Tillsammans – från mörker till ljus

Världen är orolig. Det behövs prestationsfria platser för gemenskap och hopp. Men också trygga sammanhang där samtalen om allt det svåra får finnas. På Sandvikengården i Brunskog samlas Svenska kyrkans unga varje påskhelg.

Tillsammans går de från mörker till ljus.

Tvåhundra skor samsas innanför dörrarna. Överallt ungdomar. De möter med värme och förväntningar i nuet.

– Påsklägret är speciellt.

Jag är här för att ge och för att få energi. Det var länge sedan vi var så här många, säger Christian Stenmark från Gräsmark som gör sitt sjätte läger.

Han är på väg ut tillsammans med Thea Antonsson från Torsby och Linus Eriksson från Karlstad.

– För oss är det första gången, fem dagar ska vi vara här.

Det är länge, man hinner mycket, både allvar och lek, vet Christan.

– Och man hinner lära känna så många nya människor med helt andra erfarenheter.

De beskriver en annorlunda gemenskap, som inte finns på samma sätt i vardagen där hemma.

– Det blir andra samtalsämnen när man möts över åldrar och intressen. Det är friare här, mindre grupptryck, tycker Thea.

Hon jämför med skolan och sporten där mycket handlar om prestation och bedömning.

Linus berättar om förmiddagens föreläsare, Siavosh Derakhti, som pratade om sin bråkiga uppväxt, hur han vände sitt liv och nu vill inspirera andra att kämpa mot intolerans och utanförskap.

– Det behövs, vi lever i en dragkamp av åsikter, säger Linus och tar exempel från sitt eget gymnasium.

Tyckanden blir lätt extrema åt olika håll och fördomarna fastnar. Uttryck, språk och värderingar hårdnar. Var och en står på sin sida.

– Det är farligt.

Människor måste mötas, lära känna varandra och se att likheterna är större än olikheterna. Men också respektera och intressera sig för det som är olika.

– Det är det vi gör här, suddar ut fördomar. Och pratar öppet om rätt svåra saker.

Som krig och klimathot, ensamhet och ångest. Om att svika, vara feg och förtvivlad.

Mellan Sandvikengården och kyrkan, med sjön Värmeln som fond, ger de sig ut på långfredagens korsvandring.

”Hela framtiden är mörk och svart. För 30 silvermynt gav jag upp min kung. Vad blev fel?”

Leo Linde, en av ledarna, gestaltar Judas. Lite längre bort står Petrus, Veronika, Maria, Johannes och Pilatus. Lägrets alla deltagare, som i år är rekordmånga, går runt i grupper och på tid. Fem minuter hos var och en, sen ringer kyrkklockan och det är dags att rotera.

”Mig gav han ansvar, men tre gånger förnekade jag honom … hur lätt är det inte att vara en Petrus och inte våga ta fajten?”

Väldigt lätt. Ledaren Hans Öberg svarar själv på sin retoriska fråga och låter den avsluta mötet med Petrus. Uppe på kullen vid klockstapeln väntar Johannes, den yngste av lärjungarna.

– Vi deltar för att vi vill. Det finns en frihet här, att få vara sig själv, säger Thea Antonsson och får medhåll av Christian Stenmark och Linus Eriksson.

– I de flesta sammanhang förväntas man prestera och bedöma resultaten. Här är det annorlunda och det är skönt, tycker Thea som jämför med både skolan och sportens värld.

I år var det mer än 100 deltagare på SKU:s påskläger i Sandviken, det är rekord efter pandemin. Det var uppehåll i några år men nu känns det som att vi är tillbaka fullt ut, tycker Christian Stenmark från Gräsmark som gör sitt sjätte läger.

”Kunde jag ha handlat annorlunda, frågar han sig själv och publiken. Men vad har jag att erbjuda?”

Herman Gummesson funderar utan att ge några svar och skickar vidare frågan: ”Vem är Johannes i dag?”

– Kanske den som står tyst och ser på, den som inte tror på sin egen förmåga att förändra. Som inte vågar, säger Christian.

Han tycker det känns som att Johannes lämnar över en stafettpinne.

Linus och Thea resonerar vidare och fastnar särskilt för Petrus men också Judas – att stå där och inse sina tillkortakommanden och begränsningar, så är ju livet rätt ofta.

– Jag tror att många känner igen sig i det, att allt bara blir fel, säger Thea.

I gudstjänsten följs vandringen upp – vem är du, vem är jag? Ungdomarna sitter på golvet, sjunger och ber tillsammans: ”Hjälp mig att leva mitt liv på denna jord. Gör mig trygg, stark och fri.”

I mörker lämnar de kyrkorummet, Jesus är död.

– Man blir berörd, kanske inte så mycket av det som sägs utan mer av musiken och stämningen, säger Thea och tar ett kliv över skohögarna för att nå sina svarta kängor.

Hon är 16. Hennes generation är van vid mörkret.

– Hela min uppväxt har jag hört om dåliga grejer – orättvisor, hotet mot klimatet, pandemi, psykisk ohälsa, krig och katastrofer.

Thea berättar att hon läser om mellankrigstiden i skolan, och att hon tycker att så mycket påminner om hur det är nu. Det oroar. Fast hopplöst, nej, det finns så mycket som är bra. Hon tar sikte mot lägrets Aktivitetstorg.

– Det är gôtt att vara ute, att vi rör på oss och att vi är så många.

Thea tror att tiderna blir bättre.

Kvar utanför kyrkan står

Frida Amundsson, stiftskonsulent för Svenska kyrkans unga och HBTQI+ i Karlstads stift.

– Det är jätteviktigt att landa i att livet är hoppfullt. Vi får inte fastna i det mörka, säger hon.

Frida är ansvarig för det anrika påsklägret. Själv kom hon hit första gången som 16-åring. – Jag vet hur viktigt det här lägret var för mig. Nu får jag vara med och ge det till andra, det är en häftig upplevelse. Att se hur gemenskapen utvecklar sig och människor möts.

De flesta som deltar är mellan 15 och 17 år. Att skapa en trygg plats där de kan slappna av och vara sig själva är i sig hoppfullt, tycker Frida. En plats där ingen förväntas att leverera och jämföra sig med andra, utan kan känna att man duger som man är.

– Vi vet genom den stora Barnhearingen, som stiftet har genomfört, att unga upplever kyrkan både som prestationsfri och trygg. Det ska vi vara väldigt glada för och rädda om.

Hon berättar stolt om kommande aktiviteter, föreläsningar och socialt häng, både inne och ute, som fyller tiden fram till den stora avslutningsfesten.

Sent på kvällen, dryga dygnet senare, samlas ungdomarna i matsalen. Basgrupp efter basgrupp ropas upp – orange, brun, lila, ljusgrön … Thea reser sig, dags att hitta kängorna igen.

Vägen mot uppståndelsen inleds med en suggestiv vandring i duggregnet. I skenet från eldkorgar möts deltagarna av böner, berättelser och symboler. Vid sista brasan, strax utanför kyrkporten, stannar var och en i sina egna tankar, bränner sin bön och går sakta in igenom de öppna dörrarna.

Psykisk ohälsa, klimatångest, ensamhet och utanförskap är ämnen som diskuteras under lägret. ”Men det är jätteviktigt att landa i att livet är hoppfullt. Vi får inte fastna i det mörka”, säger Frida Amundsson, Svenska kyrkans ungas stiftskonsulent och ansvarig för lägret på Sandvikengården.

– I natt är det tydligt – kristna i hela världen går från mörker till ljus. Hoppet finns. Vi sprider ljuset till varandra, säger Emmy Lindgren, prästen som leder påsknattens mässa.

Ett kors av brinnande värmeljus lyser mot taket. Och bandet från Torsby spelar sina starkaste ackord. Jesus lever.

– Nu är det fest och jag lovar att vi firar ordentligt, säger Christian. Vi gör det varje år.

Text: Helena Söderqvist

Foto: Linde Andersson, Lisa Persson och Magnus Aronson

SKU:S PÅSKLÄGER I VÄRMLAND

Var: Sandvikengården i Brunskog, två mil utanför Arvika.

När: Varje år från skärtorsdag till annandag påsk.

Arrangör: Svenska kyrkans unga i Karlstads stift.

Deltar: I år 82 ungdomar från Värmland och Dalsland.

Leder: 20 pedagoger, präster och unga ledare.

Historia: Första påsklägret hölls någon gång under 1920-talet.

Nutid: I sin nuvarande form har lägret ordnats sedan 1972.

Undantag: Uppehåll under corona-pandemin.

Tema: Att gå från mörker till ljus.

Föreställ dig att du får i uppdrag att packa ner något som kan ge nästa generation hopp.