Hopp för nästa generation

När vi läser de nytestamentliga texterna i kronologisk ordning märker vi snart att tidsperspektivet först var påfallande kort: Paulus, som författade de allra äldsta texterna, var fast och visst övertygad om att tidens slut var nära. Det är särskilt tydligt i 1 Thess 4:15 och 17. Två gånger använder han uttrycket ”vi som är kvar här i livet” (när Herren kommer): hêmeis hoi zôntes hoi perileipomenoi. De Kristus-troendes första själavårdsfråga tycks ha varit hur det var möjligt att några troende hade hunnit dö redan innan Jesus kommit tillbaka. När

Paulus besvarar den frågan ser vi att han räknar med att han själv kommer att leva när Jesus kommer åter eftersom han skriver ”vi som är kvar här i livet”.

Kort sagt, i de allra äldsta texterna finns det egentligen inte något utrymme för kommande generationer. Men med tiden förändrades och förlängdes tidsperspektivet: de yngre skrifterna i NT ger uttryck för ett annat förhållningssätt. En sådan text är 2 Tim, som många bibelforskare tror är skriven av en lärjunge till Paulus. (Om det är så att Paulus faktiskt skrev brevet gjorde han detta mot slutet av sitt liv.) I detta brev är synen på framtiden, som sagt, annorlunda. Det handlar nu om att överlåta den kristna tron till nästa generation. Tydligast framkommer detta i 2 Tim 2:2: ”Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.” Vi kan alltså här identifiera tre generationer: En första person anförtror budskapet till en annan person som i sin tur för det vidare till andra. Vi ser i detta brev att de Kristus-troende nu har börjat inse att de måste planera för en framtid efter att apostlarna har gått bort. Det de först trodde visade sig inte stämma. De vänder sig då till nästa generation och inkluderar den, tar den på allvar och överräcker den tradition som de själva har fått ta emot. Kort sagt, de äldre upptäcker med tiden de yngre.

Vilka perspektiv finner vi i GT? Det vanligaste hebreiska ordet för ”generation” är dor. Uttrycker le-dor wa-dor (ungefär ”från en generation till [nästa] generation”) förekommer ofta, exempelvis i Ps 100:4f.: ”Tacka honom, prisa hans namn, ty Herren är god, evigt varar hans nåd, från släkte till släkte hans trofasthet.” Det är intressant att det besläktade ordet dur avser något cirkelformat: en boll eller en rund hög. Verbet kan betyda ”att gå i cirkel”.

Substantivet kan betyda ”boning”. (På modern hebreiska betyder ordet dirah ”lägenhet”.) Nu undrar kanske någon hur ett ord kan översättas med såväl ”cirkel” som ”boning”. Är svaret att tält, hyddor och hus en gång i tiden placerades i en cirkel – kanske därför att de då var lättare att försvara? (Det grekiska ordet ”att besegra” betyder ”att omringa”, ordagrant ”att befinna sig runt omkring”: perigignesthai.)

Vad kan det betyda att de hebreiska orden för ”generation” och ”cirkel” tycks vara besläktade? Jag tror att det beror på att livet uppfattades cirkulärt. Är inte en människas liv som en cirkel? I sin ungdom ger hon sig ut på en livsresa, och när hon dör tar nästa generation vid ”in the Circle of Life”, som Tim Rice och Elton John har lärt oss. Ett sådant cirkulärt perspektiv kan givetvis uppfattas negativt : vi är fångna i ett kretslopp, i ett generationernas ekorrhjul där vi är dömda att göra om samma misstag. I den judiska påskmåltiden förekommer uttrycket be-khol dor wa-dor i sammanhanget ” i generation efter generation träder Israels fiender upp och söker förgöra folket.” Men Skriften och traditionerna tar oftare fasta på det positiva: i generation efter generation ska varje person räkna sig själv som en av dem som befriades från slaveriet: ”Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten” (2 Mos 13:8). Det cykliska tankesättet hjälper människan att varje påsk återigen – cykliskt – fokusera på Guds befrielse.

Kanske kan detta ordstudium uppmuntra oss att tänka att vi inte är horisontella streck som avlöser varandra, utlämnade att alltid spåra i nysnön, att alltid vandra där ingen tidigare har gått och att alltid segla i okända och farliga farvatten – utan sjökort. Det cykliska tänkandet i texterna påminner oss om att historien kan vara oss till hjälp. Skriften kan liknas vid ett sjökort. Tidigare generationer har både markerat farliga farvatten och satt ut sjömärken som hjälper oss på vår färd. Med ett mer cykliskt tänkande blir texterna och historien viktiga resurser. Hjulet behöver inte uppfinnas av varje ny generation, inte om det finns kraft och visdom att hämta hos tidigare generationer. Om än utmaningarna många gånger är nya i nya tider är svaren förvånansvärt ofta desamma generation efter generation. I Psaltaren får vi lyssna till en äldre persons bön (Ps 71:17f.):

Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

Det som på livets höst ger psalmisten tröst är förmånen att berätta om

Guds väsen, vilja och verk för de yngre. Det hoppingivande budskapet i GT för nästa generation är alltså att vi inte är ensamma och övergivna. Det finns insikter och vishet att hämta hos Skriftens matriarker, patriarker och profeter.

NT och GT kompletterar alltså varandra. Nya testamentets författare fick med tiden ett mer realistiskt framtidsperspektiv – och då fick de upp ögonen för nästa generation; då kunde de yngre ta plats i kyrkan på ett nytt sätt. 2 Tim kan beskrivas som ett andligt testamente som överräcker till en ny generation det som är väsentligt och värdefullt. Gamla testamentet har ett omvänt perspektiv. Psalmisten hoppas att de yngre med tiden ska upptäcka de äldre och lyssna till deras livsberättelser. Tillsammans kan yngre och äldre vandra genom tidevarven – cykliskt tänkande igen! – och sjunga den kanske mest kända psalmen (Sv. Ps. 297:2): Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Jesper Svartvik Präst, forskare, författare, stiftsteolog Karlstads stift aktuella böcker