4 minute read
Ett bärkraftigt hopp för hela världen
from Korsvag-244
by Korsväg
Bakom många av vår tids stora utmaningar finns frågan om hopp. Vad får vi hoppas på när det finns anledning att frukta att våra barn eller barnbarn får det sämre än de flesta av oss har haft det under vår livstid? När det finns stor osäkerhet om hur krig och konflikter utvecklas? När vi inte vet om AI ger oss något av ett himmelrike på jorden eller för oss till avgrundens brant? Och så går det att fortsätta att undra om pandemier, minskande biologisk mångfald och klimatförändringar.
Frågan om hopp är större än funderingar kring känslor och stämningsläge. Om vi människor drivs av för mycket rädsla och för lite hopp blir vi nämligen farliga. Därför är frågan om hopp viktig och allvarlig.
”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”, skriver författaren till Första Petrusbrevet (3:15). Det står inte var beredd, utan var beredda ! Uppmaningen riktar sig inte till dig och mig som individer utan till oss tillsammans. Som döpta i kyrkans gemenskap – vuxna, barn och unga tillsammans – bärs vi av hopp. Grunden för hoppet är kraftfullt beskrivet av Olov Hartman i psalm 477 i vår psalmbok. När allt kommer omkring handlar det om tilliten till att Jesus Kristus har övervunnit ondska och död.
Eftersom Gud gav sin ende Son inte för att rädda någon kyrka eller ett speciellt folk eller en specifik kultur, utan för att rädda världen (Joh 3:16–17) är det kristna hoppet aldrig ett hopp enbart för kristna. Det är ett hopp för världen. Kristus kors står i alltets eller universums mitt, som vi sjunger i fastepsalmen 438, och hans utsträckta armar omfamnar hela skapelsen, inte bara den kristna kyrkan, inte bara mänskligheten.
Därför ska och kan vi vara beredda att svara för vårt hopp inför alla som undrar varför vi aldrig vill ge upp och hänge oss åt hopplöshet. Vi bärs av hopp och kan därför också bära det vidare till andra. Det fungerar lite som säkerhetsinstruktionerna på flyget: ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper andra. Se till att du andas in det som den heliga Anden ger dig, så kommer du att bli en välsignelse för andra.
Det betyder inte att kristna är unika supermän och superkvinnor med ett hopp som kan upprätthålla resten av världen. Men väl att vi har en uppgift att ta emot hoppets gåva, att tala med varandra om hoppet, odla det, vårda det, ge det vidare.
Vad utmärker då ett bärkraftigt hopp? Tre saker sticker ut för mig. För det första flyr inte hoppet från verkligheten. Det blundar inte för det hemska, svåra och nattsvarta. Därför rymmer hoppet också vrede över de krafter som motsäger det sanna, det goda och det vackra . För att hoppet ska bära måste det kunna härbärgera vrede, frustration och sorg.
För det andra handlar hoppet om realism när det gäller våra mänskliga brister å ena sidan och våra möjligheter som Guds skapade medskapare å andra sidan. Vi människor har kraft och makt, vi är kreativa och kan åstadkomma stora ting. Samtidigt misslyckas vi, är svaga, sårbara och dödliga. Vi behöver förhålla oss klokt till både vår storhet och vår litenhet. Det kan vi kalla för ödmjukhet.
För det tredje, eftersom hopp är något annat än att passivt uthärda, kännetecknas hopp, tillsammans med vrede och ödmjukhet, också av mod . I de flesta situationer har vi fortfarande ett val, och vi kan välja en modigare väg.
När Greta Thunberg talade till världens ledare om klimatkrisens allvar sade hon: ”Jag vill inte att ni ska ha hopp. Jag vill att ni ska få panik!” Hon hade rätt i det att vi måste lyssna när alarmklockor ringer. Ett hopp som flyr från verkligheten bär inte utan bedrar. Samtidigt ska vi inte fastna i panik. För panik leder antingen till förlamning eller till stressade överreaktioner och ytterst sällan till förnuftig handling. I stället kan vi odla och ge skäl för ett hopp som gör det möjligt att agera klokt och modigt.
Ju fler anledningar till pessimism som finns, desto klarare lyser hoppets kraft. Som troende människor kan vi alltid välja att stå på modets sida. Och lättare blir det om vi bildar nätverk och gör det tillsammans.
(Tankarna fördjupas i Antjes bok Tio tankar för själens hunger, som gavs ut 2024.)
Antje Jackelén Ärkebiskop emerita
