4 minute read
Från bottenlöst elände till påtagligt hopp
from Korsvag-244
by Korsväg
"Jag är din bäbis och du är min mamma." Den lilla flickan kryper djupt in i Saras famn och har snart sällskap av en hel klunga små barn. Alla vill sitta nära, så nära som det bara går.
Sara förstår inte vad den lilla flickan säger och flickan förstår inte vad Sara säger. Ändå förstår de varandra. ”Jag är din bäbis och du är min mamma”.
När det är brist på allt, på arbete, på bostad, på mat, på kläder, på allt som hör till det vi kallar ett normalt liv, blir till sist också känslor en bristvara. Så den lilla flickan tar för sig när hon får chansen. ”Jag är din bäbis och du är min mamma”.
När Sara och jag Gert, vi som skriver den här krönikan, 2016 kom till ”Olympiabyn” i den rumänska staden Roman vid gränsen till Ukraina, blev vi stående på en smutsig grusplan framför fyra gigantiska ladugårdar i betong. I dag åtta år senare sitter chocken av att möta hopplöshet kvar i minnet.
När vi kom hem skrev Gert i boken En slant i muggen och sedan? : ”Olympiabyn är ett namn skrivet med den svartaste galghumor som bläck. I fyra gigantiska kommunala, före detta kreatursstallar i betong, har staden Roman i norra Rumänien utlämnat 900 utfattiga romer till ett liv i bottenlöst elände, utslängda på ett skräpigt och lerigt fält, grannar med ett förfallet sockerbruk. Ett bås per familj, fyra vattenkranar per ladugård, inga toaletter.”
Vi ingick i en grupp från Svenska kyrkan som hade rest till Rumänien för att se och lära. Hemma i Sverige satt det fattiga rumänska romer och tiggde framför i stort sett varje affär. Sympati och medkänsla ersattes allt mer av upprörda kommentarer och konspirationsteorier. Vad gör de här? Varför arbetar de inte istället? Vem tar hand om deras barn? Det är säkert organiserad brottslighet och människohandel. Rika romer skickar ut fattiga romer för att tigga åt sig.
De undersökningar som gjordes visade att romerna reste till Sverige i familjegrupper och tiggde för att klara livhanken åt sig själva och familjen där hemma. Men fakta värjer sig med svårighet mot fördomar och undanflykter.
I Roman skulle vi se med egna ögon, besöka ett socialt projekt delfinansierat av Svenska kyrkan där en grupp franciskanerbröder arbetar med romska barn. Vi ville också samla material till en bok som kom att heta En slant i muggen och sedan?. Kanske kom vi också för att söka svar på en då mycket omdiskuterad fråga: Vad är bäst, att hjälpa med en slant i Sverige eller att ge till en organisation på plats i Rumänien?
Vi kom snabbt fram till att det bästa är att göra både och. Det är inte rimligt att låta människor gå hungriga i väntan på bättre villkor.
Från Olympiabyn for vi direkt till franciskanerbrödernas sociala center och en omvänd chock. Ett paradis på jorden med förskola och skola, barnbespisning och grönskande lekplats. Brödernas filosofi är enkel. Utan skola har romska barn ingen framtid. Fattigdomen och utanförskapet kommer att gå i arv. Alltså gäller det att se till att barnen går i skolan. 2016 var det varken enkelt eller självklart, eftersom romer i Rumänien även diskrimineras i skolan.
När vi kom hem skrev vi boken, med intryck och försök till goda råd. Hur hjälper man bäst om man möter tiggande romer och vill hjälpa? Men vi ville också försöka bidra ekonomiskt till brödernas arbete. Det blev försäljning av lavendelpåsar och lavendelolja producerade av några av barnens föräldrar i brödernas handelsträdgård. Föreningen Hope for Roman startades och började samla in pengar. Det har gått ganska bra. Fram till i dag har vi bidragit med nästan 600 000 kronor till brödernas arbete.
Nu har det gått åtta år och mycket har hänt. EU satsar pengar och pressar den rumänska regeringen att göra något åt den romska fattigdomen. När Sara nyligen var på återbesök kom hon tillbaka fylld av hopp. Hälften av invånarna i Olympiabyn har fått nya bostäder. Två av ladugårdarna står tomma. De andra två har snyggats till. Flertalet barn går i den kommunala skolan, många föräldrar har fått jobb.
Det är en stor glädje att ha bidragit. En glädje och ett hopp som vi vill skicka vidare till alla som på olika sätt har hjälpt oss att hjälpa barnen i Olympiabyn till en bättre framtid. Tack!
Gert Gelotte, författare, journalist
Sara Ivarsson, diakon Sjukhuskyrkan Mölndal
