Diakoni är inget soloprojekt

Martin är 43 år och utbildad ekonom. Under flyktingvågen 2015 blev han engagerad i ett asylboende och då kom längtan från ungdomen om att arbeta för och med människor. Nu är han antagen som diakonkandidat och har siktet inställt på att bli diakon.

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till ska blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. Den här bibelversen från Jeremia hörde jag under min utbildning. Den är en hälsning till de fångna judarna i Babel. En vers som jag tagit till mitt hjärta!

Martin Johansson, nybliven diakoniassistent på Tjörn, har fått frågan hur han kan känna och förmedla hopp.

Det är en svindlande vacker dag i den bohuslänska skärgården. Solen flödar över det glittrande blå vattnet och de vita husen klättar längs klipporna i Rönnäng. Det är en fin plats att bli ”deporterad” till. Martin, som är uppvuxen på Tjörn arbetar som diakoniassistent samtidigt som han ska fullfölja sin utbildning. Han förklarar hur han tänker kring versen som skrevs för ca 2 600 år sedan.

– Jag kan ju inte göra så att det blir fred på jorden, eller rädda klimatet. Men jag kan verka för att det sammanhang jag är i ska blomstra! Jag tror det måste poppa upp öar av hopp och till slut blir det som en skärgård av hopp, sedan kanske en hel kontinent! Jag kan verka här, någon annan kan skapa hopp på en annan plats.

Martin har hunnit en bit i livet, är 43 år och tvåbarnspappa. Han är utbildad ekonom med internationell inriktning och har läst internationella relationer och Afrikakunskap. – Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år, reste många år i framförallt Afrika, både under studierna och med egna projekt och hade ambitionen att jobba för någon biståndsorganisation. Jag gjorde fältstudier i Tanzania kring diskriminering av flickor i utbildningssystemet. Men sedan när jag bildade familj var det bra att ha en ekonomexamen att falla tillbaka på, så då började jag jobba på bank här på Tjörn. Det trodde jag aldrig när jag var ung! – När den stora flyktingvågen kom till Sverige blev jag engagerad via banken! Vi hade ett asylboende i närheten. Då började den här längtan jag hade från ungdomen komma tillbaka, jag kände att jag ville fortsätta jobba för och med människor.

– Av en ren slump började jag fundera över diakoni. Diakoner är en röst för de utsatta, de jobbar med mänskliga rättigheter, de jobbar med det kristna evangeliet i praktiken. Det är ju det här jag vill göra, kände jag! Så något föll på plats. Men jag var orolig att berätta för min arbetsgivare, det var nästan som att komma ut! Men de sa bara att det har vi vetat sedan länge! Jag hade en bild av att jag kunnat hemlighålla vem jag innerst inne var, men så var det inte alls!

Det är stort och vackert det du berättar, men det är också ett stort löfte du kommer att ge. När du vigs lovar du att för resten av livet att göra ditt bästa för att hjälpa dina medmänniskor. – Ja, men sedan är vi ju alla, genom den allmänna diakonin, kallade att vara medmänniska. Diakonens roll är också att leda och inspirera människor ute i församlingarna att engagera sig ideellt och hjälpa till. Diakoni är inte ett soloprojekt. Under flyktingvågen kunde en diakon göra väldigt mycket för att engagera andra, istället för att bara själv jobba på.

Diakoni är mycket hjälp under ytan , det syns inte alltid, blir inte alltid de stora rubrikerna. Men när man ser statistik på hur många soppluncher som ordnas och besök som görs – hembesök, fängelsebesök, besök på äldreboenden – så är det fantastiska siffror. Ibland tänker jag: vad händer om det här inte skulle finnas? Jag känner verkligen en stolthet i att gå in i detta behövliga arbete.

– Jag hade det tufft i tonåren, bland annat med psykisk ohälsa. Men jag fick bra hjälp. Även om det är mer än tjugo år sedan, så är det en nyttig erfarenhet jag har. Den berättelsen förmedlar hopp, det går att finna en väg ut ur mörkret till ljuset.

Biskopsbrevet om diakoni kom för några år sedan och där är det framförallt är två saker Martin vill nämna.

– Att diakonin ska vara ett barmhärtighetens tecken, det tycker jag är fint. I ett hårt samhälle ska jag vara en slags motkraft mot det hårda och kalla. Det vill jag och hoppas jag. Att diakonen ska vara en medvandrare, det är också fint. Man ska ju inte söka sig till hjälpande yrken för att bli bekräftad som räddare eller som hjälpare. Det kan bli en osund maktrelation. Därför gillar jag tanken på att vara medvandrare, man vandrar bredvid någon annan en tid, så som jag kan behöva någon en tid.

Martin gläder sig över sina ekonomikunskaper, som kommer vara en bra hjälp i hans kommande arbete. Men han har också något mer – gitarren och rösten. Jag ber honom sjunga för mig, och med en oändligt vacker, stark, varm röst, sjunger han:

”Herren välsigne oss och bevare oss. Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig. Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid.”

Text och porträttfoto: Agneta Riddar Foto: Kristin Lidell