Korsväg 1 2025

Korsväg

Hans Leander: Två tankar i huvudet samtidigt

Jenny Grimbeck: Fasta för freden - och för vänskapen

Ekumeniskt arbete i Karlstad:

Ekumenik i vardagen

I början av 80-talet arbetade jag i Svenska kyrkan i utlandet, SKUT, i England och USA. Dels i Sjömanskyrkorna i Liverpool och London, dels i Svenska kyrkan i New York. Det är en ynnest att få leva och arbeta i ett annat land, och inte bara vara turist. Att handla mat, köra bil, lära känna människor, få hjälp av hantverkare, få vänner, ringa bilverkstaden, delta i bröllop, gå i gudstjänst etc. Att leva vardagsliv helt enkelt.

I ”vår egen” kyrka firade vi svensk och ibland nordisk gudstjänst. Så besökte jag också kyrkor där vi bodde. Det blev anglikanska och katolska gudstjänster, för det var de som fanns till hands. Det är ju lättast att identifiera en kyrka som har torn och stained glass windows. Det viktiga var att få fira gudstjänst, inte att det var ”rätt sorts kyrka”. I den anglikanska kyrkan var det lättast att känna igen sig. Men jag kände mig också hemma i den katolska. Den katolska katedralen, Paddy’s Wigwam, var en fantastisk kyrkobyggnad att fira mässa i. Jag blev också chaufför åt vår lokala Moder Teresa-kommunitet. Det var underbara systrar som gjorde en fantastisk insats för stadens utslagna. När de skulle få en ledig dag för utflykt och återhämtning ringde de och

frågade om jag kunde skjutsa dem i vår minibuss. Då började dagen med mässa med den katolske prästen. Eftersom det stod Church of Sweden på bussen frågade jag syster Josie Ann om jag fick vara med. Of course you’re welcome! Och jag fick ta emot nattvarden. Jag tänkte inte så mycket på det då, men har senare förstått att det var ekumenik i praktiken – något självklart.

Temat för detta nummer är Längtan efter fred – Ekumeniska året 2025. Ekumenik och fred hör ihop. Bland annat det vill vi belysa i detta nummer av Korsväg.

Torgny Lindén Redaktör

Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift.

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella.

Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.

Kontakt Box 11937

404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift

Ansvarig utgivare Jonas Ransgård

Redaktör Torgny Lindén

Övrig redaktion

Agneta Riddar

Christine Vermcrantz

Fredrik Ivarsson

Frida Blomqvist

Helena Jonsson

Jenny Grimbeck

Grafisk form

Anna Carlsson

Bildbank

Ikon, Getty Images, Unsplash

Omslagsbild Øyvind Lund

Tryck Sandstens Tryckeri AB

36

De ser fram emot biskoparnas ungdomsmöte

4 Förtroende byggs varje dag på året

8 Från vision till verklighet –ekumeniskt arbete i Karlstad

15 Förintelsen lever vidare i oss

18 Vid fronten är ekumeniken påtaglig

24 Krönika: Två tankar i huvudet samtidigt

26 Det var Ordet som räddade livet

30 Brobyggare i Paris

36 Det kommer att bli fett!

44 Krönika: Fasta för freden – och för vänskapen

46 Biskop Susanne ger ut herdabrev

52 Kyrkan, ekumeniken och freden

56 Historisk mandatperiod i östra Värmland

58 I köpcentret blir kyrkovalet synligt

60 Bibelstudium

63 Aktuella böcker

66 Det oglada 20-talet

68 PS Att göra fred i krigstid

Vid fronten är ekumeniken påtaglig

Från vision till verklighet i Karlstad

Längtan efter fred

2025 bjuder kyrkorna tillsammans in till Ekumeniska året. I år är det nämligen 100 år sedan det stora ekumeniska mötet i Stockholm. Den ekumeniska rörelsens strävan efter kristen enhet är också ett fredsprojekt. Därför är fred i fokus i detta nummer av Korsväg. Visst är det väl så att vi alla längtar efter fred, och därför vill verka för fred. 8

Förtroende byggs varje dag på året

Det är sju år sedan jag vigdes till biskop och togs emot i Göteborgs domkyrka. I min hand håller jag ett nyskrivet Herdabrev. Det har samma titel som mitt valspråk, Vår Gud bär sår. Det är

skrivet mitt i steget och har gett mig möjlighet att blicka tillbaka på åren som gått. År som har präglats av många nya möten med människor runt om i stiftet. Jag har besökt nästan alla stiftets pastorat och ett flertal församlingar. Det har varit rika, berikande och intensiva år.

I detta nummer av Korsväg finns en intervju om boken. Efter hand kommer jag att besöka stiftets kontrakt för att dela mina tankar om det som varit och hur jag ser på framtiden. Jag ser fram emot ännu fler möten med personer som är en del av Svenska kyrkan eller som hör till den växande kategorin nyfikna.

Under åren som gått har jag flera gånger fått frågan: Hur är det att leda en kyrka med allt färre medlemmar?

Det är ett faktum att medlemstalet krymper och att många församlingar kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Jag sörjer ett sjunkande medlemsantal, men känner mig allt annat än modfälld.

I december månad trädde fler människor aktivt in i Svenska kyrkan än de som valde att lämna. Runt om i stiftet hör jag om välbesökta gudstjänster under advent och jul. Jesus har kallats årets influencer och konfirmandgrupper växer i omfång.

I veckan har Medieakademien presenterat årets Förtroendebarometer. Aldrig tidigare, sedan de började sina mätningar 1997, har Svenska kyrkan haft så högt förtroende som i år. 47 % av de som svarat har mycket stort eller ganska stort förtroende för oss. Experternas analys säger att det har med det skakiga omvärldsläget att göra. Det är säkert en delförklaring till att såväl polisen, Nato och Svenska kyrkan har högt förtroende. I orostid sätter vi vår tillit, vårt för-troende, till att polisen löser sprängdåd och att Nato är beredda att bistå i krig. Vi vet inte, men vi hoppas.

Jag möter många i samhället som hyser denna typ av förhoppningar till Svenska kyrkan. Men jag vill påstå att dessa förhoppningar vilar på erfarenhet. Vi är att lita på i kris, det visar sig vid masskjutningen i Örebro, under Tsunamikatastrofen och vid Backabranden. Men också vid lokala händelser öppnas kyrkans rum och människor tar ansvar för att stödja de drabbade.

Men förtroendet för kyrkan har en bredare bas än att vi kan hantera små och stora katastrofer. Jag är övertygad om att det byggs varje dag på året. Det sker i möten mellan unga och gamla – på gudstjänster, dop och begravningar, i musikliv och körliv, i själavårdssamtal och diakonala insatser och mötesplatser. Kort sagt när vi gör det som kyrkan är kallad att göra!

Vid presentationen av Förtroendebarometern fick jag frågan: Är du förvånad över ert resultat?

Jag svarar utan att tveka nej. Jag känner medvinden i ryggen. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan krymper, vilket i första hand beror på en åldrande medlemskår. Men det är ingen naturlag som säger att vi inte kan bli fler. Det goda församlingsarbetet som spirar runt om i stiftet lägger grunden för vårt förtroende bland människor. Vi har också blivit

bättre på att kommunicera, inte minst med unga.

Jag är stolt över att leda en kyrka som gör stor skillnad för både enskilda och samhället i stort. Jag gläds över det visade förtroendet och hoppas att allt fler med frimodighet kan säga att jag är kristen.

Den stora utmaningen är att möta dem som nu söker sig till våra sammanhang på ett nyfiket och klokt sätt.

Susanne Rappmann Biskop Göteborgs stift

Livets Gud, i dig är alltid tid för fred.

Kom med fred där krigen rasar.

Kom med tröst till dem som sörjer.

Kom med hopp där misstro råder.

Kom med kraft där vanmakt lamslår.

Visa hela världen din väg till rättvisa och fred.

Hjälp oss skapa platser där Kristi frid får råda. Amen.

Sveriges Kristna råd, bön för ekumeniska året

Håll fred med alla människor

Det var vår kristna plikt och världens nöd som tvingade ombud från större delen av kristenheten tillsammans.

Samvetet sved och nödgade.

Kunna vi stå till svars inför Gud för att vi söndrade se på, istället för att efter Frälsarens ord och föredöme endräktigt ingripa?

Nathan Söderblom, ärkebiskop, rapport från Stockholmsmötet 1925

För mig måste ord vara sanning, men också på olika sätt leda till handling. Ord i diplomatins värld är verktyg som används för att varna, förebygga, läka, överbrygga, försona – och till och med rädda liv.

Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN, ordförande för FN:s generalförsamling och Sveriges utrikesminister

så långt det är möjligt och kommer an på er.

Rom. 12:18

Ge oss fred på jorden

Så alla barn får mat och vatten

Fred på jorden

Utan några krig

Ge oss fred på jorden

Alla barn får sova gott på natten

Fred på jorden

Vapnens tid är förbi

Sången Fred på Jorden, klass 3, Vättnedalsskolan Göteborg

Från vision till verklighet

Ekumeniskt arbete i Karlstad

”Det är omöjligt för en ensam kyrka att nå hela staden. Men tillsammans går det. Om vi fokuserar på det som förenar blir vi väldigt starka.”

Det säger Sam Wohlin, föreståndare för Pingstförsamlingen och sedan tio år tillbaka ordförande i Karlstads ekumeniska råd.

Thérence Baragafise, präst i katolska kyrkan, delar ut ljus tillsammans med Ulla Palenius, ordförande i EFS Karlstad.

Kyrkor från olika traditioner möts runt Åse Lindbergs stora matsalsbord. Här handlar ekumenik om relationer. Om att leva fredligt, trots olikheter. Och om att hjälpas åt för att bygga ett starkare samhälle.

– Karlstads ekumeniska råd är vår plats för samtal och samverkan. Vi är vänner.

Åse hänvisar till Johannes 15 och liknelsen om vinstocken, där Jesus säger ”Jag kallar er vänner”.

– Jag tycker att det är ett så fint uttryck för ekumenik, att se på varandra med vänners ögon, att inte vara ute efter att ta egen plats utan att vilja varandra väl. Det är en bra bas för gott samarbete, säger hon.

Det lokala arbetet lyfts av Sveriges kristna råd fram som den viktigaste byggstenen för meningsfull ekumenik. I Karlstad finns en lång tradition av att mötas över gränser.

Hos Åse är det inte bara stans katoliker, EFK:are, pingstvänner, Equmenia-medlemmar och svenskkyrkliga som träffas. I kväll deltar även två kommunala tjänstemän för att diskutera samarbete med trossamfunden. – Vi behöver samverka för att nå social hållbarhet, i den tid vi befinner oss är det så angeläget, tycker Camilla Kullander, strateg vid Karlstads kommun.

Relationer med andra samhällsaktörer ska byggas och underhållas i vardagen, inte bara då det är kris.

– Ingen behöver vara rädd för kyrkorna, vi är en god kraft som vill väl, säger pingstpastor Sam Wohlin.

Tankar om ett framtida samarbete mellan kommunen och ekumeniska rådet möts med intresse och entusiasm, samtidigt som det finns utrymme för att problematisera och planera. Förankring, åt alla håll, är viktigt.

Samtalet behöver brytas, för den här gången, årsmötets dagordning är lång. Sekreterare Per-Ulrik Johansson har föredömlig ordning både på klockan och kommande tvåårsplan. Föreslagna aktiviteter föredras:

– Sveriges kristna råds årsmöte under två dagar i maj, bön för Sverige på Nationaldagen, Rötter och liv – en dag för judisk-kristna relationer och som vanligt blir det gudstjänst i Domkyrkan under Ekumeniska böneveckan.

Fyra rådsmöten spridda under året klubbas också.

– Det går fort till juni, vi behöver polistillstånd om vi ska ha en procession genom stan från Pingstkyrkan till Domkyrkan. Och musik. Hur gör vi? frågar Gunnar från Svenska kyrkan.

– Och hur syns det i tåget vilka vi är? undrar Maja från Equmeniakyrkan.

De praktiska detaljerna behöver styras upp och mötet beslutar att arbetsutskottet löser läget. Sams röst höjer sig över sorlet:

Musik av Klusterverket under ledning av Anders Göranzon.

Sång Anni Naumansson och Anna Lindholm.

Om Karlstads ekumeniska råd Karlstads ekumeniska råd är en idell förening som bildades 1989. Den består idag av följande kristna samfund:

• Evangeliska fosterlandsstiftelsen

• Equmeniakyrkan

• Home church

• Katolska kyrkan

• Korskyrkan

• Ortodoxa kyrkan

• Pingstkyrkan

• Svenska kyrkan

Det lokala ekumeniska arbetet har fem mål:

• Sprida evangeliet i Karlstad

• Stödja diakonalt och socialt arbete

• Bygga relationer med samhällsaktörer för att göra Karlstads ekumeniska råd känt

• Träffas regelbundet genom ekumeniska gudstjänster, event och rådsmöten

• Bjuda in till samtal om tro, teologi och etik.

Varje år, under den världsvida ekumeniska böneveckan i januari, firar trossamfunden i Karlstad gemensam gudstjänst i Domkyrkan.

Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för EFS, predikade.

»Det är omöjligt för ett ensamt samfund att nå hela sta’n men tillsammans har vi ett starkt nätverk av relationer.«

– Var ses vi nästa gång då? Kan vi komma till dig Thérence?

Det går bra, den 29 april blir det samling i Katolska kyrkan. Thérence lovar fixa fika.

Kvällen rundas av, den har blivit betydligt längre än planerat, och att ta den där intervjun nu, så som det var tänkt, känns inte helt bekvämt. Kanske bättre att hitta en ny tid.

– Nej, protesterar Sam bestämt, vi är här nu.

Det syns att han formulerar en lösning i tanken medan han pratar. Per-Ulrik, en av Sams tre passagerare, får en rak fråga:

– Kan du köra min bil in till sta’n, så behöver ingen vänta?

Samtidigt som Sam lägger bilnyckeln på bordet framför Per-Ulrik vänder han sig till mig: – Och jag åker med dig tillbaka.

Roddandet går så svindlande snabbt. Att döma av Per-Ulriks leende och lågmälda ”ja, ja” är han just den rutinerade högerhand som situationen kräver – förmodligen i många lägen.

Kanske är det att dra förhastade slutsatser men personkemin i det här gänget är inte

Pingstpastor Sam Wohlin

Prästen Gunnar Kärrbom går igenom allas roller inför den gemensamma gudstjänsten i Domkyrkan.

”Guds fred verkar även där krig och oro råder. Som kyrkor är vi kallade att tillsammans med alla goda krafter motverka splittring, polarisering och krig”.

»Ska kyrkan lyckas måste vi betona det som förenar.«

oviktig. Att samverka är enkelt att vilja, men svårare att genomföra. Ekumeniska tåg råkar lätt ut för signalfel, till och med en del urspårningar, men i Karlstad är både rälsen och farten hyfsat stabila.

– Det tuffar på och på en bra nivå, säger Sam. Det får inte bli för mycket, man måste också hinna ta hand om sin egen kyrka. Balansen är viktig. Och att vi är överens om målen.

Han har tydliga tankar om hur rådet uppnår resultat, att det blir verkstad och inte bara visioner. Sam, som varit ordförande i tio år och precis valts för ytterligare ett, berättar hur det ekumeniska arbetet har utvecklats lokalt. Till en början var det mest gemensamma gudstjänster och möten – inte att förringa – men först när rådet enades om tydliga mål syntes ett mer påtagligt resultat, framför allt när det gäller det sociala och diakonala.

Han beskriver hur härbärget Vintervärme förverkligades tack vare gott samarbete.

– Det var under en tid då det fanns många EU-emigranter och flyktingar här. Behoven var stora.

Omsorgen om människor är central i det ekumeniska arbetet i Karlstad. Att sprida evangeliet står överst på listan, det diakonala och sociala lyfts fram, liksom att bygga relationer med andra aktörer ute i samhället. Att mötas och att sträva efter enhet är grunden.

– Vi jobbar med det som vi kan göra tillsammans och lägger det som skiljer åt sidan. För Sam handlar det om att medvetet välja en diplomatisk väg där ytterligheter inte profileras.

Med andra ord, det här är inte ett forum för diskussioner om synen på kvinnliga präster, dop, äktenskap eller sexuella läggningar. Det kristna spannet är stort från det katolska till det karismatiska.

– Jesus finns i alla kyrkor, påminner Sam.

Han tar gärna en teologisk debatt men var sak har sin tid. Och plats. Vid det ekumeniska bordet behöver freden betonas. Då blir kanske personfrågan avgörande?

– Ja, det är viktigt vilka som sitter runt bordet. Vi har en vision som är större än den egna kyrkan.

Sam räknar med att cirka 70 procent av de som bor i Karlstad tillhör något trossamfund.

– Det är omöjligt för ett ensamt samfund att nå hela stan men tillsammans har vi ett starkt nätverk av relationer. Ska kyrkan lyckas måste vi betona det som förenar.

Han konstaterar att vi lever i en orostid då alla goda krafter behövs för att motverka splittring, polarisering och krig.

Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

Förintelsen lever vidare i oss

Författaren och journalisten Margit Silberstein ser ett samhälle där polarisering och vi-och-dem-tänk ökar.

Vi måste stå upp och säga ifrån, det är lärdomen från historien!

Förintelsen tog inte slut 1945. Den lever vidare i oss som är barn till överlevande, och i våra barn, säger författaren och journalisten Margit Silberstein. Hon ser ett samhälle där polarisering och vi-och-dom-tänk ökar, och där behovet av hjältar är större än på länge. Sin egen hjälte fann hon i en barnläkare i Polen.

Margit Silberstein har levt ett liv i skuggan av förintelsen. Hennes föräldrar var förintelseöverlevande, och Margit själv har alltid haft mycket tankar kring det som hände under 1930- och 40-talen. – Tankarna på förintelsen ockuperade mig. All denna ondska gjorde att jag också började leta efter hjältar, efter något ljust. När jag som ung på 70-talet läste om Janusz Korczak i en bok av författaren Zenia Larsson blev jag väldigt fascinerad och gripen. Jag har inte kunnat sluta tänka på honom sedan dess, berättar Margit Silberstein.

Förra året kom hennes bok Hand i hand med barnen till Treblinka, som berättar om Janusz Korczaks liv, ut. Janusz var en polsk-judisk barnläkare, författare och pedagog. Han drev ett barnhem i Polen, där barnen tilläts ta ansvar och övade på demokrati i något som liknade en barnrepublik. När barnen 1942 skulle deporteras till gaskamrarna i Treblinka fick Janusz möjlighet att stanna kvar, och

rädda sitt eget liv. Men han valde istället att följa barnen in i döden.

– Det som allra mest grep tag i mig var just att han hade chansen att överleva, men istället valde att finnas kvar för barnen in till döden. Jag blev knockad! Man behöver en Janusz Korczak, inte minst idag, säger Margit.

– Det är sorgligt som det är i Sverige idag. Vi måste sluta prata svepande om andra människor och grupper, att peka ut och svartmåla vissa grupper. Hur ska man kunna känna sig hemma och trygg i ett samhälle om man ständigt utmålas som ett problem och som inte hör hemma i Sverige. Om inte ens statsministern kan tydligt markera mot antisemitistiska och rasistiska uttalanden?

Det gör ont i mig. Det måste finnas lite ryggrad i politiken.

– Just att stå upp och att våga säga ifrån och säga emot, det är den viktigaste lärdomen vi kan dra från Janusz Korczaks liv, säger hon. Även om det är jobbigt. Även om det kostar på. Att stå upp och vara ett ljus i mörkret, är lärdomen.

– Antisemitismen har alltid funnits där i någon form. När motsättningar i samhället ökar, då finns alltid juden där som en syndabock. Men det är också hemskt när vi judar används som ett slagträ mot muslimer, av en del sverigedemokrater och av andra.

»Hur ska man kunna känna sig hemma och trygg i ett samhälle om man ständigt utmålas som ett problem och som inte hör hemma i Sverige?«

Jag vill inte vara ett tillhygge för dem, säger Margit.

Janusz Korczak levde ett liv där han ständigt arbetade för barnen och barnens rättigheter. Han formulerade sin syn kärnfullt: ”Barn är inte morgondagens människor, de är människor idag”. Den synen ligger också som grund för det som blev FN:s barnkonvention så småningom. Och kanske går det att finna ett ljus i mörkret genom att fokusera på barnen.

– Janusz var övertygad om att om man lät barn ta ansvar, om de fick lära sig om rättvisa och solidaritet, då skulle de bli bra samhällsmedborgare och bra människor. Kan vi lära våra barn det, då blir nog framtiden bättre, säger Margit.

Text: Peter Pasalic Östborg

Foto: Sara Mac Key/Bonniers

Margit Silberstein, författare

Vid fronten är ekumeniken påtaglig

De flesta ukrainare är ortodoxt kristna, men vid krigsfronten i Ukraina arbetar präster och pastorer från olika kristna samfund sida vid sida.

Vid fronten genomför präster från olika samfund bönesamlingar.

Vid fronten i Ukraina står de olika kyrkorna sida vid sida som stöd till soldaterna. Ett par hundra präster, samt några imamer och rabbiner är anställda av försvarsmakten för att sörja för soldaternas andliga behov. Förutom försvarsanställda präster finns det dessutom flera hundra präster och pastorer som verkar vid fronten på frivillig basis.

Fältprästen Oleksandr Karapetian från katolska kyrkan är en av de försvarsanställda. Han är fältpräst sedan 2020 och är nu biträdande brigadpräst i sin brigad. Alex Voronov, journalist boende i Eskilstuna och en av Sveriges främsta Ukrainakännare, träffade fader Oleksandr vid en ekumenisk bönesession i östra Ukraina.

– Det ekumeniska var slående, berättar Alex. Jag visste att de olika kyrkorna hjälpte varandra, men att samarbetet var så märkbart förvånade mig när jag var på besök. – När vi åkte runt i östra Ukraina, vid gränsstaden Kostiantynivka vid fronten, så genomförde prästerna (en katolik, en ortodox och en pingstpastor) bönesamlingar runt staden. Med sig hade de reliker från ortodoxa helgon, men även från katolska helgon i en inglasad låda. Pingstpastorn konstaterade att detta var ju inte hans tradition, men Gud är densamme. Ett tydligt exempel på förmågan att arbeta sida vid sida.

Den katolska kyrkan är en jämförelsevis liten kyrka i Ukraina, ett land där de flesta troende är ortodoxa. Men fader Oleksandrs brigad har ingen ortodox präst, så därför får de ortodoxa bikta sig hos honom om de vill.

– Han förbereder de soldater som vill döpa sig och förklarar vad det innebär att vara kristen, berättar Alex även om dopet sedan sker i ett annat kristet samfund. Han ger dem till och med rådet att låta döpa sig i den lokala kyrka som ligger dem närmast, geografiskt och känslomässigt, oavsett vilket samfund det är.

Vladimir Putin brukar beskriva Ukraina som en viktig del i Rysslands kristna historia. Storfursten Vladimir av Kiev ville i slutet av 900-talet förena folken i Kievriket och ge dem en gemensam religion. År 988 lät han döpa sig av missionärer från Konstantinopel och samlade invånarna i Kiev till ett massdop. På så sätt blev Kiev kanske det viktigaste kristna centret i regionen.

– Den kristna historien är en del av den ukrainska nationens identitet, förklarar Alex Voronov. Det var här kristnandet av denna del av Europa startade.

De flesta ukrainare identifierar sig som ortodoxt kristna, men i västra Ukraina tillhör många grekisk-katolska kyrkan, och en mindre grupp den romersk-katolska. Det finns även protestantiska samfund och judiska

Den katolska fältprästen Oleksander Karapetian välsignar soldaterna vid en bönesamling vid fronten

församlingar. Krimtatarerna är till största delen muslimer.

En stor andel av invånarna är inte religiöst aktiva. Regimen under sovjettiden var uttryckligen ateistisk och många kyrkor stängdes eller användes till annat, som sporthallar eller möteslokaler. Efter kommunismens fall har religionen fått ett större inflytande. Religiösa samfund har kämpat för att få tillbaka egendomar som konfiskerades under sovjettiden.

– Populärkulturen påverkar också inställningen till tron, förklarar Alex. Ukrainarna

närmar sig västliga sammanhang allt mer, som en konsekvens av Rysslands anfallskrig. Att byta datum för julfirandet till exempel är ett rent politiskt beslut.

Ukrainas parlament har nu också förbjudit ryskanknutna ortodoxa församlingar i landet. Alex, som är född i Odessa av rysk mor och far från Uganda, är uppväxt i Ryssland och döpt i den ortodoxa kyrkan. Till Sverige flyttade han i tioårsåldern efter att fadern fått asyl för sitt politiska arbete i Ryssland. Alex har medverkat i olika liberala tidningar,

»Människor vill inte bara att vapnen tystnar, utan vill kunna planera sin framtid, det är närvarande hela tiden i samtalen«

bland annat på Eskilstuna Kuriren, och är nu knuten till Liberala Nyhetsbyrån. Han har fått ett antal utmärkelser för sin penna.

Vad tror då Alex om längtan efter freden?

– Längtan efter fred är påtaglig, menar Alex. Människorna vill verkligen att kriget ska ta slut, men man vill ha en bestående fred. Människor vill inte bara att vapnen tystnar, utan vill kunna planera sin framtid, det är närvarande hela tiden i samtalen. Men inga människor tror att det går att lita på Ryssland, att det går att lita på deras goda vilja.

– Människor är fullt på det klara med att det inte finns någon kompromiss, eftersom

Ryssland vill förgöra Ukraina. Den ryska eliten har aldrig, sedan Sovjets upplösning på 1990-talet, accepterat tanken att Ukraina skulle vara ett självständigt land. Men hur kommer det då att gå?

– Det är en omöjlig fråga, men Ukraina kommer att bestå, menar Alex. Det finns inget alternativ. När så många människor gör motstånd kan man inte besegra det, ett så stort land går bara inte att förinta!

Text: Agneta Riddar

Foto: Mykola Olijnyk

Journalisten Alex Voronov följer utvecklingen nära och ibland mitt i striderna i Ukraina.

Två tankar i huvudet samtidigt

Sikta lite framför på den som springer, så han springer in i skuren.

Det var under de första veckorna i lumpen. Jag minns den unge löjtnanten som gav instruktionerna. Vi hade fått vapen och skulle nu lära oss att använda dem. Jag hade väldigt vaga bilder av vad militärtjänstgöring innebar och hade ingen uppfattning om huruvida våldsanvändning kunde vara befogat eller inte. Jag hade inget kyrkligt sammanhang vid den tiden och även om det fanns människor omkring mig som brydde sig kände jag mig ensam och vilsen.

Tiden gick och jag mådde allt sämre. Jag kunde inte försona mig med tanken på att skjuta ihjäl andra människor. Var det mig det var fel på, eller världen? Efter sju månader bestämde jag mig: Det var det organiserade våldet som var det sjuka, inte jag.

Det ledde inte bara till att jag sökte vapenfri tjänst. Det ledde också in i ett existentiellt och politiskt sökande i fredsrörelser och kyrkliga sammanhang. Konkret tog det sig uttryck i flera års radikal fredsaktivism i Plogbillsrörelsen under 1990-talet med flitig användning av ickevåld och civil olydnad. Berlinmuren hade nyligen fallit. Det var en tid då det inte fanns något militärt hot mot Sverige. Plogbillsrörelsen som hämtat sitt namn från profeterna Mika och Jesaja blev

uppmärksammad och häftigt omdiskuterad. Om bara människor övervann sin rädsla och började avrusta vapen så skulle det bli fred, var tanken. Problemet var bara att människor fortsatte att vara rädda, inte helt utan fog.

Drygt 30 år senare står jag vid ljusbäraren utanför Mårdaklevs kyrka på fredsbönen. Mina vänner och kollegor här i Kind drog igång den, vilket skildras i förra numret i Korsväg. En ny tid, en ny verklighet. Fred är svårt att prata om idag. Med tanke på den ryska invasionen av Ukraina måste vi väl ändå säga att militär våldsanvändning är befogad? Men i fredsbönens sammanhang vidgas blicken. Vad är min uppgift som präst? Vad är vår uppgift som kyrka? Jag landar i att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den första tanken är tydlig och omedelbar. Utifrån kyrkans lära om det rättfärdiga kriget (som går tillbaka till Augustinus på 400-talet) behöver vi stå upp för Ukraina och för rätten att försvara sig med våld mot en folkrättsvidrig invasion.

Den andra tanken är lite svårare att formulera. Vad är det som gör att dessa ondskefulla situationer uppstår? Vad är det som möjliggör en så enormt storskalig våldsanvändning som krig? Eller för att ställa frågan mer konstruktivt: Vad är det som skulle möjliggöra

varaktig nedrustning i stor skala? Kort sagt: Hur bygger vi den rättfärdiga freden?

Det är inga lätta frågor, men vi behöver ändå ställa dem. Låt oss närma oss Mika (4:14) och Jesaja (2:2-4) igen. Det som profeterna så lockande beskriver som ett omskapande av dödsbringande vapen till nyttiga jordbruksredskap sker inte i ett vakuum. Det sker i ett sammanhang där alla länder frivilligt accepterar en gemensam fredlig ordning. Även om visionen bär messianska drag är bildspråket påtagligt världsligt och materiellt. Det handlar om lag, domstolsförfarande och rättsskipning. Med en gemensam rättsordning som garanterar säkerheten kan länderna rusta ned. Då möjliggörs en fred som Mika beskriver så vackert: ”var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom”. Det är en bild av trygghet och välstånd i den här världen.

Tanken var att FN skulle utgöra den fredliga ordning som skulle ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”. Som vi vet

ville stormakterna inte ha den. De krävde kontroll och de krävde vetorätt. Där sitter vi idag, i knäet på andra världskrigets segermakter. Samtidigt finns i FN en potential till en gemensam rättsordning. Men det kräver omfattande gemensamma ansträngningar för en demokratisering av den globala styrningen. Det är svårt att se vad som kan få världens länder att börja gå i den riktningen. Krävs det ett tredje världskrig först? En sak är i alla fall klar: Kyrkorna behöver höja sin profetiska röst! För om det inte finns några som kan hålla den här andra tanken levande så är vi fast i en ordning som bygger på att alla rustar mot varandra.

Hans Leander Präst och aktiv i föreningen Demokrati utan gränser

Det var Ordet som räddade livet

I sitt Vinterprat i P1 säger Jan Eliasson: När människor börjar betvivla politiken och demokratins kraft måste vi ännu starkare koppla våra stora ord till konkret handling.

Ibegynnelsen var Ordet. Genom Ordet har allt blivit till. I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed.

Jan Eliasson läser med stark stämma ur Johannesevangeliet i sitt Vinterprat i Sveriges Radio under julhelgen. Han har valt Ordet som tema, om ordens kraft och magi. Han konstaterar att ordet har präglat hans liv från bokhyllan i enrummaren i Göteborg till talarstolen i FN och fredsförhandlingarnas och diplomatins känsliga verklighet.

Ordet med stort O är vårt viktigaste verktyg för att påverka, förklara, utrycka känslor och tankar. Orden har varit mina vänner och

ledsagare i ett liv av medling, förhandling och diplomati.

Jan Eliasson vet vad han talar om. Han har varit vice generalsekreterare i FN, ordförande för FN:s generalförsamling och Sveriges utrikesminister. Han har medlat fred i Sudan och under Iran–Irak-konflikten och har på senare år varit knuten till fredsforskningsinstitutet SIPRI.

Det är en lång väg han har vandrat, arbetargrabben från Kålltorp och Guldheden i Göteborg, född 1940. Pappa John var metallarbetare på SKF och mamma Karin hemsömmerska. Jan blev den förste i släkten som studerade, först på Hvitfeldtska gymnasiet, sen som utbytesstudent till USA och därefter vid Handelshögskolan i Göteborg.

Det började med böckerna i vår lilla bokhylla i hallen till enrums-lägenheten på Solrosgatan i Göteborg. Jag var 8 år och hade lärt mig att läsa bra och fort av min änglalika småskollärarinna.

På kvällarna började jag läsa böckerna i bokhyllan bredvid min säng. Jag blev snart nästan besatt av läsning och plöjde igenom vad pappa kallade sin arbetarlitteratur, alltifrån Ivar Lo Johansson och Jan Fridegård till Jack London och Sinclair Lewis.

Men mest fascinerande i bokhyllan blev för mig Tidens Lexikon på 3195 tunna tättskrivna sidor från A till Ö. Där började jag samla ord. En ny värld öppnade sig för mig. Detta blev början till en vandring genom livet med Ordet som ständig följeslagare. Ordet fanns med vid köksbordet, i skolan, vid basarer i Mellanöstern, i talarstolen i FN och riksdagen, och vid spända förhandlingar om krig och fred.

Det går nog att påstå att Jan Eliasson vigt hela sitt liv åt medling och strävan efter fred. På 1980-talet var han Olof Palmes rådgivare i FN:s medlaruppdrag i kriget mellan Iran och Irak och därefter tjänstgjorde han som Sveriges FN-ambassadör i New York. 1992–94 var han undergeneralsekreterare och chef för den nyinrättade avdelningen för humanitär hjälp.

I Sudan 1993 pågick ett grymt inbördeskrig. Jag var då i FN ansvarig för de humanitära operationerna. Vi fick nödanrop om att ett speciellt område i landet var isolerat av krig och landminor. Befolkningen hotades av nöd och död. Jag sändes ut för att söka uppnå ett lokalt eld-upphör.

Det visade sig vara en omöjlig uppgift när vi kom till förhandlingarna i Sudan. Regeringen vägrade gå med på ett eld-upphörsavtal med vad de kallade ”rebellerna i Söder”.

Jag insåg att vi måste byta förhandlingsspår. Vi måste helt enkelt byta ord, sa jag till mina medarbetare. Efter en kväll av brainstorming kom vi fram till att vi nästa dag skulle föreslå parterna en humanitär korridor. Det gick igenom på båda sidor.

En vecka senare gick flyg och helikoptrar från Kenya med mat och mediciner till de nödställda. Det var Ordet som räddade livet på tusentals människor.

Termen eldupphör låste förhandlingen –humanitär korridor öppnade den.

Det timmeslånga vinterpratet finns att lyssna på i efterhand på Sveriges Radio. Där säger Jan Eliasson också:

Vi kan inte förneka att mörka, t.o.m. demokratifientliga krafter nu på många håll är på offensiven. Jag tror att arbetet för fred, utveckling och mänskliga rättigheter måste få en nytändning. Goda krafter måste

mobiliseras i en tid av osäkerhet och oro inför framtiden. När människor börjar betvivla politiken och demokratins kraft måste vi ännu starkare koppla våra stora ord till konkret handling. De demokratiska parad-orden fred, rättvisa och allas lika värde måste forma en trovärdig och färgstark berättelse om våra samhällen och vår framtid.

Text: Jan Eliasson och Agneta Riddar

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Brobyggare i Paris

Svenska kyrkan i Paris vill vara brobyggare, liksom Nathan Söderblom var. Ska vi vara trovärdiga kristna, så måste vi alltid fortsätta den ekumeniska dialogen, säger prästparet

Maria Olofsdotter Bråkenhielm och Joakim Bråkenhielm.

Prästparet Maria och Joakim bytte

Värmland mot miljonstaden Paris och klev in i en församling med 400 år på nacken. Här finns Svenska kyrkans äldsta utlandskyrka som har en lång tradition av ekumeniskt arbete. 1685 förbjöds protestanter, som kallades hugenotter, i Frankrike och utsattes för stora förföljelser. Den då etablerade svenska kyrkan i Paris kunde då hjälpa till.

– Svenska kyrkan tilläts fira gudstjänst på svenska ambassaden och kyrkan kunde spela en stor roll för de franska protestanterna, berättar Maria och Joakim. Så när vi nu planerar för 400-årsjubiléet nästa år så vill också den franska protestantiska världen vara med. I förra veckan till exempel, var vi hos en reformert kyrka, där det fanns en stor tavla som uttryckte tacksamhet gentemot Sverige för hjälpen under den stora förföljelsen.

Maria Olofsdotter Bråkenhielm, som är församlingens kyrkoherde, är född och uppväxt i Värmland. Hon var verksam i Karlstad i fjorton år, bland annat som domkyrkokaplan och som biskop Sörens kaplan.

Joakim, född och uppvuxen i Paris, träffade Maria när de läste i Lund tillsammans och Joakim blev efter några år komminister i Östra Ämtervik. Så när de båda prästtjänsterna utlystes i Paris blev de uppmanade att söka.

– För oss var det klockrent, minns Maria. Mina svärföräldrar fanns ju i Paris, så hit hade vi åkt på somrarna. Alla tre barnen kunde ju redan franska.

Nu blev deras arbete annorlunda mot Värmland. En utlandsförsamling fungerar delvis på ett annat sätt än en församling

»Församlingsborna är från Svenska kyrkan, pingstvänner, katoliker, ortodoxa med flera.«

Besökare i en lång ringlande kö till Notre-Dame.

i Sverige. Här finns få anställda, i Paris två präster, en musiker, en administratör och en vaktmästare på knappt halvtid, men däremot över hundra ideella. I det stora huset i 17:e arrondissementet finns kyrksal, lokaler för Svenska skolan, kök, matsal, kontor och boende för de anställda.

– Vi har cirka femhundra hushåll som medlemmar, berättar Maria. Men vi finns ju också här för alla svenskar som vistas tillfälligt i Paris och för dem som hamnar i knipa. Det är verkligt ekumeniskt, eftersom det är språket som förenar oss. Församlingsborna är från Svenska kyrkan, pingstvänner, katoliker, ortodoxa med flera.

– Under våra sex år här har mycket hänt, säger Maria. Vi kom under pandemin, vi hade en terrorattack här i Paris, terrordåd i Bryssel, sen var det en stor transportstrejk som nästan ställde allt på ända för vår julbasar och så hade vi OS. Relationerna mellan Sverige och Frankrike har aldrig varit så bra

som nu. Så det är värdefullt att vi fortsätter och vi hoppas ju verkligen att vår kyrka får finnas kvar.

– Beslutet borde komma nu i vår, det har dröjt så länge, berättar Joakim. Det är fjärde året som vi nu lever i ovisshet. Det är faktiskt svårt.

– Den största utmaningen för oss är att försöka planera framåt trots att vi inte vet premisserna, förklarar Maria. Vi är ju få, så vi gör ju allt. Att vara kyrkoherde här kan handla om allt från att städa toaletten till att ta emot ett regeringsbesök. Du måste verkligen tro att Gud har sänt dig. Du måste fatta mod.

Innan vårt besök hos Maria och Joakim beger vi oss förstås till Notre-Dame, som efter återuppbyggnaden efter branden 2019 tar emot tusentals besökare. Köerna ringlar långa, men det går förvånansvärt snabbt att komma in. In till en magnifik skönhet, så

Joakim och Maria välkomnar alla svenskar som vistas i Paris till gemenskap och kaffe i Svenska kyrkan.

ljus och ren när solen strilar ner genom de vackert målade rosettfönstren. Notre-Dame är en av de mest berömda katedralerna i världen. Efter den förödande branden har Notre-Dame, genom återuppbyggnaden, kommit att representera motståndskraft, gemenskap och hopp.

Också Svenska kyrkan i Paris får representera ett hopp.

– Kyrkan spelar en stor roll i människors liv, menar Maria. Vi finns för alla och människor kommer med alla olika spörsmål. Vi blir som extraföräldrar för studenter som kanske bara är här ett halvår och när tiderna nu är mörka blir vi viktiga för många, inte minst den trogna söndagsskaran, som är ett drygt sextiotal.

– Fattigdomen har ökat markant de senaste åren, berättar Joakim. Det var stor kritik från parisarna under OS, man städade upp för det skulle vara fint för turisterna. Så efter Paralympics när tiggarna och uteliggarna fick komma tillbaka, så tog det bara två dagar innan gatorna togs i anspråk igen.

– De ensamkommande flyktingarna, som inte får vara kvar i Sverige kommer fortfarande i en strid ström. Det kom två killar förra veckan, de hade bott länge i Sverige, hade jobb och bostad. Varför de inte får stanna förstår vi inte. Men oftast får de stanna här.

Maria berättar också gärna om Nathan Söderblom och hans roll för församlingen i Paris. Kring sekelskiftet var han kyrkoherde i Svenska församlingen i Paris och doktorerade bland annat vid Sorbonne.

– Vi i Paris, ja kanske hela Svenska kyrkan lever i arvet efter Nathan Söderblom. Här har vi en tydlig och självklar roll i samtal med andra trossamfund. Där kan vi vara brobyggare, liksom Nathan Söderblom var. Det finns ett arv av dialog.

– Vi har en ekumenisk rörelse runt västra Paris, runt Triumfbågen, och där är vi väldigt engagerade, jag har till exempel blivit vicepresident, berättar Maria. Såvitt jag vet har aldrig någon svensk varit det tidigare. Det handlar om hur Svenska kyrkan är. Att vi släpper in, att vi har förståelse för att vi är olika, men att vi i mitten är lika. Och det är viktigt.

– Ska vi vara trovärdiga kristna, så måste vi alltid fortsätta den ekumeniska dialogen, det är det som Jesus ber om, att vi ska bli ett. Vi är ju fortfarande splittrade i den kristna

familjen. Vi behöver alltid sträva efter att komma samman till samtal och få förståelse.

Avslutningsvis vill Maria och Joakim betona vikten av att alltid bjuda in till kyrkan och till gemenskapen, bland annat vid kyrkkaffet.

– Våra volontärer är otroligt viktiga. Utan dem skulle vi till exempel inte kunna ta emot 10 000 besökare på tre dagar under julbasaren!

Text: Agneta Riddar

Foto: Cecilia Sundström, Agneta Riddar, Magdalena Martin

Svenska kyrkans biskopar bjuder in unga vuxna i åldrarna 16 till 30 år till en helg som ger chans att möta varandra, fördjupa tron och dela hopp för framtiden. Mötet ska också vara ett tillfälle till dialog mellan biskoparna och ungdomarna.

Det kommer att bli fett!

I augusti samlas ungdomar från hela Sverige till ett stort ungdomsmöte i Stockholm. Det är Svenska kyrkans alla biskopar som bjuder in. Elin Magnusson och Tilda Ljungberg från Svenska Kyrkans Unga i Göteborg stift är förväntansfulla inför mötet. Framför allt ser de fram mot att få vara många tillsammans.

Biskoparnas ungdomsmöte är en storsatsning som biskoparna i Svenska kyrkan står bakom. Man räknar med att samla upp emot 2000 ungdomar.

– En sådan här chans får man kanske bara en gång i livet. Det får man inte missa! Det kommer att bli fett, säger Tilda Ljungberg, en av ungdomarna som ska dit.

Mötet äger rum i Stockholm 22–24 augusti och vänder sig till ungdomar i åldern 16-30

år. Det samarrangeras med Sveriges kristna råds ungdomsmöte (Reach Peace). Samtidigt pågår även ekumeniska veckan i Stockholm som är öppen för alla. Temat är ”Tid för Guds fred”.

– Vi satsar rätt rejält på detta så det kommer att bli jättebra! säger Peter Ekman, handläggare på Kyrkokansliet i Uppsala, som är med och håller i trådarna.

Programmet planeras för fullt. Det blir gudstjänster, föredrag, musik och aktiviteter. På lördagskvällen blir det till exempel program på stora scenen. Men även karaoke, själavård, smågrupper där man får prata med sin biskop och poddinspelning med Svenska Kyrkans Unga.

– Man får samtala och lyssna, men även göra saker. Det blir olika aktiviteter. Det kommer finnas mycket att välja på.

Mötet hålls i kyrkor i centrala Stockholm och det blir även en stor samling i Kungsträdgården.

Två av deltagarna är Elin Magnusson, 23 år, och Tilda Ljungberg, 23 år. De är med i styrelsen för Svenska Kyrkans Unga (SKU) i Göteborgs stift, och är förväntansfulla inför mötet i augusti.

– Jag ser framför mig att vi är typ 2000 unga i en hög. Det är något speciellt att träffas många när man är där av samma anledning. Det är en likadan känsla som att stå i ett publikhav på en konsert. Det blir en kraft när människor samlas. Den gör gott och förenar, säger Tilda Ljungberg.

Både Elin Magnusson och Tilda Ljungberg ser fram emot att lära känna nya människor.

– Vad man kan knyta för band över en helg ska inte underskattas. Det kan räcka med en sen kväll med lite för mycket kakor och lite för lite sömn – så är man i mål! Man är super-tighta, säger Tilda Ljungberg och skrattar.

Båda anser att de unga får för lite fokus i kyrkan, så de tycker att det är väldigt positivt att biskoparna nu satsar på ett stort ungdomsmöte.

– Det känns kul! Det är spännande och unikt, säger Elin Magnusson.

En central del är att ungdomar och biskopar får chans att lära känna varandra.

Ungdomar har ofta sin trygga klick i sin församling, men man kan växa oerhört genom att träffas över församlingsgränser.

Man får en känsla av att man hör ihop, säger Elin Magnusson.

Om biskoparnas ungdomsmöte

Biskoparna vill att ungdomarna ska få en chans att:

• fördjupa tron

• uppleva att kyrkan är större än den egna församlingen och stiftet

• möta många unga vuxna och dela det kristna livet

• i ekumenisk anda verka för fred och försoning i vår tid.

Även ungdomar med intellektuella funktionsvariationer och med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) finns med i planeringen. Förhoppningen är att Högalids församling i Stockholm och Guldhedskyrkan i Göteborg ska samverka.

Peter Ekman på Kyrkokansliet i Uppsala är med och planerar programmet.

Det blir en upplevelse!

Jag tycker att man ska uppleva så mycket som möjligt i livet, säger Tilda Ljungberg.

– Det känns jätteviktigt och fint att få möta sin biskop. Annars är det lätt att man känner distans till högsta chefen, säger Elin Magnusson.

Att vara ung och kristen i Sverige är inte helt enkelt.

– För många är religion lite konstigt, säger Elin Magnusson.

– Ja, man blir dumförklarad och man känner sig ofta lite ensam som kristen. Jag möter mycket nyfikenhet, men jag måste också förklara mycket. Man får ofta stå till svars för hela kristenheten. Det kan bli lite påfrestande, säger Tilda Ljungberg.

Att många kristna ungdomar möts ger en känsla av styrka och samhörighet.

– Det är normbrytande att vara kristen i Sverige i dag. Det är lätt att känna sig liten. Men här kan vi samlas kring det som är gemensamt. Vi är kristna, vi är många och vi har varandras rygg, säger Tilda Ljungberg.

Peter Ekman, som arbetar för fullt med programmet, berättar att det kommer vara både ungdomar och biskopar på scenen.

– Det blir för ungdomar och med ungdomar. Biskoparna vill möta ungdomarna.

Hur kommer det sig att biskoparna vill satsa på ungdomar?

– De vill verkligen att ungdomarna, som är kristen tro i nästa generation, ska se sig som självklara delar av kyrkan. Det är spännande och kul att biskoparna tar ett samlat grepp om detta.

Biskoparna får chans att träffa ungdomar och höra deras frågor och funderingar, och ungdomarna får en personlig kontakt med sin kyrkliga ledare.

– En biskop är inte bara en biskopsskjorta, utan även en människa. Man får ett förnamn på sin biskop och får ställa frågor, dela reflektioner och samtala.

Text och foto: Maria Lokrantz

Elin och Tilda sitter i styrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift, och ser fram emot mötet i augusti.

Ekumeniska året – tid för fred

År 2025 bjuder kyrkorna tillsammans i Sveriges kristna råd in till Ekumeniska året.

Då firar vi 100 år sedan det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925 – det som Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom bjöd in till och som blev ett betydelsefullt avstamp för den moderna ekumeniska rörelsen.

Vi uppmärksammar också att det har gått

1700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea år 325. Då enades den tidiga kyrkan kring den bekännelse som fortfarande bär

Kristi kyrka.

Det ekumeniska året har en egen hemsida: https://www.svenskakyrkan.se/ ekumeniska-aret-2025

Fasta för freden –och för vänskapen

Hur fastar du i år? I år vill jag fasta för fredens och vänskapens skull. I det lilla, för det stora. I vår kyrkliga tradition väljer vi själva hur vi vill praktisera fastan. En del äter den traditionsenliga fastlagsbullen på fettisdagen innan askonsdagen tar vid – men sedan kan det se olika ut.

Fastan har börjat när du läser det här. Kanske funderar du fortfarande på vad du vill göra av din fasta i år. En del väljer att avstå från kött, slöscrollande på telefonen eller socker. Andra väljer att lägga till något, till exempel en ny bönerutin, mer bibelläsning i vardagen eller att bidra till det vi kan för människor i nöd. Ibland blir det en kombination av flera saker – att fasta till eller fasta från. Fastan innebär att i någon mån förändra, förfina, få syn på det viktiga. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att fastan inte är någon duktighetstävling, inget mål i sig, utan ett medel. Målet som vi strävar efter under fastans 40 dagar är redan nått, segern är redan vunnen.

Fastan är en förberedelsetid där vi gör oss redo inför evangeliet, det glada budskapet, påskens budskap om uppståndelse, liv och befrielse. Att avstå och att omprioritera i mitt liv för att kunna ge och se. Att välja enkelhetens väg, kärlekens väg. Det är en tid av att vidga perspektiven för att också kunna ge vidare, att lyssna, att se och att ta på allvar.

Ibland tänker jag på vad poeten och författaren Bob Hansson skriver i boken Snällast vinner (2024):

Den stora världen är svår att påverka.

Den lilla världen är omöjlig att inte påverka.

Så du är viktigare än du tror.

För mig fångar detta en viktig aspekt av fastetiden, framför allt det faktum att fred och fasta hör ihop.

Vad kan jag själv göra när utmaningarna är enorma? Med poetens ord är den stora världen svår att rubba. Men det får inte hindra oss från att arbeta och kämpa för att förbättra den, även om det kan vara svårt. Vilket är vårt uppdrag som kristna och som kyrka?

Kanske att se de större sammanhangen. Bob Hanssons ord sätter också ljus på de sammanhang, de platser, den nära värld där vi finns, lever och verkar. De sammanhangen kan se ut på en mängd olika sätt men ingen av oss lever i ett vakuum.

Vi finns alla i ett sammanhang. Jesus börjar inte sällan i det nära. Det är bildspråket om det lilla senapskornet eller hos människorna som finns i hans direkta närhet. Det är där gudsriket bryter fram och befrielsen räcks. Det är också i den lilla världen och i det nära som freden växer tillsammans med vänskapen. Fastan är inte bara en period för att avstå från vissa saker, utan också en inbjudan att ompröva och fördjupa vår relation

till både Gud och våra medmänniskor. Det är en tid då vi inte bara kan fundera på vad vi ger upp, utan också på vad vi ger. Vad ger vi till världen? Vad ger vi till våra vänner och till såväl den lilla som stora värld som vi delar?

Vad ger vi till Gud?

Fastan är med andra ord en påminnelse om att varken vänskap eller fred är något som bara ges passivt, utan det är något som kräver vårt aktiva deltagande. Det kan vara de djupa och slitstarka vänskaperna. Vänskaper som handlar om att vi bor i samma område. Men också mer ytliga bekantskaper. Vänskaper som överträder åldersgränser. Fred och vänskap hör ihop.

Gud kallar oss på en vänskapens väg. Genom fastan, för godhetens och befrielsens skull, mot påsk och påskdag. Via skärtorsdagens brytande av bröd, en måltid – vänner emellan. Över långfredagens gråt vid korsets fot, där vännerna sörjer en förlorad vän. Och

fram mot påskdagen, som ytterst visar att segern är vunnen.

Denna fastetid önskar jag ska bli en tid av vänskap. Tacksamhet över vänskapen som finns, längtan efter den vänskap jag önskar och behöver, omsorg över den vänskap som försakats. Ja, en tid för vänskapen till Gud och vänskapen med varandra – du är viktigare än du tror.

Jenny Grimbeck Komminister Härlanda församling

Biskop Susanne ger ut herdabrev

Den ständigt ombytliga vardagen som biskop, att leda i extraordinära tider, det mer privata och tankar framåt. Efter sju år som biskop ger Susanne Rappmann ut herdabrevet ”Vår Gud bär sår”, om vägen hit, nuet och framtiden.

Det är en mycket speciell känsla att hålla i en ny bok med sitt eget namn på omslaget. Samma dag som biskop Susanne och jag träffas för att göra den här intervjun kommer Vår Gud bär sår från tryckeriet. Innan vi sätter oss ner och pratar får hon för första gången hålla i boken, efter att ha jobbat intensivt med att få den klar i närmare ett år. Så första frågan blir naturligtvis, hur känns det? – Det är fantastiskt. Jättekul! Den här boken rymmer både historia, nutid och framtid och det har varit roligt att tänka tillbaka. Det har också gett mig själv utrymme för reflektion. Det blev tydligt att jag känner mitt stift. Det är få pastorat jag inte varit i och i de fallen har jag ändå relationer med människor som verkar där.

Annat var mindre behagligt att tänka tillbaka på, men lika viktigt att reflektera över. – Pandemin var till exempel en särskild tid att blicka tillbaka på. Jag tror att det var bra, men det var inte helt bekvämt. Även om pandemin är över, så påverkar de åren oss fortfarande mer än vi förstår.

De flesta herdabrev ges ut i samband med att en biskop tillträder och är i mycket en avsiktsförklaring om vad hen vill sätta fokus på under sin ämbetsperiod. För biskop Susanne ser upplägget annorlunda ut. Eftersom hon står mitt i sin gärning kan hon både reflektera bakåt och ta med sig de insikterna framåt. Det kan låta som ett självklart upplägg, men det var aldrig helt säkert att det skulle bli en bok, även om viljan alltid funnits där. – Jag ville skriva och det var flera som efterfrågade en bok, så tanken har hela tiden funnits. Men det har varit svårt att hitta tid. Jag har verkligen prioriterat att

besöka stiftets församlingar och hittills har det främst handlat om att träffa kyrkoråd, anställda och ideella. Med den här boken kommer jag ge mig ut i stiftet på ett nytt sätt och nå en delvis ny målgrupp.

Så vad var det då som gjorde att det ändå blev en bok?

–Jag fick en vänlig knuff i rätt riktning i början av förra året och tänkte att nu kanske är tillfället. Men det var egentligen först under sommaren, när jag skrivit det första utkastet, som jag blev säker på att det skulle gå. Det jag däremot alltid varit säker på är att om ska jag skriva, så ska jag skriva utifrån mitt valspråk Vår Gud bär sår.

Att namnge boken efter valspråket kändes snabbt självklart och med facit i hand binder det också ihop bokens tematik med världen i dag.

– Världsläget gör att många upplever att Jesus är viktig på ett helt annat sätt än tidigare. Jesus har blivit en influencer. Det är tydligt att det finns en stor tillit till vår kyrka och att kristen tro har något att bidra med. Det är ett enormt förtroende som är fantastiskt att se, men också viktigt att förvalta och ta på allvar.

Boken spänner från det övergripande till det mer privata. Här finns teman som den världsvida kyrkan, vikten av ett rikt kulturliv, kyrkans roll i samhället och betydelsen av samarbeten på olika nivåer. Men också biskop Susannes egen kallelse och Göteborgs varierande förutsättningar både som stift och stad. Med andra ord en rad olika frågor och verkligheter som en biskop möts och berörs av.

– Jag tror kanske att det mest privata kommer upplevas som mest intressant, men att

»Det har varit ett roligt, men stundtals svårt sökande som har vidgat betydelsen av det jag själv skriver. Nu ska det bli spännande att se hur andra i sin tur tolkar mina texter.«

det framför allt finns mycket att fundera över runt olika teman i boken. Det har varit en balansgång att välja hur privat jag ville vara, men jag tycker att jag har landat på fötterna. Att vara biskop är ju att vara biskop som den jag är, med min historia och mina styrkor och mina svagheter. Det speglar mitt liv och jag fyller rollen med den jag är.

Ett kapitel som per automatik får en speciell betydelse är det om att vara kvinna och biskop. År 1992 var Susanne Rappmann en av de två första kvinnor som prästvigdes i Göteborgs domkyrka av stiftets ordinarie biskop, den då nytillträdda Lars Eckerdal.

26 år senare blev hon stiftets första biskop som också är kvinna.

– Jag är resultatet av många människors arbete och böner. Biskopsrollen är något väldig stort och att vara den första är väldigt speciellt. Det finns oändligt mycket förväntningar, så för mig handlar det om att stå stadigt i glädjen över att ha blivit vald och att förvalta och vidareutveckla det förtroendet. Att vila i att det är Guds vilja.

Så här efteråt var det som kanske mest överraskade henne under arbetet med boken hur svårt det var att välja rätt bilder och texter. Varje kapitel inleds med en bild och en kort dikt, ett textfragment eller en psalm. Det är en blandning av gamla favoriter och

Biskop Susanne Rappmann

Vid boksläppet 24 februari

hölls ett boksamtal mellan bokens redaktör Anna Rikner och bokens författare biskop Susanne.

Till boksläppet gick det ut en bred inbjudan till stiftet och det var många som ville vara med.

nya bekantskaper och att få rätt känsla i samklanget mellan text och bild krävde mycket eftertanke.

– Det var viktigt för mig att visa att det finns flera uttryckssätt att ta till sig, att bilder och poesi är egna språk. Det har varit ett roligt, men stundtals svårt sökande som har vidgat betydelsen av det jag själv skriver. Nu ska det bli spännande att se hur andra i sin tur tolkar mina texter.

Text: Anna Rikner

Foto: Torgny Lindén

Här köper du boken

Herdabrevet Vår Gud bär sår finns att köpa via Göteborgs stifts webbplats: www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift

Lyssna till biskop Susanne

Biskop Susanne kommer under året resa runt i hela stiftet för att prata om herdabrevet och dess teman. Boksamtalen är öppna för allmänheten och information, tid och plats finns på Göteborgs stifts webbplats.

Nathan Söderblom, ärkebiskop 1914-31, var initiativtagare till the Universal Christian Conference on Life and Work 1925.

Kyrkan, ekumeniken och freden Stockholmsmötet 1925

Det internationella ekumeniska mötet i Stockholm bidrog på allvar till starten av den moderna ekumeniska rörelsen. Efter några års förberedelser kunde 660 delegater från 37 länder samlas för den Universella kristna konferensen om Liv och Arbete i augusti 1925. Lutheraner, anglikaner, metodister, kalvinister, baptister, kväkare, herrnhutare och ortodoxa möttes i ett späckat program under nio dagar. Målsättningen med konferensen var att stå enade i arbetet för världens helande genom sociala insatser och kamp för rättfärdighet utan att kyrkorna för den skull behövde enas i lärofrågor.

”Krig och fred” var ett av ämnena som lyftes, inte minst av de få närvarande kvinnorna. Av 220 framträdanden under konferensen gjordes 20 av kvinnor. Några av dessa enstaka kvinnors inlägg visar på en radikal och ”total förståelse av fred”, där de kopplar fredsfrågan till ekonomiska och sociala frågor såsom rätt till bostad, avskaffande av barnarbete, arbetsfred, kvinnors rättigheter liksom rätt till vapenvägran.

Den ekumeniska rörelsens start här i början av 1900-talet kan sägas ha tre källströmmar; dels Life and Work-strömmen, som kom till konkret uttryck i Stockholmsmötets tydliga socialetiska motiv och fredsmotiv, dels Faith and Order, de möten och dokument som

behandlar lärofrågor och dels en tredje rörelse som drar ekumeniska konsekvenser av de möten som skedde inom internationell mission mellan olika länders kristna samfund.

Men går det att så enkelt skilja dessa strömmar åt, frågar sig Minna Hietamäki i ett av kapitlen i boken Detta är endast en begynnelse. Inte bara lärofrågor utan också socialetiska frågor bygger på djupt kända övertygelser, menar Hietamäki.

I praktiken har det också visat sig svårt att hålla isär lära och handling, redan i Stockholmskonferensen blev det teologiska motivet ”Guds rike” hett debatterat när man skulle prata om fred. Att försöka renodla lärofrågor riskerar också att göra dem viktigare än det gemensamma handlandet, menar Hietamäki.

Denna förståelse speglas i mina egna erfarenheter av interreligiösa relationer, där det förstås aldrig handlat om att läromässigt ”bli ett” med till exempel muslimer eller judar, men där de handlingar vi gör tillsammans i uttalanden eller i en tyst manifestation för fred, ändå reflekterar grundläggande uppfattningar om människans utsatthet och värdighet. Dessa grundar sig i sin tur i våra skilda traditioner och läror.

Biskop

Johannes och Paulus är samlade men ”Petrus dröjer ännu” säger Söderblom i Stockholmsmötets avslutningspredikan när han beklagar att delegater från Katolska kyrkan inte var med på mötet. Katolska kyrkans kyrkosyn försvårar deltagande i ekumeniska möten, ändå är den/hon i högsta grad med i ekumeniken. Idag finns det ett samarbetsråd mellan Katolska kyrkan och Kyrkornas världsråd och 2013 kom dokumentet Från konflikt till gemenskap där lutheraner och katoliker uttrycker ”sorg och ånger över den smärta man tillfogat varandra, men också tacksamhet över de teologiska insikter som båda parter bidragit med”. Dokumentet var ett steg mot högtidlighållandet av 500-årsjubiléet av reformationen 2016 i Lund med bland annat påven och ordförande för Lutherska världsförbundet närvarande.

Efter de första 70–80 årens entusiasm och framsteg i den ekumeniska rörelsen både internationellt, nationellt och lokalt upplevde man mot slutet av 1900-talet en avkylning och att färre framsteg gjordes. Att lyfta fram andlighetens ekumenik blev ett försök att

blåsa mer liv i rörelsen. I bön och lovsång kan vi alla enas och andligheten kan sägas ligga som grund för hela ekumeniska rörelsen. De ekumeniska gudstjänsternas betydelse under Stockholmsmötet 1925 och senare är ett exempel på detta. Taizékommunitetens liv och gudstjänstfirande som betytt så mycket för många unga är ett annat exempel.

Ett modernt förhållningssätt till ekumenik är det som kallas receptiv ekumenik. Den receptiva ekumeniken är en sorts läroekumenik, men som bejakar skillnader och erkänner och lyssnar till andra kyrkors historia för att lära av dem. Det finns saker att lära av andras historia, också av det som är komplext i den, liksom att öppet och självkritiskt dela med sig av sin egen komplexa historia. Men också att få vara stolt över det som är fint i ens egen tradition respektive att få vara heligt avundsjuk på det fina i andra kristnas traditioner.

Den här texten har hittills mest handlat om Stockholmsmötet, förhållningssätt till

ekumeniken och internationella sammanslutningar, men är det ändå inte den lokala ekumeniken som står oss närmast? Ibland kan avstånden från det lokala till Sveriges Kristna Råd och internationella konferenser kännas lång, men vi känner också i den lokala ekumeniken igen de olika strömmarna det började talas om i de ”stora” sammanhangen redan för hundra år sedan. Praxisekumenik i de diakonala verksamheterna i till exempel Saronhuset i Uddevalla, Arken i Lysekil och Nattcaféet i Halmstad och läroekumenik när vi arbetar fram lokala avtal med Equmeniakyrkan. I dagens multikristna Sverige har vi också nytta av de erfarenheter av att vara flera samfund på samma ort som det tagits lärdom av i internationell mission.

Det ekumeniska mötet för 100 år sedan i Stockholm samlades för att se vad kyrkorna kunde göra för att undvika återupprepande av den katastrof första världskriget innebar. På mötet hördes röster som vågade hålla fast vid att fred inte bara handlar om frånvaro av krig utan att fred byggs genom rättvisa och

rättfärdighet. Snart kvästes de rösterna av ett nytt krigslarm och de rösterna får ytterst lite utrymme i dagens krigs- och upprustningsslammer. Det är min innerliga önskan och bön att våra kyrkor lär av historien och åter kan få vara med och lyfta dessa förhållningssätt till kriget och freden, lokalt, nationellt och internationellt.

Texten refererar till boken ”Detta är endast en begynnelse: ekumeniska mötet i Stockholm 1925”, Almut Bretschneider-Felzmann, Jan Eckerdal, Olle Kristenson, Artos & Norma Bokförlag.

Henrik Frykberg

Stiftsadjunkt för integration och interreligiös dialog Göteborgs stift Saronhuset

Historisk mandatperiod i östra Värmland

Nu när ett nytt kyrkoval närmar sig kan de förtroendevalda i Karlskoga och Degerfors-Nysund titta tillbaka på en minst sagt händelserik mandatperiod.

Vid årsskiftet bildades ett nytt pastorat i östra Värmland när de båda församlingarna slogs samman.

– Vi har fått vara med och skriva historia, säger Halvor Eriksson från Kyrkans vänner.

– Det här är vårt sätt att möta framtiden tillsammans, fortsätter Anders Olsson, Socialdemokraternas nomineringsgrupp.

Anders är idag ordförande i det nya kyrkorådet. Halvor var tidigare vice ordförande i kyrkorådet i Degerfors-Nysund men är idag ledamot i kyrkorådet i Södra Bergslagens pastorat som det nu heter.

De beskriver en utveckling som gått relativt smidigt. Området är sedan länge en integrerad arbetsmarknad och gemene man märker inte av kommungränsen nämnvärt. De säger att en fördel i processen var att initiativet togs av den mindre församlingen.

– Vi har samarbetat under lång tid, till exempel har Degerfors-Nysund köpt

ekonomitjänster av Karlskoga sedan 2009. Vi har haft svårt att fylla behovet av präster och har lånat in från grannförsamlingen under lång tid och Pernilla Rosin har varit tillförordnad kyrkoherde i perioder, säger Halvor.

Pernilla har nu fått ett helt nybildat pastorat att leda.

– Jag har lärt känna arbetslaget i Degerfors-Nysund under många år. Det har också gjort att jag kunnat förbereda sammanslagningen, och känner till de olikheter som finns mellan församlingarna. Det gör att vi nu kan lära av varandra och utnyttja de olika styrkor som finns på ett bra sätt, berättar hon.

Även de förtroendevalda har ägnat mycket tid åt att lära känna varandra och förbereda sammanslagningen. Det har gjort att allt gick oväntat smidigt när det väl var dags för den stora förändringen vid årsskiftet.

Kyrkoherde Pernilla Rosin omgiven Halvor Eriksson och Anders Olsson, två av de förtroendevalda som arbetat med pastoratssammanslagningen.

– Under ett års tid träffades vi över församlingsgränserna. Det var ordföranden, vice ordföranden, kyrkoherde och kanslichef. Vi pratade ihop oss om utmaningar, farhågor och möjligheter, säger Anders.

Alla tre betonar också att beslutsordningen i Svenska kyrkan varit en fördel. Hade det varit på annat sätt är risken stor att det hade blivit mer konflikter i en så här stor process, menar de.

– När man ska fatta svåra beslut är det skönt att kunna luta sig tillbaka och se att det är demokratiskt förankrat. Beslutet är taget i två fullmäktige, och båda kyrkoråden är helt med på banan. Det är genomarbetat och allt har varit transparent. Det är en fördel med vår demokratiska styrning i kyrkan, säger Pernilla.

Text: Peter Pasalic Östborg Foto: Peter Pasalic Östborg, Torgny Lindén

...och

I Södra Bergslagens pastorat ingår nu Nysunds kyrka...

Degerfors kyrka.

I köpcentret Nordstan blir kyrkovalet synligt

Församlingarna i Göteborg med omnejd planerar för tredje gången att synliggöra Svenska kyrkan och Kyrkovalet i stiftets största köpcentrum Nordstan.

Ikyrkovalet 2021 var det 6 061 medlemmar i Svenska kyrkan som röstade i köpcentret Nordstan i Göteborg. Många gånger var det kö till röstmottagningen. Genom kyrkans monter blev Kyrkovalet synligt för alla som passerar genom Nordstan, och det är många.

Montern har fått mycket positiv uppskattning. Många som röstade tack vare att montern fanns på plats, när man ändå gick förbi, hade troligen inte röstat annars.

Domkyrkopastoratet planerar att vid Kyrkovalet 2025 gemensamt med övriga pastorat och församlingar i Göteborg, Göteborgs stift samt Partille pastorat, arrangera förtidsröstning i Nordstan utifrån tidigare års positiva respons från medlemmar och övriga intressenter.

– Förtidsröstningen är huvudsyftet men det är också en unik möjlighet för Svenska kyrkan att visa upp sig i ett större sammanhang, säger Michael Ekdahl valnämndsordförande

i Domkyrkopastoratet. När vi nu genomför det här för tredje gången blir Nordstan en etablerad mötesplats där Svenska kyrkan finns mitt bland människorna i staden.

Varje dag genomströmmas köpcentret, som består av flera kvarter, av många tusentals människor. Nordstan ligger nämligen mitt i centrala Göteborg, nära till två av Göteborgs största knutpunkter för kollektivtrafik; Brunnsparken och Centralstationen. Och ungefär 6 000 personer har sin arbetsplats i Nordstan.

För att rösta behöver man inte ha med sitt röstkort. Genom att legitimera sig får man ett röstkort utskrivet på plats. Det ska med andra ord gå att spontanrösta om man har vägarna förbi och ser Svenska kyrkans monter.

Text: Torgny Lindén Foto: Torgny Lindén, Louise Albrecht

I Karlstad kommer

Ungdomsbussen att fungera som förtidsröstningslokal runt om i det stora pastoratet. På så sätt synliggörs både kyrkovalet och Svenska kyrkan i staden.

Vid förra kyrkovalet togs

6 061 förtidsröster emot i kyrkans monter i Nordstan.

Fred mellan människor och frid med Gud

Årets övergripande tema för Korsväg är Längtan. Det här numret har Längtan efter fred som specifikt tema. Korsväg har sedan lång tid erbjudit ett bibelstudium i varje nummer. Syftet är att sätta in temat och den mänsklig erfarenheten i ett bibliskt perspektiv. I år väljer vi att göra några nedslag i bibelns texter tillsammans med samtalsfrågor som kan användas för fördjupat bibelstudium.

”Skänk oss genom Jesu Kristi kraft den fred vi inte själva kan skapa”. Så ber vi i en av nattvardsbönerna (Nattvardsbön 6, Kyrkohandbok för Svenska kyrkan 2017). Freden verkar alltså redan finnas och samtidigt kan vi inte själva skapa den. För att hitta vägledning i sökandet och längtan efter fred går vi till bibelns texter.

Fred och frid i Bibeln handlar om mycket mer än frånvaron av konflikter. De utrycker äkta liv både i inre och yttre mening och rymmer att allt är sin ordning. I svenska språket har fred och frid lite olika betydelser. Men grundorden för båda två är det hebreiska ordet shalóm och det grekiska ordet eiréne. De översätts både med fred och frid

men betydelsen är vidare än så. Både shalóm och eiréne betyder helhet, harmoni, balans och jämvikt. Det beskrivs ofta som fred mellan människor och frid i förhållandet mellan människan och Gud. (Ordbok, Bibel 2000, Verbum 1999). Shalóm innebär ”total wellbeing”. (Svartvik J., Förunderligt förtroende, s.256, Verbum 2016)

Freden och friden går som en röd tråd genom Bibeln. Guds fredsvision är redan given men ännu inte här. Shalóm följer genom Guds välsignade skapelseverk med allt levande (1 Mos 2:3, 2:25) till Johannes syn av en ny himmel och en ny jord (Upp 21:1–5, 22:1–5). Bibelns texter sätter gång på gång ljus på splittring, krig, konflikter, ensamhet och utanförskap, såväl för enskilda människor som länder och sammanhang. Allt det står i ett spänningsförhållande till Guds fredsprojekt alltsedan skapelsen. Guds fred innebär att allt hör samman, skapelse och människa, människa och människa, människa och Gud. När den fred vi inte själva kan skapa blir synliggjord genom Bibelns texter lyser också Guds fred och frid som gåva till mänskligheten fram i världens mörker.

Freden är både här och nu men också utom räckhåll. Freden och friden är vårt ursprung och mål men också ett projekt för oss i form av längtan efter fred och frid. Som när Noa envist upprepade gånger och på olika sätt efter flodkatastrofen sökte efter liv genom att först sända ut en korp från arken, sedan en duva och så en duva igen. (1 Mos 8:6–12) Eller som när de tidiga kristna får uppmaningen: Låt Kristi frid råda i era hjärtan (Kol 3:15). Friden finns redan, låt den råda i det vi står i, mellan ursprung och mål. Om och om igen lyser Gud sin fred över människan. Gud sätter regnbågen på himlen som ett tecken på sin samhörighet med allt levande (1 Mos 9:16). Gud svarar Job i hans sorgligheter genom att påminna Job om att den Gud han talar till är en Gud som främst ger liv och framkallar morgonen (Job 38:4–11). Profeterna uttrycker shalóm

på konkreta sätt som rättvisa för de utsatta i samhället (Jes 1:17). Eller genom metoder för hur shalóm ska upprättas, som att alla svärd ska smidas om till plogbillar och spjut till vingårdsknivar och att människor inte ska lyfta svärd mot varandra eller övas för krig mer (Mik 4:3). Profeten Jesaja bär hoppet om ett stort ljus genom en kommande fredfurste, för det folk som vandrar i mörker (Jes 9:6) Genom Jesus Kristus visar Gud fortsatt sin fred med människan; han är själva freden (Ef 2:14). Änglasången i julnatten sjunger om freden (Luk 2:14). Jesus ropar ner Sackaios till sig från trädet han klättrat upp i (Luk 19:5). På korset säger han till rövarna att de redan hör ihop med Gud, trots att de bett om bara en tanke från Gud (Luk 23:42-43). Jesus lämnar sin frid åt apostlarna att leva vidare av (Joh 14:27) och han knyter det uppdrag han ger dem till Guds fredsuppdrag, shalóm.

Titta närmare på

Att själv och tillsammans med andra fundera över vilka associationer temat fred ger innan du/ni läser bibelställena kan öppna nya horisonter och ge en god grund för det fortsatta upptäckandet och utforskandet av temat. Låt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar vidare med texterna.

Läs någon av följande bibeltexter, eller alla tre:

• 1 Mosebok 8:1–22

• Johannesevangeliet 17:21-23

• Romarbrevet 5:1–2

Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt tillsammans. Använd gärna noter och uppslagsbok i Bibel 2000 till hjälp. Försök att besvara frågan: Vad handlar texterna om? Försök att med några egna ord återberätta berättelsen/texten.

Frågor för fördjupning

1. Berättelsen om Noa är en välkänd berättelse. Vad framträder tydligast för dig? Noas uppdrag? Arken? Att Gud lät det regna? Noas envishet? Duvan med olivkvisten? Annat? Vad säger berättelsen om Gud beroende på var tyngdpunkten vilar? Duvan har blivit symbol för freden, på vilket sätt kan symbolen hjälpa oss att förmedla Guds shalóm vidare?

2. Texten ur Johannesevangeliet ingår i Jesu avskedstal till lärjungarna och i hans bön för dem. Den lyfts ofta fram som en bibeltext om och för kyrkans enhet. Har det någon betydelse om Guds shalóm finns redan när Gud skapar världen och allt levande? Blir det någon skillnad om enheten är vårt ursprung eller om den enbart är ett mål för oss? Varför/varför inte? Vad betyder det för världen om/när den förstår att Gud sänt Jesus till världen av kärlek?

3. Texten ur Romarbrevet är central för det som ofta lyfts fram som Martin Luthers stora insikt och teologiska bidrag; att människan är rättfärdig genom tro. Vad betyder det att vi har ”frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus” och att han ”gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i”? Vi säger ofta i kyrkan att hoppet är viktigt. Vad innebär det att vara ”stolta över hoppet att få del av Guds härlighet”?

Anna Cöster

Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

Vreden som drivkraft

Lyft blicken

Hoppets hållning i vredens tid

Christoffer Abrahamsson Libris

Mot okunskapen

Vissa böcker ska med fördel läses långsamt, ett kapitel i taget, så att budskapen får tid att landa. Det här är en sådan bok. Lyft blicken: Hoppets hållning i vredens tid av Christoffer Abrahamsson genomsyras av den andliga traditionen i spåren efter Ignatius av Loyola, och inbjuder till eftertanke och reflektion. Bokens grundpremiss är att vi lever i en tid av vrede, en tid präglad av mörker, splittring och söndring. Men Abrahamsson förespråkar inte en passiv uppgivenhet. Tvärtom uppmanar han oss att använda vår vrede som drivkraft för att leva, arbeta och kämpa för det goda – att inta en hoppets hållning. Genom att rikta vår frustration och oro mot något större, tillsammans med Gud, kan vi bidra till en bättre och sannare värld samtidigt som vi verkar för gudsrikets utbredande.

Boken kommer med en önskan att överbrygga den spricka som ibland kan upplevas mellan vardag och andlighet. Ett exempel finns i kapitlet om bön –”Be ständigt” – där uppmaningen är att ”leva bön” snarare än att ”göra bön”. Vi påminns om Guds ständiga närvaro. Att vi själva behöver öva oss i vår närvaro för att verkligen uppfatta den.

Kapitlet om livets tårar stannar kvar hos mig. Abrahamsson reflekterar över Jesu tårar och de tårar vi själva bär på. Alla dessa tårar påminner om att våra smärtor och sorger också ryms i Guds rike – och att vi inte är ensamma.

Sammanfattningsvis blir bokens titel, ”Lyft blicken”, såväl ett profetiskt imperativ in i vår egen samtid, som en inbjudan till djup reflektion med förankring i århundraden av vishet.

Jenny Grimbeck

Folket som överlevdejudiska folkets historia från år 70 till 7 oktober

Simon Holst, Roar

Sørensen, Eva Skog Libris

Ingen folkgrupp har blivit så förföljda som judarna. För att få siffror på den stora förlusten googlar jag antal judar och antal araber. Båda härstammar från Abraham och är därför jämförbara. Det finns 15 milj judar runt om i världen, varav ca 7 milj bor i Israel. Siffran för araberna är 319 milj.

Folket som överlevde är skriven efter 7 oktober 2023. Den gör nedslag i historien vid viktiga årtal i judisk historia. Den börjar år 70 då Jerusalem slutligen erövrades av romarna, och de bränner ner templet, hjärtpunkten i judisk tro. Det beskrivs av ögonvittnet och juden Josefus som samarbetade med romarna. Texten är skönlitterär och följs av ett avsnitt med fakta. Det sista kapitlet som beskrivs är 7 oktober 2023. Ska grymheterna aldrig ta slut!

På det sättet berättas om olika historiska händelser eller olika personer som haft inflytande på judarnas historia. T ex får vi följa drottning Isabella I av Kastiliens tankar en natt 1492 inför ett beslut inför lösningen på judeproblemet. Ska judarna som funnits i Spanien i hundratals år och bidragit till dess rikedomar få stanna, förvisas eller brännas på bål. Efter fakta är grym läsning. Sättet att berätta gör att händelsen kommer närmare.

Författare är Eva Skog, faktaredaktör Roar Sörensen och redaktör Simon Holst. Historieprofessor Dick Harrison skriver om boken ”Av alla bisarra idéströmningar är antisemitismen en av de sjukaste, mest irrationella och – både sett ur intellektuell och emotionell synvinkel – mest obegripliga.”

Boken är definitivt ett botemedel mot okunskap.

Gunilla Lindén

Om våra rötter

Vägen som är mödan värd

Jesper Svartvik

Proprius Idébibliotek

Utmärkt samtalsunderlag

Jesper Svartvik har skrivit en viktig och läsvärd bok om relationen mellan kristna och judar. Svartvik uttrycker både glädje över allt han lärt sig på vägen, och frustration över att Svenska kyrkan inte kommit längre i att ta till sig lärdomarna från den judisk-kristna dialogen. Dialogdokumentet Guds vägar antogs av kyrkomötet 2001, men intentionerna att bekämpa anti-judisk teologi har inte fullföljts, menar Svartvik.

En huvuduppgift för boken är ”att teckna konturerna av en teologi som inte axiomatiskt talar nedvärderande om det judiska folket och den judiska traditionen”. Kristendomen har under en stor del av historien formulerats med judendomen som kontrast och motbild. Inte minst gäller detta luthersk teologi, där lagen ofta ses som det judiska och gammaltestamentliga, och evangeliet som det kristna och nytestamentliga. Det judiska framställs som ”fariseiskt” och ”gärningsrättfärdigt”.

I vår tid talar vi oftare positivt om det judiska. Men så fort vi inte aktivt tänker på hur vi talar om relationen mellan kristet och judiskt, finns det risk att vi oavsiktligt faller tillbaka i invanda sätt, att t ex framställa Jesus som helt annorlunda än sin judiska omvärld. Om vi tar Jesu judiskhet och kristendomens judiska rötter på allvar, och att ”Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet” (Guds vägar), har vi mycket som vi behöver ompröva i vårt traditionella sätt att formulera kristen tro och förkunnelse. Resultatet blir en mera ödmjuk kristendom men också mer lyhörd och mer biblisk.

Fredrik Ivarsson

Tidens tecken

Den mångfaldiga enfalden

Mikael Kurkiala, redaktör

Artos Academic

Tidens tecken är en tidskrift som ges ut av Kyrkokansliet i Uppsala. Samhälleliga och existentiella teman i samtiden med relevans för Svenska kyrkan belyses ur olika perspektiv. Det senaste numret har som tema Den mångfaldiga enfalden . Sju olika författare utforskar spänningen mellan det heterogena och det homogena i en mångtydig och snabbt föränderlig värld. Vi lever i en motsägelsefull tid. Den språkliga och kulturella mångfalden tycks öka lokalt men minska globalt. Språk dör ut i rask takt och en miljon arter riskerar att vara ett minne blott inom några årtionden.

Alf Hornborg, professor emeritus i humanekologi vid Lunds universitet lyfter fram den globala likriktning som antingen utplånar eller förytligar kulturella skillnader. Den minskande kulturella mångfalden korresponderar med den minskade biologiska mångfalden.

Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Trollhättan utmanar kyrkan att släppa sin självfokusering för att istället fokusera på de människor den är till för. Han citerar påve Franciskus som skriver att han föredrar en kyrka med blåmärken, sårad och smutsig därför att den har varit ute på gatorna, mer än en kyrka som är sjuk av att vara instängd i sig själv.

Isabella Lövin, tidigare miljö- och klimatminister skriver om att vi i dialog med andra kulturer och epoker behöver utmana vår livsstil och utforska alternativ som möjliggör en kursändring.

Tidskriften passar utmärkt som samtalsunderlag i våra församlingar!

Hans Almer

Mat för framtiden

Kyrkans gröna kokbok

Jennie Högberg, redaktör

Argument förlag

Sillens historia

Kyrkans gröna kokbok är ett stöd i varje församlingshem där det serveras mat till unga, gamla och många gäster. Alla recept är veganska. Medverkande i boken är Gustav Johansson som driver Sveriges största veganska matblogg och Frida Svanberg som blivit the ”The Green Queen” med sin veganska matblogg. Kategorierna är Kyrkkaffe, Soppor och enklare luncher, Matiga middagar, För barn och ungdomar och Såser och röror. Allt är veganskt och klimat-smart. Alla recept utgår från 20 portioner som grund. Bilderna är fina och lockande.

Om man funderar på om det är nödvändigt att ställa om så drastiskt så finns ett kapitel med intervjuer och reflektioner. Vi måste tänka om, så att kommande generationer också ska kunna äta sig mätta!

Som fembarnsmor och före detta församlingshemsvärdinna tycker jag att boken är inspirerande och användbar.

Ajla Stenholtz, leg psykolog som arbetar med klimatpsykologi skriver: Att visa hänsyn och medkänsla mot Guds skapelse är något vi kan göra i tanke, känsla och handling – det gäller inte minst det vi lägger på tallriken. Varje gång vi äter kan vi välja att värna klimatet, djuren, medmänniskorna och de kommande generationerna.

Gunilla Lindén

Sill

Tomas Andersson

Stefan Edman

Carlssons

Vi gör en djupdykning i sillens historia! Havets silver blev tidigt en maktpolitisk bricka i spelet om krig och fred. Fynd av sillben som människoföda dateras till 6800–5400 f Kr och fanns i kulturer runt södra Östersjön. Även runt Nordsjön hanterade man sill från 700-talet. Stora fiskenationer som Holland, Belgien och England var med och förfinade metoderna, däckade båtar kunde vara ute till havs längre, hanteringen effektiviserades. Hansan skötte administrationen kring den internationella handeln.

Bohuslän blev svenskt 1658, sillen hade varit borta från kusten i 75 år, jordbruket var magert, västkusten var fattiga bygder. Men sillen kom tillbaka och befolkningen ägnade sig åt säsongsfiske, man odlade jorden och fiskade när det var tillgång. I slutet av 1800-talet kom storsillen tillbaka, först i norra Bohuslän. Verksamheten satte fart, tändkulemotorn uppfanns i Lysekil och snart kunde man se havet fyllas av de vita fiskebåtarna från Smögen men på 1960-talet kollapsade de kustnära sill- och torskbestånden. Ute till havs går de stora fartygen och levererar sill till de få konservfabriker som finns kvar.

Klädesholmen var länge sillens ö. Flera finstämda betraktelser över livet på ön visar på hur snabbt industrialiseringen gick, idag är 1 av 25 fabriker kvar. Livet i skärgården genom tiderna med alla vedermödor skildras kärleksfullt, med stor respekt. Mustiga porträtt av nyckelpersoner från ”verkliga livet” gör att man känner stor glädje när man läser! Problemen med havsmiljön och effekterna av det storskaliga fisket belyses, boken är ytterst välskriven och högst aktuell!

Agneta Smith

Det oglada 20-talet

Ibland när man talar om 1920-talet kallar man det ”Det glada 20-talet”. 2019 kom en vän och sa: ”Sören, nu närmar sig det glada 20-talet”. För så mycket talade för att 2020-talet skulle bli ett bra och ljust årtionde, att 2020-talet precis som 1920-talet skulle bli det glada 20-talet.

Men 2020-talet är ingalunda något glatt 20-tal. Först kom pandemin precis i början av år 2020, och lagom till att pandemin gick över blev det Ukraina-krig 2022. Samtidigt blev extremrörelser och demokratins tillbakagång alltmer tydlig. På det skjutningar var och varannan dag i Stockholm, Göteborg och till och med i Karlstad. Och i oktober 2023 kom pogromen mot judar i närområdet till Gaza med påföljande krig. På det en utveckling i Sverige där 14-16 åringar agerar lejda mördare och där Danmarks justitieminister kände sig nödd att fråga: ”Vad är det egentligen som händer på andra sidan vattnet?”. Ja, vi fick till och med lära oss ett nytt ord vi aldrig trodde vi skulle behöva ta i vår mun, ”svenska barnsoldater”. Och så nu, som lök på laxen: Trump …

Allt detta sammantaget har skapat en utbredd känsla av uppgivenhet, att det demokratiska samhället inte förmår att leverera

trygghet, att mycket i såväl den nära som den fjärran världen går åt det sämre.

Vi lever med andra ord i en tid som tappat tron på sig själv. ”Det oglada 2020-talet” gör helt enkelt att behovet av kyrkan och kyrkans budskap om hopp och framtid är större än på mycket länge.

Ingen tro är för liten för Gud. Detta gör att vi som kyrka måste reflektera över vår teologi och vårt budskap. Vad är det vi vill säga in i vår tid? Vi har ibland i Svenska kyrkan en tendens att sluta oss inåt; att syssla med oss själva, vår egen organisation, våra egna säregna ritualer och våra egna säregna småbråk. ”Inkröktheten i sig själv” som Luther brukade tala om. Men ”det oglada 20-talet” gör att det är dags att lyfta blicken. I ett samhälle där uppgivenheten gror växer också behovet av att få tillhöra något som är på riktigt.

I december släppte Ungdomsbarometern sin trendrapport inför 2025. Det är en undersökning där mer än 17 000 unga i åldern 15–24 får svara på vad de tror kommer vara nästa års stora trender. Jag citerar direkt ur rapporten:

”Hur kommer det sig att flera unga säger att Jesus kommer bli nästa års stora trend? Ungas intresse för religion har bubblat ett tag och 2025 verkar vara året då fler hittar till tron på högre makter, enligt unga själva.

- - -

I år ser vi en förskjutning mot en mer andlig dimension, där sökandet efter djupare mening handlar om gemenskap, tro och att bygga ett sammanhang utanför digitala plattformar. Motivationen bakom trenden beskrivs som ett sätt att skapa mening i vardagen, men också som ett forum för att hitta stöd i många av livets lite svårare frågor.”

– Vi ser att det finns flera exempel på där unga söker sammanhang utanför den digitala världen. Det kan vara att de söker en djupare mening genom tro och gemenskap, säger Johanna Göransson, livsstils- och konsumtionsexpert på Ungdomsbarometern.

”Det oglada 2020-talet” behöver möta en öppen och glad kyrka som bejakar och uppmuntrar människors tro. En folkkyrka som förkunnar nåd, hopp och frihet.

+Sören

Sören Dalevi Biskop Karlstads stift

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Att göra fred i krigstid

Det var enklare förr att vara pacifist. Jag vapenvägrade i slutet av 80-talet, när Berlinmuren föll. Det kändes uppenbart att krig och kapprustning hörde till det förfl utna. Nu skulle en fredligare värld byggas.

Och så ville jag följa Jesus. Där jag växte upp i kyrkan var det viktigt att lyda Bibeln. Men vissa Jesusord skulle man inte följa. Som att älska sina fiender och vända andra kinden till. Det kunde man försöka göra i sin vardag, men gentemot riktiga fiender vore det naivt. Syftet med Bergspredikans etik var inte att vi skulle följa den, utan att vi skulle inse att vi inte kunde följa den, och att vi därmed var i behov av förlåtelse.

Men jag tyckte ändå att Jesus måste ha menat något med det han sa, och att det kändes svårt att älska sina fiender med ett maskingevär i handen. Senare har jag lärt mig att retoriska överdrifter är en så vanlig stilfigur i Bibeln att det finns en teknisk term för dem: hyperbol. Syftet med en hyperbol, som att se flisan i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget, är inte att den ska uppfattas bokstavligt. Men förstås inte heller att den inte betyder något alls. Hyperbolen är ett drastiskt uttryckssätt som ska peka ut en tydlig riktning. Jesus illustrerar själv sitt ideal om ickevåld. Han helar fiendesoldatens öra när Petrus

huggit till med svärdet. Och på korset ber han för dem som korsfäster honom. Detta är inget enkelt ideal. Det finns ett mått av hyperbol även i den väg som Jesus visar oss att följa.

Men riktningen är tydlig.

Idag har tiden vänt tillbaka sedan Berlinmurens fall och det har blivit mot strömmen att vara pacifist. Vi har ett storkrig i Europa och fokus ligger på att rusta upp. För egen del har jag fått större respekt för uppoffringen hos dem som försvarar sitt land vid fronten. Men jag är fortfarande pacifist. Jag är övertygad om att det måste finnas människor som söker andra vägar till fred än den militära avskräckningen.

Kyrkans roll är att följa den väg som Jesus pekar ut. Vi ska be för våra fiender, och för allas fiender. Vi ska be för både ukrainare och ryssar. Vi ska ge stöd och hjälp till dem som drabbas av krig, bygga vänskap över gränser och stödja initiativ för försoning. Saliga är de som håller fred, säger Jesus. Eller ordagrant översatt: Saliga är de som gör fred. Vi får göra fred i det lilla, och så senapskorn som kan växa till något stort.

Fredrik Ivarsson Stiftsprost Göteborgs stift