Ekumenik i vardagen

I början av 80-talet arbetade jag i Svenska kyrkan i utlandet, SKUT, i England och USA. Dels i Sjömanskyrkorna i Liverpool och London, dels i Svenska kyrkan i New York. Det är en ynnest att få leva och arbeta i ett annat land, och inte bara vara turist. Att handla mat, köra bil, lära känna människor, få hjälp av hantverkare, få vänner, ringa bilverkstaden, delta i bröllop, gå i gudstjänst etc. Att leva vardagsliv helt enkelt.

I ”vår egen” kyrka firade vi svensk och ibland nordisk gudstjänst. Så besökte jag också kyrkor där vi bodde. Det blev anglikanska och katolska gudstjänster, för det var de som fanns till hands. Det är ju lättast att identifiera en kyrka som har torn och stained glass windows. Det viktiga var att få fira gudstjänst, inte att det var ”rätt sorts kyrka”. I den anglikanska kyrkan var det lättast att känna igen sig. Men jag kände mig också hemma i den katolska. Den katolska katedralen, Paddy’s Wigwam, var en fantastisk kyrkobyggnad att fira mässa i. Jag blev också chaufför åt vår lokala Moder Teresa-kommunitet. Det var underbara systrar som gjorde en fantastisk insats för stadens utslagna. När de skulle få en ledig dag för utflykt och återhämtning ringde de och frågade om jag kunde skjutsa dem i vår minibuss. Då började dagen med mässa med den katolske prästen. Eftersom det stod Church of Sweden på bussen frågade jag syster Josie Ann om jag fick vara med. Of course you’re welcome! Och jag fick ta emot nattvarden. Jag tänkte inte så mycket på det då, men har senare förstått att det var ekumenik i praktiken – något självklart.

Temat för detta nummer är Längtan efter fred – Ekumeniska året 2025. Ekumenik och fred hör ihop. Bland annat det vill vi belysa i detta nummer av Korsväg.

Torgny Lindén Redaktör