Ett rike av präster och ett heligt folk

Det finns en spridd missuppfattning bland kristna att Nya testamentets huvuduppgift skulle vara att korrigera något felaktigt i Gamla testamentet, att Jesu viktigaste ärende skulle vara att upphäva dessa skrifter. Egentligen är det ju en ganska märklig missuppfattning, särskilt med tanke på Bergspredikans ord: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla” (Matt 5:17).

Denna missuppfattning skymmer det faktum att de gammaltestamentliga skrifterna förkunnar ett revolutionerande budskap som möter läsaren redan i Bibelns allra första kapitel: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne” (1 Mos 1:27).

I en värld av hierarkier betonas här inte att regenter och präster per definition skulle stå närmare Gud än alldeles vanliga människor. I omvärlden var det inte ovanligt att en särskild person ansågs vara en gudomlig avbild, till exempel betyder den egyptiske regenten Tutanchamons namn ”den levande guden Amons avbild”. Men det revolutionerande i bibeltexterna är att varje människa skulle ha en sådan gudslikhet, oberoende av bakgrund eller uppdrag. Det hebreiska uttrycket be-tselem Elohim (”till Guds bild”) är alltså ett egalitärt begrepp eftersom det åsyftar alla människor. Med denna grundton ringande i våra öron går det att finna tre fundamentala tankegångar i bibeltexterna.

För det första är det tydligt att det är hela folket som står i centrum. Uttåget ur Egypten handlar inte bara om att undgå utan även om att undfå, inte bara om att befrias från slaveriet – det destruktiva tjänandet – utan även om möjligheten att vända sig till Israels Gud – den livsbejakande guds-tjänsten. Mose inte bara leder folket från slaveri; han för dem även till Sinai där han å folkets vägnar mottar de två stentavlorna. Det betonas att det är hela folket som är mottagare av detta uppdrag: ”ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig” (2 Mos 19:6). Med hävdvunnen kristen terminologi skulle vi kunna säga att det är här som det allmänna prästadömet utropas – eftersom alla kollektivt blir bärare av uppenbarelsen och de, när de får detta uppdrag, gemensamt kallas mamlekhet kohanim (”ett rike av präster”).

För det andra är det också påtagligt att texterna faktiskt begränsar ledarskapets makt. I boken Created Equal: How the Bible Broke with Ancient Political Thought betonar

Joshua A. Berman att Gamla testamentets regler för politiskt och religiöst ledarskap sannerligen inte är någon önskedröm. I till exempel 5 Mos 17:14–20 föreskrivs att regenten inte får köpa många hästar (och i synnerhet inte om folket skulle fara illa på grund av dessa vidlyftiga inköp), inte ha många hustrur och inte samla särskilt mycket guld och silver. I stället ska kungen låta göra en personlig avskrift av lagen – här åsyftas troligen Femte Moseboken – och han ska läsa denna text i alla sina dagar så att han lär sig att frukta Herren och hålla alla dess bud för att inte förhäva sig över folket.

Även prästernas inflytande begränsas: de är framför allt folkets tjänare eftersom de ansvarar för guds-tjänsten. Än i dag är det judiska prästerskapets huvuduppgift att välsigna hela folket. De som heter till exempel Cohen, Kahn och Katz läser i gudstjänsten den aronitiska välsignelsen. Deras arbetsbeskrivning finner vi i 4 Mos 6:23. ”Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk.”

Vid en internationell jämförelse kan vi nog konstatera att prästernas tjänsteförmåner torde vara de sämsta för dem som skulle följa buden i Skriften, till exempel 5 Mos 18:1–2. ”De levitiska prästerna, hela Levis stam, skall till skillnad från de andra israeliterna inte få någon andel eller egendom. De skall leva av Herrens eldoffer och hans egendom.”

En fundamental tankegång i bibeltexterna –inte minst i Femte Moseboken – är alltså att ledarskapets makt måste begränsas.

För det tredje är det viktigt att notera texternas betydelse. Att boktryckarkonsten var av avgörande betydelse för reformationens spridning är välkänt. Det sägs att trettio böcker av Martin Luther såldes i mer än 300 000 exemplar under tre års tid! Även i de gammaltestamentliga texterna spelar läsandet en viktig roll. Det finns säkert ett samband mellan detta faktum och alfabetets genomslag på 700-talet f. Kr. Betydelsen av alfabetets användning anar vi alltför sällan, för att parafrasera Alf Henriksons barnbok. Berman uppskattar att analfabetismen i det antika Egypten kan ha uppgått till 99 %. Det är svårt att avgöra hur många i Israels folk som kunde läsa, men en fingervisning får vi i Jes 29:11–12.

För er har all profetia blivit som orden i en förseglad bokrulle: ger man den till en som är läskunnig [jodea’ sefer] och ber honom läsa, så svarar han: ”Det kan jag inte, den är förseglad.” Och ger man den till en som inte är läskunnig [asher lo jada’ sefer] och ber honom läsa, så svarar han: ”Jag kan inte läsa.”

Det var för profeten lika självklart att det fanns en utbredd läskunnighet som att det förekom analfabetism – eftersom de läskunniga i denna utsaga var tillräckligt många för att kunna utgöra en av två grupper i folket. En motiverande faktor för den svenska folkskolans tillblivelse var att Luthers katekes skulle kunna läsas av alla. Likaså har bibeltexternas betydelse varit av avgörande betydelse för läskonstens utbredande inom judenheten. Och de som inte kunde läsa skulle i alla fall få höra budskapet (5 Mos 31:10–12).

Och Mose gav dem dessa anvisningar: ”Vart sjunde år, vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret, vid lövhyddohögtiden, då hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra den. Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er Gud, och troget följa allt som står i denna lag.”

Det hebreiska verbet ”att läsa” (li-qro) betyder också ”att säga någonting högt” (jfr de svenska orden ”läsa” och ”föreläsa”). Det står i 2 Mos 24:7.

”Så tog han förbundsakten och läste upp [wa-jiqra] den för folket.”

Ordagrant lyder därefter folkets svar:

”Allt som Herren har sagt vill vi göra och [sedan vill vi fortsätta] höra [na’aseh we-nishma’]”.

Att läsa texterna, att studera dem och att tilllämpa dem i det egna livet var – och är – hela folkets uppgift. Därför är folkets läskunnighet viktig och därför finns det ett samband mellan texter och det allmänna prästadömet. Dessa tre iakttagelser – hela folkets uppdrag, begränsningen av ledarskapets makt och texternas betydelse – kan vara en hjälp för oss när ämnet för Korsväg är gemensamma krafter.

På ett särskilt område är avståndet mellan texternas ”då” och vårt ”nu” särskilt påtagligt: det manscentrerade språket i bibeltexterna. Det skulle dröja länge innan jämställdhet sakteligen började slå igenom i samhället. I till exempel Frankrike röstade kvinnor för första gången så sent som 1945. Men rösträtt för såväl män som kvinnor ser vi inte som ett upphävande av revolutionens motto (”frihet, jämlikhet och broderskap”) utan en sentida uppfyllelse av fraternité. Likaså var Jesu budskap inte en kontrastering av de gammaltestamentliga texterna, utan en konkretisering av dem. Han kom inte för att inhibera utan för att inkarnera

Jesper Svartvik, präst, forskare, författare, stiftsteolog Karlstads stift

Jesper Svartvik