Vi kan förvänta oss stora ting av varandra!

Väninnan har ägnat helgen åt ett krampaktigt tag om skurtrasan. Städningens dramatik har existentiella dimensioner: Vad ödslar jag tid och energi på? Dumt nog sätter jag P för hennes existentiella funderingar. Med Bibelns hjälp dessutom. Du kastar pärlor för tonårssvin utbrister jag!

Det är inte bara genuskodade sysslor i mänskliga vardagsliv som genererar kategoriserande, lomhördhet och förhastade slutsatser. Världsläge, inrikespolitik, forskning och kyrkliga praktiker ställer ideligen sociala, politiska och existentiella frågor. Då och då sjasar vi undan närvaro och tankemöda. Drar gränser. Ställer narrativ mot varandra. I folkmunnar, församlingshem, forskningskorridorer och demokratiska talarstolar. Just nu tycks det särskilt populärt att kontrastera Gretor och Biancor. Försök att kategorisera kan hjälpa oss att avgränsa, prioritera och få syn på saker. Men det riskerar också att begränsa oss. Cementera hjulspår som vi inte är betjänta av. I värsta fall gör vi som jag i samtalet med väninnan. Missar poängen helt. Men konsten att öppna för det ofärdiga kan övas upp. Vi kan ta varandra i hand över gränser, vanor och ovanor. Vi kan aktivt fråga vilka vi är och vad vi har med oss. Fundera över när generation spelar större, mindre eller ingen roll?

En av Svenska kyrkans programpunkter under Vetenskapsfestivalen gav möjlighet att öva oss i just det. Konsten att öppna för det ofärdiga. Bortom generationsgränser, tolkningsföreträden och etiketter frigjordes skaparkraft. Otvättat plastskräp från stränder bjöd in till delaktighet i ett interaktivt jättekonstverk. Framför domkyrkan i Göteborg växte en Hoppets duva fram. Gamla och unga kom och gick. Frågade, berättade, skrev och byggde. Trashankar och modelejon. Ordlösa och långrandiga. Passerande och intresserade. Gretor och Biancor. Bit för bit förvandlades något ont till något gott. Skräp och smuts kan bli något vackert, ge utopiska impulser.

Låt oss göra sällskap med Hoppets duva och väninnan i de rum vi be nner oss. Väcka ny kenhet, skratt, perspektiv och fördjupning. Kanske är vi fransiga och skadeskjutna? Kanske har vi ögon av plastdunkskorkar? Oavsett. Vi är i kollektivt sällskap. Vi kan förvänta oss stora ting av varandra. Väninnan skrattar. Hoppets duva virvlar. En av stadens pigga måsar tar fart åt samma håll. Ja, kom så bygger vi!

Beata Åhrman Ekh

Stiftskonsulent för lärande och undervisning