Krönika: Ansvar för nästa generation

Barnen ger oss hopp. Eller så sägs det ofta. Vuxna ser på barn och projicerar gärna sina hoppfulla tankar. Kanske barnen får leva i en värld som är något bättre än vår? Kanske barnen kommer att undvika de misstag vi gjorde? Kanske barnen kommer att rätta till de orättvisor vi blundade för? Men detta är bakvänt. Barn ska inte ge vuxna hopp.

Teologen och religionsvetaren Katarina Westerlund har forskat på föräldrars syn på barn utifrån ett livsåskådningsperspektiv. Med det menas att hon har ställt frågor om meningsskapande, om värderingar och om synen på barn i livet. Ett av de vanligaste svaren som hon fick var att när barnet kom så förstod föräldern vad meningen med livet var: barn.

Barn är meningsskapande i många föräldrars liv. Till och med till den grad att barn blir livets mening. Det låter fint. Det låter som att barnen får utrymme, får plats, och detta stämmer också. Föräldrar gör stora uppoffringar för sina barn. Men, som Westerlund påpekar, så blir barn idag lätt en del av föräldrars livspussel, något som ska förverkliga den vuxnes liv. Lever inte barnet upp till de förhoppningar som finns kan föräldern uttrycka en sorg om livet.

Frågan är om man verkligen kan lägga den här bördan på barn? Att vara livets mening för föräldern. Westerlund verkar i varje fall vara lite tveksam. Det är en stor existentiell vikt att bära för barnet. Det samma gäller med hopp. Är det ansvarsfullt av oss vuxna att tänka att de ska ge oss hopp?

Ta Greta Thunberg som exempel. Nu är hon inte barn längre, men när hon var det gav hon hopp till många vuxna. Vi såg och ser på Greta Thunberg och hoppas att världen kan bli bättre, kan räddas. Men vad är hennes budskap? Hennes budskap är en förmaning, ett ramaskri om att vi vuxna misslyckas med vår viktigaste uppgift – att förvalta världen här och nu så att den går att leva i också i morgon. Vuxna har misslyckats att ge barn hopp och tilltro om en värld där hennes generation och hela skapelsen ska kunna frodas. Det är Greta Thunbergs budskap. Det är därför hon kände sig tvungen att försaka självklara delar av barndomen som skola och lärande, för att ta det ansvar vuxna inte tar. Det är inte hoppfullt.

Hoppfullt vore det om Greta Thunberg och alla andra barn som protesterar mot miljön skulle gå i skolan med en tillförsikt om framtiden. Hoppfullt vore det om den scoutledare som förberett en andakt till kvällen inte skulle behöva ändra den bara för att barnen, som var 10–11 år, var rädda för att de skulle bli skjutna. Hoppfullt vore det om en sjättedel av alla pojkar och en fjärdedel av alla flickor i världen inte skulle bli sexuellt utnyttjade innan de fyller 18. Men nu protesterar barn mot klimatkrisen och försakar skolan. Nu måste scoutledaren ändra på sin andakt. Nu blir en sjättedel av alla pojkar och en fjärdedel av alla flickor i världen sexuellt utnyttjade. Det är inte hoppfullt.

Vi vuxna ska inte känna hopp när vi ser på barn, vi ska känna ett ansvar. Det ansvaret ska få oss att agera och vårt agerande ska sedan ge barn hopp. Och även om det inte är hoppfullt att se på världen så är det inte hopplöst. För hoppet går att finna även om det är mycket svårt att göra det idag. Det kan te sig ganska hopplöst. Ändå finns det hopp. I varje fall anser Paulus det.

Till församlingen i Rom skriver Paulus, ”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.” Det är mycket hopp i en mening. Och vad är hoppfullt med detta?

Ytterst sett handlar hoppet om vår frälsning för Paulus. Är inte det världsfrånvänt? Egentligen inte. Om vi kan vara hoppfulla om vår frälsning så är vi inte bundna att göra som ”världen” tycker att vi ska göra. Med det hoppet Paulus talar om är vi fria till handling, för vad kan hota oss egentligen? ”En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig,” som Martin Luther skriver – och lägger till att vi ska tjäna alla. Följer vi det så finns det hopp, till och med för barnen.

Joseph Sverker, Lektor systematisk teologi Enskilda Högskolan Stockholm