Att vårda sitt gudagivna hopp

En morgon för inte så länge sedan var mitt flöde i sociala medier fyllt av olika slags inlägg som skulle kunna sorteras in under rubriken “kyrie eleison”. Herre, förbarma dig, bönade människor med bild, film och text om det värsta från Ukraina. Det värsta från Gaza. Och det värsta från Israels regering tillika Irans. Och sen, det värsta från Sverige. Om det just den veckan var ännu en mördad tjej av en kille i nära relation till henne eller om det var en sprängning eller skjutning … det minns jag inte längre.

Jag var ledig den dagen och jag bestämde mig för att inte läsa mer, varken nyhetssajter eller annat. Jag tittade ut genom mitt fönster, mot skogen som numera utgör utsikten från mitt nya gamla hem på landsbygden. Jag öppnade ett fönster och släppte in fågelsången. Jag stod i värmen från solskenet och jag andades in doften av nattens regn. Jag var där jag var. Och där var det gott.

Den kommande fredagen hade vi i Särö pastorat en sing-a-long-gudstjänst på kvällen riktad till ungdomarna i alla våra grupper. Min kollega och jag predikade livets fram- och baksidor som ett mellansnack, i en konsert bestående av kända låtar som våra unga identifierar sig med, varvat med deras bästa lovsånger. Över hundra par unga ögon och öron satt och lyssnade och sjöng med (och fnissade).

Privilegiet och utmaningen att arbeta med ungdomar, det är något vi alla borde få då och då genom hela vårt liv. Det går inte att bullshitta med ungdomar. Du kan inte slentriancitera en kyrkofader om frälsningen eller slänga ur dig ett par ogrundade “Gud älskar dig” utan att bli kraftigt ifrågasatt av minst en i gruppen. Den gamla respekten för auktoriteter som präst/diakon eller magister/fröken, den finns inte där per automatik. Den måste man förtjäna. Konfirmationen är ett val, inte längre ett tvång. Tack Gud för det!

Tillbaka på ungdomsgudstjänsten började Avicii med att påstå att ”water’s sweet but blood is thicker” och vi menade att Jesus visade blodets betydelse på korset i den påsk som precis passerat, som vi lärt oss om. Kanske kunde man tänka att Jesus själv sjöng till oss när Avicii formulerade att för syster och bror: “there’s nothing in this world I wouldn’t do”?

“Om Gud har skapat allt, har Gud också skapat alla sjukdomar då?” undrade en ungdom som stod inför svår, kanske dödlig, sjukdom i familjen. Den unga människan spände blicken i mig. Argt. Trotsigt. Mina svar dög inte, det såg jag. “Nej, Gud vill inte cancer. Men jag kan förklara hur en tanke om varför döden kom in i världen kan låta. Som handlar om att ondska inte får leva för evigt, och om Adam och Eva och hela mänsklighetens bortvändhet från Gud.” Ögonen rullade nästan bak i huvudet åt mitt håll.

Men vad var det jag hade framför mig i det arga ifrågasättandet? Jo, en Job. En arg, ledsen, förtvivlad Job i fullt sjå att skälla ut Gud för livets jävligaste orättvisor. Alltså – en ungdom som står i relation till Gud. Mitt i sin legitima ilska och oförståelse. Det ger mig hopp.

“Om Gud inte vill det onda varför låter hen det hända då? Det är väl inte kärlek?” En ungdom som blir upprörd över att Gud inte stoppar allt ont har identifierat att Gud BORDE vara kärlek. Har alltså förstått något om Gud. Det ger mig hopp.

I gudstjänsten hade Billie Eilish undrat “what was I made for?” och varit nere i livets mörker. Vi predikanter delade med oss om hur det kan kännas när man inte vet varför man finns eller om man ens vill finnas mer. När man känner att allt man finns till för är att prestera för att duga åt någon. Vem? Mamma, pappa, kompisarna, samhället? Ännu ett A, eller mer pengar. Snyggare fejs. Mer prestige. “Turns out I’m not real, just something you paid for” sjöng Billie.

“Precis så! Exakt så känns det!” utbrast en konfirmand när vi läste inledningen på Predikaren. “Så känns det när man är deppig!” Konfirmanden läste en tusentals år gammal text och kunde inte hålla tillbaka glädjen av att känna igen sig så väl. Alltså hade någon med öron hört Guds ord. Det ger mig hopp.

Gudstjänsten ledde vidare till ”don’t you worry child” och “det kommer bli bra” och “du är på riktigt”. Laleh specificerade: “Dom växer som träden, snart äger ni världen, ni får mig att tro ni kommer klara er bra.” Och så känns det att möta ungdomar i kyrkan. Verkligen möta dem, inte bara se dem på avstånd och sucka åt kepsar, smink och svordomar. Varenda unge är som ett kyrkans frö. Vi frösår oss, och de är vår framtid. De är kyrkan, när vi dör lever vi vidare med dem.

“Jag tror det viktigaste jag har att göra som blivande präst är att vårda mitt hopp.” sa jag till min äldre, visare kollega och mentor. Men jag vill ändra det till att det är det viktigaste vi har att göra som kristna. Så, hur gör vi det? Vad behöver du göra för att vårda ditt gudagivna hopp? Det vill jag att vi funderar på och tar tag i. Så att vi blir en god jord för de där konfirmandfröna att gro och växa i.

Nathalie Tapper, Pedagog och blivande präst