2 | 2024
Vi unga är kyrkans nutid
Alice Källberg 20
Ansvar för nästa generation
Joseph Sverker 30
Att vårda sitt gudagivna hopp
Nathalie Tapper 50
Barnen skapar gudstjänsten i Masthuggskyrkan Alla känslor är tillåtna
intro | Anna Carlsson2 | 2024
Vi unga är kyrkans nutid
Alice Källberg 20
Ansvar för nästa generation
Joseph Sverker 30
Att vårda sitt gudagivna hopp
Nathalie Tapper 50
Barnen skapar gudstjänsten i Masthuggskyrkan Alla känslor är tillåtna
intro | Anna CarlssonDet här numret har tema Hopp: nästa generation , ett begrepp som kan innefatta många olika saker. Vad lägger du själv in i det begreppet?
Inför skrivandet av den här texten så skrev jag in orden ”nästa generation” i en sökmotor på nätet och fick väldigt många olika typer av resultat. Innehållet omfattade allt från nästa generation av räddningsbåtar i sjöräddningen, via ledarskapstexter om nästa generation ledare till innehåll om klimatavtryck inför framtiden. Det fanns texter om AI, influensers, olika yrkesgrupper och om skolundervisning. Så brett kan begreppet tolkas. En del innehåll var mer hoppfullt, annat pekade på negativ utveckling. Precis som livet i sig. Allt som handlar om nästa generation är inte bara fint eller gulligt. Det finns svårigheter i dagens samhälle som vi som människor och kyrka behöver se, relatera till och hantera.
Kanske har vi som kyrka en speciell roll att fylla i att möta nästa generation? Ärkebiskop Martin Modéus talar om Svenska kyrkan som det enda sammanhang i samhället där alla åldersgrupper möts regelbundet. Möjligheterna till generationsöverskridande möten är ingen annanstans lika stora som i Svenska kyrkan, säger han. Det är viktigt att ta fasta på!
Vi kommer att tolka begreppet nästa generation brett och fokusera på människor. Här får du möta barnen i Masthuggs församling som tar en aktiv roll i Barnens gudstjänst. Du får också möta unga ledare i Karlstads stift och två personer som snart kommer ut i sin första tjänst som präst och diakon. De är nästa generation yrkesverksamma inom Svenska kyrkan. Biskop Susanne lyfter i sin ledare det viktiga i att inte skönmåla sakernas tillstånd eller sticka huvudet i sanden, men att istället rikta ljuset och blicken på det som växer och gror.
När du läst det här numret så kanske du har fått någon ny tanke om vad begreppet nästa generation kan omfatta. Det hoppas jag i alla fall!
Box 11937
404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx
Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00
Redaktör: Anna Carlsson 031-771 29 92 anna.carlsson@ svenskakyrkan.se
Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frida Blomqvist Christine Vermcrantz Jenny Grimbeck
Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se
Grafisk form: Kyrkbyrån
Tryck: Sandstens Tryckeri AB
Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.
Bildbank: Ikon, Getty Images och Adobe.
Omslagsbild: Foto: Kristin Lidell
Att sätta fokus på det som ger hopp
Jag känner mig redo
Barn, glädje och kärlek i Barnens gudstjänst
Krönika : Vi unga är kyrkans nutid
Tillsammans – från mörker till ljus
Krönika: Ansvar för nästa generation
Ett andligt sexpack för nästa generation
Under påsklägret på Sandvikengården i Brunskog möts Svenska kyrkans unga varje år. Det är en prestationsfri plats för gemenskap och hopp och
Karlstads gymnasieelever vill prata om liv och tro med biskopen
Diakoni är inget soloprojekt
Succé för Barnens Bästa Bibel
Fredrik Ivarsson – min uppgift är att bistå biskopen
Krönika: Att vårda sitt gudagivna hopp
Hur ska kyrkan nå unga vuxna?
Bibelstudium: Hopp för nästa generation
Vänligen, Sören: Nåd och villkorslös kärlek
PS: Vi kan förvänta oss stora ting av varandra!
samtidigt ett tryggt sammanhang för samtal om allt som är svårt. Tillsammans går de från mörker till ljus.
IGöteborgs innerstad där jag bor, tar det inte lång tid innan nytvättade fönster solkas ner. Luftens partiklar fäster på rutorna och när solens ljus flödar in framträder smutsen än tydligare. Även om jag skulle börja varje morgon med att tvätta fönster, så skulle sikten vara sämre innan solen går ner. Fri sikt är det med andra ord ytterst sällan!
Som biskop möts jag av många förväntningar. Den vanligaste som når mina öron är uppgiften att förmedla hopp. Samtiden upplevs allt dystrare, det är uppenbart att både klimatet och världsläget är instabilt. Storstadens problem med gäng och narkotikahandel är inte längre bara storstadsproblem. Fler känner sig otrygga i sin vardag. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan blir allt färre och det glesnar i kyrkbänkarna. Smuts av olika slag lägger sig, lager på lager. Önskan om en rejäl fönstertvätt – eller ännu hellre en helt annan verklighet – tränger sig på. Den som står framför ett fönster kan välja att fästa blicken på den smutsiga rutan eller att vidga blicken och titta ut. Att förmedla hopp kan ibland handla om att hjälpa till att fästa blicken på annat än det som är mycket svårt. När
Korsväg denna gång sätter ljuset på Hopp så handlar det inte om att skönmåla sakernas tillstånd eller sticka huvudet i sanden. Nej, istället vill vi rikta ljuset och blicken på det som växer och gror – spirande hopp i praktiken!
För egen del fick jag nyligen en nyttig påminnelse om vikten av att inte allt för ensidigt dröja vid den mediala bilden av verkligheten. Jag hade bjudit in ett antal personer som på olika sätt arbetar inom kriminalvården. Vi förde ett intensivt samtal om allt från gängkriminalitet till brist på häktesplatser. En av anledningarna till att jag bjudit in till mötet var min oro över att allt yngre personer sitter häktade. Vad gör det med en ung människa att sitta häktad? Hur påverkar samhällsförändringarna de anställda?
Efter en stund tar en mycket erfaren kurator till orda. Hon vill påminna om det faktum att genomsnittsåldern på personer i fängelse alltid har varit relativt låg. Unga människor i fängelser är inget nytt – och till det riktigt hoppfulla är att en stor del, med rätt små insatser från kriminalvårdens sida, väljer att efter avtjänat straff gå ut i livet för att aldrig mer återvända. Istället hittar personerna arbete och
bildar familj som de flesta andra. Det är en annan bild än den som fastnat på min näthinna.
Samtalet böljar vidare och jag frågar en av cheferna om hans förväntningar på Svenska kyrkan. Det kommer ett kort och enkelt svar: Att ni stannar kvar!
I en tid av hårdnande retorik är det många som vill markera och ta avstånd. Vi tar som kyrka naturligtvis avstånd från kriminella handlingar, men inte från människor. Därför stannar vi kvar. Jag är stolt över det stora förtroende som kriminalvården har för de präster och diakoner som arbetar där. De som varje dag lyssnar och värnar människovärdet också för den
medmänniska som inte längre tror på sig själv. Som bakom stängda dörrar tar del av mörka hemligheter, skam och uppgivenhet. Men som också får förtroendet att höra om drömmar och förhoppningar om ett annat liv. Vi lever i en tid där det offentliga samtalet ofta signalerar oförsonlighet. Vi behöver för allas skull rikta sökarljuset på möjligheterna.
+Susanne
No man is an island, entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main.
John DonneLåt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild
Vi döps till gemenskap med Jesus Kristus, med alla som genom tiderna och över hela jorden vill följa honom i liv och död, med hopp om uppståndelse. I dopet görs ingen skillnad på människor. Ingen är störst eller minst, först eller sist. Alla är ett i Jesus Kristus.
Gudstjänstordning för dop, Svenska kyrkan
Ansvaret att bära kristen tro vidare vilar idag inte på några andra än på oss som är engagerade i församlingslivet.
Fredrik Modéusför de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet.
1 Tim 4:12
Se’n du kom ser jag hur bladen knoppas, löven faller, jag är ett av dom. Det är ingen ångest, jag inser jag också ska multna och allt tillhör dig.
Säkert! /Annika Norlin
Johan Törnblom är hemtam i Strömstads kyrka sedan uppväxten. Nu blir han pastorsadjunkt i Strömstad pastorat.
Johan Törnblom har trots sin unga ålder längtat länge efter att få bli präst, från barndomens utklädningslekar via konfirmationstidens nyväckta
tro. Nu vigs han till präst i Göteborgs domkyrka.
Ijuni börjar Johan Törnbloms adjunktsår som nyvigd präst.
– Jag blir den första vigda prästen i världen som är född på 00-talet när jag vigs den 9 juni, berättar Johan med ett leende. Det har mina studiekamrater kollat upp!
Johan är bara 23 år, har bott och pluggat i Göteborg, men pendlat upp till sin pappa i Strömstad på helger och lov. Mamma bor i Göteborg. Det senaste året har han läst i Lund. – Jag känner mig redo, jag längtar efter att börja jobba. Men det är pirrigt också, förväntansfullt!
Att prästvigas är ett löfte för livet. Men det är inget som skrämmer Johan, snarare tvärtom.
Men du har ju inte hunnit prova något annat?
– Jovisst har jag det! Sedan jag var 12 år har jag jobbat med handel och turism här i Strömstad och trivts väldigt gott med det. Men längtan har alltid varit till kyrkan. Min mamma har berättat om hur jag lekte präst som liten. Jag klippte hål i ett lakan och hängde det på mig, sen bröt jag kex och doppade dem i saft och delade ut!
Konfirmationstiden var väldigt viktig för Johan.
– Jag hade en fantastisk tid och vår konfirmationspräst fick mig att förstå att Gud litar på dig och att du får ett uppdrag. Gud sträcker ut sin hand och säger: varsågod att ta den.
Men menar du att Gud litar på mig? Inte bara att jag litar på Gud?
– Det är ömsesidigt. Du är kallad till ditt uppdrag. Men det är inte något passivt, du har tackat ja. Det är ömsesidigt.
Det är slående hur vårt samtal omedelbart har blivit öppet och förtroendefullt, fast vi inte känner varandra. Trots, eller tack vare sin ungdom, öppnar Johan upp och välkomnar alla frågor och ifrågasättanden. Han har redan en god erfarenhet av djupa samtal och har fått möta människor i alla situationer i livet. – Jag har fått förmånen att sedan jag började plugga fått jobba parallellt som tjänstebiträde som det heter. Så jag har fått öva mig. Jag har fått komma hit som gröngöling och successivt
fått göra allt, utom det som en vigd präst är ålagd. Vi har ju en enorm prästbrist i norra Bohuslän, så jag har kunnat göra mycket för att underlätta. Jag har haft hand om sorgesamtal, hållit griftetal, fått vara med på vigslar med vänner. Så jag har fått vävas in i yrket.
Men tänk om katastrofen skulle inträffa, om färjan här ute vid kajen skulle förlisa? Tror du att du med din ungdom skulle kunna hantera det?
– Det är vanligt att jag får sådana frågor, berättar Johan. Men jag brukar svara att jag tror att vi har olika gåvor och färdigheter. Jag klarar av samtal om döden och kan vara i svåra situationer. På de här tre åren har jag fått vara
Jag vill göra mycket prästgärning och inte bli en kontorsråtta. Jag vill få möta människor. »
med om otroligt mycket. Jag har fått möta föräldrar som mist ett barn, hållit andakt för ett litet spädbarn och varit med om tragiska förhållanden där ett barns förälder gick bort. Jag har känt att min Gudsrelation stärks, i min tro att Gud är närvarande i det mest tragiska. Det tröstar mig.
Men Gud räddar inte barnet. Föräldrarna ber att Gud ska rädda barnet och Gud gör inte det. På vilket sätt är Gud närvarande där? – Det kallas ju för teodicéproblemet eller lidandets problem. Jag förlorade min bästa vän, hon fick cancer och dog. Detta menar jag att det absolut inte var Guds gärning, men jag kan ändå tro att Gud fanns med, att han hjälpte mig att bearbeta det.
Vårt öppna samtal vindlar sig vidare och jag prövar en närgången fråga. Det här mötet, har du bett inför det?
– Ja, absolut. Att det ska bli ett möte som får bli till gagn. Att din resa skulle gå bra. Att vi ska få lära känna varandra så gott det går, att vi ska få ett givande möte, både för dig och mig. Men Gud är lika närvarande även om jag inte ber. Gud är alltid närvarande, men för mig känns det gott att få be.
Vad tänker du om din framtida roll, och kyrkans, med tanke på hopp för kommande generationer?
– Det är min absoluta hjärtefråga. Det och själavård. Jag tycker att nästa generation, inklusive min egen, behöver bli avlastade lite av den tyngd som läggs på oss. Vi behöver själavård. Inte bara öga mot öga, utan även den kollektiva själavården, att faktiskt se det ljusa, mitt i det mörka.
Vi som är uppväxta och konfirmerade på 2000-talet har haft en andaktsbok som
heter Det är aldrig kört. Det är en väldigt bra påminnelse, tycker jag. För tror vi på en Gud som kunde skapa världen med sitt ord, så är det aldrig kört. Vi kan se i vår historia att det varit onda tider, men människor har stått ut på grund av tro. Kärleken övervinner allting.
Om människor inte längre vågar skaffa barn av oro för framtiden, då har det hänt något allvarligt. Så länge det föds barn så finns det en tro på det goda. Att döpa sitt barn är det största tecknet på hopp.
Jag jobbar mycket med ungdomar och det är viktigt att våga prata om allt från problem i grundskolan, till att det är jobbigt att inte ha pengar, till oro för att jorden ska gå under … Vi måste lyssna på varandra! Vi måste våga prata om det där som skaver på insidan. Kyrkan måste vara synlig ute. Vi har budskapet, med stort B. Om hoppet, om räddning.
Har du svar på alla frågor när du bara är 23 år?
– Nej, men det är de här frågorna vi jobbat mycket med och det är det här som folk frågar om.
Hur tror du ditt liv kommer bli, vad väntar du dig när du blir präst?
– Jag ska göra mitt adjunktsår här i Strömstad och hoppas att jag får fortsätta vara här.
Jag vill göra mycket prästgärning och inte bli en kontorsråtta. Jag vill få möta människor.
Jag vill få leva tro och förhoppningsvis få hjälpa människor finna tron. Det är en ungdomlig naivitet, men den vill jag gärna ha kvar ett tag till.
Text och porträttfoton: Agneta Riddar Foton från domkyrkan: Torgny Lindén
En gång i månaden firas Barnens gudstjänst i Masthuggskyrkan i Göteborg. En gudstjänst som skapats tillsammans med barnen.
Barnen och deras föräldrar droppar in och pedagogerna Susanne och Elisabeth tar emot. Prästen Joakim startar samlingen en stund innan gudstjänsten ska börja och de går igenom vad som ska hända. Ivriga händer sträcks upp och vill hjälpa till, även om det är lika självklart att bara få vara.
Förutom barnen är ett stort hjul centralt i gudstjänsten. Här snurras innehållet fram, med förväntan och nyfikenhet över vad som ska komma härnäst.
Axel ska läsa dagens bibeltext och han övar tillsammans med prästen Joakim.
– Det här är den roligaste gudstjänsten i hela världen, säger Axel.
Han har gått på Barnens gudstjänst i flera år. Nu är han nio år och han har varit delaktig i alla delar som finns på hjulet: bibeltext, procession, predikan, bön, välsignelse och tre olika psalmtillfällen. De sjunger alltid samma psalmer, det skapar en igenkänning och det blir enkelt, för både barn och vuxna. Dagens predikan är en film som spelats in i barnverksamheterna. De flesta av barnen som kommer på gudstjänsten kommer också till kyrkan under veckan.
– Jag har inte snurrat på hjulet på jättelänge, konstaterar Axel lite besviket, men idag är det andra som får snurra.
Barnen sätter sig på den gröna mattan längst fram i kyrkan intill barnens altarskåp och hjulet, det är här gudstjänsten händer. Några har tagit på sig en mässhake, en stola eller änglavingar. Några ligger ner, andra sitter tätt intill en kompis och några tillsammans med en förälder. Det finns stolar att sitta på för dem som vill. Få sitter i bänkarna längst fram. Prästen Joakim sätter sig också på mattan.
Alla som vill får gå med i processionen. Idag är det Billie som bär processionskorset.
Sonja och Vera inleder gudstjänsten. De tänder ljus och hälsar välkomna.
– I den här gudstjänsten får du vara präst, ängel eller bara dig själv, säger Sonja.
Mitt i gudstjänsten snurras procession fram. Både barn och vuxna är snabbt på tårna. Det är ett uppskattat inslag. I dag är det Billie som bär korset, något hon längtat att få göra.
– Det är spännande att få bära korset och jag testade att bära i torsdags, det är Guds kors, säger hon innan gudstjänsten börjar.
– Jag har velat göra det för jag såg en kompis göra det en annan gång, säger hon. Bredvid sitter kompisen Elke som är med för första gången i kyrkan. Hon är lite bekymrad över Billies mässhake, i vitt och guld.
– Är inte den lite opraktisk när du ska bära korset? frågar Elke.
– Jag valde den för att den är snygg, säger Billie och fingrar på guldbrodyren och tror att det ska gå bra.
Processionen går runt i kyrkan, Billie håller korset stolt och högt så att det tydligt syns. Och mässhaken är inget problem. Andra barn bär ljus, en ikon och någon en oblatask. Jonas är musiker under gudstjänsten och följer med runt i kyrkan medan han spelar dragspel. Både barn och vuxna nynnar med och det är ett glatt följe som kommer tillbaka längst fram i kyrkan där det återigen ska snurras på hjulet.
När välsignelsen dras fram vet alla barnen vad de ska göra. De ställer sig upp och sträcker upp sin ena hand med handflatan ut mot varandra och ut mot alla som är i kyrkan.
– Välsignelsen är en hälsning från Gud och han vill att det ska gå bra för oss, och vi har Guds ansikte i handen när vi tillsammans läser välsignelsen, säger Joakim som läser
Bära ett ljus, skriva bönekort eller ta emot en strut med popcorn av präst Joakim – barnen är delaktiga i alla gudstjänstmoment, på sina villkor.
först. Barnen och övriga gudstjänstbesökare läser efter.
På sista snurret för denna söndag kommer bönen fram. Det bli återigen rörelse i kyrkan. Joakim förklarar att det finns flera olika stationer. Det går bra att rita sin bön, skriva en bön, tända ljus, viska sin bön i en bönestrut eller välja ett känslokort. Sedan lägger man bönen i en korg som Ernst-Henry och Axel håller fram.
Pedagogen Elisabeth hjälper barnen vid ljusbäraren och pedagogen Susanne står vid känslokorten. Ett vördnadsfullt sorl sprider sig och de flesta av barnen går till olika stationer.
När det är dags att samla ihop oss igen tar Axel tag i mikrofonen.
– Nu lyssnar vi på snubben i glasögon och skägg, säger han och syftar på prästen Joakim. Axel, Ernst-Henry och Joakim läser tillsammans upp de böner som lämnats.
– Ja, säger Axel för varje känslokort där det står glad.
Joakim avslutar med att läsa Vår fader, ett bärande element som finns med i varje gudstjänst och vid varje samling i barnverksamheten. Fast det är inte slut. För enligt Love och hans kompis är det nu det bästa kommer. Glass och popcorn. De lutar sig mot altarringen och njuter medan de äter. (Och jag får förklaringen till varför det står en popcornmaskin intill barnens altarskåp)
– Det här är bästa platsen och vi sitter här varje gång, säger Love bestämt. Och onekligen är det en bra plats och de har full koll på vad som händer. Nedanför breder kyrkorummet ut sig där barn och vuxna umgås och pratar. De vuxna med kaffekopp i handen medan barnen äter upp sina popcorn eller det sista av
Det finns flera bönestationer under gudstjänsten och många sätt att utrycka sin bön.
glassen. Det är tydligt att det är en gudstjänst med mycket glädje som just avslutats.
Jessica är en av föräldrarna som brukar komma till gudstjänsten, även om hennes dotter Sally är tre år och ännu inte börjat vara med “på riktigt”. Dottern vill gärna använda mikrofonen så hon kommer säkert att läsa dagens bibeltext om några år.
– Det är en fantastisk gudstjänst, säger Jessica, och ett fint tillfälle där barnen får lov att vara delaktiga på sina villkor.
Barnen får ta plats både i gudstjänstens innehåll och i kyrkorummet. En lust att upptäcka med glädje och nyfikenhet. Utan att vara låsta vid ett vuxet synsätt eller utifrån hur det “brukar vara”.
– Vi är lyhörda för barnens lust och kreativitet. Vi formar tillsammans och ändrar om när det behövs, vi har ingen metod utan ett synsätt. Det ska vara barnvänligt men inte barnsligt, säger Joakim. Det är barn, glädje och kärlek som både känns och syns i Barnens gudstjänst.
– Barnen måste också få möjlighet att umgås med Gud, säger Susanne när de sista lämnar kyrkan och det är dags att plocka undan för den här söndagen.
Text: Tina Augustsson
Foto: Kristin Lidell
Jag, och säkert många av er, har hört att vi som tillhör generation Z (vi som är födda runt 1995–2010) kallas för Generation kris. Vi tillhör en generation som sägs präglas av stress, ångest och kris. Allt vi upplever idag är på något sätt en kris. Pandemin som, inte minst för oss unga, kändes som en väldigt lång tid. Världsläget med de krig som pågår, den ekonomiska krisen och den ständiga frågan om hur vi ska rädda klimatet.
På många plan kan jag hålla med om att det ligger en viss sanning i det. Men samtidigt tror jag att mycket är på samma sätt för oss som är unga idag som det har varit genom alla tider. Vi tänker på ungefär samma saker och har samma problem som generationerna före oss.
Alla beslut som ska tas, vad man vill göra efter studenten, vem man är och vem man vill vara. Vi bråkar om samma saker, på samma sätt och vi blir kära i lika många.
Jag hade en egen liten kris med frågor om jag skulle stanna kvar i det jag såg som min trygghet med vänner, kyrka och jobb. Eller om jag behövde förändring, flytta hemifrån och testa något helt nytt. Precis då fick jag en broschyr, som många av er säkert har
sett, från Ung resurs i brevlådan. Två dagar innan sista ansökningsdagen och efter några om och men skickade jag till sist in en ansökan och efter ännu lite fler om och men gör jag nu ett år som Ung resurs i Kungsbacka-Hanhals församling.
Även om jag då i augusti gjorde en stor förändring och lämnade det mesta av min trygghet, kände jag mig trygg både i mig själv och i att det var den här förändringen jag behövde. Samt att ett år i kyrkan blir bra.
För mig är kyrkor på något sätt en trygghet. Jag har svårt att sätta ord på vad det är som har skapat den känslan från början. Om det är alla olika människor, stämningen eller den där gamla trälukten blandat med källardoft som många kyrkor har.
Känslan av trygghet som jag förknippar med kyrkor har inte minskat sedan jag började jobba i Kungsbacka. Både känslan och just ordet trygghet har snarare fått en ny och kanske ännu viktigare betydelse för mig under det här året. Efter ett tag blir de nya människorna man lär känna och den nya platsen en trygghet för en.
Tryggheten man ser hos barnen i barngruppen när pedagogen läser sagan vid mellanmålet. Tryggheten konfirmander visar att de känner för
en när de kan berätta om allt för en. Tryggheten både jag och mina växter känner när det är Monica på kontoret som tar hand om dem och inte jag. Jag har under min tid här i Kungsbacka träffat så många olika människor och lärt mig så mycket nytt och om mig själv. Jag har haft samtal med äldre människor fulla av så mycket erfarenhet och svar på allt, från hur man bäst håller en växt vid liv till hur Gud har fått vara en del av deras liv. Barn och ungdomar med så mycket kloka funderingar och frågor om både tro och livet, de bryr sig så mycket!
Tänk dig att gå in på sminkbutiken Sephora i Berlin med ett gäng konfirmander och du är i en helt annan värld. Sminket ska testas, jämföras med varandra och bilder till vänner och Instagram ska tas. Fyra timmar senare pratar vi med varandra om andra världskriget, koncentrationsläger och människors grymhet. Där blir det så tydligt att vi aldrig får sluta tro att en annan, bättre värld, är möjlig och det ger i alla fall mig en tankeställare om vad som egentligen är viktigt på riktigt i livet. Om vi tror det bästa om andra människor, kan det vara större anledning att vi visar varandra det. Vi människor behöver varandra och vi behöver göra det som är bäst för varandra.
Med allt detta känner jag både lugn och hopp. Både för vår ungas framtid och för vår kyrkas framtid. Något som jag har upplevt varit gemensamt för så gott som alla kyrkliga sammanhang och verksamheter jag har befunnit mig
i, inte minst från det här året, är att människor i kyrkan har hopp. Vi gör allt för att sprida hoppet och försöka göra världen till en bättre plats.
Kyrkan blir en samlingsplats med hoppet som en av de gemensamma nämnarna och där vi tillsammans kan få handlingskraft. Många blir så otroligt påhittiga när det kommer till att göra saker för andra och att hjälpa. Det tankesättet smittar andra mer än en gäspning gör!
Hoppet, tryggheten och motivationen att försöka göra världen till en bättre plats, vill jag förmedla vidare, inte minst till alla unga.
Ofta sägs det att barn och unga är så viktiga för att vi är kyrkans framtid. Den meningen har jag ibland lite svårt för. Absolut, unga är viktiga för att kyrkan ska kunna fortsätta i framtiden. Men jag skulle vilja säga att barn och unga är kyrkans nutid också, vilket gör det så viktigt att ta vara på oss här och nu.
“Låt ingen se ner på dig för att du är ung … – Första Timotheosbrevet 4:12”, skrev jag förra veckan i 40 konfabiblar. Det vill jag skicka med er också. Du som läser detta kanske inte ser dig själv som ung längre. Men försök ändå att tänka dig tillbaka och ha lite mer samma inställning och frågeställning till saker och ting som när du själv var ung och kanske konfirmerades, så räknas du också in där.
Alice Källberg Ung resurs
Föreställ dig att du får i uppdrag att packa ner något som kan ge nästa generation hopp.
Vitsand
– Jag vill packa något som visar att utvecklingen går framåt. En historiebok, kanske. Det får det bli, så man kan se hur samhället varit och att det hela tiden blivit bättre.
Torsby
– En kamera som spelat in olika stunder av glädje, gemenskap och skratt – det vill jag lämna. Den som tar fram kameran kan se filmen och inspireras.
Åmål
– Jag skulle packa ner en inbjudan till konfalägret på Stora Strand, det är en lägergård i Ånimskog. Vi har en så härlig gemenskap där, tar hand om varandra och hjälps åt. Att komma dit ger garanterat hopp.
Världen är orolig. Det behövs prestationsfria platser för gemenskap och hopp. Men också trygga sammanhang där samtalen om allt det svåra får finnas. På Sandvikengården i Brunskog samlas Svenska kyrkans unga varje påskhelg.
Tillsammans går de från mörker till ljus.
Tvåhundra skor samsas innanför dörrarna. Överallt ungdomar. De möter med värme och förväntningar i nuet.
– Påsklägret är speciellt.
Jag är här för att ge och för att få energi. Det var länge sedan vi var så här många, säger Christian Stenmark från Gräsmark som gör sitt sjätte läger.
Jag tror att många känner igen sig i det, att allt bara blir fel?
/Thea, 16 år
Han är på väg ut tillsammans med Thea Antonsson från Torsby och Linus Eriksson från Karlstad.
– För oss är det första gången, fem dagar ska vi vara här.
Det är länge, man hinner mycket, både allvar och lek, vet Christan.
– Och man hinner lära känna så många nya människor med helt andra erfarenheter.
De beskriver en annorlunda gemenskap, som inte finns på samma sätt i vardagen där hemma.
– Det blir andra samtalsämnen när man möts över åldrar och intressen. Det är friare här, mindre grupptryck, tycker Thea.
Hon jämför med skolan och sporten där mycket handlar om prestation och bedömning.
Linus berättar om förmiddagens föreläsare, Siavosh Derakhti, som pratade om sin bråkiga uppväxt, hur han vände sitt liv och nu vill inspirera andra att kämpa mot intolerans och utanförskap.
– Det behövs, vi lever i en dragkamp av åsikter, säger Linus och tar exempel från sitt eget gymnasium.
Tyckanden blir lätt extrema åt olika håll och fördomarna fastnar. Uttryck, språk och värderingar hårdnar. Var och en står på sin sida.
– Det är farligt.
Människor måste mötas, lära känna varandra och se att likheterna är större än olikheterna. Men också respektera och intressera sig för det som är olika.
– Det är det vi gör här, suddar ut fördomar. Och pratar öppet om rätt svåra saker.
Som krig och klimathot, ensamhet och ångest. Om att svika, vara feg och förtvivlad.
Mellan Sandvikengården och kyrkan, med sjön Värmeln som fond, ger de sig ut på långfredagens korsvandring.
”Hela framtiden är mörk och svart. För 30 silvermynt gav jag upp min kung. Vad blev fel?”
Leo Linde, en av ledarna, gestaltar Judas. Lite längre bort står Petrus, Veronika, Maria, Johannes och Pilatus. Lägrets alla deltagare, som i år är rekordmånga, går runt i grupper och på tid. Fem minuter hos var och en, sen ringer kyrkklockan och det är dags att rotera.
”Mig gav han ansvar, men tre gånger förnekade jag honom … hur lätt är det inte att vara en Petrus och inte våga ta fajten?”
Väldigt lätt. Ledaren Hans Öberg svarar själv på sin retoriska fråga och låter den avsluta mötet med Petrus. Uppe på kullen vid klockstapeln väntar Johannes, den yngste av lärjungarna.
– Vi deltar för att vi vill. Det finns en frihet här, att få vara sig själv, säger Thea Antonsson och får medhåll av Christian Stenmark och Linus Eriksson.
– I de flesta sammanhang förväntas man prestera och bedöma resultaten. Här är det annorlunda och det är skönt, tycker Thea som jämför med både skolan och sportens värld.
I år var det mer än 100 deltagare på SKU:s påskläger i Sandviken, det är rekord efter pandemin. Det var uppehåll i några år men nu känns det som att vi är tillbaka fullt ut, tycker Christian Stenmark från Gräsmark som gör sitt sjätte läger.
”Kunde jag ha handlat annorlunda, frågar han sig själv och publiken. Men vad har jag att erbjuda?”
Herman Gummesson funderar utan att ge några svar och skickar vidare frågan: ”Vem är Johannes i dag?”
Vi lever i en dragkamp av åsikter. /Linus, 18 år
– Kanske den som står tyst och ser på, den som inte tror på sin egen förmåga att förändra. Som inte vågar, säger Christian.
Han tycker det känns som att Johannes lämnar över en stafettpinne.
Linus och Thea resonerar vidare och fastnar särskilt för Petrus men också Judas – att stå där och inse sina tillkortakommanden och begränsningar, så är ju livet rätt ofta.
– Jag tror att många känner igen sig i det, att allt bara blir fel, säger Thea.
I gudstjänsten följs vandringen upp – vem är du, vem är jag? Ungdomarna sitter på golvet, sjunger och ber tillsammans: ”Hjälp mig att leva mitt liv på denna jord. Gör mig trygg, stark och fri.”
I mörker lämnar de kyrkorummet, Jesus är död.
– Man blir berörd, kanske inte så mycket av det som sägs utan mer av musiken och stämningen, säger Thea och tar ett kliv över skohögarna för att nå sina svarta kängor.
Hon är 16. Hennes generation är van vid mörkret.
– Hela min uppväxt har jag hört om dåliga grejer – orättvisor, hotet mot klimatet, pandemi, psykisk ohälsa, krig och katastrofer.
Thea berättar att hon läser om mellankrigstiden i skolan, och att hon tycker att så mycket påminner om hur det är nu. Det oroar. Fast hopplöst, nej, det finns så mycket som är bra. Hon tar sikte mot lägrets Aktivitetstorg.
– Det är gôtt att vara ute, att vi rör på oss och att vi är så många.
Thea tror att tiderna blir bättre.
Kvar utanför kyrkan står
Frida Amundsson, stiftskonsulent för Svenska kyrkans unga och HBTQI+ i Karlstads stift.
– Det är jätteviktigt att landa i att livet är hoppfullt. Vi får inte fastna i det mörka, säger hon.
Frida är ansvarig för det anrika påsklägret. Själv kom hon hit första gången som 16-åring. – Jag vet hur viktigt det här lägret var för mig. Nu får jag vara med och ge det till andra, det är en häftig upplevelse. Att se hur gemenskapen utvecklar sig och människor möts.
De flesta som deltar är mellan 15 och 17 år. Att skapa en trygg plats där de kan slappna av och vara sig själva är i sig hoppfullt, tycker Frida. En plats där ingen förväntas att leverera och jämföra sig med andra, utan kan känna att man duger som man är.
– Vi vet genom den stora Barnhearingen, som stiftet har genomfört, att unga upplever kyrkan både som prestationsfri och trygg. Det ska vi vara väldigt glada för och rädda om.
Hon berättar stolt om kommande aktiviteter, föreläsningar och socialt häng, både inne och ute, som fyller tiden fram till den stora avslutningsfesten.
Sent på kvällen, dryga dygnet senare, samlas ungdomarna i matsalen. Basgrupp efter basgrupp ropas upp – orange, brun, lila, ljusgrön … Thea reser sig, dags att hitta kängorna igen.
Vägen mot uppståndelsen inleds med en suggestiv vandring i duggregnet. I skenet från eldkorgar möts deltagarna av böner, berättelser och symboler. Vid sista brasan, strax utanför kyrkporten, stannar var och en i sina
Psykisk ohälsa, klimatångest, ensamhet och utanförskap är ämnen som diskuteras under lägret. ”Men det är jätteviktigt att landa i att livet är hoppfullt. Vi får inte fastna i det mörka”, säger Frida Amundsson, Svenska kyrkans ungas stiftskonsulent och ansvarig för lägret på Sandvikengården.
egna tankar, bränner sin bön och går sakta in igenom de öppna dörrarna.
– I natt är det tydligt – kristna i hela världen går från mörker till ljus. Hoppet finns. Vi sprider ljuset till varandra, säger Emmy Lindgren, prästen som leder påsknattens mässa.
Ett kors av brinnande värmeljus lyser mot taket. Och bandet från Torsby spelar sina starkaste ackord. Jesus lever.
– Nu är det fest och jag lovar att vi firar ordentligt, säger Christian. Vi gör det varje år.
Text: Helena Söderqvist
Foto: Linde Andersson, Lisa Persson och Magnus Aronson
SKU:S PÅSKLÄGER I VÄRMLAND
Var: Sandvikengården i Brunskog, två mil utanför Arvika.
När: Varje år från skärtorsdag till annandag påsk.
Arrangör: Svenska kyrkans unga i Karlstads stift.
Deltar: I år 82 ungdomar från Värmland och Dalsland.
Leder: 20 pedagoger, präster och unga ledare.
Historia: Första påsklägret hölls någon gång under 1920-talet.
Nutid: I sin nuvarande form har lägret ordnats sedan 1972.
Undantag: Uppehåll under corona-pandemin.
Tema: Att gå från mörker till ljus.
Föreställ dig att du får i uppdrag att packa ner något som kan ge nästa generation hopp.
Karlstad
– Jag packar gärna en kortlek, vanliga spelkort som gör att människor möts och leker. Att vara tillsammans, prata och skratta, det både skapar och sprider hopp.
Sunne
– Först tänkte jag på något som visar teknikutvecklingen men det blir i stället en påse med fröer – blommor, tomater, äppelkärnor och sån’t. Vi måste ha mat och vi behöver njuta av en blomma. Att odla sin trädgård ger hopp.
Karlstad
– Ett levande ljus som människor kan samlas runt. Det skapar stämning och lyser upp i mörker. Jag vill att ljuset ska vara vitt. För mig är det en stark symbol för hopp. Något att tända ljuset med behövs också förstås men eftersom jag bara får packa en sak tänker jag att man får ge sig ut och leta efter tändstickor, och på så sätt träffa andra.
Barnen ger oss hopp. Eller så sägs det ofta. Vuxna ser på barn och projicerar gärna sina hoppfulla tankar. Kanske barnen får leva i en värld som är något bättre än vår? Kanske barnen kommer att undvika de misstag vi gjorde? Kanske barnen kommer att rätta till de orättvisor vi blundade för? Men detta är bakvänt. Barn ska inte ge vuxna hopp.
Teologen och religionsvetaren Katarina Westerlund har forskat på föräldrars syn på barn utifrån ett livsåskådningsperspektiv. Med det menas att hon har ställt frågor om meningsskapande, om värderingar och om synen på barn i livet. Ett av de vanligaste svaren som hon fick var att när barnet kom så förstod föräldern vad meningen med livet var: barn.
Barn är meningsskapande i många föräldrars liv. Till och med till den grad att barn blir livets mening. Det låter fint. Det låter som att barnen får utrymme, får plats, och detta stämmer också. Föräldrar gör stora uppoffringar för sina barn. Men, som Westerlund påpekar, så blir barn idag lätt en del av föräldrars livspussel, något som ska förverkliga den vuxnes liv. Lever inte barnet upp till de förhoppningar som finns kan föräldern uttrycka en sorg om livet.
Frågan är om man verkligen kan lägga den här bördan på barn? Att vara livets mening för föräldern. Westerlund verkar i varje fall vara lite tveksam. Det är en stor existentiell vikt att bära för barnet. Det samma gäller med hopp. Är det ansvarsfullt av oss vuxna att tänka att de ska ge oss hopp?
Ta Greta Thunberg som exempel. Nu är hon inte barn längre, men när hon var det gav hon hopp till många vuxna. Vi såg och ser på Greta Thunberg och hoppas att världen kan bli bättre, kan räddas. Men vad är hennes budskap? Hennes budskap är en förmaning, ett ramaskri om att vi vuxna misslyckas med vår viktigaste uppgift – att förvalta världen här och nu så att den går att leva i också i morgon. Vuxna har misslyckats att ge barn hopp och tilltro om en värld där hennes generation och hela skapelsen ska kunna frodas. Det är Greta Thunbergs budskap. Det är därför hon kände sig tvungen att försaka självklara delar av barndomen som skola och lärande, för att ta det ansvar vuxna inte tar. Det är inte hoppfullt.
Hoppfullt vore det om Greta Thunberg och alla andra barn som protesterar mot miljön skulle gå i skolan med en tillförsikt om framtiden. Hoppfullt vore det om den scoutledare som
förberett en andakt till kvällen inte skulle behöva ändra den bara för att barnen, som var 10–11 år, var rädda för att de skulle bli skjutna. Hoppfullt vore det om en sjättedel av alla pojkar och en fjärdedel av alla flickor i världen inte skulle bli sexuellt utnyttjade innan de fyller 18. Men nu protesterar barn mot klimatkrisen och försakar skolan. Nu måste scoutledaren ändra på sin andakt. Nu blir en sjättedel av alla pojkar och en fjärdedel av alla flickor i världen sexuellt utnyttjade. Det är inte hoppfullt.
Vi vuxna ska inte känna hopp när vi ser på barn, vi ska känna ett ansvar. Det ansvaret ska få oss att agera och vårt agerande ska sedan ge barn hopp. Och även om det inte är hoppfullt att se på världen så är det inte hopplöst. För hoppet går att finna även om det är mycket svårt att göra det idag. Det kan te sig ganska hopplöst. Ändå finns det hopp. I varje fall anser Paulus det.
Till församlingen i Rom skriver Paulus, ”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.” Det är mycket hopp i en mening. Och vad är hoppfullt med detta?
Ytterst sett handlar hoppet om vår frälsning för Paulus. Är inte det världsfrånvänt? Egentligen inte. Om vi kan vara hoppfulla om vår frälsning så är vi inte bundna att göra som ”världen” tycker att vi ska göra. Med det hoppet Paulus talar om är vi fria till handling, för vad kan hota oss egentligen? ”En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig,” som Martin Luther skriver – och lägger till att vi ska tjäna alla. Följer vi det så finns det hopp, till och med för barnen.
Joseph Sverker Lektor systematisk teologi Enskilda Högskolan Stockholm
Vad kan vi som kyrka göra för att unga ska må bättre? Svaret kan stavas existentiell hälsa – förmågan att tro på och ta vara på livet. Prästen Marit Norén vill se våra kristna praktiker som ett andligt sexpack för att träna upp vår existentiella hälsa.
En inre andlig bålstyrka gör fallhöjden
lägre när vi utsätts för prövningar i livet.
Enligt analysföretaget Kairos Future har upplevelsen av meningslöshet hos den svenska befolkningen ökat från 6 procent till 24 procent de senaste 20 åren. Många vittnar också om att människor – framför allt unga – mår allt sämre. Men trons praktiker kan vara en motvikt till utvecklingen. Det säger Marit Norén, präst och metodutvecklare på kyrkokansliet. I höst besöker hon Kick-off/ På lika villkor i Borås, en gemensam konferens för Karlstads, Göteborgs och Skara stift. – Jag tror många känner igen sig i att det finns en rotlöshet i samhället. Vi som möter unga ser att det finns mycket psykisk ohälsa, man känner inte så mycket hopp för framtiden och ser inte fram emot att bli vuxen. Samhället är så pass uppdelat och mångfaldigt att man lätt hamnar i en djungel av sökande efter mening.
– Det handlar om att bygga upp en grundstyrka för att minska skadorna i längden. Kan vi hitta det som stärker oss i livet och hjälper oss gå upprätta gör det fallhöjden lite lägre när svåra tider och händelser väl kommer – för det kommer de att göra. Det innebär inte att man är någon supermänniska som aldrig blir ledsen, men man kan ha verktyg som gör det lättare att hantera.
Marit arbetar med existentiell hälsa – en aspekt av den psykiska hälsan som kan göra en mer förberedd för att möta livets motgångar. Hon har tidigare varit med och tagit fram materialet Meningen med mig för arbete med unga och skrev ärkebiskopens fastebok 2023, Andlig bålstyrka . Hon menar att den existentiella hälsan stärker vår förmåga att möta livets svårigheter, och att den kan tränas upp.
Att känna mening i tillvaron är en viktig aspekt av vår existentiella hälsa, bland annat enligt Världshälsoorganisationens beskrivning av begreppet. Meningsfullhet upplevs i högre grad av människor som har en tro och intresset för andlighet ökar också bland unga. – Jag tror verkligen att det sökandet är genuint. Man kan hitta en känsla av mening och gemenskap både i nyandlighet och i internets kaninhål, men det är viktigt att också fråga sig om det man hittar verkligen är stärkande i längden. Utifrån min tro erbjuder kyrkan sätt att faktiskt hitta mening genom att ge en större, andlig kontakt.
På konferensen Kick-off/På lika villkor i augusti medverkar Marit med två pass om just existentiell hälsa bland unga, och hur vi kan stärka den med kristna praktiker. Hon delar upp praktikerna i saker man behöver
Att be, öva på att vara i sin kropp och ha kontakt med naturen är några verktyg för att bygga andlig bålstyrka.
släppa taget om, och saker man behöver släppa in.
– Man kan se det som att hitta gudsriket i sig. Att se att jag ingår i en större berättelse, jag har gemenskaper i det, och det finns något mer än bara mig. Att hitta ögonblick när man är i kontakt med det stärker ens existentiella hälsa, det är jag säker på.
En del av att hitta de ögonblicken menar Marit är att släppa taget om det som stör – om bruset runt oss av ljud och intryck, om begäret efter prylar, om egots behov att granska, älta och bekräftas. När man övar på att ställa sig bredvid detta kan det uppstå utrymme för att släppa in något nytt. Där kommer Marits andliga sexpack in, den verktygslåda av kristna praktiker som kan stärka vår existentiella hälsa och vår andliga bålstyrka. De är att be, öva på att vara i sin kropp, ha kontakt med naturen, läsa och tolka Bibelns berättelser, ta del av kyrkans gemenskap och ha
omsorg om medmänniskan. I det kan vi hitta mening, stillhet och förundran, ytterligare en av Världshälsoorganisationens aspekter för existentiell hälsa.
– Jag tror att känslan av förundran är viktig, att känna ’wow, livet är så stort’. Många upplever det i naturen, i en relation eller när man möter ett litet barn. Man har börjat forska mer och mer på förundran, och det är den känsla som snabbast sänker stresshormonet i vår kropp. Det tror jag kommer nära den här kontakten med gudsriket inom en själv, som Jesus pratar om.
På konferensen i höst vill Marit skicka med ökat självförtroende i kyrkans praktiker: – Vi ska tro på att vi har något i kristen tro som verkligen kan vara meningsskapande, stärkande och hjälpa människors existentiella hälsa. Jag citerar ofta Mikael Kurkiala som säger att om någon frågar honom om han är kristen svarar han ungefär ”jag vet inte, men
jag gör kristna saker och det känns bra”. Det öppnar perspektivet för vad tron är. Jag tycker man ska använda praktikerna med en viss lätthet – man kan testa lite och se om det landar!
Beata Åhrman Ekh är stiftskonsulent på Göteborgs stift och en av dem som arbetar med konferensen. Hon ser vikten i att ha med ungas livsvillkor och existentiella hälsa i programmet.
– Syftet med konferensen är att rusta medarbetare med olika kompetenser och professioner tillsammans för möten med barn och unga 0–18 år, säger Beata. Vi tycker det är angeläget att upptäcka och fördjupa hur våra kristna praktiker och berättelser kan fungera som resurser för barn och ungas existentiella hälsa. Som medarbetare är vi många som behöver god support i hur
vi kan stötta unga i uppbyggandet av andlig bålstyrka!
Marit ser själv med tillförsikt på framtiden och är helt på det klara med vad som får henne att känna förundran och hopp: – Unga människor! De är helt fantastiska. Den energin och den kompetensen de har – jag bara vet att de kommer göra den här världen ännu bättre!
Text: Frida Blomqvist Foto: Gustaf Hellsing, Kristin Lidell
WHO:S 8 ASPEKTER AV EXISTENTIELL HÄLSA:
hopp, helhet, harmoni, förundran, mening, andlig kontakt, tro och gemenskap.
Sedan sex år tillbaka pratar eleverna på Karlstads största gymnasieskola livsåskådning med biskop Sören Dalevi. Korsväg tog med två gymnasieelever och biskopen på en fika. – De ställer så bra frågor. När jag själv gick på gymnasiet hade någon kanske kastat suddgummi. Så är det inte nu, säger Sören Dalevi.
Biskop Sören ser elevernas frågor som en sorts fortbildning för honom själv.
Det är såna bra frågor att vi suttit i en och halv timme trots att vi skulle bli klara på 45 minuter.
Thea Levander och Alice Johnson har redan tagit ett bord. Genom fönstret ser vi biskop Sören Dalevi närma sig med raska steg. En eller två gånger per läsår träffar han elever som läser religion på Sundsta-Älvkullegymnasiet. Förberedelserna är viktiga. I förväg formulerar eleverna frågor under rubriken ”Vad tror du på, biskopen?”.
Annette Fredsberg är tjejernas religionslärare på naturprogrammet. När hon läste till lärare vid Karlstads universitet hade hon Sören Dalevi som universitetslärare i religionsvetenskap.
– Så det kändes helt naturligt att bjuda in honom när han hade valts till biskop, säger hon när vi hämtat fika och satt oss vid fönsterbordet.
Hon visar 52 frågor som eleverna ställde inför den senaste sittningen i aulan. Den vanligaste är ”Vad är meningen med livet?”.
– Det är sådana bra frågor som fått oss att sitta kvar i en och en halv timme, fast vi skulle vara klara på 45 minuter, säger biskop Sören. De gymnasieelever han mött har växt upp i en speciell tid.
– Det har varit tuffa puckar varje år. Ni är den första generation på länge som drabbas av stora händelser som pandemin, kriget i Ukraina, miljöförstöring och klimatet.
Thea Levander känner igen sig i den beskrivningen.
– Nu tar vi studenten i juni och då ska vi ta klivet ut i riktiga världen. Då är frågan vad
som är meningen med livet? Hur ska man leva? Vad kan jag bidra med? säger hon.
Måste det finnas en mening?
– Jag tycker inte det. Jag tycker livet kan vara sin egen mening, säger Thea.
Men vad svarade biskop Sören? Vad ser han som meningen med livet?
– För mig som biskop är det självklart att svaret är att göra det bästa av det liv som vi har här. Vi har ju fått en chans som, vad vi vet, är helt unik i hela universum.
Att det finns en tanke bakom att vi lever här och nu, en tanke bakom att just vår Big Bang resulterade i en värld med varelser som har ett medvetande.
– Det skulle vara mitt svar på meningen med livet. Men det behöver inte vara det samma för dig och för dig, säger han och vänder sig mot Thea och Alice.
Mer precis blir han inte.
– De där personerna som tydligt pekar med ett finger, de ska man akta sig för, säger Sören Dalevi.
Ofta vill gymnasieeleverna tolka in en konflikt mellan tro och vetande, mellan religion och vetenskap. De frågar hur biskopen kan bevisa att Gud finns. Och hur han förhåller sig till Bibeln som både kristen och forskare.
Då brukar Sören berätta om betydande personer som kombinerat teologi och naturvetenskap. Som Darwin. Och den katolske prästen Georges Lemaitre som lanserade teorin om Big Bang.
– Jag känner inte en enda person som tror att jorden skapades på sju dagar och är 5 785 år gammal. Det finns säkert sådana, men jag känner ingen, säger han.
Andra återkommande frågor gäller familj, sex och homosexualitet. Som ”får homosexuella vistas i kyrkan?”
Sören Dalevi är bibelvetare och studerar originaltexterna på hebreiska och gammalgrekiska.
– Det finns inga tunga bibeltexter alls att tillgå i den frågan, säger han.
– Den bild jag har fått, av er och andra, är att Gud vill att man ska ta hand om alla, att alla ska hitta sin plats. Att alla är lika, säger Alice.
– Men när man hör människor som har åsikter om homosexuella, som i USA, så har de Bibeln som grund, invänder Thea.
TheaLevander
Bibelns berättelser spänner över mer än tusen år, säger
Sören Dalevi: – Vi pratar om 77 böcker som i svensk översättning blir till en bok på sisådär 2 000 sidor. De som hänvisar till Bibeln hittar på sin höjd fem ställen där detta möjligen benämns. Varför välja just de fem? Varför inte de betydligt fler ställen där det står att vi inte ska äta räkor? Eller griskött?
– När det står emot varann så där, tänker du att man kan välja då? Och ska man alltid välja den snälla vägen? säger Alice.
– Luther har sagt att det finns ett centrum i Bibeln. Att Gud vill oss väl, att Gud älskar oss, att Jesus har dött för mig. Sedan finns alla de där andra sakerna också som inte har med den kärnan att göra.
Sören, Thea och Alice har alla uppskattat frågestunderna på Sundsta-Älvkullegymnasiet.
Bibelstudier ingår i undervisningen, men inte bara. Filmer, forskning, serier och böcker är också viktiga. Efter en sittning med Sören Dalevi i aulan kom en elev fram och frågade hur han såg på Tolkiens trilogi Sagan om Ringen. Är inte det en ganska kristen bok?
– Jag svarade ungefär att, ja det är den väl. Sedan satte jag mig in i det och såg att där finns väldigt intressanta aspekter.
Folk dör och återuppstår, de gör osjälviska saker för andra och Aragorn, Gandalf och Frodo kan tolkas som olika gestaltningar av Jesus.
– Jag har skrivit krönikor om det i Nya Wermlands-Tidningen tack vare att jag fått de här elevfrågorna. I er ålder ställer man så fräscha och relevanta frågor. För mig är det en sorts fortbildning.
– Det är väldigt roligt att man kan bidra med något sådant, svarar Thea Levander blixtsnabbt.
Och lockar fram ett stort, varmt skratt som ekar i hela fiket.
Text och foto: Börge Nilsson
• Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad, ofta förkortat SÄG, är en av landets största gymnasieskolor där 1 935 elever läser högskoleförberedande ämnen.
• Biskop Sören Dalevi är filosofie doktor i religionsvetenskap och arbetade före utnämningen till biskop som lektor i religionsvetenskap vid Karlstads universitet.
• Sören Dalevi har sedan 2018 träffat närmare tusen gymnasister på SÄG. Klasserna har också mött Jehovas vittnen och Mormonerna och gjort studiebesök i en synagoga och i en moské.
Martin Johansson är nybliven diakoniassistent på Tjörn.
Martin är 43 år och utbildad ekonom. Under flyktingvågen 2015 blev han engagerad i ett asylboende och då kom längtan från ungdomen om att arbeta för och med människor. Nu är han antagen som diakonkandidat och har siktet inställt på att bli diakon.
Gör allt för att den stad jag har deporterat er till ska blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. Den här bibelversen från Jeremia hörde jag under min utbildning. Den är en hälsning till de fångna judarna i Babel. En vers som jag tagit till mitt hjärta!
Martin Johansson, nybliven diakoniassistent på Tjörn, har fått frågan hur han kan känna och förmedla hopp.
Det är en svindlande vacker dag i den bohuslänska skärgården. Solen flödar över det glittrande blå vattnet och de vita husen klättar längs klipporna i Rönnäng. Det är en fin plats att bli ”deporterad” till. Martin, som är uppvuxen på Tjörn arbetar som diakoniassistent samtidigt som han ska fullfölja sin utbildning. Han förklarar hur han tänker kring versen som skrevs för ca 2 600 år sedan.
– Jag kan ju inte göra så att det blir fred på jorden, eller rädda klimatet. Men jag kan verka för att det sammanhang jag är i ska
blomstra! Jag tror det måste poppa upp öar av hopp och till slut blir det som en skärgård av hopp, sedan kanske en hel kontinent! Jag kan verka här, någon annan kan skapa hopp på en annan plats.
Martin har hunnit en bit i livet, är 43 år och tvåbarnspappa. Han är utbildad ekonom med internationell inriktning och har läst internationella relationer och Afrikakunskap. – Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år, reste många år i framförallt Afrika, både under studierna och med egna projekt och hade ambitionen att jobba för någon biståndsorganisation. Jag gjorde fältstudier i Tanzania kring diskriminering av flickor i utbildningssystemet. Men sedan när jag bildade familj var det bra att ha en ekonomexamen att falla tillbaka på, så då började jag jobba på bank här på Tjörn. Det trodde jag aldrig när jag var ung! – När den stora flyktingvågen kom till Sverige blev jag engagerad via banken! Vi hade
ett asylboende i närheten. Då började den här längtan jag hade från ungdomen komma tillbaka, jag kände att jag ville fortsätta jobba för och med människor.
– Av en ren slump började jag fundera över diakoni. Diakoner är en röst för de utsatta, de jobbar med mänskliga rättigheter, de jobbar med det kristna evangeliet i praktiken. Det är ju det här jag vill göra, kände jag! Så något föll på plats. Men jag var orolig att berätta för min arbetsgivare, det var nästan som att komma ut! Men de sa bara att det har vi vetat sedan länge! Jag hade en bild av att jag kunnat hemlighålla vem jag innerst inne var, men så var det inte alls!
Det är stort och vackert det du berättar, men det är också ett stort löfte du kommer att ge. När du vigs lovar du att för resten av livet att göra ditt bästa för att hjälpa dina medmänniskor. – Ja, men sedan är vi ju alla, genom den allmänna diakonin, kallade att vara medmänniska. Diakonens roll är också att leda och inspirera människor ute i församlingarna att engagera sig ideellt och hjälpa till. Diakoni är inte ett soloprojekt. Under flyktingvågen kunde en diakon göra väldigt mycket för att engagera andra, istället för att bara själv jobba på.
Diakoni är mycket hjälp under ytan , det syns inte alltid, blir inte alltid de stora rubrikerna. Men när man ser statistik på hur många soppluncher som ordnas och besök som görs – hembesök, fängelsebesök, besök på äldreboenden – så är det fantastiska siffror. Ibland tänker jag: vad händer om det här inte skulle finnas? Jag känner verkligen en stolthet i att gå in i detta behövliga arbete.
– Jag hade det tufft i tonåren, bland annat med psykisk ohälsa. Men jag fick bra hjälp. Även om det är mer än tjugo år sedan, så är det en nyttig erfarenhet jag har. Den berättelsen förmedlar hopp, det går att finna en väg ut ur mörkret till ljuset.
Biskopsbrevet om diakoni kom för några år sedan och där är det framförallt är två saker Martin vill nämna.
– Att diakonin ska vara ett barmhärtighetens tecken, det tycker jag är fint. I ett hårt samhälle ska jag vara en slags motkraft mot det hårda och kalla. Det vill jag och hoppas jag. Att diakonen ska vara en medvandrare, det är också fint. Man ska ju inte söka sig till hjälpande yrken för att bli bekräftad som räddare eller som hjälpare. Det kan bli en osund maktrelation. Därför gillar jag tanken på att vara medvandrare, man vandrar bredvid någon annan en tid, så som jag kan behöva någon en tid.
Martin gläder sig över sina ekonomikunskaper, som kommer vara en bra hjälp i hans kommande arbete. Men han har också något mer – gitarren och rösten. Jag ber honom sjunga för mig, och med en oändligt vacker, stark, varm röst, sjunger han:
”Herren välsigne oss och bevare oss. Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig. Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.”
Text och porträttfoto: Agneta Riddar Foto: Kristin Lidell
Marcus-Gunnar Petterson har illustrerat biskop Sören Dalevis bok.
Hösten 2021 kom den första upplagan av biskop Sören Dalevis Barnens Bästa Bibel ut, illustrerad av den värmländske illustratören Marcus-Gunnar Pettersson och ackompanjerad av ett urval folkkära psalmer. Den är den första svenska barnbibeln som är direktöversatt till svenska på många år, vilket ger barn en chans att ta del av Bibelns berättelser, på samma gång både riktigt nära ursprungstexterna och anpassade till dagens sätt att berätta. Barnens Bästa Bibel blev snabbt mycket uppmärksammad i media runt om i landet – genom intervjuer, recensioner och kulturartiklar.
Barnens Bästa Bibel har erbjudits i klassuppsättningar till årskurs 2 på alla lågstadieskolor i Karlstads stift, och väldigt många har tackat ja. Även församlingarna har förstås erbjudits att få den till sitt pedagogiska arbete med barn 6–12 år. För att underlätta för den
som vill använda boken i undervisning finns även pedagogiskt stödmaterial och fördjupning för de lärare och pedagoger som vill veta mer. Och ytterligare pedagogiskt stödmaterial går snart i tryck.
– Själva tanken är att inspirera till att ta till sig bibelberättelserna med både tanke och kropp, berättar Kristina Stolare, stiftspedagog på Karlstads stift.
Hon tillägger: – Otaliga är rapporterna från barn själva och från pedagoger både i kyrka och skola: Barnens bästa bibel engagerar, på det där sköna sättet så att man inte vill sluta läsa!
Det fina mottagandet till trots var det svårt att förutse att Barnens Bästa Bibel nu, bara några år senare, skulle ha nått en upplaga om 110 000 exemplar på svenska och översatts till tre språk: norska, tyska och nu senast till danska!
Att vara stiftsprost är att ha en diskret roll, säger Fredrik Ivarsson. Min uppgift är att bistå biskopen i hennes uppdrag att främja, stödja och ha tillsyn över församlingslivet, och att vara en länk till biskopen –inte ett hinder.
En biskops huvuduppdrag är att se. Ordet biskop kommer från det grekiska ordet epískopos, som betyder ”den som ser över”. Att ge stöd, främja och ha tillsyn över församlingslivet i stiftet är att se anställda, förtroendevalda och ideella i församlingarna. Det innebär att en viktig del av biskopens vardag är att lyssna, samtala, rådslå, besluta, besöka och samverka med de goda krafter som finns i kyrka och samhälle. Till sin hjälp att se har biskopen ett kansli med personer som är specialister inom en
bredd av områden: församlingsutveckling, ekonomi och juridik, barn och unga, kyrkorenoveringar, diakoni och pedagogik etc.
Varbergaren Fredrik Ivarsson är sedan årsskiftet stiftsprost i Göteborgs stift. Närmast kommer Fredrik från kyrkoherdetjänsten i Varbergs församling där han verkade i nio år. Han är uppvuxen i närheten av Varberg och prästvigd för Göteborgs stift 1994. Sin första tjänst hade Fredrik i Kortedala församling. Efter att sedan ha varit högskolepräst gick
flyttlasset till Lunds stift där han var församlingspräst och kyrkoherde samt forskade i Nya Testamentet.
– Det bästa med församlingstjänst är att man får göra så många olika saker och man får vara till hjälp och tjänst för människor. Inte minst uppskattar jag att få möta människor i samband med dop och begravningar. Och att få predika och arbeta med bibeltexter, att formulera teologi i vår tid.
– Det är en fantastisk uppgift att få vara präst och få hjälpa människor att växa i sin tro.
Efter 13 år som kyrkoherde i två stift går Fredrik in i en ny roll.
– Ska jag göra något annat så är det dags nu. I den nya rollen har jag med mig mina erfarenheter från att vara kyrkoherde och kontraktsprost.
Vid en sökning på Göteborgs stifts hemsida hittar man Fredrik under sidan om visitationer. Där står det att en av biskopens viktigaste uppgifter är att visitera stiftets församlingar och pastorat. Visitationens syfte är att i första hand ge stöd och uppmuntran, råd och
hjälpa biskopen att driva sina frågor.
inspiration samt en inbjudan till att vidga perspektiv och till fördjupning.
– Som stiftsprost ska jag biträda biskopen, och en av de viktigare uppgifterna är just visitationer. Det är många som är med och det är mitt ansvar att hålla ihop det hela. Jag förbereder, håller kontakten, följer med och följer upp.
En biskop har ett stort ansvar och en kalender som innebär utmaningar, att hinna med allt.
– Mitt uppdrag är att hjälpa biskopen att hinna med genom att förbereda samlingar och möten och att hålla kontakt med människor.
Jag pratar mycket i telefon!
Stiftsprosten finns i biskopens stab som utöver biskopen också består av sekreterare och pressekreterare. Varje vecka går staben igenom biskopens kalender och tar upp olika förfrågningar om medverkan som kommit in. Biskopen kan också skicka stiftsprosten som ersättare när tiden inte räcker till för alla förfrågningar.
– Den stora skillnaden i min nya tjänst är att här ska jag inte synas. Jag ska inte driva mina frågor, jag ska hjälpa biskopen att driva sina frågor.
Stiftsprosten är också ett stöd i domkapitelsärenden; att hjälpa människor rätt när de har frågor om det som ligger på domkapitlets bord, eller kan komma att hamna där. Dock med pastorala perspektiv, inte juridiska.
– Ibland kanske någon vill stämma av något utan att skriva ett formellt brev till biskopen eller stiftskansliet som diarieförs.
Till hösten kommer biskop Susanne att ha en fördjupningstermin.
– Det är en ganska ny ordning, att när någon varit biskop i sex år har hon rätt till en fördjupningstermin med möjlighet att ganska fritt få välja vad hon vill fördjupa sig i och var det ska ske.
– Det biskop Susanne vill är att vara några månader i en systerkyrka i något afrikanskt land. Det innebär inte att hon är ledig. Hon är fortsatt biskop, men hon kommer inte att vara på plats i stiftet.
Visitationer pausas under tiden, men vigningar påverkas inte. Däremot kommer biskopen under sin frånvaro ersättas som ordförande i domkapitel och stiftsstyrelse enligt de ordningar som vi har för detta. I domkapitlet är domprosten självskriven vice ordförande och i stiftsstyrelsen finns det en 1:e och en 2:e vice ordföranden bland de förtroendevalda.
– Under den här tiden blir jag och staben kontaktlänkar till biskopen. Vilka frågor ska skickas till biskopen och vilka frågor kan vi lösa här på stiftskansliet. Biskop Susanne är inte ledig, hon är i tjänst.
Text och foto: Torgny Lindén
Föreställ dig att du får i uppdrag att packa ner något som kan ge nästa generation hopp.
Partille
Ett hjärta – Glöm inte att du är älskad! Du finns i ett sammanhang, i en relation till någon som vill dig väl, som älskar dig. Någon finns vid din sida och vill dela livet med dig. En sång – glöm inte att sjunga! Kanske är din röst otränad, men sjung ändå. Sjung för den som älskar dig. Du kommer finna läkedom, tröst och glädje under din vandring.
Himledalen
Ett minne från en höstdag på Helsjöns folkhögskola, med japanskt skogsbad Shinrin Yoku. Att vaggas i hängmatta, fäst mellan två tallar, att sitta vid den öppna elden, värmd av både brasan och thé, öppnar sinnen och ger lugn. Att ligga på mage och sjunka ner i mossan, genom lupp undersöka vad vi sällan märker. En myra, ett blad –med ådringen klart synlig. En fantastisk värld öppnar sig!
Förundran – det vill jag skicka med!
Det jag först tänker på är min bibel. Ett fromt svar, men jag kan inte komma på något mer hoppfullt. Att få läsa om Gud som skapat oss, som älskar oss, som genom Jesus besegrat ondskan och döden, som alltid är med oss genom Anden och som en dag ska komma tillbaka och göra allt bra igen – det ger hopp! Mitt diakonemblem kan också få komma med.
En morgon för inte så länge sedan var mitt flöde i sociala medier fyllt av olika slags inlägg som skulle kunna sorteras in under rubriken “kyrie eleison”. Herre, förbarma dig, bönade människor med bild, film och text om det värsta från Ukraina. Det värsta från Gaza. Och det värsta från Israels regering tillika Irans. Och sen, det värsta från Sverige. Om det just den veckan var ännu en mördad tjej av en kille i nära relation till henne eller om det var en sprängning eller skjutning … det minns jag inte längre.
Jag var ledig den dagen och jag bestämde mig för att inte läsa mer, varken nyhetssajter eller annat. Jag tittade ut genom mitt fönster, mot skogen som numera utgör utsikten från mitt nya gamla hem på landsbygden. Jag öppnade ett fönster och släppte in fågelsången. Jag stod i värmen från solskenet och jag andades in doften av nattens regn. Jag var där jag var. Och där var det gott.
Den kommande fredagen hade vi i Särö pastorat en sing-a-long-gudstjänst på kvällen riktad till ungdomarna i alla våra grupper. Min kollega och jag predikade livets fram- och baksidor som ett mellansnack, i en konsert bestående av kända låtar som våra unga identifierar sig med, varvat med
deras bästa lovsånger. Över hundra par unga ögon och öron satt och lyssnade och sjöng med (och fnissade).
Privilegiet och utmaningen att arbeta med ungdomar, det är något vi alla borde få då och då genom hela vårt liv. Det går inte att bullshitta med ungdomar. Du kan inte slentriancitera en kyrkofader om frälsningen eller slänga ur dig ett par ogrundade “Gud älskar dig” utan att bli kraftigt ifrågasatt av minst en i gruppen. Den gamla respekten för auktoriteter som präst/diakon eller magister/fröken, den finns inte där per automatik. Den måste man förtjäna. Konfirmationen är ett val, inte längre ett tvång. Tack Gud för det!
Tillbaka på ungdomsgudstjänsten började Avicii med att påstå att ”water’s sweet but blood is thicker” och vi menade att Jesus visade blodets betydelse på korset i den påsk som precis passerat, som vi lärt oss om. Kanske kunde man tänka att Jesus själv sjöng till oss när Avicii formulerade att för syster och bror: “there’s nothing in this world I wouldn’t do”?
“Om Gud har skapat allt, har Gud också skapat alla sjukdomar då?” undrade en ungdom som stod inför svår, kanske dödlig, sjukdom i familjen. Den unga människan spände blicken i
mig. Argt. Trotsigt. Mina svar dög inte, det såg jag. “Nej, Gud vill inte cancer. Men jag kan förklara hur en tanke om varför döden kom in i världen kan låta. Som handlar om att ondska inte får leva för evigt, och om Adam och Eva och hela mänsklighetens bortvändhet från Gud.” Ögonen rullade nästan bak i huvudet åt mitt håll.
Men vad var det jag hade framför mig i det arga ifrågasättandet? Jo, en Job. En arg, ledsen, förtvivlad Job i fullt sjå att skälla ut Gud för livets jävligaste orättvisor. Alltså – en ungdom som står i relation till Gud. Mitt i sin legitima ilska och oförståelse. Det ger mig hopp.
“Om Gud inte vill det onda varför låter hen det hända då? Det är väl inte kärlek?” En ungdom som blir upprörd över att Gud inte stoppar allt ont har identifierat att Gud BORDE vara kärlek. Har alltså förstått något om Gud. Det ger mig hopp.
I gudstjänsten hade Billie Eilish undrat “what was I made for?” och varit nere i livets mörker. Vi predikanter delade med oss om hur det kan kännas när man inte vet varför man finns eller om man ens vill finnas mer. När man känner att allt man finns till för är att prestera för att duga åt någon. Vem? Mamma, pappa, kompisarna, samhället? Ännu ett A, eller mer pengar. Snyggare fejs. Mer prestige. “Turns out I’m not real, just something you paid for” sjöng Billie.
“Precis så! Exakt så känns det!” utbrast en konfirmand när vi läste inledningen på Predikaren. “Så känns det när man är deppig!” Konfirmanden läste en tusentals år gammal text och kunde inte hålla tillbaka glädjen av att känna igen sig så väl. Alltså hade någon med öron hört Guds ord. Det ger mig hopp.
Gudstjänsten ledde vidare till ”don’t you worry child” och “det kommer bli bra” och “du är på riktigt”. Laleh specificerade: “Dom växer som träden, snart äger ni världen, ni får mig att tro ni kommer klara er bra.” Och så känns det att möta ungdomar i kyrkan. Verkligen möta dem, inte bara se dem på avstånd och sucka åt kepsar, smink och svordomar. Varenda unge är som ett kyrkans frö. Vi frösår oss, och de är vår framtid. De är kyrkan, när vi dör lever vi vidare med dem.
“Jag tror det viktigaste jag har att göra som blivande präst är att vårda mitt hopp.” sa jag till min äldre, visare kollega och mentor. Men jag vill ändra det till att det är det viktigaste vi har att göra som kristna. Så, hur gör vi det? Vad behöver du göra för att vårda ditt gudagivna hopp? Det vill jag att vi funderar på och tar tag i. Så att vi blir en god jord för de där konfirmandfröna att gro och växa i.
Nathalie Tapper Pedagog och blivande präst
Många spanar efter trender och tecken för att försöka förklara varför unga i så stor utsträckning väljer bort kyrkan. Och hur man ska nå dem. Längtar kyrkan kanske mer efter de unga än de unga själva längtar efter kyrkan?
Ett urval av de rapporter som beskriver unga i dagens samhälle.
De kallas generation Z, de som är födda mellan 1995 och 2005. Alla vill veta vad denna generation har för sig, vad den vill och vart den är på väg. I landets kyrkor och samfund är det glest i bänkarna med representanter för generation Z. Och alla undrar: hur når vi dem?
Korsväg tog med spaningarna till Olle Philipsson och Li Almgren. Olle är sedan några månader tillbaka stiftsadjunkt i Göteborg med uppgift att leta nya sätt att vara kyrka. Li arbetar med ungdomsdiakoni i Varberg sedan ett par år. Tillsammans har de tidigare spanat efter just nya sätt att vara kyrka i Varberg.
Analysföretaget Kairos Future konstaterar att var fjärde svensk tycker att livet är meningslöst, då man frågade om beredskap och hotbilder mot Sverige, svenskarnas självbild, gemenskap, tillit och artificiell intelligens, AI. Det kan ju tyckas dystert, men å andra sidan är det 75 procent som tycker att livet i någon mån är meningsfullt.
– Jag tror att unga inte kollar så långt in i framtiden. Vi har levt i en tid då allting utvecklats till det bättre, nu ser det inte ut så med krig och klimatoro. Vad är värt att kämpa för, tänker nog många, säger Olle Philipsson.
– Jag tänker på detta med KASAM, känsla av sammanhang: meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet, som är viktigt för existentiell hälsa. Känner unga att de kan påverka sin egen framtid?
Har utrymmet för framtidsdrömmar krympt?
– Jag känner inte riktigt igen detta, det krockar med den verklighet jag möter; unga pratar visst om yrke, studier och relationer, säger Li Almgren. Det jag möter i samtal är
den mellanmänskliga problematiken; många känner inte att livet är hanterbart, men är det detsamma som att livet inte är meningsfullt?
Ungdomsbarometern har sedan 90-talet frågat svenska ungdomar om stort och smått. I den rapport som presenterades i vintras, där 15 000 ungdomar intervjuats, konstaterades att unga människor känner ökad ekonomisk stress och ett minskat politiskt intresse.
”I en orolig värld prioriterar ungdomar dagliga orosmoment och trygghet över långsiktiga samhällsfrågor. Vänner, familj och den egna ekonomin blir i stället viktigare. Det politiska engagemanget minskar samtidigt som andelen som anser att de har små eller inga möjligheter att påverka i samhället ökar. Fler än hälften, 56 procent, tror inte att politikerna kan lösa samhällsproblemen och tron på demokrati minskar”, heter det i rapporten.
Andelen unga som uppfattar livet som tryggt ligger på 58 procent jämfört med 71 procent 2019. När fokus skiftar från de stora frågorna till de mer vardagsnära är det tydligt att familj, vänner och ekonomi är i centrum. Kompisarna är viktigast för unga idag, och sex av tio uppfattar livet som rikt på vänner. Även familjen är viktig och tre av fyra unga upplever att de står ganska eller väldigt nära sina föräldrar.
En tydlig signal är ungas bristande tillit till samhället. Kan kyrkan vara med och skapa bättre tillit? Olle och Li blir tysta en stund.
– Jag tycker vi är bra på att erbjuda trygga sammanhang, snälla sammanhang, och vi ska inte se ner på snällhet, säger Li.
– Vi måste visa att det finns sätt att hjälpas åt, i gudstjänster, när vi är tillsammans och ber. Kanske ska vi skapa fler aktionsgrupper,
fler ytor där man hjälps åt, tänker Olle högt.
– Vi måste fortsätta att säga att du är värdefull för det du är, inte för det du presterar. Värdefull på riktigt, sedd och älskad, och inte ensam, fyller Li i.
u n k t
vara bra nog med de enskilda samtalen? Jo, säger en del, det är inte gemensamhetsskapande. Gemenskap är en viktig byggsten i vårt andliga mående. Vi har varit ute och letat efter de gemenskapsfrämjande sammanhangen.
Generation Z är även känd för ett starkt intresse för träning, kost och hälsa. Bland unga är träningsmänniska det vanligaste begreppet man använder för att beskriva sig själv. Trots detta intresse visar generationen samtidigt höga ohälsotal, främst psykisk ohälsa, bland annat på grund av pressen att uppnå ideal kopplat till hälsa och träning, konstaterar Ungdomsbarometern.
– Man kan ha mycket muskler och ändå vara olycklig, stora muskler men inga vänner ändå, säger Olle.
– Att man söker sig till hälsoforum och träning kan svänga och skada i stället, samtidigt som det är viktigt att sova och röra på dig för att må gott. Det är som två sidor av ett mynt, säger Li.
Når kyrkan ut med budskapet att du duger som du är?
– Är det ett eftertraktat budskap i vår tid?
Eller sållas det bort när en är uppfylld av att man inte duger, att man hela tiden jämför sig, undrar Li retoriskt.
Trygghetssökandet bland unga borde vara en öppen dörr för kyrkan …
– Vi möter dem i enskilda samtal. Varför alltid samla i grupper, varför är vi så styrda av verksamheter och statistik? Varför får det inte
Där vill jag vända på perspektivet, jag vill att vi ska vara ute där de unga är, vara på nya arenor och synas.
– Och det är viktigt att veta att unga inte en homogen grupp, vi vill gärna bunta ihop efter ålder, påpekar hon.
Hur kan kyrkan armbåga sig fram i bruset bland alla budskap som möter människor i dag, inte minst på sociala medier?
– Ja, hur nå unga vuxna … Vi har nosat lite på det, säger Li. Vi tittade runt på vad andra gjort, och det finns goda initiativ; kyrkan på campus, matlådor, möjlighet att komma på samtal och prata om existentiella frågor. – När det gäller unga vuxna finns det väldigt få initiativ nedskrivna. Vi höll på ett helt år och letade goda exempel, fyller Olle i. Det finns en viss tafatthet inför denna nya generation. Ett gott exempel på en kyrka som tänker nytt är Betlehemskyrkan i Göteborg, som skapat en rad nya mötesplatser.
Vi dyker ned i ännu en undersökning, denna gång i Svenska kyrkans Konfirmation i förändringens tid. Konfirmationen är ju en unik kontaktyta för kyrkan med en stor andel av de unga, även om talen sjunkit stort år från år, dock har siffrorna vänt något uppåt under senaste året. I rapporten efterlyser ungdomarna
Diakon Li Almgren pekar på betydelsen i att kyrkan ska vara och synas där de unga är.
en tydligare undervisning om Gud och Jesus för att ta ställning till den kristna tron. I rapporten sägs att när de inhämtade kunskaperna under konfirmandtiden inte räcker till för att kunna göra ett aktivt ställningstagande, så ökar missnöjet bland konfirmanderna. Även om andelen som är nöjda med sin konfirmationstid fortfarande är hög, så har den på tio år minskat från 90 till 83 procent.
– Vi ska inte konkurrera med hoppborgar, vi är intresserade av innehållet. Ibland tänker jag att vi vill göra andra grejer, men vi är bara sämre än andra på det, i stället för att dela det vi har, det som är vårt ärende.
– Här i Varberg centrum börjar vi alltid med att fråga konfirmanderna, att när vi nu ska göra den här resan tillsammans; vad har ni för funderingar? Lägg dem i den här hatten, så får alla skicka med sina frågor.
Kännedomen om Svenska kyrkan må vara låg i generation Z, och frågan om hur den ska ökas är det få som har svar på, metoder och inte minst kanaler är många. Men frågan hur kan inte skiljas från frågan vad. Vad innebär det att vara en kristen kyrka i dag i Jesu efterföljd, i en orolig tid med klimatkris och krig i vår omgivning, i en tid då artificiell intelligens AI hotar att upplösa gränsen mellan sant och falskt?
Kanske ska kyrkan lyssna på ungdomarna som vill ha mer undervisning om Jesus.
Text och porträttbilder: Lasse Bengtsson
1 mars 2025 bjuder biskop Susanne och stiftsstyrelsen in hela Göteborgs stift, från Strömstad i norr till Laholm i söder, att samlas för en heldag med inspiration, energi och spännande nya möten.
Varför ska jag komma?
Du kommer att få påfyllning och delta i gemenskap över församlingsgränser och åldersgränser. Här får vi uppleva att vi alla hör ihop och möta en vid gemenskap där vi alla är kyrka tillsammans.
Vad händer under dagen?
Det blir ett spännande program med nya möten, scenframträdanden och valbara pro-
grampunkter på flera teman. Allt samlas kring ett stort festtorg där du kan delta i myllret bland utställare och upplevelser under pauser i schemat.
Här delas idéer och erfarenheter och du får med nya saker hem. Dagen avslutas med en stor gemensam mässa.
Kom med din församling och dela glädje, hopp och inspiration!
1 mars 2025, Svenska mässan i Göteborg. Läs mer och anmäl dig på svenskakyrkan.se/goteborgsstift/stiftsfest
Bibelstudium
| Jesper SvartvikNär vi läser de nytestamentliga texterna i kronologisk ordning märker vi snart att tidsperspektivet först var påfallande kort: Paulus, som författade de allra äldsta texterna, var fast och visst övertygad om att tidens slut var nära. Det är särskilt tydligt i 1 Thess 4:15 och 17. Två gånger använder han uttrycket ”vi som är kvar här i livet” (när Herren kommer): hêmeis hoi zôntes hoi perileipomenoi. De Kristus-troendes första själavårdsfråga tycks ha varit hur det var möjligt att några troende hade hunnit dö redan innan Jesus kommit tillbaka. När
Paulus besvarar den frågan ser vi att han räknar med att han själv kommer att leva när Jesus kommer åter eftersom han skriver ”vi som är kvar här i livet”.
Kort sagt, i de allra äldsta texterna finns det egentligen inte något utrymme för kommande generationer. Men med tiden förändrades och förlängdes tidsperspektivet: de yngre skrifterna i NT ger uttryck för ett annat förhållningssätt. En sådan text är 2 Tim, som många bibelforskare tror är skriven av en lärjunge till Paulus. (Om det är så att Paulus faktiskt skrev brevet gjorde han detta mot slutet av sitt liv.) I detta brev är synen på framtiden, som sagt, annorlunda. Det handlar nu
om att överlåta den kristna tron till nästa generation. Tydligast framkommer detta i 2 Tim 2:2: ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.” Vi kan alltså här identifiera tre generationer: En första person anförtror budskapet till en annan person som i sin tur för det vidare till andra. Vi ser i detta brev att de Kristus-troende nu har börjat inse att de måste planera för en framtid efter att apostlarna har gått bort. Det de först trodde visade sig inte stämma. De vänder sig då till nästa generation och inkluderar den, tar den på allvar och överräcker den tradition som de själva har fått ta emot. Kort sagt, de äldre upptäcker med tiden de yngre.
Vilka perspektiv finner vi i GT? Det vanligaste hebreiska ordet för ”generation” är dor. Uttrycker le-dor wa-dor (ungefär ”från en generation till [nästa] generation”) förekommer ofta, exempelvis i Ps 100:4f.: ”Tacka honom, prisa hans namn, ty Herren är god, evigt varar hans nåd, från släkte till släkte hans trofasthet.” Det är intressant att det besläktade ordet dur avser något cirkelformat: en boll eller en rund hög. Verbet kan betyda ”att gå i cirkel”.
Substantivet kan betyda ”boning”. (På modern hebreiska betyder ordet dirah ”lägenhet”.) Nu undrar kanske någon hur ett ord kan översättas med såväl ”cirkel” som ”boning”. Är svaret att tält, hyddor och hus en gång i tiden placerades i en cirkel – kanske därför att de då var lättare att försvara? (Det grekiska ordet ”att besegra” betyder ”att omringa”, ordagrant ”att befinna sig runt omkring”: perigignesthai.)
Vad kan det betyda att de hebreiska orden för ”generation” och ”cirkel” tycks vara besläktade? Jag tror att det beror på att livet uppfattades cirkulärt. Är inte en människas liv som en cirkel? I sin ungdom ger hon sig ut på en livsresa, och när hon dör tar nästa generation vid ”in the Circle of Life”, som Tim Rice och Elton John har lärt oss. Ett sådant cirkulärt perspektiv kan givetvis uppfattas negativt : vi är fångna i ett kretslopp, i ett generationernas ekorrhjul där vi är dömda att göra om samma misstag. I den judiska påskmåltiden förekommer uttrycket be-khol dor wa-dor i sammanhanget ” i generation efter generation träder Israels fiender upp och söker förgöra folket.” Men Skriften och traditionerna tar oftare fasta på det positiva: i generation efter generation ska varje person räkna sig själv som en av dem som befriades från slaveriet: ”Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut
ur Egypten” (2 Mos 13:8). Det cykliska tankesättet hjälper människan att varje påsk återigen – cykliskt – fokusera på Guds befrielse.
Kanske kan detta ordstudium uppmuntra oss att tänka att vi inte är horisontella streck som avlöser varandra, utlämnade att alltid spåra i nysnön, att alltid vandra där ingen tidigare har gått och att alltid segla i okända och farliga farvatten – utan sjökort. Det cykliska tänkandet i texterna påminner oss om att historien kan vara oss till hjälp. Skriften kan liknas vid ett sjökort. Tidigare generationer har både markerat farliga farvatten och satt ut sjömärken som hjälper oss på vår färd. Med ett mer cykliskt tänkande blir texterna och historien viktiga resurser. Hjulet behöver inte uppfinnas av varje ny generation, inte om det finns kraft och visdom att hämta hos tidigare generationer. Om än utmaningarna många gånger är nya i nya tider är svaren förvånansvärt ofta desamma generation efter generation. I Psaltaren får vi lyssna till en äldre persons bön (Ps 71:17f.):
Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.
Det som på livets höst ger psalmisten tröst är förmånen att berätta om
Guds väsen, vilja och verk för de yngre. Det hoppingivande budskapet i GT för nästa generation är alltså att vi inte är ensamma och övergivna. Det finns insikter och vishet att hämta hos Skriftens matriarker, patriarker och profeter.
NT och GT kompletterar alltså varandra. Nya testamentets författare fick med tiden ett mer realistiskt framtidsperspektiv – och då fick de upp ögonen för nästa generation; då kunde de yngre ta plats i kyrkan på ett nytt sätt. 2 Tim kan beskrivas som ett andligt testamente som överräcker till en ny generation det som är väsentligt och värdefullt. Gamla testamentet har ett omvänt perspektiv. Psalmisten hoppas
att de yngre med tiden ska upptäcka de äldre och lyssna till deras livsberättelser. Tillsammans kan yngre och äldre vandra genom tidevarven – cykliskt tänkande igen! – och sjunga den kanske mest kända psalmen (Sv. Ps. 297:2): Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.
Jesper Svartvik Präst, forskare, författare, stiftsteolog Karlstads stift
aktuella böcker
Vilken guldgruva Sandra Albertus gett oss att gräva ur! Drygt 3 000 kyrkor finns inom Sveriges gränser. Där har människor firat gudstjänst och viktiga händelser under århundraden. Kyrkorummen bär på ett unikt kulturarv och är allas gemensamma skatt. I många församlingar växer det fram olika sätt att använda kyrkorummet för att dela med sig av tro, tradition och kultur, inte sällan i mötet skola/kyrka. Möjligheten att använda kyrkorummet som en pedagogisk miljö ska tas tillvara. Så dyker Sandra Albertus utmärkta bok Det pedagogiska kyrkorummet upp och kan hjälpa fler att våga ta sig an uppgiften att öppna upp kyrkorummet.
Boken har sju olika teman med idéer för hur arbetet kan läggas upp. Vi får använda alla våra sinnen, få syn på tidens olika nedslag, upptäcka föremål och inventarier som inte tidigare upplevts som tillgängliga. Hur många har varit uppe i ett klocktorn, på nära håll sett kyrkklockan och undersökt dess klang? Eller suttit på orgelpallen och/eller blåst i en överbliven orgelpipa? Varför inte gå på jakt och få syn på spår av både katolicismen och den ortodoxa kyrkan i det egna kyrkorummet.
Redan utanför kyrkan, innan vi går över tröskeln, finns mycket att upptäcka. Kyrkogård och minnesstenar som kan ge intressant information om tider som flytt.
Och på tal om trösklar – kan trösklar bli för höga eller för låga? Får vem som helst komma över tröskeln? Ja ni fattar, greppa tag i Sandra Albertus verktygslåda och tillgängliggör kyrkans rum för så många som möjligt.
Det pedagogiska kyrkorummet
Sandra Albertus
Argument förlag
Karin JanfalkDet här är en bra metodbok som går att använda som koppling mellan barngrupper i kyrkan och kyrkoåret och också in i gudstjänsten. Metoderna är enkla och går att använda i sin helhet eller så kan man plocka från dem, som ur en kakburk, om man vill använda enstaka metoder vid olika tillfällen.
Särskilt gillar jag att det till varje söndag finns förslag på ett aktivitetsbord till gudstjänsten. Detta är något som går att jobba med både på gudstjänster med barn närvarande och för att utöka vilka sinnen som kommer till användning när vi alla firar gudstjänst. Kanske kan det också vara ett stöd i mötet med människor med NPF-diagnoser som har svårt med koncentrationen och att vara stilla länge?
Varje söndag har också en enkel reflektion där det ofta också ska vara någon form av rekvisita. Kanske går det att komma undan med en bild på rekvisitan? Reflektionerna är handfasta och konkreta och jag upplever att de enkelt går att använda på studs om rekvisitan är på plats. Många församlingar runt i landet försöker jobba på olika sätt med gudstjänsten för både stora och små. Det här kan vara en bra bok att ha med i referensbiblioteket för att kunna plocka från. Om barnen dessutom får med sig någon annan av metoderna på junior-träffen samma vecka som gudstjänsten, så kanske de rent av känner igen sig när de kommer till gudstjänsten. Vilken vinst det vore i så fall!
Kyrkoåret med barnen
Emma Boije, Martina Hansson, Kristina Reftel, Helena Ånestrand, Elin Öholm och Camilla Önnestam
Argument förlag
Sofia StensbyTidens tecken är en tidskrift som ges ut årligen av kyrkokansliet i Uppsala med Mikael Kurkiala som redaktör. Samhälleliga och existentiella teman med relevans för Svenska kyrkan belyses ur olika perspektiv.
Det senaste numret har som tema Fred till varje pris?
Sex olika författare bidrar gemensamt till att från olika perspektiv belysa de etiska, teologiska och politiska utmaningar som kriget aktualiserar. Bakgrunden är invasionen av Ukraina som kommit att utmana hela den europeiska säkerhetsordningen.
Tidigare ärkebiskop KG Hammar skriver om fredens många ansikten utifrån Gamla testamentets begrepp shalom, som harmoni och balans i alla människans relationer: till naturen, till medmänniskan, till sig själv och till Gud.
Ulrika Fritzson, nyutnämnd biskop i Skara stift, har arbetat med frågor om försoning under många år. Hon lyfter fram den kroatiske teologen Miroslav Volfs ord: ”Gud är varje människas Gud och i lika stor utsträckning”. Med utgångspunkt i dessa ord hämtar hon inspiration för att formulera en försoningens teologi.
Annika Spalde, diakon och sedan 1990-talet engagerad i freds- och rättvisefrågor, skriver om hur vi kan odla en fredskultur i församlingen: Odla en öppenhet för den som är olik mig och finn församlingens bidrag till rättvisa och fred.
Tidens tecken –Fred till varje pris?
Mikael Kurkiala (red)
Artos Academic 2023
Tidskriften lämpar sig utmärkt som samtalsunderlag i våra församlingar!
Hans Almeraktuella böcker
Jag har en teckning på väggen gjord av tecknaren Magda Lundberg. Två av hennes karaktäristiska fåglar. Den ena håller i ett plakat med texten: ”Jesus kommer snart”. Den andra frågar: ”Hur snart – hinner jag gå på toaletten?”.
De eskatologiska frågorna berör tiden: vår egen tid, den tid som varit och den tid som kommer. Hur vi närmar oss dessa frågor får konsekvenser för hur vi lever våra liv här och nu. Det är också den metodologiska utgångspunkten för antologin Tro hopp och strävan Svenska kyrkans teologiska kommitté efterfrågade reflektioner från stiftsteologer och deras kolleger kring frågor som: ”Vad betyder det att leva i spänningen mellan den värld som nu är och den som ska komma?”. Resultatet som presenteras – när forskare från olika fält bemöter dessa samtal – blir mångfacetterat och öppet. Det är sju artiklar som breddar och fördjupar både kunskapen om och användningsområden för de eskatologiska perspektiven. Som antologi är det en bred samling texter som på var sina sätt inbjuder till ödmjukhet och kunskap. Bredden kommer givetvis av de olika författarnas respektive fält, men också i att det mellan raderna tycks finnas en konsensus av att ingen av oss äger sanningen.
Tro hopp och strävan – Gudsriket som tröst och motiv för handling
Lovisa Nyman, Johanna Gustafsson Lundberg (red) Verbum
I läsningen får jag syn på eskatologins relevans i såväl religionsdialog, klimatkris som världens pågående konflikter. Det handlar med andra ord om att ta fågelns oro på allvar. Tron, hoppet och en gemensam strävan får sitt fäste i en okänd framtid – men påverkar i allra högsta grad våra liv här och nu.
Jenny Grimbeckaktuella böcker
Boken innehåller kortfattad och snabbläst information om vad som händer i kroppen när någon mår dåligt, vad som är ångest och panikångest, vad som är bra handfasta tips på hur du ska agera men också handfasta tänk-på-tips för egen reflektion och fundering.
Vi lever i en tid då mycket läggs på ungdomar att lösa saker, känslor och sitt mående på egen hand. Skolkuratorn är bara på plats specifika dagar och tider och då är dennes tider sedan länge fullbokade. Att hjälpa varandra och hjälpa sin kompis och vara medveten om att en kan göra skillnad kan vara något som tar oss långt. Jag tror även att det är något vi i vuxenvärlden behöver ta efter.
Se varandra, vandra med och finnas där bredvid. Precis som Jesus när han vandrade på jorden.
Min enda tanke när jag läser boken är, att för en ungdom som aktivt söker den här kunskapen, kanske man redan i början av boken hade behövt ha med uppmaningen om att själv söka hjälp när det blir för tungt. Det tar en stund innan de avsnitten kommer, och då kanske ungdomen redan känner en enorm tyngd i ansvaret gentemot sin kompis.
Det här kan vara en bra bok att ha när en sitter i väntrummet till församlingens samtalsrum. Det kan vara bra att ha ett lager liggandes i ungdomsrummet, redo att lämna över om en märker att det finns behov hos någon. Jag hade också gärna använt boken och dess innehåll som undervisning för församlingens unga ledare, då de ofta är en grupp som möter jämnåriga kompisar i vår kyrkliga verksamhet.
När en kompis
mår dåligt
Johanna Olander
Argument förlag
SofiaStensby
Är vi vana att använda Bibeln som bönbok i vår tid? I Smaka på Guds ord får vi öva oss i att leva med Bibeln. Söndagarnas bibeltexter får nå bortom intellektet. Vi förs in i ett andaktsliv där ordet får beröra oss på ett personligt plan. Boken ger en möjlighet återupptäcka skatterna i de ignatianska andliga övningar som präglat klosterlivets böneliv.
Den inleds med en välbehövlig introduktion av flera vägledare. Ett exempel är Josefin Callenbergs metafor av ett tält som vi kan resa när vi läser Bibeln. Tältet behöver resas med olika tältpinnar: läsning, begrundan, inre samtal och försjunkenhet.
I bokslutet finns ytterligare råd kring hur jag kan lyssna på Guds tilltal och en beskrivning av hur jag kan avsluta min dag med ”examen”. Jag hoppas inte dessa slutliga vägledningar upptäcks för sent, när kyrkoårstexterna redan är genomgångna.
Efter introduktionen följer en bibelmeditation utifrån någon av varje söndags texter. Meditationerna är skapade av 28 vägledare från olika sammanhang och samfund i Sverige. Med så många vägledare skapas en stor variation utifrån personlighet. Det kan ses som en rikedom. Personligen undrar jag om boken vinner på att ha så många vägledare. Om boken är för nybörjare kan det bli lite svårt att följa meditationer vars tankegångar och stilar spretar åt olika håll. Frånsett detta är boken ett handgripligt verktyg för ett personligt andaktsliv. Jag kommer följa den under kyrkoåret och tror att många andra också skulle ha stor behållning av att göra så.
Red: VT Carlheim
Argument förlag
Olle PhilipssonEn resa till hjärtlandet är en vetenskaplig studie av hur rasism och nazism reproduceras på specifika platser i Sverige. Forskningsteamet har besökt tre orter som karaktäriseras som bruksorter med en historiskt präglad högerextrem närvaro. I boken har personer och orter anonymiserats och fått materialiserats som en skola på orten Bredabruk.
Forskarnas reflektioner varvas med ordagrant utskrivna intervjuer med elever och skolpersonal. Först ger det ett lite ”stolpigt” intryck, men efter ett tag börjar jag höra elevers och lärares röster genom texten. Hur de reflekterar och uttrycker sig, tvekar och gör omtag, svänger i uppfattning eller gör bortförklaringar. Då kommer en krypande känsla av obehag genom både uttalad och outtalad eller bortförklarad och ursäktad rasism!
Genomgående i boken är begreppet ”bakgrundsbrus” – det rasistiska bakgrundsbruset på orten, som en gemensam värdegrund. ”För de vita i Bredabruk är vardagsrasismen som salt i soppan, inget man tänker på. För de icke-vita är det salt i såren. I vithetshavet är rasism och färgblindhet två sidor av samma mynt.” Jag får själv en tankeställare; vad är jag färgblind för?
En resa till hjärtlandet
Christer Mattsson m. fl.
Makadam förlag
Rasistiska uttryck i ord eller handling individualiseras och ses som enstaka händelser eller uttryck för tillfällig affekt, medan bakgrundsbruset mest får vara. Men det finns hopp; till exempel Kentas ”gubbmöra” och Kerstins trygga närvaro och uppsökande arbetssätt i skolkorridorerna. Det är en pedagogisk ansats som skulle behöva utvecklas för att få effekt.
Torgny Lindén
aktuella böcker
Gästfrihet är något mer än att bjuda goda vänner på middag – och viktigare. Den norske biskopen em Per Arne Dahl vill vidga begreppet.
”Jag vet knappast något som är viktigare att utveckla än en gästfrihet som blir märkbar för främlingar, flyktingar, ensamma och fattiga som saknar de sociala och familjära nätverk som blivit en självklarhet för många av oss”, skriver han.
Han grundar sin uppfattning i det han kallar gästfrihetens teologi. I den möter vi såväl Job som Abraham och Sara. Job var tydlig, då han sa att ”ingen främling ska behöva bo på gatan, min dörr står alltid öppen för vandraren”.
Vi måste sluta att se skillnad mellan ”vi och dem”, alla är vi pilgrimer som söker ett tryggt hem.
”Detta radikala gästfrihetstänkande är något grundläggande i Guds hjärta”, skriver Dahl.
Sedan tar han läsaren med på en resa i gästfrihetens landskap och söker inspiration i såväl Bob Dylans texter som Karen Blixens roman Babettes gästabud, där måltiden blir en kärlekens gåva till gästerna.
Sedan flyktingvågen 2015, då vi uppmanades att ”öppna våra hjärtan” och ”inte bygga murar”, har mycket hänt. I dag gör vi i mångt och mycket det motsatta. Dahls bok är en välbehövlig utmaning för en kristen kyrka; hur kan vi generöst öppna vår dörr och bjuda in främlingen – på en festmåltid? Och med det vara ett salt i världen.
Gästfrihetens kraft
Per Arne Dahl
Argument
Lasse Bengtsson
Vänligen | +Sören Dalevi
Vad är Svenska kyrkans uppgift i mötet med unga människor idag?
Vilken roll spelar kyrkan för barn i dagens samhälle?
För att få svar måste man ställa frågor. Därför gjorde vi en barn-och ungdomshearing i Karlstads stift hösten 2022, tillsammans med undersökningsföretaget Attityd. 681 barn och unga, aktiva i någon verksamhet i Svenska kyrkan i Karlstads stift, fick svara på en enkät. 55 av barnen ingick dessutom i fokusgrupper med fördjupande intervjuer utifrån resultaten från enkäten.
Så: vad tyckte barn och unga i Karlstads stift om Svenska kyrkan?
Först och främst: 9 av 10 barn och unga i Karlstads stift trivs och tycker att Svenska kyrkan gör ett bra jobb, vilket är ett mycket högt värde enligt Attityd. Det viktigaste värdet för våra barn och unga är gemenskap samt att alla är välkomna i Svenska kyrkan. Viktigt är också att kyrkan är ett sammanhang där man slipper prestera, och att kyrkan står för något annat än vad till exempel skolan står för.
Just det att man slipper prestera och att vi i kyrkan står för en annan kultur än prestationskulturen, det skulle jag säga är mycket viktigt. Att alla får vara med är också ett viktigt värde för våra
barn och unga. I kyrkan känner man sig trygg och att man blir tagen på allvar. Det här är extremt goda resultat som vi ska ta till oss; vi är i normalfallet en välkomnande miljö, där barn och unga känner att de kan vara den de är utan en massa krav och förväntan på prestation. Och det i ett samhälle som under senare år blivit alltmer krävande för barn och unga.
För det är så: vårt samhälle har blivit allt mer krävande. Sven Hartman gjorde redan år 1970 banbrytande forskning kring barns livsfrågor. 2020 – exakt 50 år senare – gjordes undersökningen om med samma frågor. Eftersom jag känner Christina Osbeck, professor i ämnesdidaktik vid Göteborgs universitet och en av dem som genomfört studien, har jag kunnat samtala med henne och ta del av studiens resultat. Den visade att barn och ungas livsfrågor på många sätt är de samma idag som 1970. Särskilt framträdande är deras rädsla för otillräckliga prestationer och ensamhet.
Materialet visar på ett samhälle där mycket handlar om prestation: att prestera i en skola som sätter allt högre krav, att prestera på en fritid som ställer allt högre krav, men kanske framförallt – att prestera socialt. Det är särskilt här
materialet visar på en tilltagande oro. Även vänskapsrelationer har idag blivit en prestation. Det är det som forskarna ser, med viss bestörtning, på. Sociala medier möjliggör att man hela tiden har koll på varandra. Ett enda felsteg kan vara förödande för flera år framåt.
Jag frågade Christina: utifrån den här forskningsstudien, vilken utmaning vill du ge oss i kyrkan? Hon gav mig följande svar: kyrkans uppgift i vår tid är att ”stå för nåd och villkorslös kärlek”. Där fångar hon kyrkans uppdrag i mötet med barn och unga i en mening, tycker jag. Vi ska ”stå för nåd och villkorslös kärlek”.
Det hela påminner mig om biskop Einar Billings herdabrev till Västerås
stift från 1920, där han skriver att folkkyrkans uppgift ”… är att bringa evangeliet om den Guds frid, som övergår allt förstånd, till oroliga och osaliga människosjälar. Det är icke en av kyrkans uppgifter – det är det hela.” Billing skrev det här 1920, i en tid plågad av krig och pandemi. En tid som tyvärr påminner allt för mycket om vår egen tid.
Givet detta är jag så himla glad över att barn och unga i vår verksamhet upplever en kyrkans öppenhet, att kyrkan är en plats där man får vara sig själv.
+Sören
ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.
Väninnan har ägnat helgen åt ett krampaktigt tag om skurtrasan. Städningens dramatik har existentiella dimensioner: Vad ödslar jag tid och energi på? Dumt nog sätter jag P för hennes existentiella funderingar. Med Bibelns hjälp dessutom. Du kastar pärlor för tonårssvin utbrister jag!
Det är inte bara genuskodade sysslor i mänskliga vardagsliv som genererar kategoriserande, lomhördhet och förhastade slutsatser. Världsläge, inrikespolitik, forskning och kyrkliga praktiker ställer ideligen sociala, politiska och existentiella frågor. Då och då sjasar vi undan närvaro och tankemöda. Drar gränser. Ställer narrativ mot varandra. I folkmunnar, församlingshem, forskningskorridorer och demokratiska talarstolar. Just nu tycks det särskilt populärt att kontrastera Gretor och Biancor. Försök att kategorisera kan hjälpa oss att avgränsa, prioritera och få syn på saker. Men det riskerar också att begränsa oss. Cementera hjulspår som vi inte är betjänta av. I värsta fall gör vi som jag i samtalet med väninnan. Missar poängen helt. Men konsten att öppna för det ofärdiga kan övas upp. Vi kan ta varandra i hand över gränser, vanor och ovanor. Vi kan aktivt fråga vilka vi är och vad vi har med oss. Fundera över när generation spelar större, mindre eller ingen roll?
En av Svenska kyrkans programpunkter under Vetenskapsfestivalen gav möjlighet att öva oss i just det. Konsten att öppna för det ofärdiga. Bortom generationsgränser, tolkningsföreträden och etiketter frigjordes skaparkraft. Otvättat plastskräp från stränder bjöd in till delaktighet i ett interaktivt jättekonstverk. Framför domkyrkan i Göteborg växte en Hoppets duva fram. Gamla och unga kom och gick. Frågade, berättade, skrev och byggde. Trashankar och modelejon. Ordlösa och långrandiga. Passerande och intresserade. Gretor och Biancor. Bit för bit förvandlades något ont till något gott. Skräp och smuts kan bli något vackert, ge utopiska impulser.
Låt oss göra sällskap med Hoppets duva och väninnan i de rum vi be nner oss. Väcka ny kenhet, skratt, perspektiv och fördjupning. Kanske är vi fransiga och skadeskjutna? Kanske har vi ögon av plastdunkskorkar? Oavsett. Vi är i kollektivt sällskap. Vi kan förvänta oss stora ting av varandra. Väninnan skrattar. Hoppets duva virvlar. En av stadens pigga måsar tar fart åt samma håll. Ja, kom så bygger vi!
Beata Åhrman Ekh
Stiftskonsulent för lärande och undervisning