Vald med förtroende

Funktionen ”förtroendevald” har en lång historia i den kristna kyrkan. Redan på 400-talet finner vi uttryck för det folkliga ansvarstagandet i församlingar. Så när kristendomen kom till Sverige blev detta viktigt och det folkliga ansvarstagandet fick olika namn i olika landskapslagar. Ibland kom ordet ”lekman” att användas i dessa sammanhang. I vår tid har ordet lekman dock fått en olycklig bibetydelse av ”inte tillräckligt kunnig”. Vi säger till exempel: ”jag är ju bara lekman på det här området”. Så var inte den ursprungliga betydelsen av ordet lekman. Ordet kommer nämligen från grekiskans ord för ”folk”, laos , och med det begreppet avsågs alla, även den som var biskop, präst eller diakon. Men efterhand blev det en benämning på den som inte var vigd till ett ämbete.

Lekmannen – den förtroendevalde –har funnits och behövts alltsedan kyrkans begynnelse, och jag skulle inte vilja tillhöra en kyrka som inte hade förtroendevalda. I vår tradition har de förtroendevalda en stark ställning. Detta går ytterst tillbaka till de gamla landskapslagarna, där maktdelning och ansvarsdelning var en viktig princip. Därför blev en gemensam ansvarsfördelning viktig: folket – de förtroendevalda – skulle inte ha all makt på samma sätt som prästerna inte skulle ha all makt. Det var maktbalans som eftersträvades, precis som i alla demokratiska system. Eller som det ibland sägs: ett gemensamt uppdrag, men med delat ansvar. Denna inriktning, med delat ansvar, har också sin grund i reformationen. I den katolska kyrkan var det hierarkiska perspektivet mycket tongivande. Så är det än i dag: präster, biskopar, kardinaler och påven fyller här en mycket betydelsefull roll, medan ”lekmän” och förtroendevalda har mindre att säga till om. Reformationen försökte, och lyckades, ändra denna maktbalans.

För att idén med delat ansvar ska fungera krävs goda relationer och en förmåga att samverka. En grundfråga att ställa sig för såväl förtroendevalda som anställda är: hur ska jag agera så att den verksamhet som vi tror på ska bli så framgångsrik som möjligt? Här är det viktigt med integritet, och att undvika maktspel. Och att tänka ”laget - inte jaget”. Som kyrklig ledare är mitt uppdrag att agera så att de förtroendevalda blir så skickliga som möjligt. Vidare är det viktigt att vi som kyrkliga ledare inte förhåller oss nedvärderande mot människor som lägger ned tid och energi på det som de tror på. Församlingen behöver en styrelse, och då är det viktigt att den är så skicklig som det bara går. Som förtroendevalda och kyrkliga ledare är vi i samma lag, men med olika roller.

För att sammanfatta: den kyrkliga organisationen utgår från en maktbalans, som i sin tur utgår ifrån en ömsesidig lojalitet mellan ledare och förtroendevalda. Rätt hanterat leder detta till att församlingens arbete blir så framgångsrikt och okomplicerat som möjligt.

Avslutningsvis vill jag inskärpa vikten av att vi inleder våra sammanträden med en genomtänkt andakt. Vi är en kristen kyrka – inte en kommunal nämnd.

+Sören

Biskop Sören Dalevi