittade på då.
– Det känns fint att vara med och ta hand om föremålen, så att nästa generations barn också ska få vila ögonen på ansiktena i altartavlan och på basunängelns tut. Det blir mycket bättre än om allt täcks av spindelnät och damm, säger Karin.
Varje kyrka ska ha en inventarieansvarig. Det är bestämt i både kulturmiljölagen och kyrkoordningen. De inventarieansvariga ansvarar dels för att det finns en inventarieförteckning som hålls aktuell, dels för att kyrkans kulturhistoriskt viktiga föremål bevaras och vårdas väl.
– I första hand är vårt ansvar att hålla koll på att ingenting försvunnit och se om allt är i okej skick eller om något behöver restaureras, renoveras eller skötas om, berättar Cecilia.
– Ser vi att en ljusstake börjar se tråkig ut rapporterar vi till kyrkoherden eller kamrern att den behöver putsas, så tar de hand om det praktiska, beskriver Karin. Vi är de små myrorna i processen som ska bidra till att allt går rätt till. Det är en härlig uppgift!
Cecilia och Karin är relativt nya inventarieansvariga sedan 2021. Båda är yrkesverksamma inom andra områden, Karin som förvaltarsassistent i fastighetsbranschen och Cecilia som controller. Dessutom är de engagerade som kyrkvärdar och i kyrkorådet. För Cecilia kändes det därför inte helt självklart att tacka ja när hon rekommenderades till rollen av sin företrädare. Nu träffas hon och Karin ungefär fyra gånger om året och hon är glad att hon tog uppdraget.
– Jag gillar ordning och reda, så det passar mig att hålla ordning på föremål och kontrollera inventarier, säger Cecilia. Det känns som en viktig uppgift. Vi har hand om gamla, oersättliga saker, man skulle förlora så mycket om ingen tog hand om dem. Jag känner en viss vördnad, det är ett högtidligt uppdrag.
Idag träffas de i Steninge kyrka, en mindre kyrka från 1200-talet. I församlingen finns också Harplinge kyrka, en katedralsliknande byggnad från slutet av 1800-talet. Formellt sett har de ansvar för var sin av församlingens kyrkor, men Karin och Cecilia har bestämt att de utför arbetet tillsammans.
– Det är skönt att ha varandra, säger Cecilia. Vi stämmer träff i en av kyrkorna, startar upp datorn där vi har föremålen listade i inventarieförteckningen och går igenom inventarierna ihop. Ibland tar det lite extra tid, någon kan ha flyttat på något föremål
Sedan de blev inventarieansvariga har Karin Ring (t.v.) och Cecilia Falkström (t.h.) fått utbildning i det digitala registret Sacer, utvecklat speciellt för kyrkliga inventarier.
»Det är ett sätt att engagera sig i församlingslivet, göra något gott och
bibehålla
det kulturhistoriska värdet
som finns i inventarierna«
som vi får leta upp och uppdatera. Man får göra lite i taget.
– Vi har full uppbackning av personalen också, lägger Karin till. De är så tacksamma för vårt arbete och stöttar oss. Det finns inget mitt och ditt – hela församlingen är ett gott arbetslag.
Inventarieansvaret fördelas alltid mellan kyrkoherden och någon av församlingens kyrkvärdar. En av dem som kan stötta i arbetet med kyrkans föremål är Linda Denlert, stiftsantikvarie i Göteborg. Hon möter
många inventarieansvariga när hon besöker församlingar och ser rollen som central för att hålla det kyrkliga kulturarvet i bra skick.
– Det är ett sätt att engagera sig i församlingslivet, göra något gott och bibehålla det kulturhistoriska värdet som finns i inventarierna, så de kan fortsätta vara en del av kyrkans ceremonier, säger Linda.
För att bli inventarieansvarig förväntas ingen sakkunskap om vare sig kyrkan eller historien, men det finns utbildningar och stöd att ta del av. Bland annat ges kursen
Tjänstehundarna, som har eget rum och alltid är med sin förare på jobbet, har varit anställda i Nordmarkens pastorat i drygt ett och ett halvt år.
Uppdrag inventarieansvarig, som Linda och hennes kollegor håller i.
– När vi träffar nya inventarieansvariga vet de ofta inte riktigt vad de ska göra i rollen. Det går vi igenom i kursen. Halva dagen består sedan av praktiska moment, där vi är i en kyrka och visar hur man tar hand om sakerna, och hur man upptäcker och hanterar skador tidigt. Många blir väldigt sugna på att gå hem och sätta igång!
I Karins och Cecilias kyrkor finns flera moderna föremål – som en glasskulptur av berättelsen om Jakobs stege, gjord av en lokal konstnär, men också mycket gammalt och anrikt. Karins favoritföremål är träskulpturerna, bland annat en pietà längst bak i kyrkorummet. Det är en skulptur av Maria som håller i den döde Jesus, som idag saknar både huvud och ben. Karin berättar engagerat om skulpturens speciella historia. Den lånades ut till Göteborgsutställningen 1923, men kom därefter på avvägar. I 50 år var den försvunnen och efterlyst, innan den hittades på en vind nära Steninge år 1974. Familjen hade trott det var en galjonsfigur och haft den i trädgården där den utsatts för väder och vind under många år. När det visade sig att det var en skulptur av Jesus och Maria från 1400-talet skänkte familjen tillbaka den till kyrkan.
För Karin är denna historia ett av många exempel på att den som är intresserad av lokal historia och kultur har mycket att hämta som inventarieansvarig:
– I kyrkorna finns svindlande historier och så många minnen från bygden. Nu är vi på landet; hela denna kyrka är byggd på den stora välviljan från området, byggstenar och allt har skänkts. Altaruppsatsen köptes för 40 silvermynt av ett brudpar som gav den till sin hemkyrka. Det var en ära att få donera ett golvur eller brodera en duk till kyrkan och se dem användas på högtidsdagarna. Detta är ingen rik bygd, det har varit fattigt och strävsamt, därför var det stort att man hade medel över att med mankraft och pengar gå in och hjälpa till. Det finns en iver i att hålla de här historierna vid liv.
– Vårt uppdrag är bara en liten, liten del i detta stora. När man tänker på att vi sitter i en byggnad från 1200-talet så är det lite svindlande, men vi kan bara göra så gott vi kan. Vi kan bara vara här och förvalta, avslutar Karin.
Text: Frida Blomqvist
Foto: Kristin Lidell
Karin tipsar om att leta efter ansikten i kyrkans detaljer.
1400-talsskulpturen var försvunnen i 50 år innan den kom tillbaka till kyrkan 1974.
Detalj ur en glasskulptur inspirerad av berättelsen om Jakobs stege. Den är en av Steninge kyrkas modernare föremål och gjord av en lokal konstnär.
Steninge kyrkas altaruppsats i barockstil sägs ha skänkts till kyrkan av ett brudpar.
”Godhet är starkare än ondska. Kärlek är starkare än hat. Ljus är starkare än mörker. Sanning är starkare än lögn.” Med dessa ord avslutas fredsbönen varje gång.
När kriget i Ukraina bröt ut bestämde sig en grupp i Mårdaklev för att samlas och be för fred i världen.
– Det är så mycket som är mörkt i vår värld idag. Vad kan vi göra? Jo, vi kan be. Det kan alla göra, säger Lars Redegard, en av de ideella som håller i fredsbönen.
Vi står runt ljusbäraren utanför
Mårdaklevs kyrka i Kinds pastorat. Samlade i en gemensam bön om en bättre värld. Skymningen sänker sig långsamt. Ledaren Inger Lindberg ber och vi andra fyller i. Trots den kyliga luften känns stunden varm. Vi riktar våra tankar mot ljuset - mot Gud, och lämnar allt det mörka i Guds händer.
Fredsbönen i Mårdaklev drog igång 2022 i samband med att kriget i Ukraina bröt ut. Inger Lindberg läste tidningen Sändaren och såg en bön på ukrainska. Den väckte något i henne. Tillsammans med ett gäng i kyrkan bestämde de sig för att börja träffas och be. – Jag tänkte att något måste man kunna göra, vi kan åtminstone be.
Inger hade tidigare träffat en familj från Ukraina som bodde i närheten och hon sökte upp dem. Hon visade dem bönen och de översatte den.
– Familjen ville gärna vara med på fredsbönen. De blev väldigt berörda av att vi ville be, säger Inger Lindberg.
6 mars 2022, bara ett par veckor efter krigsstarten, satte de i gång. Eftersom det fortfarande var pandemi bestämde de sig för att träffas utanför kyrkan, vid den nya ljusbäraren, tillverkad av den lokala smeden Bill Thoresson.
Den ukrainska familjen bad på ukrainska och sedan bad man på svenska. De läste också psaltarpsalm 31 som lästes mycket i Ukraina då.
– Alla var skakade av det här kriget, det var ju nära. Man kunde ju inte åka till Ukraina och kriga, men vi kunde ju be – och att dessutom be tillsammans med en familj från Ukraina. Jag tror att fredsbönen betydde mycket för dem och de uttryckte tacksamhet över att vi brydde oss, säger Inger Lindberg.
Och bönen fortsatte. Man träffades varje vecka och bad. Helena Nilsson, Lars Redegard, Martin Lindman, Inger Lindberg och Katarina Redegard har turats om att leda bönestunden som är öppen för alla. Annika Lindman var också med.
Inledningsvis träffades de bara och bad, men så småningom började de även fika efteråt och prata.
– Bönen är ett uttryck för våra egna känslor inför eländet som vi tar del av. Det berör oss. Vi har pratat rätt mycket om hur vi upplever det, säger Helena Nilsson.
Numera är det fredsbön en gång i månaden. Då ber man först fredsbönen utomhus och sedan går man in i kyrkan för Söndagsbön som är en andaktsstund med bön, textläsning och sång. Därefter äter man soppa tillsammans. Här är även Maria Gometz engagerad.
Efterhand har de utvecklat fredsbönen och lagt till andra oroshärdar. Man märker att världsläget engagerar gruppen.
– Det är förtvivlat. Man känner en sådan vrede helt enkelt. När det är krig som orsakas av att människor sätter i gång det. Man blir heligt förbannad, säger Helena Nilsson.
– Det är så fruktansvärt sorgligt med alla oskyldiga, alla barn, som bara råkar befinna sig på de ställena, säger Maria Gometz.
Lars Redegard lyfter fram hur motigt det är att se någon ljusning i världen idag.
– Det är kyrkans uppgift att komma med hopp. Genom bönen kan kyrkan visa på hoppet, säger han.
Inger Lindberg tycker det är svårt att känna hopp med alla våldsamheter och konflikter som pågår.
Vi ber för folket i Ukraina, för alla som drabbas av våldet, för dem som sörjer någon de förlorat, för alla som tvingas att strida, för alla som fruktar för sina och sina näras liv.
För dem som saknar mat, vatten och sjukvård.
Och för alla som är på flykt.
Särskilt ber vi för barnen.
Vi ber för dem som har makten att styra utvecklingen, om besinning och mod att tro och handla för fred och rättvisa.
Herre, hör vår bön.
Och låt vårt rop komma inför dig.
– Men hopp är inte en känsla. På ett ytligt plan är det svårt att tro på förändring, men på ett djupare plan så måste vi tro på det.
Inger Lindberg hade önskat att kyrkan hade pratat mer om de här frågorna och att det var fredsböner överallt.
– Bön förändrar, men hur det går till är ett mysterium. Vi är uppmanade att be, och då får vi göra det fast vi inte förstår, säger hon. Och fredsbönen i Mårdaklev fortsätter.
– Vi kommer inte att kunna sluta. Vi kan inte sluta be. Vi får åka hit i färdtjänst, säger Inger Lindberg och skrattar till.
– Vi måste fortsätta, säger Katarina Redegard.
Text och foto: Maria Lokrantz
Bönen är en solidaritetshandling – ett sätt att bära varandras bördor, säger Inger Lindberg.
Skymningsljus vid Mårdaklevs kyrka
Solrosor är Ukrainas nationalblomma.
Ljuset lyser i mörkret.
Katarina Redegard, Helena Nilsson, Inger Lindberg, och Lars Redegard ber vid ljusbäraren utanför Mårdaklevs kyrka
Bakom många av vår tids stora utmaningar finns frågan om hopp. Vad får vi hoppas på när det finns anledning att frukta att våra barn eller barnbarn får det sämre än de flesta av oss har haft det under vår livstid? När det finns stor osäkerhet om hur krig och konflikter utvecklas? När vi inte vet om AI ger oss något av ett himmelrike på jorden eller för oss till avgrundens brant? Och så går det att fortsätta att undra om pandemier, minskande biologisk mångfald och klimatförändringar.
Frågan om hopp är större än funderingar kring känslor och stämningsläge. Om vi människor drivs av för mycket rädsla och för lite hopp blir vi nämligen farliga. Därför är frågan om hopp viktig och allvarlig.
”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”, skriver författaren till Första Petrusbrevet (3:15). Det står inte var beredd, utan var beredda ! Uppmaningen riktar sig inte till dig och mig som individer utan till oss tillsammans. Som döpta i kyrkans gemenskap – vuxna, barn och unga tillsammans – bärs vi av hopp. Grunden för hoppet är kraftfullt beskrivet av Olov Hartman i psalm 477 i vår psalmbok. När allt kommer omkring handlar det om tilliten till att Jesus Kristus har övervunnit ondska och död.
Eftersom Gud gav sin ende Son inte för att rädda någon kyrka eller ett speciellt folk eller en specifik kultur, utan för att rädda världen (Joh 3:16–17) är det kristna hoppet aldrig ett hopp enbart för kristna. Det är ett hopp för världen. Kristus kors står i alltets eller universums mitt, som vi sjunger i fastepsalmen 438, och hans utsträckta armar omfamnar hela skapelsen, inte bara den kristna kyrkan, inte bara mänskligheten.
Därför ska och kan vi vara beredda att svara för vårt hopp inför alla som undrar varför vi aldrig vill ge upp och hänge oss åt hopplöshet. Vi bärs av hopp och kan därför också bära det vidare till andra. Det fungerar lite som säkerhetsinstruktionerna på flyget: ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper andra. Se till att du andas in det som den heliga Anden ger dig, så kommer du att bli en välsignelse för andra.
Det betyder inte att kristna är unika supermän och superkvinnor med ett hopp som kan upprätthålla resten av världen. Men väl att vi har en uppgift att ta emot hoppets gåva, att tala med varandra om hoppet, odla det, vårda det, ge det vidare.
Vad utmärker då ett bärkraftigt hopp? Tre saker sticker ut för mig. För det första flyr inte hoppet från verkligheten. Det blundar inte
för det hemska, svåra och nattsvarta. Därför rymmer hoppet också vrede över de krafter som motsäger det sanna, det goda och det vackra . För att hoppet ska bära måste det kunna härbärgera vrede, frustration och sorg.
För det andra handlar hoppet om realism när det gäller våra mänskliga brister å ena sidan och våra möjligheter som Guds skapade medskapare å andra sidan. Vi människor har kraft och makt, vi är kreativa och kan åstadkomma stora ting. Samtidigt misslyckas vi, är svaga, sårbara och dödliga. Vi behöver förhålla oss klokt till både vår storhet och vår litenhet. Det kan vi kalla för ödmjukhet.
För det tredje, eftersom hopp är något annat än att passivt uthärda, kännetecknas hopp, tillsammans med vrede och ödmjukhet, också av mod . I de flesta situationer har vi fortfarande ett val, och vi kan välja en modigare väg.
När Greta Thunberg talade till världens ledare om klimatkrisens allvar sade hon: ”Jag vill inte att ni ska ha hopp. Jag vill att ni ska få panik!” Hon hade rätt i det att vi måste lyssna när alarmklockor ringer. Ett hopp som flyr
från verkligheten bär inte utan bedrar. Samtidigt ska vi inte fastna i panik. För panik leder antingen till förlamning eller till stressade överreaktioner och ytterst sällan till förnuftig handling. I stället kan vi odla och ge skäl för ett hopp som gör det möjligt att agera klokt och modigt.
Ju fler anledningar till pessimism som finns, desto klarare lyser hoppets kraft. Som troende människor kan vi alltid välja att stå på modets sida. Och lättare blir det om vi bildar nätverk och gör det tillsammans.
Tankarna fördjupas i Antjes bok Tio tankar för själens hunger, som gavs ut 2024.
Antje Jackelén Ärkebiskop emerita
– Svenska kyrkan för mig symboliserar tro, hopp och en stor gemenskap. Både som volontär och anställd skänker det mig en så stor glädje att få känna trygghet i ordet och nattvardsgemenskapen. Att för egen del få finnas i ett sammanhang där jag får näring till min tro och att också kunna bidra med mina gåvor i mötet med andra.
– Jag engagerar mig i Svenska kyrkan för att kyrkan är en så stor del i mitt liv och för att det verkligen är en sådan glädje i att få verka för Guds rike. Utöver att jag är engagerad i Svenska kyrkan så är jag musiker och drömmer om att kunna arbeta med musik i någon mån i framtiden. Tänk vilken bonus, att få hänga med Gud och utöva sin hobby på samma gång! Att få vara med och bygga Guds rike känns så meningsfullt och viktigt.
– Jag är kyrkvärd, och det är jätteroligt att vara aktiv i gudstjänstlivet. Uppdraget känns meningsfullt. Det började med att jag ville bli präst och behövde ett ideellt engagemang. Jag har även varit förtroendevald i församlingsrådet. Snart är jag klar med studierna och det ideella engagemanget har gett mig väldigt viktiga erfarenheter.
Det är en otippad stämning för att vara ett samverkans möte i det offentligas tjänst.
”Unga hittades döda – polisen varnar för fulknark”. Efter de rubrikerna har önskan om att hjälpas åt, att förebygga och förstå blivit en drivkraft. Drabbade och yrkesfolk samlas på lika villkor runt kyrkans bord. – Det ingår i mitt kall att leda sådana här processer, säger Johan Bonander, kyrkoherde i Fryksände pastorat.
Det fyller på med folk från alla håll, kaffekoppar delas ut och kakfat skickas runt. Parallellt med samverkansmötet i Torsby församlingshem är internationella tv-team på väg in och ortsbor köar för att skriva i kondoleansboken. Det är bara två dagar kvar till fotbollstränaren Svennis, Sven-Göran Erikssons, begravning och kyrkoherde Johan Bonander rör sig till synes obehindrat mellan uppgifterna.
– Välkomna, bra att vi är så många, hälsar han.
Runt bordet sitter representanter från socialtjänsten, primärvården, psykiatrin, familjecentralen, föreningen Suicide Zero och anhöriga. Det är bara polisen och räddningstjänsten som saknas. De brukar delta, men har förhinder i dag.
Det praktiska inför morgondagens föreläsning om suicid gås igenom. Läget verkar vara under kontroll. Det gäller även sinnesrogudstjänsten med ljuständning.
– Sedan då, vi behöver blicka framåt. Nästa seminarium, vad ska det handla om?
Separationer kanske. Johan får snurr på samtalet. Många tycker sig se hur föräldrar har svårt att kommunicera och att barnen hamnar i kläm.
– Hålla ihop eller separera – hur gör man så att det blir bra?
Sanna Nordlund är mitt i en vårdnadstvist. Hon kallar det ”ett helvete som till varje pris bör undvikas”.
– Barnen hamnar i sådan lojalitetskonflikt. De tar skada. Vi borde prata mer om det, tycker hon.
Marie-Louise Frandsen delar också med sig av personliga erfarenheter och berättar om barnen som är placerade i familjehem.
– Att ta hjälp av socialtjänsten för att klara sin situation är inget man ska känna skam för. Jag är ingen dålig förälder.
Familjecentralens Amelie Stodne och Marie Andersson bidrar med allmänna perspektiv och bekräftar bilden. Många unga familjer separerar. Insatser behövs.
– Fokus kanske ska vara på männen den här gången.
Bra då om det blir en torsdagskväll så att norgepapporna kan vara med, de som åker över gränsen för att jobba, som sticker på måndag morgon och kommer hem till en långhelg. I gränstrakterna är gruppen rätt stor.
– Hur kickar mannen in i familjen och vad gör han med den lediga tiden?
Den vardagsensamma mamman skapar sina rutiner och så dyker pappan upp och det blir kaos, gissar någon i gänget. Igenkänning och skratt blandas med allvar. Det är en otippad stämning för att vara ett samverkansmöte i det offentligas tjänst.
För att förstå vad som pågår i rummet behöver vi backa två år. På kort tid hade fem ungdomar i norra Värmland dött, alla med koppling till narkotika. Oron var stor och akut.
– Jag stötte jag på polischefen och kommunens säkerhetsansvarige på Coop. Sade att vi borde samverka kring det faktum att narkotika blivit allt vanligare, berättar Johan.
Önskan om att tillsammans höja kunskapsnivån och jobba förebyggande var stark.
– Kyrkan är en del av samhället, klart att frågorna angår oss, resonerade Johan och bjöd in till ett första möte.
Torsby kyrka blev nästan fullsatt vid samlingen i mars 2023. Foto: Morgan Bäckvall/NW T
Han har tidigare, innan han blev präst, arbetat inom socialtjänsten i Stockholm och har lång erfarenhet av både missbruksvård och projektledning. De senaste 19 åren har familjen bott i Östmark. Det lokala kontaktnätet är stort.
– Man träffas i mataffären, i skolan, på barnens aktiviteter – vi blir snabbfotade vid kriser.
Chefer från kommunen, regionen och polisen kom till mötet med Johan i januari 2023. De enades om att ordna en offentlig informationsträff om narkotika, datumet bestämdes till den 22 mars. Inbjudan gick ut till föräldrar via skolan men också till allmänheten. Platsen var församlingshemmet i Torsby.
När polischefen en vecka innan mötet gick ut i pressen och varnade för att det kunde finnas ”fulknark” i omlopp ökade engagemanget påtagligt.
Fem döda på kort tid. Vad höll på att hända i norra Värmland? Nyheten blev en snackis, många ville veta mer. Johan förstod att församlingshemmets stolar inte skulle räcka.
– Vi flyttade mötet till kyrkan. Den blev nästan fullsatt. Det var en kraftfull start, minns han.
Dagens möte runt bordet i församlingshemmet är en fortsättning på det som då drog igång. Den öppenhet och spontanitet som råder i rummet ska inte förväxlas med oordning. Här pågår ett strukturerat samarbete, men kanske med en ovanlig takhöjd.
– Jag är fokuserad på verkstad och vet vart jag vill komma, säger Johan. Och jag slarvar inte med förarbetet.
Innan varje möte avslutas är nästa föreläsning spikad och nytt datum för att ses satt. Sedan starten har sex olika ämnen tagits upp i offentliga föreläsningar och seminarier.
På det aktuella samverkansmötet deltog Nemanja Srdic, läkare på vårdcentralen i Torsby, Johan Bonander, kyrkoherde i Fryksände pastorat, Mimmi Adolfsson, ANDT-samordnare i Torsby kommun, Andrea Wassenberg, enhetschef för psykiatrin i Torsby, Marie-Louise Frandsen och Sanna Nordlund, föreningen Suicide Zero, Amelie Stodne och Marie Andersson, Familjecentralen i norra Värmland, samt Bittan Olsson, anhörig.
Från droger, ångest och suicid till information från socialtjänsten, bland annat om vad som händer då barn riskerar att fara illa. Även klimakteriet har platsat i föreläsningsserien.
Behoven har ringats in genom samtalen runt bordet.
– Att nå ut och få igång diskussionen är det viktigaste med vår samverkan. Under förra året nådde vi cirka 1500 personer och hittills i år runt 400.
Johan påminner om att ohälsotalen är höga i norra Värmland och att självmorden bland unga ökar. Samverkan och kontinuitet är livsviktigt för att förbättra situationen. Och att det inte bara är professionen - de som är anställda för att arbeta med problemen - som möts utan att också de som har egna personliga erfarenheter deltar.
– Det är inte så vanligt, säger MarieLouise. Först tänkte jag ”oj här sitter jag med chefen för psykiatrin”, men det känns rätt. Vi är här för att belysa samhällsproblem och jobba tillsammans för förändring.
Ju fler perspektiv som ryms, desto bredare och bättre blir det förebyggande arbetet, tror hon.
– Jag har inget att förlora på att dela mina erfarenheter. Om jag berättar min historia så kanske det hjälper någon annan.
Johan tycker det är en styrka att kyrkan får vara den plats där människor träffas på lika villkor.
– Att mötas vid samma bord är ett sätt att förvalta det kristna arvet, säger han.
Text och foto: Helena Söderqvist
»Kyrkan är en del av samhället, så det är ju klart att frågorna angår oss.«
Offentliga föreläsningar, seminarier och stödgrupper som Svenska kyrkan, Polisen, Torsby kommun och Region Värmland samverkat kring de senaste två åren:
• Informationsmöte: narkotika finns i hela samhället, även i Torsby.
• Använder ditt barn droger? Träffa andra vårdnadshavare i liknande situation.
• Ångest och droger, hur hänger det ihop?
• Socialtjänsten, en resurs då orken tryter.
• Den kvinnliga övergångsåldern, ett ouppmärksammat område i förändring.
• Suicidprevention, våga fråga, lyssna och agera.
Mimmi Adolfsson, ANDTsamordnare, lyssnar på Nemanja Srdic, läkare på vårdcentralen i Torsby.
När allsångshäftena plockas fram tar alla i och sjunger med i sångerna.
Svenska kyrkan Lilla Edet har, med stöd från
Socialstyrelsen, startat ett projekt för att motverka ensamhet bland äldre. Det har resulterat i en besöksgrupp, bestående av ideella medarbetare.
– Människorna i gruppen är som guldkorn. De gör så fina saker för ensamma äldre och det bästa är att de gör det med så mycket glädje, säger verksamhetsutvecklare Caroline Åberg.
Caroline Åberg är verksamhetsutvecklare i Svenska kyrkan Lilla Edet och den som ansvarar för besöksgruppsprojektet i församlingen. Bland annat utbildar hon och stöttar dem som är med i besöksgruppen. Gruppen växer hela tiden, fler och fler kontaktar henne och vill vara med. Alla ställer upp ideellt.
– Det är viktigt att det finns tydliga ramar. Vi utför till exempel inte hemtjänstens uppgifter och alla i gruppen har tystnadsplikt, säger hon.
Caroline parar ihop personer från gruppen med äldre som behöver stöd, utifrån intressen och önskemål, och hon är alltid med vid deras första möte. Vad de gör tillsammans beror på vilka behov som finns. Det kan handla att skjutsa någon till en mötesplats eller en gudstjänst, göra ett besök eller ringa och fråga hur det är.
– Behoven är väldigt olika och ensamhet ser inte lika ut för alla. Man kan känna sig ensam fast man har familj, säger Caroline.
Idag är det träff i kommunens lokal i centrum. De två långborden är fullsatta och sorlet stiger. Några ur besöksgruppen är med och hjälper till. Vid ett av borden sitter Merja Järvinen. Hon började redan förra hösten i besöksgruppen och har nu tre äldre personer som hon regelbundet stöttar. Oftast handlar det om skjuts till olika aktiviteter men också om besök. I somras gjorde de utflykter. Hon upplever att det finns ett stort behov och många som behöver stöd.
– Det är så givande för mig och det här uppdraget kom lägligt. Jag blev arbetsbefriad
från mitt jobb och har ett år kvar tills jag går i pension. Jag behövde något att göra, det kom som ett brev på posten, säger hon.
Alla hennes tre äldre bor på landsbygden utanför samhället Lilla Edet. De har både svårt att ta sig någonstans och bor ensamma i sina hus.
– Jag gör det här uppdraget som en medmänniska, säger hon och upprepar hur roligt och meningsfullt det är även för henne själv.
Kaffet är snart uppdrucket och sockerkakan som Kjell, en av deltagarna, har bakat, är slut. Allsångshäftena kommer fram. Christina Elfström Mellberg är nu pensionär men var tidigare kantor i församlingen. Nu ställer hon upp ideellt när det är musikinslag på träffarna.
– Musik öppnar upp, den skapar också minnen och känslor, säger hon.
Gamle Svarten är en av de första låtarna som önskas. Sedan börjar musikkrysset. Caroline går runt mellan borden, ser till att alla har pennor och förklarar lite extra för någon som behöver det. Runt borden funderas det och några samarbetar. Frågorna handlar om allt från natur och kultur till historia och mellan varven blir det mera allsång. Det tas i ordentligt i Evert Taubes visor och i Drömmen om Elin.
När det är slut på både frågorna och allsången börjar några ur besöksgruppen att duka av. Lennart Helgesson är en av dem. Under en period för många år sedan när han själv behövde hjälp sökte han sig till församlingen på orten. Han fick hjälp, blev kvar och nu är han både kyrkvärd och en i besöksgruppen. Han trivs med att hjälpa andra.
– Det är fantastiskt. Jag har fått nya vänner och jag känner att jag fått en större mening med livet, säger han.
Lidka Zawistowska är ny i besöksgruppen. Snart kommer hon, tillsammans med Caroline, träffa en person hon hoppas det ska klicka med så att hon kan börja att hjälpa till.
– Kanske kan vi gå på bio tillsammans och ta promenader, säger hon.
Caroline fortsätter att aktivt berätta om besöksgruppen så fort hon får tillfälle. Hon knyter kontakter med kommunen och med olika föreningar i närområdet. Hon har blivit intervjuad i lokaltidningen och lagt lappar i brevlådorna. Det går inte att räkna med att alla äldre hittar dem via digitala kanaler.
– Vet man inte om att vi finns är det svårt att hitta oss, men vi jobbar med låga trösklar och uppdraget är viktigt, säger hon.
»Det finns många ensamma äldre.
Jag försöker tänka utanför boxen och tycker det är viktigt att kyrkan krokar arm med olika aktörer i samhället.«
– Tyvärr är behovet också stort, fortsätter Caroline. Det finns många ensamma äldre. Jag försöker tänka utanför boxen och tycker det är viktigt att kyrkan krokar arm med olika aktörer i samhället.
Ann-Christin Gustavsson är på väg att lämna dagens träff och kommer för att säga hej då. Hon har skjutsat hit en dam och ska nu köra hem henne igen, som en del i sitt uppdrag.
– Damen säger att jag är hennes ängel, säger hon och ser nästan generad ut. Det som är enkelt för någon kan vara oerhört betydelsefullt för någon annan. Besöksgruppen i Lilla Edet har blivit en winwin situation för många, där alla får ut något gott och förhoppningsvis känner sig alla lite mindre ensamma.
Text och foto: Tina Augustsson
• Besöksgruppen är ett projekt i Svenska kyrkan Lilla Edet som startade 2023.
• Bakgrunden är ett stöd som församlingen beviljats av Socialstyrelsen för att motverka ensamhet bland äldre.
• Alla i gruppen arbetar ideellt. De ska vara minst 18 år och dela Svenska kyrkans värderingar om allas lika värde.
• De som får hjälp är 62 år och äldre.
• Pastoratet har skickat in en ny ansökan till Socialstyrelsen för att förlänga projektet.
Caroline Åberg med ett gång från besöksgruppen: Lennart Helgesson, Lidka Zawistowska, Ann-Christin Gustavsson och Merja Järvinen.
Jag är din bäbis och du är min mamma. Den lilla flickan kryper djupt in i Saras famn och har snart sällskap av en hel klunga små barn. Alla vill sitta nära, så nära som det bara går.
Sara förstår inte vad den lilla flickan säger och flickan förstår inte vad Sara säger. Ändå förstår de varandra. ”Jag är din bäbis och du är min mamma”.
När det är brist på allt, på arbete, på bostad, på mat, på kläder, på allt som hör till det vi kallar ett normalt liv, blir till sist också känslor en bristvara. Så den lilla flickan tar för sig när hon får chansen. ”Jag är din bäbis och du är min mamma”.
När Sara och jag Gert, vi som skriver den här krönikan, 2016 kom till ”Olympiabyn” i den rumänska staden Roman vid gränsen till Ukraina, blev vi stående på en smutsig grusplan framför fyra gigantiska ladugårdar i betong. I dag åtta år senare sitter chocken av att möta hopplöshet kvar i minnet.
När vi kom hem skrev Gert i boken En slant i muggen och sedan? : ”Olympiabyn är ett namn skrivet med den svartaste galghumor som bläck. I fyra gigantiska kommunala, före detta kreatursstallar i betong, har staden Roman i norra Rumänien utlämnat 900 utfattiga romer till ett liv i bottenlöst elände, utslängda på ett skräpigt och lerigt fält, grannar med ett förfallet
sockerbruk. Ett bås per familj, fyra vattenkranar per ladugård, inga toaletter.”
Vi ingick i en grupp från Svenska kyrkan som hade rest till Rumänien för att se och lära. Hemma i Sverige satt det fattiga rumänska romer och tiggde framför i stort sett varje affär. Sympati och medkänsla ersattes allt mer av upprörda kommentarer och konspirationsteorier. Vad gör de här? Varför arbetar de inte istället? Vem tar hand om deras barn? Det är säkert organiserad brottslighet och människohandel. Rika romer skickar ut fattiga romer för att tigga åt sig.
De undersökningar som gjordes visade att romerna reste till Sverige i familjegrupper och tiggde för att klara livhanken åt sig själva och familjen där hemma. Men fakta värjer sig med svårighet mot fördomar och undanflykter.
I Roman skulle vi se med egna ögon, besöka ett socialt projekt delfinansierat av Svenska kyrkan där en grupp franciskanerbröder arbetar med romska barn. Vi ville också samla material till en bok som kom att heta En slant i muggen och sedan?. Kanske kom vi också för att söka svar på en då mycket omdiskuterad fråga: Vad är bäst, att hjälpa med en slant i Sverige eller att ge till en organisation på plats i Rumänien?
Vi kom snabbt fram till att det bästa är att göra både och. Det är inte rimligt att låta människor gå hungriga i väntan på bättre villkor.
Från Olympiabyn for vi direkt till franciskanerbrödernas sociala center och en omvänd chock. Ett paradis på jorden med förskola och skola, barnbespisning och grönskande lekplats. Brödernas filosofi är enkel. Utan skola har romska barn ingen framtid. Fattigdomen och utanförskapet kommer att gå i arv. Alltså gäller det att se till att barnen går i skolan. 2016 var det varken enkelt eller självklart, eftersom romer i Rumänien även diskrimineras i skolan.
När vi kom hem skrev vi boken, med intryck och försök till goda råd. Hur hjälper man bäst om man möter tiggande romer och vill hjälpa? Men vi ville också försöka bidra ekonomiskt till brödernas arbete. Det blev försäljning av lavendelpåsar och lavendelolja producerade av några av barnens föräldrar i brödernas handelsträdgård. Föreningen Hope for Roman startades och började samla in
pengar. Det har gått ganska bra. Fram till i dag har vi bidragit med nästan 600 000 kronor till brödernas arbete.
Nu har det gått åtta år och mycket har hänt. EU satsar pengar och pressar den rumänska regeringen att göra något åt den romska fattigdomen. När Sara nyligen var på återbesök kom hon tillbaka fylld av hopp. Hälften av invånarna i Olympiabyn har fått nya bostäder. Två av ladugårdarna står tomma. De andra två har snyggats till. Flertalet barn går i den kommunala skolan, många föräldrar har fått jobb.
Det är en stor glädje att ha bidragit. En glädje och ett hopp som vi vill skicka vidare till alla som på olika sätt har hjälpt oss att hjälpa barnen i Olympiabyn till en bättre framtid. Tack!
Gert Gelotte Författare, journalist
Sara Ivarsson Diakon Sjukhuskyrkan Mölndal
Sandra Lindberg och Lars Tanner tycker båda att processen som gett Regnbågsnyckeln varit nyttig för pastoratet. Men arbetet har egentligen bara börjat, tycker de.
I september fick Kristinehamns pastorat Regnbågsnyckeln, Svenska kyrkans HBTQ-märkning. Under ett halvårs tid har både förtroendevalda och personal arbetat tillsammans i studiecirklar för att utvecklas inom områden som inkludering och öppenhet. – Nyckeln öppnar nya vägar till förståelse. Men det får inte sluta där, säger kyrkorådsledamoten Lars Tanner.
Iförsamlingshemmet i Kristinehamn råder full aktivitet. Skratt och prat fyller kafédelen med liv. En stor grupp konfirmander är på väg ut mot kyrkan, och samtidigt börjar äldre ungdomar att ramla in för sin kvällsaktivitet. Kristinehamns pastorat har ungefär 100 konfirmander och många som väljer att fortsätta engagemanget genom Unga ledar-utbildningen. Dessutom börjar ikväll en ny verksamhet som ska ha ännu mer fokus på ”Gud och tro” som pedagogen Anna Pollack beskriver det.
– Att vi har så många konfirmander, och att många dessutom väljer att hänga kvar här när de blir äldre, det tror jag beror på att vi lyckas skapa en plats som är deras. Vi visar på Jesus i handling, i mötet med människor, och det märker ungdomarna, säger hon.
På borden i församlingshemmets kafé finns små regnbågsflaggor. Och på väggen hänger en regnbågsnyckel som manifesterar att pastoratet just genomgått Svenska kyrkans process för HBTQ-märkning.
Vid ett av borden sitter kyrkorådsrepresentanterna Lars Tanner (POSK) och Sandra Lindberg (S).
– Vi har många unga som är aktiva i församlingen här. Ofta tror jag att de unga och ungdomsledare kan visa vägen framåt. Men vi äldre behöver ta efter och inspireras, säger Lars när vi inleder samtalet om Regnbågsnyckeln
– Stora förändringar tar tid, men man måste börja någonstans, fyller Sandra i.
»Under
tiden man arbetar med Regnbågsnyckeln får alla lära sig nytt, och fundera över frågor som både kan vara
svåra och jobbiga.«
Regnbågsnyckeln är en hbtq-märkning som visar att förtroendevalda och medarbetare i en församling genomgått en process för en mer inkluderande kyrka och har viljan att arbeta aktivt för mångfald och öppenhet. Processen består av utbildning, studiecirklar, visionsarbete och reflektion. Regnbågsnyckeln är utarbetad av Svenska kyrkan, Sensus och Riksförbundet EKHO och ägs av Sensus Studieförbund och Riksförbundet EKHO.
– Under tiden man arbetar med Regnbågsnyckeln får alla lära sig nytt, och fundera över frågor som både kan vara svåra och jobbiga. Jag tror att mycket av den rädsla som finns i de här frågorna bygger på okunskap och Regnbågsnyckeln kan kanske minska
intolerans genom att sprida kunskap, berättar Frida Amundsson, stiftskonsulent för Svenska Kyrkans Unga och HBTQI+ på Karlstads stift.
Varför ska Svenska kyrkan arbeta med en HBTQ-märkning, tycker du?
– Kyrkan står för kärlek. Vi ska stå på den minstas sida och kämpa för de utsatta. Många tar de här frågorna som en självklarhet, men tyvärr är det inte det i dagens samhälle. Därför är det viktigt att vi tydligt visar vad vi står för, och visar att alla är välkomna hos oss, säger Frida.
”För mig har frågor om mångfald och identitet aldrig varit någon big deal. Det har varit självklart. Ungdomar som kämpat med sin identitet, de har alltid funnits här. De finns här, och de ska känna sig hemma här”, säger Anna Pollack, pedagog i Kristinehamns pastorat.
Kristinehamns pastorats process att HBTQ-märkas har pågått i ungefär ett halvår. Kyrkorådet fattade beslut att pastoratet skulle genomföra den modell som leder fram till Regnbågsnyckeln. Sedan dess har både förtroendevalda och personal slutfört utbildningen i form av studiecirklar och en mångfaldsvision har arbetats fram. I materialet får deltagarna möta livsberättelser för att sedan reflektera och samtala utifrån dem. – Jag tycker att vi lärt oss att se med andra glasögon. Både genom de berättelser vi fått ta del av och genom diskussionerna. Att prata med varandra ger nya perspektiv. Vi är alla olika, med olika bakgrund och erfarenheter. Det tycker jag har varit nyttigt, säger Sandra.
– När man börjar prata om någonting, då väcks genast nya frågor. Man upptäcker sin egen brist på kunskap och kanske också brist på förståelse, säger Lars.
Plötsligt fylls församlingshemmet av matdoft när flera familjepizzor levereras, till ungdomarnas stora glädje. Den nya verksamheten för gymnasieåldern ska kicka igång med pizzakväll och filmvisning. I lokalen är stämningen uppsluppen och glad. Kanske är det pizzan som gör det, kanske är det något annat.
Anna Pollack beskriver det som att miljön i Kristinehamn under lång tid varit öppen och välkomnande. Och att Regnbågsnyckeln
kanske framför allt är en bekräftelse på attityder som funnits redan tidigare.
– Jag känner en stolthet över sammanhangen vi arbetar i. Men samtidigt känner jag en ilska och en frustration över att det inte är perfekt, och att arbete med normer och identitet behövs. Det här är grejer som borde vara självklara, säger Anna.
– Regnbågsnyckeln har såklart lett till att jag också fått upp ögonen för saker. Processen har förändrat mig, arbetsplatsen och församlingen till det bättre, fortsätter hon.
I sitt arbete möter hon ungdomar som ofta kan ha en skev bild av vad det innebär att vara kristen, och vad kyrkan står för i Sverige. I en global värld kan de unga möta röster, genom klipp och åsikter i sociala medier, som är fördomsfulla och intoleranta.
– Är det så här i Svenska kyrkan också, kan ungdomar fråga. Därför är det extra viktigt att vara tydlig och manifestera vår människosyn även konkret i rummet. Här är alla välkomna, och det ska märkas, säger Anna. Hon tycker också att Svenska kyrkan har en roll som innebär extra ansvar. Att församlingar behöver arbeta med normer, bemötande och inkludering på ett särskilt tydligt sätt. – Religion är speciellt. På något sätt är vi företrädare för något som inte går att säga emot: Gud. Därför är det så viktigt att hela tiden lyfta fram kärnan i budskapet. Varje människa Jesus mötte bekräftade han och lyfte. Jag tror inte att någon som träffade Jesus kände ”jag är fel”. Det måste vi visa på i allt vi gör, säger Anna.
I början av september tog Kristinehamns pastorat emot Regnbågsnyckeln, som ett bevis på att personal och förtroendevalda genomfört processmodellen som Svenska kyrkan, Sensus och Riksförbundet EKHO står bakom.
I september fick Kristinehamns pastorat ta emot Regnbågsnyckeln, som nu sitter tydligt på väggen i församlingshemmets kafé. Festmässan då det uppmärksammades innebar slutet på ett halvårs process. Men för medarbetarna är arbetet inte slut för det, snarare tvärtom.
– Fördomar och våra personliga åsikter påverkar hur vi bemöter människor, oavsett om vi vill det eller inte. Det måste vi fortsätta jobba med! Det får aldrig finnas minsta tvekan till att människor känner sig sedda och älskade här, säger Anna.
– Jag tycker att Regnbågsnyckeln snarare är en början än ett slut. Jag tror att vi behöver fortsätta fördjupa oss, och ha fler gemensamma träffar, säger Lars.
– Ja, ibland kanske man måste låta kunskapen sjunka in och återkomma till den för att den ska få verklig effekt. Arbetet tar aldrig slut, vi måste fortsätta och ta nya steg. Jag hoppas att vi fortsätter prata om normer och att Kristinehamns pastorat kan vara en plats där alla känner sig trygga och hemma, säger Sandra.
Text: Peter Pasalic Östborg
Foto: Øyvind Lund
Act Svenska kyrkan har lång erfarenhet av att jobba för internationell fred och rättvisa. Under en helg i oktober samlades många engagerade i Uppsala för att fira och inspireras för fortsatt arbete, både lokalt och internationellt.
Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.
Foto: Johan Wingborg
Jag vill vara förändringen jag vill se i världen!
Den unga Ageravolontärens engagerade röst och bild tonar fram på den stora duken över scenen till Göra skillnad 2024 - 150 år av engagemang. Drygt åttahundra människor från hela landet har kommit till Uppsala för två dagar av firande av Svenska kyrkans internationella engagemang. Med föreläsningar, inspirerande samtal, starka berättelser, gemenskap, sång och musik lyfts frågorna om medmänsklighet, hopp och internationell solidaritet.
– Det är viktigt att träffas och se att vi är många, konstaterar ärkebiskop Martin Modéus när vi stöter på varandra under en av mingelpauserna. Också i tider när mycket i världen ser ut att gå i fel riktning, så skapar vi hopp genom att verka tillsammans. Vi ber och ropar ut världens nöd inför Gud, och ber om kraft att ta vårt ansvar. Och vi går till handling.
– Det är en sorts hoppets arkitektur: gemenskap, ord, bön och handling.
Några av alla dem som gått samman för att åka till Uppsala är gruppen H.I.G.H i Härlanda församling, en hållbarhets- och internationell grupp. Vi möts när alla checkat in och fått sina namnbrickor.
– Vi har blivit en ganska stor internationell grupp i Härlanda, berättar prästen VT Carlheim, och drygt tio av oss kunde åka med till Uppsala. Vårt arbete hemma har vuxit mycket, med två marknader om året och söndagskvällar med angelägna föreläsare om hållbarhet, mission och internationella relationer. Alla intäkterna går oavkortat till Act Svenska kyrkan eller Bulongwa Childrens
Home, som är ett barnhem beläget i en mindre by i den sydvästra delen av Tanzania.
– Vi är många som engagerar oss, berättar Thor Ulnes, och det är roligt. Vi har olika åldrar och erfarenheter och det berikar.
Från Karlstads stift har det också kommit ideella och anställda till Uppsala. Korsväg möter bland annat stiftsdiakon Carina Norlén, diakon Eva Zakrismark och prästen Bengt Andersson. – Vi tycker att det är viktigt att också vi anställda engagerar oss, säger Bengt Andersson. Vi är ju vana vid de ideellas arbete, men frågorna kring miljö, hållbarhet och solidaritet är ju i högsta grad också våra frågor.
Göra Skillnad 2024 är välorganiserat och professionellt. Allt flyter på med viktiga och inspirerande samtal från scenen, mingelstunder och valbara seminarier. Här finns också internationella gäster, som berikar och ger olika perspektiv. Informationsmaterial och kampanjer från Act Svenska kyrkan visar tydligt på vilken skillnad bidrag och engagemang kan göra för de 300 olika projekten i 40 länder som Act samarbetar med. Men vad betyder då det internationella engagemanget för Svenska kyrkan själv?
– Det går inte att överskatta hur mycket det har betytt och betyder, menar Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift och ledamot i kyrkostyrelsens internationella råd.
– Att vi hela tiden blir påminda om att världen är så mycket större än Sverige, och att den kristna kyrkan är så mycket större än Svenska kyrkan. Det är viktigt att påminna sig, så vi inte blir för inåtvända och navelskådande, när vi diskuterar brudöverlämning och grafisk profil. De frågorna är
»Också
i tider när mycket i världen ser ut att gå i fel riktning, så skapar vi hopp genom att verka tillsammans. Vi ber och ropar ut världens nöd inför Gud, och ber om kraft att ta vårt ansvar.
Och vi går till handling.«
Ärkebiskop Martin Modéus
inte oviktiga, men vi måste få perspektiv och proportion. Vi måste tänka större, höja blicken. Vårt internationella engagemang och arbete hjälper oss att ha det större perspektivet. Vi behöver det alltmer nu när vi ser att högerextremismen växer liksom den snäva, dumma nationalism som försöker tuta i oss att vårt ansvar för vår medmänniska tar slut vid nationsgränsen.
Biskop Andreas får starka applåder när han talar tydligt från den stora scenen. Tydlig är också Erik Lysén, internationell chef för Act Svenska kyrkan, när han beskriver den starka oro som finns inför hela den stora reformagenda som nu görs för hela det svenska biståndet.
– Den nuvarande regeringen är tydlig med att man vill förändra biståndet i grunden och vill få synergier mellan biståndet och andra svenska intressen, förklarar Erik. Att lyfta fram svenska intressen är något helt nytt.
– Vi har haft 17 svenska biståndsorganisationer som får pengar från Sida, som kompletterar det vi själva samlar in. Om detta tillvägagångssätt har det funnits konsensus i 50 år. Vi hjälper till att förankra biståndstanken i folkdjupen och vi är duktiga på att nå många människor som lever i utsatta situationer. Det skulle vara helt ansvarslöst att säga upp avtalen redan till den sista december i år med våra samarbetspartners! Det har vi sagt till politikerna - de skulle hamna i total
Delar av gruppen HIGH från Härlanda: Linda Gyllensten, Birgitta Götborg, Thor Ulnes, Anders Götborg, Linda Lindblad, Annika Wallgren Bergman, Rebecka Åkerblom, VT Carlheim
Ett glatt gäng från Karlstads stift: Eva Zakrismark, Carina Norlén, och Bengt Andersson
Både Erik Lysén, internationell chef för Act Svenska kyrkan och biskop Andreas Holmberg får starka applåder för sitt engagemang från den fullsatta aulan.
limbo. Nu har man lyssnat och förlänger avtalen till 30 september nästa år.
Just nu befinner sig biståndsorganisationerna mitt i en otroligt komplicerad process. Fler ska få stöd, vilket innebär mindre pengar per organisation och därmed mindre pengar till samarbetspartners runt om i världen. – Vi räknar på ett scenario där vi kommer tappa 50 procent av SIDA-finansieringen.
Dock kan vi se att det gemensamma påverkansarbetet som vi gör, genom alla engagerade i våra församlingar, enskilda medarbetare, internationella rådet och kyrkokansliet har haft effekt på politikerna. – Vårt hopp för framtiden ligger i det vi gör tillsammans, konstaterar Martin Modéus. Det manifesteras i ett av de sista seminarierna om kommande insamlingar, bland annat en ny julkampanj med budskapet ”Sprid ljus i mörkret!”. Där presenteras många idéer för hur insamlingen kan gå till lokalt, med allt från ljusmanifestationer, receptsamlingar
från församlingens soppluncher till konserter där även hembakat kan säljas.
Två av seminarierna under helgen handlar om sånger. Karin Eklundh, född i Göteborg och förbundsdirektör för Sveriges körförbund, berättar om sångskatten av glädje och gemenskap vi kan ösa ur. Hon minns när hon fick vara försångare med sin grupp Fjedur när Nelson Mandela, några månader efter sin frigivning 1990, kom till Uppsala domkyrka. De sjöng:
Thuma mina, Thuma mina Thuma mina, Somandla. Herre sänd mig, Herre sänd mig, Herre sänd mig, sänd mig Gud.
– Just så känns det, konstaterar Irene Leonardsson från Ljungskile efter den avslutande mässan i Uppsala domkyrka. Nu vill vi åka hem och sätta fart!
Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronson
Även när världen är full av mörker finns sångerna med glädje och gemenskap.
Karin Eklundh, född i Göteborg och förbundsdirektör för Sveriges körförbund ledde det fullsatta seminariet ”Sånger som berör”.
Göra skillnad 2024 avslutades med högmässa i Uppsala domkyrka.
Det finns få saker som väcker en så härlig känsla som när man får en inbjudan till fest. Det är en känsla av förväntan som smyger sig på redan när inbjudan öppnas. Festen är en plats där vi får möjlighet att mötas och kanske är det just därför den känns som en present – både för den som blir bjuden och för den som bjuder in.
Jag minns en alldeles särskild festinbjudan. Det var våren innan jag skulle börja första klass och fritidshemmet jag skulle börja på bjöd in till kalas för oss nya. Jag skulle få möta de stora barnen! När dagen var kommen flätade mamma mitt hår och satte upp i margaretaflätor, jag bar en vit blus med spetskrage under de blå hängselbyxorna i manchester och på fötterna lite för hårda lackskor med slejf. Glad i hågen traskade jag iväg till områdets gemensamhetslokal med en vinylskiva under armen. Jag minns inte så mycket av själva festen, men jag minns än idag, 46 år senare, känslan av att vara bjuden och pirret på väg till kalaset.
En fest är mer än bara en mötesplats. Det är en påminnelse om att vi är en del av något större, att vi är många tillsammans.
För den som bjuder in till fest finns en annan sorts glädje. Det är ett tillfälle att öppna sina dörrar och välkomna andra in i en gemensam upplevelse. Att planera festen är som att förbereda en present – varje liten
detalj, från val av musik till dekorationer, är en del av paketet. Man ser framför sig hur gästerna kommer att skratta och sjunga, hur samtalen flyter och hur banden mellan människor stärks. Det är en handling av generositet och kärlek, att samla människor och skapa en miljö där alla känner sig välkomna.
När man själv blir bjuden på fest finns en liknande glädje. Det är inte bara spänningen inför festen – Vilka kommer vara där? Vad ska vi prata om? Vad ska jag ha på mig? –utan också en känsla av att vara utvald.
Någon har tänkt på just dig, och vill att du ska vara en del av något speciellt. Du är uppskattad! Det skapar en värme som sträcker sig långt bortom själva festdagen. Och såklart, minnena som skapas blir något att bära med sig, något att återvända till när vardagarna känns lite gråare.
Fester är speciella av många anledningar, men det är just mötet mellan människor som är kärnan. I en värld som ofta snurrar för fort, där vi ibland glömmer bort att stanna upp och se varandra, blir festen ett andrum. Det är här vi kan sitta ned med människor vi kanske inte alltid har tid att prata med, dela erfarenheter, skratta och kanske till och med sjunga tillsammans. Vardagen kan vara fylld av ansvar och förpliktelser, och festen blir då en påminnelse om varför vi gör det vi gör. Att det finns ett större syfte, men också att det finns tid att stanna upp och njuta av frukterna av sitt arbete.
Precis då längtan efter vår är som starkast, då dagarna står och tippar mellan vinter och vår, då bjuder Göteborgs stift, biskop Susanne och stiftsstyrelsen in alla i stiftet till en festdag på temat Vänd mot Guds framtid Hela Göteborgs stift, från Strömstad i norr till Laholm i söder, samlas för en heldag med inspiration, energi och spännande nya möten.
För dig som är intresserad och engagerad i kyrkan blir detta en möjlighet att få påfyllning och delta i gemenskap över församlings- och åldersgränser. En heldag med program och utbyte som ger dig inspiration att bära med dig in i vardagen.
En aspekt av fest är att den är till för alla, och alla bidrar med något – om så bara sin närvaro. Festen rymmer oss alla, och det är just i mångfalden av människor som glädjen finns. Vi möts inte bara som individer, utan som delar av ett större sammanhang, där alla har en viktig roll att spela.
Så nästa gång du får en inbjudan till fest –eller själv bjuder in – minns att det inte bara handlar om en dag. Det handlar om att ge och få, om att möta varandra och om att tillsammans skapa något som varar längre än timmarna på festtorget. Festen är en gåva, och den bästa sortens gåva är den som delas med andra.
Cecilia Nyholm Enhetschef församlingsutveckling Göteborgs stift
– För att jag vill påverka och ta ansvar. Jag vill att kyrkan ska vara en plats för glädje och gemenskap. För goda möten, lugn och ro, och verksamhet som människor vill ha. Vi måste våga släppa det gamla och prova nya idéer. Jag hoppas att jag som förtroendevald kan påverka andra med mitt engagemang.
– I Svenska kyrkan får jag växa i mig själv och i tro. I möten med andra människor finns utrymme för samtal om Gud och om livet, och vi får dela gemenskap i bön. Jag får också känna att jag bidrar, om det så är genom att vara en engagerad kördeltagare, hjälpa till i ungdomsgruppen eller fatta beslut och planera aktiviteter med Svenska Kyrkans Unga.
– Vår kyrka och min församling betyder mycket för mig personligen, så mycket att den blivit mitt andra hem. Här finner jag trygghet, gemenskap och en plats där min tro får växa. Det diakonala arbetet fungerar väl. Vilken förmån att få glädja andra. I gudstjänsten upplever jag att Jesus Kristus finns i vår mitt. Detta är gott för både själ och hjärta.
Stiftsstyrelseledamöterna Hanna och Karl-Gustav i Göteborg kombinerar sin personliga tro med strategiarbete och protokoll.
Det är fantastiskt, såklart, att vara en ledamot av stiftsstyrelsen! För mig är det ett sätt att ta vara på mitt engagemang. Jag brinner ju för kyrkan! Jag tycker om att vara med och ta ansvar och arbeta med de övergripande frågorna.
Orden kommer från Hanna Broberg. Med sina 36 år är hon den yngsta ledamoten i Göteborgs stiftsstyrelse. Hon är lärare i en låg- och mellanstadieskola, bor i Västra Frölunda och sitter också i kyrkofullmäktige för Älvsborgs pastorat. Korsväg möter henne och stiftsstyrelses äldste ledamot K-G Melin, i Göteborgs domkyrka, en vacker, centralt belägen byggnad med många möjliga platser för fotografering och samtal.
– Jag håller med Hanna, även om det inte är mitt sätt att uttrycka mig, ler K-G Melin, 85 år. Han är i botten civilingenjör inom medicinsk teknik och har jobbat inom sjukvården, liksom med mycket annat under sitt långa liv. K-G är dessutom ledamot av kyrkofullmäktige och ersättare i kyrkorådet i Carl Johans pastorat. Också han tycker om att vara förtroendevald. Han började för ett tjugotal år sedan, när han bodde i Skara stift.
– Jag tyckte det lät spännande när jag fick frågan, eftersom jag har jobbat mycket ideellt i mitt liv. Det har också blivit en mognadsprocess för mig och uppdraget har hjälpt mig djupna i tron. Har Gud låtit mig bli så här gammal så tycker jag att jag ska betala tillbaka lite!
K-G, som står för Karl-Gustav, menar att kyrkan är viktig och spelar en stor roll. När hans hustru dog, blev han och hans familj bemötta på ett helt fantastiskt sätt av kyrkan.
– Som pensionär har man samlat på sig väldigt mycket yrkes- och livserfarenhet. Jag har till exempel varit förbundschef i en ideell förening. Den erfarenheten tänker jag att jag kan använda för kyrkan.
Tycker du att du kan påverka?
– Ja, det tycker jag, i stiftsstyrelsen men kanske framförallt i utskottsarbetet.
Hanna kan också förklara varför hon vill vara förtroendevald.
– Jag tror att jag som person, både som privatperson, som förtroendevald och i mitt yrke, har ganska lätt att systematisera, se ett mönster och se hur det hänger ihop. Det är nog därför som mitt engagemang kanaliseras på det här sättet. Det är inte så stor skillnad på att vara ideell och vara förtroendevald, tänker jag. Man har olika gåvor som kan användas för kyrkans väl.
Det är fint att se samstämmigheten mellan de båda, trots att de kommer från olika nomineringsgrupper. De visar lyhördhet och respekt för varandra.
Hanna, känner du också att du har spelat roll?
- Ja, absolut, vi har alla olika infallsvinklar som berikar. Stiftsstyrelsen med sina 14 ledamöter är ett mindre sammanhang än stiftsfullmäktiges 65 ledamöter, så allas röster får plats. Jag upplever att varje person spelar väldigt stor roll, att varje person blir lyssnad till.
K-G konstaterar att stiftsstyrelsen arbetar nära tjänstemännen, som bär kontinuiteten i
Hanna Broberg (ÖKA) och Karl-Gustav Melin (ViSK) representerar olika nomineringsgrupper men visar respekt och lyhördhet för varandra.
• Består av 15 personer. Biskopen är självskriven ordförande. Övriga ledamöter väljs av stiftsfullmäktige.
• Ska främja församlingslivet i stiftet.
• Behandlar frågor om kyrkliga val, indelning av församlingar, pastorat och kontrakt samt hur prästorganisationen ska vara i varje pastorat.
• Behandlar strukturbidrag, kyrkobyggnadsbidrag och kyrkoantikvarisk ersättning.
• Ledamöterna arvoderas för sitt jobb.
Yngst och äldst i stiftsstyrelsen. Det skiljer 50 år i ålder men engagemanget är lika stort.
verksamheten. Hos dem finns stor kunskap som styrelsen behöver.
Har ni tvingats fatta svåra beslut?
– Det finns beslut som vi tvingats fatta, berättar Hanna, som vi inte varit bekväma med. Ett exempel är när vi var tvungna att skära i budgeten. Vi tyckte inte att det fanns något i stiftets verksamhet som var dåligt, och behövdes tas bort. Vi var ändå tvungna att se över vad vi kunde plocka bort. Det är inte ärenden man vill ha, men ibland hamnar man i den situationen och då är det ändå bättre att vi kan påverka hur vi ska skära ned.
K-G tar upp problemet med minskande antal medlemmar och därmed minskande inkomster och dilemmat med att upprätthålla verksamheter eller behålla byggnader. – På stiftsnivå sitter vi ofta med stora budgetfrågor och verksamhetsplanering som
känns väldigt långt från verksamheten, säger Hanna. Men den försöker vi ständigt komma tillbaka till – vad kan vi göra som gagnar församlingarna, hur kan fler bli engagerade i kyrkan, vad kan vi göra för att hjälpa och stötta församlingarna …
Styrelsearbetet är inte bara protokoll och strategiarbete, det betonar både Hanna och K-G. Tron finns också med som en självklar del. Alla möten börjar med bön eller psalmsång, biskop Susanne talar inledningsvis och allt avslutas med välsignelsen.
Text och foto: Agneta Riddar
I 35 år har Jesper Svartvik arbetat med – och levt i –relationen mellan kristna och judar. Nu har han sammanfattat studierna i boken ”Vägen som är mödan värd”. – Det här är mitt sätt att beskriva den judisk-kristna relationen, säger författaren.
Jesper Svartvik, stiftsteolog i Karlstads stift, betonar två skäl till att relationen mellan judendom och kristendom är speciell.
Det första är att judar och kristna delar helig skrift.
– Varje gång kristna läser Gamla testamentet läser de samma texter som det judiska folket, säger Jesper. Att kristna är sammanflätade med den judiska traditionen är ett faktum, men vi behöver fundera över hur vi beskriver denna relation.
Det andra skälet är att kristna inte kan förstå Jesus utan att också förstå judendomen.
– Jesus var jude, och han levde i ett judiskt sammanhang. Om kristna vill försöka förstå honom och följa honom måste vi också fördjupa oss i hans historiska, kulturella och teologiska kontext, betonar Jesper.
Vägen som är mödan värd har underrubriken ”en handbok om judisk-kristna relationer”. Jesper berättar att den är tänkt att användas just som en handbok för vidare samtal, men att den går att läsa på olika sätt.
Somliga vill kanske läsa boken från pärm till pärm, andra vill läsa ett kapitel i taget och sedan reflektera över frågeställningarna tillsammans med andra.
Många vill förhoppningsvis ha boken nära skrivbordet och ofta återvända till den i studier och förberedelser.
– Det är en enormt viktig bok, säger biskop Sören Dalevi som svar på varför Karlstads stift gett Jesper Svartvik i uppdrag att skriva Vägen som är mödan värd.
– Jesper har genom ett helt liv inspirerat Svenska kyrkan att ta till sig den judiska traditionen. Jag hoppas att den här boken kommer kunna skapa förståelse och nya insikter både om oss själva och om den judiska traditionen.
Den förståelsen är kanske viktigare än någonsin. För ett drygt år sedan, i oktober 2023, förändrades läget i Israel och Palestina totalt. Hamas terrordåd och det efterföljande kriget med många olika stater och grupperingar som aktörer har lett fram till en förändrad värld. Det gör också att boken nu läses i en situation som är helt annorlunda än när arbetet påbörjades.
– Polariseringen är enorm, både i samhället i stort och inom Svenska kyrkan. Att reflektera över frågor som rör relationer mellan religiösa traditioner och att samtala med människor av annan tro är kanske viktigare nu än någonsin tidigare, säger Jesper.
– Samtidigt är det tydligt att ett bokprojekt om förbättrade interreligiösa relationer i dag kan vara så ifrågasatt av vissa att vi kan behöva tänka igenom säkerhetsfrågor. Det säger ju något om hur världen ser ut.
»Att
reflektera över frågor som rör relationer mellan religiösa traditioner och att samtala med människor av annan tro är kanske viktigare nu än någonsin tidigare«
Vad ska man som kristen tänka på i relationen till judendomen?
– Jag tycker att kristna ska närma sig den judiska traditionen med tacksamhet, försiktighet och nyfikenhet, säger Jesper. Med tacksamhet därför att det judiska folket bar Bibelns berättelser i hundratals år innan de nådde de kristna. Med försiktighet därför att vi kristna inte vet så mycket som vi kanske tror.
Genom historien har kristna uttryckt sig på sätt som har medfört att många judar har farit väldigt illa. Och till sist med nyfikenhet: Att upptäcka den judiska traditionen har gett mig otroligt mycket, det mötet har inspirerar till nya tankebanor och har gett mig nya perspektiv på min kristna tro, avslutar Jesper Svartvik.
Text: Peter Pasalic Östborg Foto: Rebecca Monsen, Peter Pasalic Östborg
Det finns en spridd missuppfattning bland kristna att Nya testamentets huvuduppgift skulle vara att korrigera något felaktigt i Gamla testamentet, att Jesu viktigaste ärende skulle vara att upphäva dessa skrifter. Egentligen är det ju en ganska märklig missuppfattning, särskilt med tanke på Bergspredikans ord: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17).
Denna missuppfattning skymmer det faktum att de gammaltestamentliga skrifterna förkunnar ett revolutionerande budskap som möter läsaren redan i Bibelns allra första kapitel: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne” (1 Mos 1:27).
I en värld av hierarkier betonas här inte att regenter och präster per definition skulle stå närmare Gud än alldeles vanliga människor. I omvärlden var det inte ovanligt att en
särskild person ansågs vara en gudomlig avbild, till exempel betyder den egyptiske regenten Tutanchamons namn ”den levande guden Amons avbild”. Men det revolutionerande i bibeltexterna är att varje människa skulle ha en sådan gudslikhet, oberoende av bakgrund eller uppdrag. Det hebreiska uttrycket be-tselem Elohim (”till Guds bild”) är alltså ett egalitärt begrepp eftersom det åsyftar alla människor. Med denna grundton ringande i våra öron går det att finna tre fundamentala tankegångar i bibeltexterna.
För det första är det tydligt att det är hela folket som står i centrum. Uttåget ur Egypten handlar inte bara om att undgå utan även om att undfå, inte bara om att befrias från slaveriet – det destruktiva tjänandet – utan även om möjligheten att vända sig till Israels Gud – den livsbejakande guds-tjänsten. Mose inte bara leder folket från slaveri; han för
dem även till Sinai där han å folkets vägnar mottar de två stentavlorna. Det betonas att det är hela folket som är mottagare av detta uppdrag: ”ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig” (2 Mos 19:6). Med hävdvunnen kristen terminologi skulle vi kunna säga att det är här som det allmänna prästadömet utropas – eftersom alla kollektivt blir bärare av uppenbarelsen och de, när de får detta uppdrag, gemensamt kallas mamlekhet kohanim (”ett rike av präster”).
För det andra är det också påtagligt att texterna faktiskt begränsar ledarskapets makt. I boken Created Equal: How the Bible Broke with Ancient Political Thought betonar
Joshua A. Berman att Gamla testamentets regler för politiskt och religiöst ledarskap sannerligen inte är någon önskedröm. I till exempel 5 Mos 17:14–20 föreskrivs att regenten inte får köpa många hästar (och i synnerhet inte om folket skulle fara illa på grund av dessa vidlyftiga inköp), inte ha många hustrur och inte samla särskilt mycket guld och silver. I stället ska kungen låta göra en personlig avskrift av lagen – här åsyftas troligen Femte Moseboken – och han ska läsa denna text i alla sina dagar så att han lär sig att frukta Herren och hålla alla dess bud för att inte förhäva sig över folket.
Även prästernas inflytande begränsas: de är framför allt folkets tjänare eftersom de
ansvarar för guds-tjänsten. Än i dag är det judiska prästerskapets huvuduppgift att välsigna hela folket. De som heter till exempel Cohen, Kahn och Katz läser i gudstjänsten den aronitiska välsignelsen. Deras arbetsbeskrivning finner vi i 4 Mos 6:23. ”Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk.”
Vid en internationell jämförelse kan vi nog konstatera att prästernas tjänsteförmåner torde vara de sämsta för dem som skulle följa buden i Skriften, till exempel 5 Mos 18:1–2. ”De levitiska prästerna, hela Levis stam, skall till skillnad från de andra israeliterna inte få någon andel eller egendom. De skall leva av Herrens eldoffer och hans egendom.”
En fundamental tankegång i bibeltexterna –inte minst i Femte Moseboken – är alltså att ledarskapets makt måste begränsas.
För det tredje är det viktigt att notera texternas betydelse. Att boktryckarkonsten var av avgörande betydelse för reformationens spridning är välkänt. Det sägs att trettio böcker av Martin Luther såldes i mer än 300 000 exemplar under tre års tid! Även i de gammaltestamentliga texterna spelar läsandet en viktig roll. Det finns säkert ett samband mellan detta faktum och alfabetets genomslag på 700-talet f. Kr. Betydelsen av alfabetets användning anar vi alltför sällan, för att parafrasera Alf Henriksons barnbok. Berman uppskattar att analfabetismen i det antika Egypten kan ha uppgått till 99 %. Det
är svårt att avgöra hur många i Israels folk som kunde läsa, men en fingervisning får vi i Jes 29:11–12.
För er har all profetia blivit som orden i en förseglad bokrulle: ger man den till en som är läskunnig [jodea’ sefer] och ber honom läsa, så svarar han: ”Det kan jag inte, den är förseglad.” Och ger man den till en som inte är läskunnig [asher lo jada’ sefer] och ber honom läsa, så svarar han: ”Jag kan inte läsa.”
Det var för profeten lika självklart att det fanns en utbredd läskunnighet som att det förekom analfabetism – eftersom de läskunniga i denna utsaga var tillräckligt många för att kunna utgöra en av två grupper i folket. En motiverande faktor för den svenska folkskolans tillblivelse var att Luthers katekes skulle kunna läsas av alla. Likaså har bibeltexternas betydelse varit av avgörande betydelse för läskonstens utbredande inom judenheten. Och de som inte kunde läsa skulle i alla fall få höra budskapet (5 Mos 31:10–12).
Och Mose gav dem dessa anvisningar: ”Vart sjunde år, vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret, vid lövhyddohögtiden, då hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra den. Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er Gud, och troget följa allt som står i denna lag.”
Det hebreiska verbet ”att läsa” (li-qro) betyder också ”att säga någonting högt” (jfr de svenska orden ”läsa” och ”föreläsa”). Det står i 2 Mos 24:7.
”Så tog han förbundsakten och läste upp [wa-jiqra] den för folket.”
Ordagrant lyder därefter folkets svar:
”Allt som Herren har sagt vill vi göra och [sedan vill vi fortsätta] höra [na’aseh we-nishma’]”.
Att läsa texterna, att studera dem och att tilllämpa dem i det egna livet var – och är – hela folkets uppgift. Därför är folkets läskunnighet viktig och därför finns det ett samband mellan texter och det allmänna prästadömet. Dessa tre iakttagelser – hela folkets uppdrag, begränsningen av ledarskapets makt och texternas betydelse – kan vara en hjälp för oss när ämnet för Korsväg är gemensamma krafter.
På ett särskilt område är avståndet mellan texternas ”då” och vårt ”nu” särskilt påtagligt: det manscentrerade språket i bibeltexterna. Det skulle dröja länge innan jämställdhet sakteligen började slå igenom i samhället. I till exempel Frankrike röstade kvinnor för första gången så sent som 1945. Men rösträtt för såväl män som kvinnor ser vi inte som ett upphävande av revolutionens motto (”frihet, jämlikhet och broderskap”) utan en sentida uppfyllelse av fraternité. Likaså var Jesu budskap inte en kontrastering av de gammaltestamentliga texterna, utan en konkretisering av dem. Han kom inte för att inhibera utan för att inkarnera
Jesper Svartvik Präst, forskare, författare, stiftsteolog Karlstads stift
Boken om Partille kyrka
Marie Hjalmarsson
Engelke, Diana Olausson Öberg m fl
Partille hembygdsförening
Som kyrk- och bokintresserad tog jag mig an Boken om Partille kyrka med stort intresse. De flesta kyrkböcker i bokhyllan är av äldre datum. Intressanta, men skiftande i omfång och innehåll.
Upprinnelsen till boken var fyndet av arkivkartonger i kommunarkivet, med halvfärdiga manus, texter och anteckningar om Partille kyrka, som Ebbe Nemby lämnat efter sig. Dessutom fanns Sune Öhmans manus till en kyrkogårds- och gravinventering. Med anhörigas godkännande tog sig eldsjälar från hembygdsförening och församling an att redigera och komplettera materialet med både text och bild. Arbetet har resulterat i en läsvärd och innehållsrik bok, tilltalande formgiven med ett rikt bildmaterial.
Förutom att beskriva Partille kyrka genom tiderna och presentera gravplatser med personer bakom gravvårdarna ger boken en bred bild av kyrka och kyrkoliv i Partille. Läsvärt är också kapitlet ”Tro och liv i Kyrkan”, om symbolik, kyrkoår och kyrkliga högtider. Vi får även veta att det runt förra sekelskiftet fanns planer på att bygga en ny kyrka i Partille. Kyrkostämman avsatte medel och tillsatte en kommitté som tog fram skiss och kostnadsförslag, men 1920 avskrevs planerna och i stället renoverades den gamla kyrkan. Det beslutet tror jag att det inte bara är partilleborna som idag är glada över!
De som gjort boken förenas i ett brinnande intresse för Partille kyrka. Det märks! Kanske kan boken också inspirera andra församlingar som funderar kring en ny kyrkobeskrivning eller bok om sin kyrka och församling.
Torgny Lindén
En oväntad glänta
Tankar om hälsa och existens
Anders Rosengren
Bokförlaget Korpen
Anders Rosengrens bok är en intressant samling av reflektioner kring en rad poeter och skönlitterära författare, där han lyfter fram olika aspekter av existentiell hälsa och hur viktigt det är med eftertanke, andakt och bön. Rosengren menar att i Tranströmers diktvärld träder det gudomliga fram i mötet med andra när vi släpper garden och verkligen ser varandra. Han menar också att Tranströmers andlighet inte handlar om att slappna av för att finna sig själv utan att hans dikter är ytterst världstillvända. I dem finns en öppen blick för människor och de små krypen i naturen som pekar mot ett större sammanhang som binder oss samman. Rosengren tolkar i boken även texter av bland annat Jon Fosse, Teresa av Avila och Dag Hammarskjöld.
Anders Rosengren är läkare, medicine doktor och professor i molekylär medicin vid Göteborgs universitet. Hans forskning spänner från detaljerad grundforskning till levnadsvanor och hälsobeteende. År 2010 gjorde han ett stort genombrott med en upptäckt som gör den första kopplingen på molekylnivå mellan stress och typ 2-diabetes.
Varje år får vi många böcker om hälsa som förslag till Se människan-scenen, men de har inte haft denna koppling som Rosengren gör, mellan naturvetenskap, humaniora och teologi. Han visar tydligt att det inte finns någon motsättning mellan naturvetenskap och kristen tro. Boken har ett fickformat som lämpar sig att ha med sig på resor och vandringar. Det är en form av andaktsbok som tar fasta på hela människan och hela vårt liv.
Mikael Ringlander
Tio tankar för
själens hunger
Antje Jackelén
Romanus & Selling
Antje, med sin digra kunskap och stora erfarenhet, har tagit sig an frågan om vad som behövs för att mätta själens hunger. Ett meningsfullt liv är mer än mat på bordet och tak över huvudet. Vad gör vi av tiden? Kan man förlåta allt? Hur klarar vi av kriser som covid på bästa sätt?
Med tio begrepp resonerar Antje om hur vi ska kunna stilla själens hunger: jag, tid, förnuft, Gud, ångest, avgrundskunskap, frihet, skam, försoning och hopp.
Under rubriken Jag tar hon upp begreppet Ubuntu, som användes av Sanningskommissionen i Sydafrika efter apartheid. Ubuntu handlar om hur radikalt sammanflätad tillvaron är. Förövarens mänsklighet är sammanflätad med offrets. I en ond handling förlorar båda sin mänsklighet. Ubuntu betyder att människan är människa genom andra människor. Detta i kontrast till René Descartes, jag tänker alltså finns JAG. I Ubuntu föregås jaget av ett vi. För 10 år sedan såg framtidsutsikterna bättre ut än idag med krig, konflikter, diktaturer och extremväder. Då kan det vara bra med ”avgrundskunskap”, enligt Antje, att ha kunskap om ondskan och dess väsen. En utmärkt guide är Job vars erfarenheter ligger mer än 2500 år tillbaka. Han drabbades av stora förluster av både barn och egendom. När vännerna kommer för att trösta säger de att allt är hans eget fel. Men Job ger aldrig upp sin tro och tillit på Gud och hoppet om upprättelse. Det faktum att det bara föds 1,5 barn per kvinna i Sverige idag vittnar ju om att det saknas framtidstro. Med Antjes bok kan man hitta hopp igen.
Gunilla Lindén
Hemlängtan –att gå den inre vägen
Patricia Tudor
Sandahl
Libris förlag
Föga anade väl den lilla Patricia Ann, när hon växte upp i Manchester i England, att hon skulle bli en välkänd och älskad författare i Sverige med tjugo utgivna böcker. Och dessutom utbildad psykolog, psykoterapeut, filosofie doktor i pedagogik och filosofie licentiat i sociologi.
Patricia Tudor-Sandahl har uppehållit sig kring existensiella frågor och om åldrandet. Efter att länge ha varit ateist återfann hon så småningom en tro och var i många år retreatledare. I hennes senaste bok Hemlängtan: att gå den inre vägen , återfinns bland annat texter från just retreater och pilgrimsvandringar.
– Jag hoppas att det jag skriver kan inspirera dig att skapa en plats för stillhet och begrundan, skriver hon i förordet.
Och till det finns mycket hjälp att få. Här finns texter om reflektion och eftertanke, konkreta förslag om hur och texter för att fortsätta utforska det inre livet.
För mig är det inte en bok som jag läser i ett sträck, från pärm till pärm, utan istället tar jag mig an en text - och vilar sedan i tanken.
”Våra ögon är öppna under bandagen”, står det i en av Tomas Tranströmers dikter. Vi kan lätta på bandaget när vi vill och släppa in mer ljus.
Vardagen rymmer så mycket som är gott om man ställer in sig på att se det. När man gör en vana av att se sig omkring med den tacksamhetens och förundrans ögon upptäcker man att dagarna får en ny lyster.
Agneta Riddar
Funktionen ”förtroendevald” har en lång historia i den kristna kyrkan. Redan på 400-talet finner vi uttryck för det folkliga ansvarstagandet i församlingar. Så när kristendomen kom till Sverige blev detta viktigt och det folkliga ansvarstagandet fick olika namn i olika landskapslagar. Ibland kom ordet ”lekman” att användas i dessa sammanhang. I vår tid har ordet lekman dock fått en olycklig bibetydelse av ”inte tillräckligt kunnig”. Vi säger till exempel: ”jag är ju bara lekman på det här området”. Så var inte den ursprungliga betydelsen av ordet lekman. Ordet kommer nämligen från grekiskans ord för ”folk”, laos , och med det begreppet avsågs alla, även den som var biskop, präst eller diakon. Men efterhand blev det en benämning på den som inte var vigd till ett ämbete.
Lekmannen – den förtroendevalde –har funnits och behövts alltsedan kyrkans begynnelse, och jag skulle inte vilja tillhöra en kyrka som inte hade förtroendevalda. I vår tradition har de förtroendevalda en stark ställning. Detta går ytterst tillbaka till de gamla landskapslagarna, där maktdelning och ansvarsdelning var en viktig princip. Därför
blev en gemensam ansvarsfördelning viktig: folket – de förtroendevalda – skulle inte ha all makt på samma sätt som prästerna inte skulle ha all makt. Det var maktbalans som eftersträvades, precis som i alla demokratiska system. Eller som det ibland sägs: ett gemensamt uppdrag, men med delat ansvar. Denna inriktning, med delat ansvar, har också sin grund i reformationen. I den katolska kyrkan var det hierarkiska perspektivet mycket tongivande. Så är det än i dag: präster, biskopar, kardinaler och påven fyller här en mycket betydelsefull roll, medan ”lekmän” och förtroendevalda har mindre att säga till om. Reformationen försökte, och lyckades, ändra denna maktbalans.
För att idén med delat ansvar ska fungera krävs goda relationer och en förmåga att samverka. En grundfråga att ställa sig för såväl förtroendevalda som anställda är: hur ska jag agera så att den verksamhet som vi tror på ska bli så framgångsrik som möjligt? Här är det viktigt med integritet, och att undvika maktspel. Och att tänka ”laget - inte jaget”. Som kyrklig ledare är mitt uppdrag att agera så att de förtroendevalda blir så skickliga som möjligt. Vidare är det viktigt att vi som
kyrkliga ledare inte förhåller oss nedvärderande mot människor som lägger ned tid och energi på det som de tror på. Församlingen behöver en styrelse, och då är det viktigt att den är så skicklig som det bara går. Som förtroendevalda och kyrkliga ledare är vi i samma lag, men med olika roller.
För att sammanfatta: den kyrkliga organisationen utgår från en maktbalans, som i sin tur utgår ifrån en ömsesidig lojalitet mellan ledare och förtroendevalda. Rätt hanterat leder detta till att församlingens arbete blir så framgångsrikt och okomplicerat som möjligt.
Avslutningsvis vill jag inskärpa vikten av att vi inleder våra sammanträden med en genomtänkt andakt. Vi är en kristen kyrka – inte en kommunal nämnd.
+Sören
ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.
P.S.
Kyrkorummet är ett universum. Det skriver en biskop i den danske folkekirke i boken Den himmelske gudstjeneste. Han vidgar också bilden till att kyrkorummets universum är som en dykarklocka som sänks ned från himlen. Precis så som en dykarklocka tar jordiska livsvillkor med sig ned på havsbotten så tar kyrkorummet himmelska livsvillkor med sig till jorden så att vi här kan färdas under himmelska livsvillkor.
I kyrkoordningens första paragraf står att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära gestaltas i gudstjänst och liv. Genom att vi firar gudstjänst gestaltas vår bekännelse. I ett universum tillsammans med en världsvid gemenskap som sträcker sig genom tid och rum gestaltas vår tro och bekännelse. Till skillnad från många andra gemenskaper som utgår från oss själva är gudstjänsten en gemenskap där Kristus är i centrum. En gemenskap där Guds historia aktualiseras på ett sådant sätt att vi blir en del av den med vår skuld och klagan, lovsång, bön och tacksamhet. En gemenskap som inte är knuten till det som annars förenar eller skiljer oss åt i likheter eller olikheter.
Svenska kyrkans enhet för forskning och analys tar fram en mängd statistik med hjälp av all lokal gudstjänststatistik som samlas in i församlingarna. Den statistiken visar att antalet högmässor som firas har de senaste tio åren minskat med hälften, både i Göteborgs och Karlstads stift, som ju Korsväg vänder sig till. Det är en stor förändring. Använder vi bilden av dykarklockan går det att tolka förändringen som att möjligheten vi fått att färdas på jorden under himmelska livsvillkor är kraftigt förändrad. Vi behöver dra slutsatsen att vi behöver återfå rätt tryck, luft och förutsättningar för att ha tillgång till gåvan av himmelska livsvillkor.
Förutsättningarna finns; kyrkorummets universum med gudstjänsten som ger oss gemenskap med Kristus. Det är bara för oss att fortsätta fira gudstjänst. För vem har tillgång till ett helt universum utan att förundras över det och fortsätta vilja upptäcka det?
Anna Cöster Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift