Förtroende byggs varje dag på året

Det är sju år sedan jag vigdes till biskop och togs emot i Göteborgs domkyrka. I min hand håller jag ett nyskrivet Herdabrev. Det har samma titel som mitt valspråk, Vår Gud bär sår. Det är skrivet mitt i steget och har gett mig möjlighet att blicka tillbaka på åren som gått. År som har präglats av många nya möten med människor runt om i stiftet. Jag har besökt nästan alla stiftets pastorat och ett flertal församlingar. Det har varit rika, berikande och intensiva år.

I detta nummer av Korsväg finns en intervju om boken. Efter hand kommer jag att besöka stiftets kontrakt för att dela mina tankar om det som varit och hur jag ser på framtiden. Jag ser fram emot ännu fler möten med personer som är en del av Svenska kyrkan eller som hör till den växande kategorin nyfikna.

Under åren som gått har jag flera gånger fått frågan: Hur är det att leda en kyrka med allt färre medlemmar?

Det är ett faktum att medlemstalet krymper och att många församlingar kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Jag sörjer ett sjunkande medlemsantal, men känner mig allt annat än modfälld.

I december månad trädde fler människor aktivt in i Svenska kyrkan än de som valde att lämna. Runt om i stiftet hör jag om välbesökta gudstjänster under advent och jul. Jesus har kallats årets influencer och konfirmandgrupper växer i omfång.

I veckan har Medieakademien presenterat årets Förtroendebarometer. Aldrig tidigare, sedan de började sina mätningar 1997, har Svenska kyrkan haft så högt förtroende som i år. 47 % av de som svarat har mycket stort eller ganska stort förtroende för oss. Experternas analys säger att det har med det skakiga omvärldsläget att göra. Det är säkert en delförklaring till att såväl polisen, Nato och Svenska kyrkan har högt förtroende. I orostid sätter vi vår tillit, vårt för-troende, till att polisen löser sprängdåd och att Nato är beredda att bistå i krig. Vi vet inte, men vi hoppas.

Jag möter många i samhället som hyser denna typ av förhoppningar till Svenska kyrkan. Men jag vill påstå att dessa förhoppningar vilar på erfarenhet. Vi är att lita på i kris, det visar sig vid masskjutningen i Örebro, under Tsunamikatastrofen och vid Backabranden. Men också vid lokala händelser öppnas kyrkans rum och människor tar ansvar för att stödja de drabbade.

Men förtroendet för kyrkan har en bredare bas än att vi kan hantera små och stora katastrofer. Jag är övertygad om att det byggs varje dag på året. Det sker i möten mellan unga och gamla – på gudstjänster, dop och begravningar, i musikliv och körliv, i själavårdssamtal och diakonala insatser och mötesplatser. Kort sagt när vi gör det som kyrkan är kallad att göra!

Vid presentationen av Förtroendebarometern fick jag frågan: Är du förvånad över ert resultat?

Jag svarar utan att tveka nej. Jag känner medvinden i ryggen. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan krymper, vilket i första hand beror på en åldrande medlemskår. Men det är ingen naturlag som säger att vi inte kan bli fler. Det goda församlingsarbetet som spirar runt om i stiftet lägger grunden för vårt förtroende bland människor. Vi har också blivit bättre på att kommunicera, inte minst med unga.

Jag är stolt över att leda en kyrka som gör stor skillnad för både enskilda och samhället i stort. Jag gläds över det visade förtroendet och hoppas att allt fler med frimodighet kan säga att jag är kristen.

Den stora utmaningen är att möta dem som nu söker sig till våra sammanhang på ett nyfiket och klokt sätt.

Susanne Rappmann Biskop Göteborgs stift