5 minute read
Kyrkan, ekumeniken och freden, Stockholmsmötet 1925
from Korsväg 1 2025
by Korsväg
Det internationella ekumeniska mötet i Stockholm bidrog på allvar till starten av den moderna ekumeniska rörelsen. Efter några års förberedelser kunde 660 delegater från 37 länder samlas för den Universella kristna konferensen om Liv och Arbete i augusti 1925. Lutheraner, anglikaner, metodister, kalvinister, baptister, kväkare, herrnhutare och ortodoxa möttes i ett späckat program under nio dagar. Målsättningen med konferensen var att stå enade i arbetet för världens helande genom sociala insatser och kamp för rättfärdighet utan att kyrkorna för den skull behövde enas i lärofrågor.
”Krig och fred” var ett av ämnena som lyftes, inte minst av de få närvarande kvinnorna. Av 220 framträdanden under konferensen gjordes 20 av kvinnor. Några av dessa enstaka kvinnors inlägg visar på en radikal och ”total förståelse av fred”, där de kopplar fredsfrågan till ekonomiska och sociala frågor såsom rätt till bostad, avskaffande av barnarbete, arbetsfred, kvinnors rättigheter liksom rätt till vapenvägran.
Den ekumeniska rörelsens start här i början av 1900-talet kan sägas ha tre källströmmar; dels Life and Work-strömmen, som kom till konkret uttryck i Stockholmsmötets tydliga socialetiska motiv och fredsmotiv, dels Faith and Order, de möten och dokument som behandlar lärofrågor och dels en tredje rörelse som drar ekumeniska konsekvenser av de möten som skedde inom internationell mission mellan olika länders kristna samfund.
Men går det att så enkelt skilja dessa strömmar åt, frågar sig Minna Hietamäki i ett av kapitlen i boken Detta är endast en begynnelse. Inte bara lärofrågor utan också socialetiska frågor bygger på djupt kända övertygelser, menar Hietamäki.
I praktiken har det också visat sig svårt att hålla isär lära och handling, redan i Stockholmskonferensen blev det teologiska motivet ”Guds rike” hett debatterat när man skulle prata om fred. Att försöka renodla lärofrågor riskerar också att göra dem viktigare än det gemensamma handlandet, menar Hietamäki.
Denna förståelse speglas i mina egna erfarenheter av interreligiösa relationer, där det förstås aldrig handlat om att läromässigt ”bli ett” med till exempel muslimer eller judar, men där de handlingar vi gör tillsammans i uttalanden eller i en tyst manifestation för fred, ändå reflekterar grundläggande uppfattningar om människans utsatthet och värdighet. Dessa grundar sig i sin tur i våra skilda traditioner och läror.
Johannes och Paulus är samlade men ”Petrus dröjer ännu” säger Söderblom i Stockholmsmötets avslutningspredikan när han beklagar att delegater från Katolska kyrkan inte var med på mötet. Katolska kyrkans kyrkosyn försvårar deltagande i ekumeniska möten, ändå är den/hon i högsta grad med i ekumeniken. Idag finns det ett samarbetsråd mellan Katolska kyrkan och Kyrkornas världsråd och 2013 kom dokumentet Från konflikt till gemenskap där lutheraner och katoliker uttrycker ”sorg och ånger över den smärta man tillfogat varandra, men också tacksamhet över de teologiska insikter som båda parter bidragit med”. Dokumentet var ett steg mot högtidlighållandet av 500-årsjubiléet av reformationen 2016 i Lund med bland annat påven och ordförande för Lutherska världsförbundet närvarande.
Efter de första 70–80 årens entusiasm och framsteg i den ekumeniska rörelsen både internationellt, nationellt och lokalt upplevde man mot slutet av 1900-talet en avkylning och att färre framsteg gjordes. Att lyfta fram andlighetens ekumenik blev ett försök att blåsa mer liv i rörelsen. I bön och lovsång kan vi alla enas och andligheten kan sägas ligga som grund för hela ekumeniska rörelsen. De ekumeniska gudstjänsternas betydelse under Stockholmsmötet 1925 och senare är ett exempel på detta. Taizékommunitetens liv och gudstjänstfirande som betytt så mycket för många unga är ett annat exempel.
Ett modernt förhållningssätt till ekumenik är det som kallas receptiv ekumenik. Den receptiva ekumeniken är en sorts läroekumenik, men som bejakar skillnader och erkänner och lyssnar till andra kyrkors historia för att lära av dem. Det finns saker att lära av andras historia, också av det som är komplext i den, liksom att öppet och självkritiskt dela med sig av sin egen komplexa historia. Men också att få vara stolt över det som är fint i ens egen tradition respektive att få vara heligt avundsjuk på det fina i andra kristnas traditioner.
Den här texten har hittills mest handlat om Stockholmsmötet, förhållningssätt till ekumeniken och internationella sammanslutningar, men är det ändå inte den lokala ekumeniken som står oss närmast? Ibland kan avstånden från det lokala till Sveriges Kristna Råd och internationella konferenser kännas lång, men vi känner också i den lokala ekumeniken igen de olika strömmarna det började talas om i de ”stora” sammanhangen redan för hundra år sedan. Praxisekumenik i de diakonala verksamheterna i till exempel Saronhuset i Uddevalla, Arken i Lysekil och Nattcaféet i Halmstad och läroekumenik när vi arbetar fram lokala avtal med Equmeniakyrkan. I dagens multikristna Sverige har vi också nytta av de erfarenheter av att vara flera samfund på samma ort som det tagits lärdom av i internationell mission.
Det ekumeniska mötet för 100 år sedan i Stockholm samlades för att se vad kyrkorna kunde göra för att undvika återupprepande av den katastrof första världskriget innebar. På mötet hördes röster som vågade hålla fast vid att fred inte bara handlar om frånvaro av krig utan att fred byggs genom rättvisa och rättfärdighet. Snart kvästes de rösterna av ett nytt krigslarm och de rösterna får ytterst lite utrymme i dagens krigs- och upprustningsslammer. Det är min innerliga önskan och bön att våra kyrkor lär av historien och åter kan få vara med och lyfta dessa förhållningssätt till kriget och freden, lokalt, nationellt och internationellt.
Texten refererar till boken ”Detta är endast en begynnelse: ekumeniska mötet i Stockholm 1925”, Almut Bretschneider-Felzmann, Jan Eckerdal, Olle Kristenson, Artos & Norma Bokförlag.
Text: Henrik Frykberg, stiftsadjunkt för integration och interreligiös dialog, Göteborgs stift
