Krönika: Vi unga är kyrkans nutid

Jag, och säkert många av er, har hört att vi som tillhör generation Z (vi som är födda runt 1995–2010) kallas för Generation kris. Vi tillhör en generation som sägs präglas av stress, ångest och kris. Allt vi upplever idag är på något sätt en kris. Pandemin som, inte minst för oss unga, kändes som en väldigt lång tid. Världsläget med de krig som pågår, den ekonomiska krisen och den ständiga frågan om hur vi ska rädda klimatet.

På många plan kan jag hålla med om att det ligger en viss sanning i det. Men samtidigt tror jag att mycket är på samma sätt för oss som är unga idag som det har varit genom alla tider. Vi tänker på ungefär samma saker och har samma problem som generationerna före oss.

Alla beslut som ska tas, vad man vill göra efter studenten, vem man är och vem man vill vara. Vi bråkar om samma saker, på samma sätt och vi blir kära i lika många.

Jag hade en egen liten kris med frågor om jag skulle stanna kvar i det jag såg som min trygghet med vänner, kyrka och jobb. Eller om jag behövde förändring, flytta hemifrån och testa något helt nytt. Precis då fick jag en broschyr, som många av er säkert har sett, från Ung resurs i brevlådan. Två dagar innan sista ansökningsdagen och efter några om och men skickade jag till sist in en ansökan och efter ännu lite fler om och men gör jag nu ett år som Ung resurs i Kungsbacka-Hanhals församling.

Även om jag då i augusti gjorde en stor förändring och lämnade det mesta av min trygghet, kände jag mig trygg både i mig själv och i att det var den här förändringen jag behövde. Samt att ett år i kyrkan blir bra.

För mig är kyrkor på något sätt en trygghet. Jag har svårt att sätta ord på vad det är som har skapat den känslan från början. Om det är alla olika människor, stämningen eller den där gamla trälukten blandat med källardoft som många kyrkor har.

Känslan av trygghet som jag förknippar med kyrkor har inte minskat sedan jag började jobba i Kungsbacka. Både känslan och just ordet trygghet har snarare fått en ny och kanske ännu viktigare betydelse för mig under det här året. Efter ett tag blir de nya människorna man lär känna och den nya platsen en trygghet för en.

Tryggheten man ser hos barnen i barngruppen när pedagogen läser sagan vid mellanmålet. Tryggheten konfirmander visar att de känner för en när de kan berätta om allt för en. Tryggheten både jag och mina växter känner när det är Monica på kontoret som tar hand om dem och inte jag.  Jag har under min tid här i Kungsbacka träffat så många olika människor och lärt mig så mycket nytt och om mig själv. Jag har haft samtal med äldre människor fulla av så mycket erfarenhet och svar på allt, från hur man bäst håller en växt vid liv till hur Gud har fått vara en del av deras liv. Barn och ungdomar med så mycket kloka funderingar och frågor om både tro och livet, de bryr sig så mycket!

Tänk dig att gå in på sminkbutiken Sephora i Berlin med ett gäng konfirmander och du är i en helt annan värld. Sminket ska testas, jämföras med varandra och bilder till vänner och Instagram ska tas. Fyra timmar senare pratar vi med varandra om andra världskriget, koncentrationsläger och människors grymhet. Där blir det så tydligt att vi aldrig får sluta tro att en annan, bättre värld, är möjlig och det ger i alla fall mig en tankeställare om vad som egentligen är viktigt på riktigt i livet. Om vi tror det bästa om andra människor, kan det vara större anledning att vi visar varandra det. Vi människor behöver varandra och vi behöver göra det som är bäst för varandra.

Med allt detta känner jag både lugn och hopp. Både för vår ungas framtid och för vår kyrkas framtid. Något som jag har upplevt varit gemensamt för så gott som alla kyrkliga sammanhang och verksamheter jag har befunnit mig i, inte minst från det här året, är att människor i kyrkan har hopp. Vi gör allt för att sprida hoppet och försöka göra världen till en bättre plats.

Kyrkan blir en samlingsplats med hoppet som en av de gemensamma nämnarna och där vi tillsammans kan få handlingskraft. Många blir så otroligt påhittiga när det kommer till att göra saker för andra och att hjälpa. Det tankesättet smittar andra mer än en gäspning gör!

Hoppet, tryggheten och motivationen att försöka göra världen till en bättre plats, vill jag förmedla vidare, inte minst till alla unga.

Ofta sägs det att barn och unga är så viktiga för att vi är kyrkans framtid. Den meningen har jag ibland lite svårt för. Absolut, unga är viktiga för att kyrkan ska kunna fortsätta i framtiden. Men jag skulle vilja säga att barn och unga är kyrkans nutid också, vilket gör det så viktigt att ta vara på oss här och nu.

“Låt ingen se ner på dig för att du är ung … – Första Timotheosbrevet 4:12”, skrev jag förra veckan i 40 konfabiblar. Det vill jag skicka med er också. Du som läser detta kanske inte ser dig själv som ung längre. Men försök ändå att tänka dig tillbaka och ha lite mer samma inställning och frågeställning till saker och ting som när du själv var ung och kanske konfirmerades, så räknas du också in där.

Alice Källberg, Ung resurs