Korsväg 2023 3

Kyrka i litet format

K

intro | Johanna Frostensson Korsväg

Guds viktiga hus

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift

031-771 30 00 vx

lockan har slagit tre i juninatten och det annars så livliga folkvimlet på kyrkbacken utanför Sacré-Cœur i Paris har lagt sig till ro. I gästhemmet vägg i vägg med basilikan ekar korridorerna tomma. Kyrkan är nedsläckt och framför altaret sitter ett tiotal personer i stillhet. Här inne har bönen pågått dag och natt sedan 1 augusti 1885. En svindlande tanke. Varje natt tar gästhemmet emot de som vill åta sig att sova på plats och väckas för att be en av nattens timmar. Det är något speciellt att få falla in i den bön som pågått så länge på samma plats. Bönen har letat sig in i väggarna, som i så många av våra kyrkobyggnader. Axlarna sjunker och sinnet stillas.

K

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se

031-771 30 00

Redaktör: Johanna Frostensson johanna.frostensson@ svenskakyrkan.se

031-771 30 31

070-633 12 87

Övrig redaktion: Lasse Bengtsson

Agneta Riddar

Helena Jonsson

Frida Blomqvist

Christine Vermcrantz

Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Grafisk form: Kyrkbyrån

Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank:

Ikon, Getty Images, Pixabay och Unsplash.

kyrka. församlingen särskilt hus att ra har varit ända sedan kristendomen till Sverige. Att stänga sällan något utan något ser sig tvingad att göra då resurserna till allt man vill. På era håll befolkningsförändringar till att kyrkor inte så lägligt var människor kyrkotillhöriga och ökade fastighetskostnaderunderhållsbehovatt ta resurserna är bakgrunden dagens diskussion. Förutsättningarna ser olika ut. Det orimligt konstatera att det alltid eller aldrig stänga en kyrka. Ransgård

Omslagsbild:

det anledning att till grundläggande gudstjänst, undervisning, diakoni och Hur är eller kyrkobyggnaden ett redskap för denna uppgift? uppgifter kan gärna komplettera eller denna uppgift, ersätta den. se kyrkorummet för församlingens grundläggande möjliggör palett av aktiviteter att kyrkans huvuduppgift en bedriva museiverksamhet, erbjuda samlingslokaler eller upprätthålla traditioner. den gudstjänst församlingen. Ett heligt rum Hedvig Brander Jonsson 14 Att rita en kyrka Helena Tallius Myhrman 34 Rum för sorg Kerstin Dillmar & Lars Björklund 48

Ledare: Kyrkornas framtid kräver vishet och mod

När kyrkan flyttar till stranden

Krönika: Ett heligt rum

Lek och allvar i Silbodals minikyrka

Kyrkans kulturarv är värt att vårdas

Församlingshem och kyrka blev ett

Unik app ska rädda kyrkors kulturskatter

Krönika: Att rita en kyrka

Stefan brinner för att föreviga kyrkor

Sommarjobb i kyrkogårdens lugn

Krönika: Rum för sorg

Tidsresa i Tyska Christinae församling

Guds hus genom tiderna

Bibelstudium: Det förlorade och återfunna Ordet

Vänligen, Sören: Putins korgosse

PS: Guds hus – grundsten eller kvarnsten

En app ska rädda kyrkans kulturskatter om krisen kommer. I Karlstad stift skapas just nu digitala insatskort för kyrkor. Här finns beskrivet hur föremål ska räddas och vilka föremål som ska prioriteras i händelse av till exempel brand eller översvämningar.

36.

30.

16.

Ledare | +Susanne Rappmann

Kyrkornas framtid kräver vishet och mod

Vad betyder kyrkan för dig? Frågan kan förstås på olika sätt. Menar du kyrkobyggnader och eller kyrkan som gemenskap? Det är inte konstigt att det emellanåt uppstår förvirring för i kristen tradition kan ordet kyrka syfta på båda delar. Först kom kyrka att användas om de kristna, de som hörde Kristus till. Till att börja med möttes de för gudstjänst i vanliga hus, men med tiden i särskilda byggnader som rätt och slätt också kallades kyrkor. Kyrkan som gemenskap består över tid, men platserna för tillbedjan har varierat. Här finns de ståtliga medeltida katedralerna, stenkyrkor, småkyrkor, tält och emellanåt skogsgläntor. Alltid i medvetenhet om att Gud är större än de rum där vi möts.

Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. (Apg 8:24)

Samtidigt har det visat sig att avskilda rum för gudstjänst är viktiga. De blir mötesplatser som skapar kontinuitet. I vår tradition inviger vi rummen genom bön, bibelläsning och att fira nattvard.

Vi tar dem i bruk genom att använda dem. Men rummen fylls också av olika uttryck för tro genom arkitektur, konst och musik. Det blir talande rum som med tiden bär på minnen av olika slag. De blir platser där vi mött Gud och medmänniskor i både glädje och sorg. Kyrktorn som sticker upp i landskapet står som tysta vittnen om Guds närvaro här på jorden.

Från tid till annan blossar strider upp kring kyrkobyggnader. Det kan handla om utsmyckning, renovering, vad som får hända i rummet och ibland om försäljning. Givet allt det som en kyrka betyder är det naturligt att förändringar väcker känslor. Under förra seklet flyttade många människor i vårt land in till städer och tätorter. Behovet av kyrkor på nya platser ledde till kyrkbyggen, samtidigt stod de gamla kvar. I dag är en mindre andel av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan, men förväntan på att behålla alla kyrkobyggnader är ofta stor. Hur ska kyrkan, kyrkan som gemenskap, tänka? Vi behöver be om vishet och mod att ställa frågor till oss själva. Vilka lokaler behöver vi för att fira gudstjänst? Vilka

rum hjälper oss att växa i tro? Vilka platser är viktiga att vara på för att kunna fullgöra vårt uppdrag att utöva diakoni och mission?

I det här numret av Korsväg sätter vi fokus på kyrkobyggnaden. Vi vill inspirera, men de svåra frågorna finns ständigt närvarande. Vad händer när församlingen inte längre har råd att renovera sin kyrka? Det förebyggande arbetet blir allt viktigare, hur arbetar vi på lång sikt med våra byggnader? Det är inget lättvindigt beslut att lämna ett rum där kristna firat gudstjänst och heliga handlingar har utförts. Det som ägt rum i kyrkorummet är bestående,

dopen har fört nya människor i kyrkans gemenskap och människor har tagit emot Jesus Kristus i bröd och vin. Välsignade har vi lämnat kyrkan för att fortsätta gudstjänsten i vardagen.

Nu är vår tid att dela tron så att nya generationer nås av evangeliet. Det kräver trohet mot traditionen, men också djärvhet att trampa nya stigar. Liksom tidigare generationer kommer vi att fira gudstjänst i nya rum, och med sorg konstatera att vi behöver lämna kyrkorum fast de varit av stort värde i tidigare generationer.

+Susanne

GUDS HUS

Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.

Psaltaren 139:8-10

Jag ger dig en miljon om du kan säga var Gud bor.

Han finns i dig

Han finns i allt

Han finns i ljuset

I allt mörkt och kallt

I spegelbilden

Jag ser av mig

Han finns omkring oss

Han finns i dig

He Lives in You, text: Lebo M, Jay Rifkin & Mark Mancina, översättning: Mats Wänblad

Gammal är kyrkan, Herrens hus, står, om än torn måste falla. Murar så höga blir till grus ändå skall klockorna kalla, kalla på gammal och på ung, kalla på själ som trött och tung drömt om den eviga vilan.

Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar. Oss under korsets milda ljus ordet och dopet förenar. Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå hos oss med hela sin kärlek.

Psalm 56: Gammal är kyrkan, Herrens hus N.F.S. Grundtvig, Britt G. Hallqvist

Apostlagärningarna 4:11

Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten.

Jag ger dig två miljoner om du kan säga var Han inte bor.

Chassidiskt visdomsord

Gudstjänst i hängmattan vid Varbergs stränder – visst fungerar det!

När kyrkan flyttar till stranden

Picknickfiltar finns det gott om på de halländska stränderna. I Varberg firas även picknick-gudstjänster med inspiration från andra sidan Nordsjön, Forest church i England.

Nu är det inte bara på stranden man samlas till gudstjänst ute i det fria.

Första picknick-gudstjänsten i år hölls på Hästhagaberget, temat var inte oväntat ”Berg”. I juni samlades man vid fästningsmuren ett stenkast från Barnens badstrand, med Varbergs välkända kallbadhus i blickfånget. Temat var ”Vatten”. Tredje gudstjänsten får temat ”Skog”, då samlas man bland tallarna vid Randens hög, och sommarens sista blir vid Carl Larssons äng med tema ”Svamp”. Alla platserna inom gång- och cykelavstånd från stan.

– Vi vill testa nya former för att nå nya människor och ge plats för människor utanför byggnaden, säger prästen Olle Philipsson, som tillsammans med diakon Li Almgren och

musikern Simon Bladh håller i och planerar gudstjänsterna.

Gudstjänsten under tälttaket inleds med tikva, då alla får resa sig upp, röra på kroppen och sträcka händerna mot himlen. Tikva är hebreiska och betyder hopp och används inom friskvård även utanför kyrkan.

– Andas in Guds frid, andas ut dina bekymmer, låt dem få segla i väg på havet, säger Li Almgren, medan vi alla sträcker armarna mot den blå himmeln.

Och sedan följer psalmen ”Nu är det morgon” ackompanjerad av såväl Simon Bladhs gitarr som måsarnas skrin.

Predikan består av ett delande av tankar kring temat vatten, och de bibliska

kopplingarna är många, från vidundren som Leviatan i Gamla testamentet till dopets vatten i Nya testamentet. Törst, svalka men också mörker; vattnet kan stå både för hot och för räddning.

Att man valt tältet som kyrka är förstås också kopplat till israeliternas tabernakel.

– Det blir en symbol; Gud tältar mitt ibland oss, säger Olle Philipsson.

På gräsplanen vid fästningsmuren finns flera stationer där man kan stanna upp och reflektera över dagens tema, som vid akvariet som barnen fyllt med maneter, en liten krabba och annat de hittat vid strandkanten. Och i någon av hängmattorna kan man vila och låta sig vaggas av vinden.

Vad tycker då deltagarna? Korsväg frågade ett par:

– Härligt att få vara ute, vi är med för första gången. Spännande med de kopplingar de gör till Bibeln, säger Max Göransson.

– Jättemysigt, ett bra påhitt detta. Fint att få samlas lite mer lekfullt för både barn och vuxna, tycker Anna-Sofia Kosterhed.

Picknick-gudstjänsterna är en del av församlingens strategi för att hitta nya former för gudstjänstfirande. Ett exempel är Messy church , pilgrimsvandringar ett annat. Sinnesromässor är ett tredje exempel, i dem följer man tolvstegsprogrammet med sinnesrobönen som ingång och avslutning. Till dessa mässor har man kopplat sinnesroträffar på Bryggan, församlingens kafé, där besökarna kan samtala, fika och dela livets villkor med varandra.

– Vi har pilgrimsteologin med oss och tar vandringen ett steg till. Vi stannar på en plats och slår upp tältet i stället. Det ska inte ses

Deborah Göransson studerar allehanda kryp från havet tillsammans med pappa Max.

Picknick-gudstjänsten tog plats vid fästningens stabila murar.

som ett cirkustält, utan som ett beduintält, förklarar Olle Philipsson.

Begreppet Forest church uppstod i England under pandemin, då man hade betydligt hårdare restriktioner än vad vi hade i Sverige. Då samlades man till gudstjänst i skogen.

– När pandemin sedan var över, var det många som tyckte att ”varför gå tillbaka till stenbyggnaderna?” Så man har fortsatt med sina samlingar i naturen. Det behövs inte så många träd i England för att man ska kalla det forest, säger Olle Philipsson med ett leende.

Ett annat engelskt begrepp har börjat sprida sig; Rewilding churches (fritt översatt återförvildande av kyrkan). Begreppet har hämtat inspiration från rewilding nature, då man återskapar miljöer för att hjälpa rödlistade arter att överleva genom att låta naturen utvecklas utan mänsklig påverkan. Boken Rewilding the Church av Steve Aisthorpe har blivit en “bibel” för denna rörelse.

Hans tes är att kyrkligt liv har blivit alltför institutionaliserat och alltför styrt uppifrån, kyrkan är alltför obenägen att ta risker och har tappat fokus från evangeliet – livet med Jesus. Och alltför tam (domesticated ). Receptet; en förvildad kyrka.

Kanske kan ”rödlistade” kyrkobesökare då hitta dit.

Än har trion bakom experimenten i Varberg inte gett sig ut i denna vildmark. Men det kanske kommer.

– Vårt uppdrag är att göra något för dem vi annars inte ser i kyrkan, säger Olle Philipsson.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Gudstjänsten inleds med tikva – alla sträcker armarna mot den blå himlen.

Vilken kyrka är viktigast för dig?

Therese Ek Kungsbacka

– Jag har inte någon kyrka som är direkt viktigast, men om jag ska säga någon så är det Kullaviks kyrka. Där tillbringade jag en hel del tid i ungdomen, det blev en trygg punkt i den ungdomsgruppen som var där då. Det är inte alltid lätt att vara ungdom, men där fick jag vara mig själv och vi hade väldigt roligt ihop!

Axel Rådström

Arvika

– Östra Ämterviks kyrka, för där är Selma begravd. Jag tycker mycket om Selma Lagerlöf och hennes böcker. Många av berättelserna utspelar sig i denna natursköna trakt, det är något speciellt där. Kyrkan i Östra Ämtervik ligger så vackert, jag har arbetat på kyrkogården och är väldigt förtjust både i kyrkan och omgivningarna.

Elisabeth Dyrehag

Halmstad

– Den kyrka som möter mig med kärlek och öppenhet där jag är i livet just nu. Där jag oavsett situation och läge i livet får komma och landa i en gemenskap med det som är. Så upplever jag den kyrka där jag tjänstgör; Martin Luthers kyrka i Halmstad. Några av mitt livs högtidsstunder har jag upplevt i S:t Olofs kapell i Tylösand. Kyrkorummet och läget vid det brusande havet kommunicerar en stark känsla av att vara en länk i historien och i en evighet.

Krönika | Hedvig Brander Jonsson

Ett heligt rum

Den som tar ett bestämt tag i den tunga porten och sedan stegen in i kyrkorummet möter omedelbart något utanför vardagen, rymd och riktning, stillhet och högtid. Vad är det då som skiljer kyrkorummet från andra typer av rum, även de som är jämförelsevis storslagna: konserthallar, aulor, idrottsarenor, teatersalonger?

Jo, kyrkorummet har helgd, det är ett invigt rum. Det är avskilt, helgat för sitt ändamål, nämligen att vara mötesplats mellan människa och Gud. För de första kristna generationerna var gudstjänstrummet främst ett samlingsrum för församlingen, men redan efter ett par hundra år formulerades tankar om rummets helighet i Guds hus. Den första kända kyrkoinvigningen lär ha skett tidigt på 300-talet. Under medeltiden i Europa var vigningsceremonierna av avgörande betydelse för att kyrkorummet skulle kunna fylla sina funktioner i liturgi, sakramentsförvaltning och förkunnelse. Under tidig reformationstid ifrågasattes detta och det hävdades att bruket, det som skedde i gudstjänsterna, helgade rummet, inte tvärtom. Men med tiden återinfördes kyrkoinvigningar, om än i modifierad form, även i reformerade kyrkoprovinser.

Kyrkorummet är också strukturerat, graderat, för att synliggöra det

gudomligas möte med människan. Indelningen i vad vi kan kalla det heliga och det allra heligaste går tillbaka på gammaltestamentlig liturgi och Jerusalems tempel. Även en lantlig svensk kyrkobyggnad återspeglar denna tanke, här översatt i långhus och kor, församlingens del och altarets palats.

I det högmedeltida Sverige kunde en brottsling alltid räkna med skydd i sockenkyrkan om han inte tidigare brutit med kyrkan och blivit bannlyst. Den som däremot bröt mot friden i det graderade kyrkorummet, till exempel genom dråp, ställdes inför en straffskala för sitt dåd. Dick Harrison citerar i Skapelsens geografi. Föreställningar om rymd och rum i det medeltida Europa (1998) ur Hälsingelagen: om friden bröts på kyrkogården krävdes 18 mark i böter, vid kyrkdörren 40 mark, vid dopfunten 80 mark, i sånghusdörren 100 mark, i sånghuset (koret) 200 och vid altaret 300 mark. Straffskalan är historia, men uppfattningen att kyrkorummet kan och ska ge asyl och att det är allvarligare och ett större fel att kränka friden i altarets närhet än i mera avlägsna delar av kyrkorummet torde finnas kvar.

Altare, predikstol och dopfunt är givna huvudobjekt i kyrkorummet. Arkitekten och överintendenten Helgo Zettervall kallar dem i Allmänna

anvisningar för kyrkobyggnader (1887) för principalstycken. De ska enligt honom finnas i främre delen av kyrkan, pedagogiskt väl synliga och hörbara för församlingen. I det medeltida kyrkorummet var dopfuntens placering vid ingången och predikstolen, om den förekom, en liten talarstol. I tidigmodern tid fick den såväl i de reformerade kyrkorna som i den katolska en väsentlig uppvärdering och många gånger utformning som praktpjäs. Kyrkobyggnaden, kyrkorummet, dess arkitektoniska enskildheter, dess inredning och objekt kan också enligt lång tradition förstås symboliskt som betydelsebärande i förhållande till kyrkans tro och lära. På 1280-talet sammanställde Durandus, Guillaume Durand, fransk biskop och liturgisk författare, ett Rationale divinorum officiarum , en handbok i de symboliska innebörderna i liturgi, kyrkorum och inredning. Från 1400-talets mitt trycktes den och spreds i många utgåvor. 1843 översattes den till engelska och fick stor betydelse för kyrkobyggnadernas utformning och budskap i 1800-talets England under nygotikens intensiva kyrkobyggande.

I Sverige presenterade Axel Rappe 1962 en prästmötesavhandling för Strängnäs stift med titeln Domus ecclesiae. Studier i nutida kyrkoarkitektur. Boken kan kallas en klassiker i behandlingen av kyrkorummet och dess inredning och förtjänar en nyutgåva. Viktigast är nog

hans analyser av de två huvudformerna av kyrkoplaner: via sacra och circumstantes. Circumstantes, rundkyrkans plan, där gudstjänstfirarna är samlade i ring, uttrycker gemenskapen kring altaret. Via sacra, vägen från ingången till kor och altare, uttrycker vandringen mot det heliga och mot evigheten.

För kyrkorummet är ett genomgångsrum för varje kristen och för församlingen mot det himmelska målet. Det erbjuder stationer under livsresan som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Det erbjuder Bibelns budskap om frälsning. Det erbjuder sakramenten. Det erbjuder också tradition, historia och kultur i måleri och skulptur, musik och föremål. Kyrkorummet är inte statiskt utan förändras successivt av de generationer som brukar och vårdar det.

Sammanfattningsvis: kyrkorummet är ett heligt, invigt rum, ett graderat rum med innehållsmättad struktur och betydelsebärande föremål och ett genomgångsrum för församlingen på väg mot det himmelska målet.

Hedvig Brander Jonsson Docent i konstvetenskap, Uppsala universitet

Minikyrkan i Silbodals församlingshems

trädgård har många nyfikna besökare.

Lek och allvar i

Silbodals minikyrka

En utomjording har landat i Årjäng och byter kläder med en präst. Förvecklingar som i Silbodals nybyggda minikyrka skapar pedagogiska ingångar i den kyrkliga världen.

Det är sommarlovskul i kyrkträdgården. Familjer och barn från fritidshem runt om i Nordmarken har bjudits in till aktivitetsdag, och bland mycket annat finns möjlighet att upptäcka pastoratets nya kyrka i miniformat – tänkt för både stora och små.

Dagens skådespelare, prästerna Günter Hölscher och William Mackenrott, drar i gång direkt från kyrkbacken. Det blir diskussioner om allt ifrån trafikregler till märkliga kläder.

– Varför går du omkring i ett tält?

Att en utomjording ska ha koll både på p-snurror och mässhakar är inte att begära. Den unga publiken assisterar mer än gärna och förklarar så långt de kan. Och genast är en sorts kollektiv nyfikenhet väckt.

Efter lilla ufo-föreställningen fylls minikyrkan av prova-på-sugna barn, men också av vuxna. Lekstugekänslan lockar. Här finns det mesta som den vanliga kyrkvärlden innehåller, fast i krympt format. Altare, psalmtavla,

dopfunt, symboler, böcker. Och så den öppna garderoben fylld av små albor och röcklin, stolor och skrudar. Utrustning för att leka för dop och bröllop finns också.

– Allt är tillverkat av församlingsbor, att inreda kyrkan har engagerat många, berättar församlingspedagog Yvonne Olofsson, initiativtagare till minikyrkan i Nordmarkens pastorat.

Miranda och Livia provar sig fram – krona på huvudet, regnbågsfärgad stola om halsen, dopdräkt på dockan och brudklänning över shortsen. En ny värld. Bibelbläddring från predikstolen och egen signatur på kyrkfönstret hinns också med innan ansiktsmålning och hundstund tar vid.

– Fantasi och lek är så viktigt för barn. De utvecklar sin förmåga till samspel med andra och bearbetar händelser. De kommer hit med sina egna berättelser.

Yvonne vill att de ska trivas i kyrkan och möta evangeliet på sina egna villkor.

Kerstin Olsson, pedagog från Signebyns friskola tackade ja till inbjudan om en sommarlovsdag.

– Leken gör att de förstår sin omgivning. Min roll är att vara en stöttande och lyhörd pedagog.

Hon poängterar att det måste finnas tid och rum för barns andliga behov. Deras funderingar om livet behövs i kyrkan. Yvonne minns flickan som med bara en ros som rekvisita lekte begravning och berättade om mormors död.

Yvonne, som jobbat med barn i Nordmarken sedan 1979 och följt tre generationer, har alltid skapat kristna minimiljöer i sin verksamhet. Men med den skillnaden att grejerna tidigare har flyttats runt mellan olika platser och förvarats i resväskor. Det är först nu som den mångåriga idén om en riktig minikyrka har kunnat förverkligas.

Bakgrunden är väl dokumenterad. Hon bläddrar bland ritningar och bygglov. Processen har pågått i över tio år. Från början var arbetsnamnet ”lekkyrka”. Yvonne ville ha både klättervägg och rutschkana på kyrkan men säkerhetskraven för en godkänd lekplats är både rigorösa och svindyra. Men pastoratets landskapsarkitekt Helena Henriksson fann på råd. En minivariant utan lekredskap var inom rimlighetens ekonomiska och byråkratiska gränser. Trots det tog det tid innan det fanns prioriterade pengar.

– Jag äskade och äskade, det blev avslag år efter år. Men jag är envis. Det måste man vara. Och till slut gick det.

Beslutet om bygget togs förra året och i maj hölls invigningen.

Det är Yvonnes pappa, byggnadsingenjör Stig Sonesson, som ritat minikyrkan. Han

gjorde det för tio år sedan och hann precis få vara med om att dotterns idé blev verklighet.

– Det var mitt sista sms från honom, han skrev: ”Grattis, det trodde jag aldrig”.

Att minikyrkan fylls av liv och rörelse är viktigt för Yvonne. Alltsedan ytterväggarna kom på plats har det ordnats aktiviteter, alla åldrar har varit med och inrett. Till exempel är dopfunten gjuten av ungdomar i Töcksfors och mässhakarna sydda av muslimer i pastoratets integrationsgrupp.

– Att hjälpas åt skapar en känsla av delaktighet, minikyrkan tillhör hela pastoratet.

Pengar till bygget har också kommit från olika håll – fonder, kondoleanser och gåvor.

– Kontakten med samhället runt omkring är viktigt vad vi än gör. Jag tror på att vara med i det som händer också utanför våra väggar. Kontakt bygger tillit. Familjerna vet vilka vi är. Det blir enkelt att komma hit.

Sedan många år tillbaka tjänstgör Yvonne även i kommunens öppna förskola och på Familjecentralen. Det är ett bra sätt att lära känna de som bor i kommunen. Hon pekar också på kyrkans samarbete med skolor och förskolor som en självklar och viktig del av barn- och ungdomsverksamheten.

Att fritidsbarn och deras pedagoger är i full färd med att grilla korv och blåsa såpbubblor därute i kyrkträdgården är resultatet av gott samarbete, menar Yvonne. Det stöds av Lilian Nilsson, förskollärare på Familjecentralens öppna förskola där socialtjänsten, BVC, barnmorskemottagning och Svenska kyrkan finns representerad.

Allt är tillverkat av församlingsbor, att inreda kyrkan har engagerat många.

Minikyrkan ligger inom synhåll från Silbodals kyrka.

Zelda Kristiansson skriver sitt namn på minikyrkans fönster.

Överst t. v. Miranda testar såpbubblorna.

Nederst t. v. Yvonne Olofsson, församlingspedagog i Nordmarkens pastorat.

Överst t. h. Miranda vill förvandlas till en nyckelpiga. Jaklin Kasto, pedagog i Nordmarkens pastorat, håller i penslarna.

Nederst t. h. – Vi fick en lapp på fritids, jag läste på den och vi gick hit, säger Alma.

– Kyrkan är med och bygger broar, vi blir fler resurser runt barn och föräldrar. Det behövs, säger hon.

Lilian har alltid uppfattat kyrkan som en naturlig del av Familjecentralen.

– Yvonne kommer till oss på fredagar, verksamheten blir mer dynamisk när vi är fler pedagoger. Ensam är det svårt att diskutera.

Kerstin Olsson från Signebyns friskola tillhör de fritids som tackat ja till inbjudan om en sommarlovsdag i kyrkans regi.

– Självklart vill vi delta, vi tar alltid chansen att åka på studiebesök. Det är viktigt att barnen vet vad vår religion är och att det är frivilligt. Enligt läroplanen ska de känna till alla religioner.

Något missionerande från kyrkans sida har hon aldrig varit med om. Anette Björkman som jobbar på kommunala Triangeln, ser heller inga problem med att ta med fritidsgruppen till kyrkan.

– Det är kul när de hittar på saker. Vi har så nära och går gärna hit. Dessutom deltar redan många av barnen i kyrkans olika grupper och känner miljön.

Men är det någon som inte vill följa med så behöver de inte. Vi tvingar ju ingen, säger Anette.

När eftermiddagen börjar dra sig mot kväll och det tunnat ut i trädgården tycker Yvonne det är dags att grilla fler korvar.

– Ta ett paket till, vi håller på till klockan sex. Om någon kommer sista halvtimmen får det inte se ut som att det redan är slut.

Text: Helena Söderqvist

Foto: Øyvind Lund

Kyrkans kulturarv är värt att vårdas

Svenska kyrkan förvaltar cirka 3 400 kyrkor. En närvarande kyrka samlar människor till glädje och sorg i ett unikt kulturarv som behöver bevaras och utvecklas. Statens kyrkoantikvariska ersättning finansierade förra året cirka en tredjedel av den totala kostnaden för drift och underhåll. Detta ekonomiska stöd har varit oförändrat sedan 2010, trots en pågående och kraftigt ökad inflation. Nu behövs ett utökat stöd.

Den 13 juni sände SVT:s Aktuellt ett reportage om kyrkor som säljs. Reportaget tecknade en i flera avseenden riktig bild av läget. Ja, våra kyrkor är kostsamma, och läget är på många håll ansträngt när det gäller att hålla dem i stånd.

Men Svenska kyrkan arbetar för att hålla detta levande kulturarv tillgängligt i alla de bygder där människor finns. Våra kyrkobyggnader är fulla av historia, och bruket skapar ny historia. Här firas regelbundet gudstjänster, och här äger viktiga händelser i människors liv rum. Tillsammans med kyrkogården utgör kyrkan en sammanhållande symbol för kontinuiteten i samhället.

I ett myller av vardagssituationer vandrar präster, diakoner och andra i de lokala församlingarna tillsammans med människor under kortare eller längre tider i livet. Det kan handla om stöd i sorgens tid. Eller diakonins hjälp när ekonomin rasat. Det kan vara det enskilda rummets själavård eller det gemensamma gudstjänstlivet. Konfirmanderna rustas i livsmod och hopp, barnen lär sig berättelser som är grundläggande för livet.

När skolan läggs ned, affären försvinner och servicen flyttar till stan så är kyrkan kvar. Vi

är den sista samhällsinstitutionen på plats i en överväldigande stor del av lokalsamhällena. Vi kämpar för att stanna kvar, både för att vi tycker det är viktigt, och för att samhället vill att vi ska göra det. Detta har med samhällstillit och samhällssolidaritet att göra – och här har samhället tillåtits att utarmas under alltför lång tid.

Ett levande och stabilt samhällsliv byggs underifrån, och då måste samhällsinstitutionerna finnas på plats. Svenska kyrkan är alltså inte ”bara” en förening som har lite för många lokaler utan en samhällsinstitution med ett lagreglerat uppdrag att vara rikstäckande. Kyrkorna behövs, och de fungerar som en andlig infrastruktur i vårt land. De lokala kyrkorna är alltså inte Svenska kyrkans stora problem. De är vår stora tillgång för att utföra vårt uppdrag.

Behovet av sammanhållning och samhällsgemenskap blir allt tydligare, särskilt i orostider. Svenska kyrkan finns där, samlar människor, bygger relationer, hjälps åt i ideellt arbete, delar berättelser om öppenhet och gemenskap, och visar värdet av att sträcka ut en hand till främlingen. Kyrkan finns när den oväntade krisen slår till. Då öppnar kyrkan sina dörrar. Här skapas tillit så att människor av olika bakgrund vågar lita på varandra.

Givetvis behöver vi förhålla oss till att det finns kyrkor som av olika anledningar inte används så mycket. Men kyrkor är både vardagsbyggnader och högtidsbyggnader. Högtidsbyggnader används aldrig särskilt mycket, men det innebär inte att de är ovidkommande.

Att kyrkor ”blir över” är en del av en samhällsomvandling. Kyrkan har funnits i tusen

år och därför ligger kyrkor ibland ”på fel ställe”. 125 kyrkor har sålts sedan 2000, men 3 400 är kvar. Visst kommer fler att behöva avyttras som en del av samhällsomvandlingen, men det låga antalet nedlagda kyrkor visar ambitionen att finnas kvar. Samhällsomvandlingen till trots handlar själva vårt uppdrag om att finnas också i de miljöer där inte många människor bor. På många, många ställen är alla samhällsinstitutioner borta – utom kyrkan. Vi är med och håller samman Sverige.

När Svenska kyrkan och staten fick förändrade relationer år 2000 kom parterna överens om att kyrkan ska få ersättning för vården av Sveriges största sammanhållna kulturarv.

Ersättningen är ett stöd till, och en kompensation för, det ansvar som Svenska kyrkan tar för kyrkobyggnader, kyrkotomter, kyrkliga inventarier och begravningsplatser.

Under åren 2009–2021 uppgick de årliga drift- och underhållskostnaderna för kyrkor och kapell som ägs eller förvaltas av Svenska kyrkan i genomsnitt till knappt 1,5 miljarder kronor per år. Den kyrkoantikvariska ersättningen finansierade cirka 31 procent av den totala kostnaden för drift och underhåll av kyrkor och kapell, det vill säga i genomsnitt knappt 460 miljoner kronor per år.

460 miljoner per år tar kyrkan emot för att hålla detta stora bestånd av kyrkor i ordning. Bara renoveringen av Kungliga Operan i Stockholm beräknas, om den blir av, kosta bortåt sju miljarder kronor. Det är siffror som stämmer till eftertanke.

Den kyrkoantikvariska ersättningen har legat stilla sedan år 2010. Det är uppenbart att Svenska kyrkan på sikt inte har råd att vårda sin del av kulturarvet utan ett ökat statligt stöd. Eftersatt underhåll av samhällsinstitutioner har vi sett mycket av under de senaste decennierna. Gör inte om det misstaget med kulturbyggnaderna! Det är betydligt billigare att hålla byggnader i ordning på löpande basis än att göra nödräddningar i sent stadium.

Vi uppmanar regeringen och Kulturdepartementet att höja ersättningen nu.

Text: Martin Modéus, ärkebiskop

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Artikeln publicerades på SvD:s debatt- och opinionssida Brännpunkt 24 juni 2023.

Även på övervåningen släpper kyrkfönstren in ljus. En extra glasskiva gör att ingen trillar ned mellan vägg och fönster.

Församlingshem och kyrka blev ett

Kyrkbänkar flyttade ut och kontor flyttade in. Vessige kyrka har fått stått modell för flera andra ombyggnader. – Vi var modiga, säger Ulla Rickardsson, en av de drivande bakom förvandlingen för tio år sedan.

Vessige kyrka från 1800-talets mitt ligger vackert inbäddad i sommargrönska på en ås med utsikt över Ätradalen och Vessigebro samhälle, på gränsen mellan det halländska slättlandet i väster och skogarna i öster. Ett par kilometer bort på andra sidan Ätran ligger Alvshögs kyrka. Innan bron över

ån kom på 1800-talet var det självklart att även Alvshög skulle vara en kyrkby. Jordbruksbygden var rik på folk och kyrksamheten förmodligen stor.

När insikten om att något måste göras kom 2007, hade pastoratet sex kyrkor, fyra församlingshem – och 2 000 medlemmar. Utöver i Vessige och Alvshög finns kyrkor i Okome,

Askome, Köinge och Svartrå, den senare från 1100-talet med fina målningar i taket.

Som många andra församlingar kämpade

Vessige med att få pengarna att räcka till underhåll och drift av alla dessa byggnader. Och man insåg: pengarna räckte inte. Något radikalt måste göras.

– Vi diskuterade länge hur vi kunde göra, och vi funderade på att lägga några kyrkor i malpåse, berättar Ulla Rickardsson. Men vi kom fram till att kyrkorna är centrum i byarna, och dem ville vi bevara. I stället skulle vi göra oss av med sidobyggnaderna.

Det innebar att den verksamhet som tidigare funnits i församlingshemmet skulle ges husrum i kyrkobyggnaden.

Planeringen tog fart, kontakter togs med stift och länsstyrelse. Man fick stöd från Göteborgs stift, och det tidiga samarbetet med länsstyrelsen och dess antikvarier blev en framgångsfaktor. Vessige kyrka är från 1859, byggd ovanpå rester av en medeltida kyrka. Bara ett par inventarier finns kvar av den första kyrkan, en dopfunt och ett krucifix.

En arkitekttävling med det blygsamma priset på 20 000 kronor startades. Lars Redegard hette arkitekten som vann.

Nya diskussioner följde, de förtroendevalda var lite försiktigare, arkitekten djärvare. – Tänk 30 år framåt, gör det rejält, var det råd han gav oss. Det gav mig många sömnlösa nätter, folk hade många synpunkter och frågor. Men vi var noga med att informera alla och bjöd in till kvällar där man fick ställa frågor.

Under resans gång beslöt man sig för att göra samma process i Okome kyrka. Att byggfirman som fick entreprenaden kunde jobba parallellt i två kyrkor gav många fördelar.

Och snickarna gick i gång.

Kyrkorummet i Vessige kyrka halverades, tidigare fanns det plats för 420 sittande, efter ombyggnaden 150. Orgeln och dess läktare flyttades fram till mitten av byggnaden, i den bakre halvan byggdes församlingssal, kök, kontor, lekrum och ett litet kapell. I detta kapell fick den medeltida dopfunten och krucifixet sina platser.

Räcker antalet platser till för alla tillfällen?

– Nja, vid vissa begravningar har det varit trångt, då har folk fått sitta även på läktaren. När det är konfirmationsgudstjänst med många besökare, brukar vi vara i Köinge kyrka som rymmer många. Men en annan fördel med

Kontorslokalerna i kyrkans nedre del är ljusa och ändamålsenliga. Men ett visst kallras kan förekomma från de stora kyrkfönstren.

det mindre kyrkorummet är att deltagarna sätter sig längre fram och kommer närmare prästen, tidigare satte de flesta sig långt bak i den långa kyrkan.

Under tiden sålde man tre av sina fyra församlingshem, det fjärde samäger man med hembygdsföreningen, och den ville behålla byggnaden. De tre sålda har blivit privatbostäder. Den vackra prästgården vid Vessige kyrka har man däremot behållit, den hyrs nu ut till församlingens präst.

Hur gick det då med ekonomin? Ombyggnaden slutade på omkring tio miljoner kronor. Församlingshemmen fick man drygt en miljon kronor för per styck, och för dessa slipper man nu underhåll och drift. Och ja, ekonomin är i balans i dag.

Den radikala ombyggnaden för tio år sedan väckte stor uppmärksamhet både bland media

och bland kyrkfolk, studiebesöken blev många, och Ulla Rickardsson bjöds in till konferenser för att berätta om den resa man gjort. Och på en konferens hade man satt rubriken ”Compact living i kyrkan” på hennes fördrag.

– Det var inte jag som hittade på det, säger hon med ett skratt.

Mycket beröm fick församlingen, och när länsstyrelsen skrev en årsrapport där Vessige kyrka ingick, skrev man att ”vi är stolta över detta”.

– Ja, vi var modiga, säger Ulla Rickardsson och ler nöjt.

En journalist skrev att Gud hade fått maka på sig i Vessige kyrka.

– Men det är ju helt fel, nu har vi samlat all vår verksamhet på ett ställe. Kyrkan är alltid öppen, och då det är mörkt ute lyser det i kyrkan.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Ulla Rickardsson visar samlingssalen där det finns gott om platser för kyrkfika och samtal.

Unik app ska rädda kyrkors kulturskatter

Mamman tänkte klickbara PDF-filer. Omodernt, tyckte sonen. Tillsammans har antikvarien och kommunikatören

skapat en app med kyrkors kulturskatter och hur föremålen räddas om krisen kommer.

När en kyrka brinner eller riskerar att skadas måste värdefulla föremål ut snabbt och i rätt ordning. Att informationen finns lätt tillgänglig för räddningstjänsten är avgörande för resultatet.

I Karlstads stift har antikvarierna Maud Forsberg och Maria Eld tillsammans med kommunikatör Leo Forsberg av stiftet fått

uppdraget att skapa digitala insatskort för cirka 150 kyrkor. Arbetet sker i nära samarbete med pastorat och räddningstjänster.

– I många system känns det som att ingen tänkt på användarna. Det här är annorlunda, säger Lina Rosell, fastighets- och kyrkogårdschef i Filipstads pastorat. Vi har varit med och tyckt till under hela processen.

Redan på väg ut till kyrkan har räddningstjänsten tillgång till appen och kan förbereda insatsen utifrån informationen på korten. Bilden är från en nattlig utryckning till Mangskog kyrka, någon brand var det dessbättre inte.

Hon möter upp i Kyrkans hus tillsammans med fastighetstekniker Rolf Bjur. Det är dags för en sista avstämning med Maud och Leo.

De sågs första gången för sex veckor sedan. Då inventerades allt ifrån värdefulla föremål till var strömbrytare och säkerhetsskåp sitter.

Bergslagens räddningstjänst deltog också. Kyrka för kyrka gicks igenom på plats. I dag ska eventuella frågetecknen rätas ut innan de digitala insatskorten är helt klara att tas i bruk.

– Vi måste ta några nya bilder och dubbelkolla en del småsaker, säger Leo.

Att alla möts och delar sina olika kunskaper under processens gång

är helt nödvändigt för att göra systemet så säkert och enkelt som möjligt.

Maud med sin mångåriga erfarenhet som antikvarie vet vilka kulturskatter som finns i stiftets kyrkor. Det känns som om hon kan dem utantill. Men det är inte säkert att alla föremål går att rädda vid en krissituation. Diskussioner på plats behövs.

Marmorstatyn i vapenhuset i Filipstads kyrka är ett sådant exempel.

– Den är väldigt värdefull, men omöjlig att flytta vid en brand. För stor och för tung. Räddningstjänsten var tydlig, det går inte.

Det är med sorg hon tvingas acceptera faktum. Däremot fick hon oväntat grönt ljus för ett begravningsvapen från 1600-talet. Och nummertavlorna. Kofot och stege behövs, sen kan de försiktigt brytas loss från väggen. En överraskande enkel procedur, konstateras under rundvandringen i kyrkan.

Foton på de valda inventarierna läggs in i appen liksom viktiga symboler som berättar hur räddningen ska utföras, bland annat hur många personer som behövs för att ta ner ett föremål och vilka verktyg som ska användas.

– Insatskorten är Leos baby, säger Maud.

Han började utveckla systemet som examensarbete i visuell kommunikation under studieåren på Karlstads universitet.

Redan från början skedde det i nära samverkan med räddningstjänsten.

– Jag har utformat appen men sen har en byrå kodat, förklarar han.

Bra kriskommunikation ska innehålla kända symboler och färger. Det ska gå snabbt att ta in information. Bilder behövs. Och de måste vara tagna ur ett användarperspektiv. Leo vill inte ha museibilder, inte i de här sammanhangen. En 1600-tals dopfunt underifrån i motljus är snyggt men funkar illa i en krissituation.

Leo fotar rakt framifrån och i ögonhöjd. Det är så räddningstjänstens personal möter kulturskatterna.

– Om du har en sekund på dig behövs en tydlig bild.

Språket är också viktigt. Det får inte vara för många ord på insatskorten. Läsa tar tid. Och de ord som används måste vara begripliga. När kyrkfolk och antikvarier inventerar föremålen används gärna fackspråk. Det är

mässhakar, antependier, krucifix … termer som Leo översatt till kläder, textilier, kors – även ordet piedestal är onödigt krångligt, tycker han. ”Litet bord” är enklare i en krissituation.

Räddningstjänsten har använt korten vid övningar och Leo har noterat var frågetecken uppstod.

– Det gäller att ha fokus på det viktigaste och anpassa sig till blåljuskommunikationen.

För varje kyrka finns grön, gul och röd info. Leo förklarar att det gröna är grundläggande information, gult betecknar hjälpmedel och rött faror. De lila plupparna på kartan markerar var de kulturhistoriskt värdefulla föremålen finns i byggnaden.

Att jobba så grundligt och i så många år med något som helst inte ska komma till användning, visst är det speciellt, tycker Maud och

Leo, men samtidigt väldigt meningsfullt att få

Antikvarie Maud Forsberg och kommunikatör Leo Forsberg, mor och son, tar på uppdrag av Karlstads stift fram digitala insatskort för kyrkorna.

Leo Forsberg fotar rakt framifrån och i ögonhöjd. I appen läggs sedan bilder av föremålen enkelt in.

ägna sig åt förebyggande arbete. Inträffar det värsta gör beredskap skillnad.

Tänk Notre-Dame i Paris, där fanns inga insatsplaner när katastrofen väl var ett faktum.

Efter genomgången i Filipstads kyrka, på väg till bilen mot Brattfors, passar Rolf på att rådfråga antikvarien om lämpliga lösningar vid bårhuset. Fukten tränger in vid tröskeln och problemen behöver åtgärdas, men vad är tillåtet?

– Är det här en länsstyrelsegrej? undrar han.

Jo, men det är det, tillstånd behövs, exteriören är väldigt fin. Maud hänger över räcket och ser fundersam ut.

– En sån här enkel grej som att bygga ett tak …, försöker Rolf.

Han avbryts av ett vänligt men bestämt nej.

– Så här blir det ofta när vi kommer ut, vi lär känna varandra och många vardagsgrejer

DE DIGITALA INSATSKORTEN är inte bara tänkta för brand. Svenska kyrkans krisberedskap täcker också andra oväntade händelser som till exempel översvämningar, beredskapstillstånd och krig.

kan avhandlas informellt, inte minst hur saker ska förvaras och tas om hand.

Smidigt, tycker både Maud och Rolf.

Innan dagen är slut har insatsgänget hunnit alla kollvändor runt om i församlingarna, från Filipstad till kyrkorna i Nordmark, Brattfors och Kroppa. Rämmen och Gåsborn är redan klara.

Efter sommaren väntar nya pastorat. Maud och Leo har arbetat 1,5 år med projektet, som finansieras med kyrkoantikvarisk ersättning, och har hunnit gå igenom cirka hundra kyrkor i Karlstads stift. Ett 50-tal till ska inventeras.

– Vi räknar med att vara färdiga sommaren 2024.

Psalmnummertavlorna, hur ska de räddas? funderar fastighets- och kyrkogårdschef Lina Rosell och antikvarie Maud Forsberg. ” Stege och kofot behövs för att bryta loss.

Vilket föremål blir det sista på priolistan i Brattfors 1600-talskyrka? Ljusplåten eller kistan? Fastighetstekniker Rolf Bjur är nöjd med appen.

Text & foto: Helena Söderqvist

Krönika | Helena Tallius Myhrman

Att rita en kyrka

Som arkitekt har jag ritat flera kyrkor som sinsemellan är helt olika, tillkomna på olika platser i olika sammanhang. På frågan hur det är att rita en kyrka, är det förstås något mycket speciellt.

Att gestalta en kyrka är en process som kräver tid och reflektion, över församlingens behov, kyrkorummets funktion och utformning samt för teologiska frågor. Som arkitektarbete är processen och tillvägagångssättet för att rita en kyrka inte så annorlunda än andra byggnader av mer komplex art. Kyrkor är ett levande arv, med ett kontinuerligt brukande och som byggnadsuppgift med ett tusenårigt perspektiv. Detta gör uppgiften speciell och att ett arkitektoniskt, konstnärligt och liturgiskt förhållningssätt har stor betydelse vid tillblivelsen.

Vackra rum och andliga rum kan i upplevelse ligga mycket nära varandra. Att forma ett rum för andlighet innebär förenklat att kyrkorummet självt ges en ”förmåga” där andlighet kan upplevas. Det är ofta välstuderade och genomtänkta rum. Där vi känner i kropp och själ hur rummet öppnar upp något positivt och livshöjande inom oss. Kanske en förhöjd känsla av verklighet eller med andra ord andlighet. När vi i dag

talar om kyrkoarkitektur är det oftast själva kyrkobyggnaden som avses. Som stadsbyggnadsaspekt har kyrkan oftast en huvudroll som bör uppmärksammas mer, när det gäller placering och hur den förhåller sig till sin omgivning. En kyrka behöver som byggnad och verksamhet vara en del av stadens struktur.

Låt mig ta er med bakom kulisserna på en av kyrkorna som jag arbetat med, nämligen Turebergskyrkan. Den växte fram på en säregen plats. En liten tomt invid stambanan och intill Sollentuna centrums kommersiella verklighet. Kyrkan har ett mycket centralt och samtidigt avgränsat läge. Invid en mindre torgliknande, husomgärdad plats, med ett rejält parkeringshus och kyrkans befintliga lokaler. Gestaltningen tar sin utgångspunkt i platsens förutsättningar. Där Turebergskyrkan manifesterar sig som en modern stenkyrka, med ett precist uttryck, i kontrast till centrumanläggningens rationella systemfasad av skivor, glas och metallprofiler.

Kyrkans ljusa fasader är platsgjuten, exponerad betong utan skarvar. Med en slät och glatt yta, som ger kyrkans volym en stark karaktär och materialitet. Som tillsammans med ett golv av slipad betong, med ballast i olika

fraktioner och kulörer ger kyrkorummet en högtidlig stämning.

Byggmetod, byggmaterial och byggnadsuttryck övervägdes noggrant för att betona vikten av långsiktigt hållbara material och gröna strategier, samt en livsstil som hushåller med jordens resurser och med respekt för kommande generationers liv.

Betong har valts genomgående av arkitektoniska, tekniska, miljö- och hållbarhetsskäl. Väggarna är värmetröga vilket ger klimatmässigt stora fördelar. När solen gått ner strålar värme tillbaka och under varma dagar håller den kvar svalkan längre.

Det utrymme som kyrkan tog i anspråk ”gavs tillbaka” till naturen, genom att kyrkan fick ett tak av sedumväxter, som är grönt året runt. Taket erbjuder många fördelar, som att absorbera växthusgaser, isolera

byggnaden från värme och kyla samt skapa ett tyst tak.

I kyrkorummet är all lös inredning gjort av återbrukat material. Altaret, ambon och orgelfasaden är alla gjorda av spillvirke och tillverkade på plats i kyrkorummet av svenska designduon Goodspeed. Stolarna har sitsar av kasserade petflaskor och tv-skärmars glas finns i ljusstakar med mera. Allt som en påminnelse om att bättre ta tillvara jordens resurser. Men också att visa att det som ser förbrukat och fult ut kan i ett annat sammanhang få nytt liv. En lärdom att ta med oavsett det gäller att bygga nytt, om, till eller se över hur lokaler kan används på ett mer fullgott sätt.

Helena Tallius Myhrman

Arkitekt SAR/MSA

Turebergskyrkan i Sollentuna är byggd i betong, av arkitektoniska, tekniska, miljö- och hållbarhetsskäl. Foto: Åke Son Lindman.

Lysekils kyrka, Lysekils pastorat, Göteborgs stift.

Stefan brinner för att föreviga kyrkor

Han lever inte direkt upp till sinnebilden av en kyrkofotograf:

långt grått skägg, mustasch och en svart t-shirt med texten

Stefan Lindberg har passion för hårdrock, veteranbilar – och att fotografera kyrkor. I hans bildbank ryms över tusen kyrkor och kyrkplatser som nu finns tillgängliga i Svenska kyrkans bildbank Ikon. StefanLindberg,

”Old Edsels never die. They just go to Sweden” (Edsel är ett bilmärke från slutet av 50-talet). När jag möter upp

Stefan Lindberg i Gräfsnäs utanför Alingsås är han och hans tjej på tur med husbilen och har just avverkat ett antal kyrkplatser. Även om det blir allt svårare att hitta några han inte redan fotat i de här trakterna, inom räckhåll från hemmet i Lilla Edet.

Stefan visar kartan på sin mobil, där han lägger in kyrkor och äldre kyrkplatser han fotograferat sedan starten 2003. Ett myller av ikoner i form av blå kors, tätast i Västsverige, men spridda skurar även i södra Sverige, Värmland och Dalarna. Antalet uppgår just nu till 1 155.

– Den senaste var Bjärke kyrkoruin som jag fotade i går, berättar han och visar en bild på en gräsklädd ruin i en glänta. Han fick hjälp att hitta av några som bodde på gården intill –ett vanligt scenario.

– Där fanns också en portal med en liten modell i trä över hur kyrkan hade sett ut. Man kunde till och med dra i klockan!

Stefan klickar sig vidare på kartan. Hans entusiasm är lätt att se.

– Jag känner samma lyckokänsla varje gång jag kommer fram till en kyrkplats och får bra bilder.

Så, hur började det egentligen? Ja, faktiskt på många vis här, i Gräfsnäs.

– Jag har alltid varit intresserad av historia, konstaterar Stefan. Mitt bästa utflyktsmål som liten var typ det här – Gräfsnäs slottsruin. Jag var ofta ute och åkte med min mormor och morfar på somrarna och svängde in vid ”kringlan” – sevärdhetssymbolen. Morfar fotade en och en annan kyrka också.

Men det dröjde innan Stefan visade intresse för vare sig kameror eller kyrkor. Som ung i hemorten Älvängen var det hårdrock och fordon som gällde. Han träffade sin blivande tjej Catarina redan när i högstadiet, och spelade i flera olika band.

Först när digitalkamerorna kom köpte han en enkel variant för att testa. Stefan började fota bussar, tåg – bland annat just på museijärnvägen i Gräfsnäs. Och några kyrkor.

– Så var det en kille i ett bussforum på nätet som frågade om kyrkor. ”Yes!”, tänkte jag. Jag startade en tråd och fick jättefin respons. Det blev den största tråden på hela forumet. När bilderna tog slut, fick jag ge mig ut och fota mer.

I kontakt med Samlarföreningen Kyrkvännerna fick Stefan sedan listor på alla kyrkor och kyrkoruiner i landet. Många var dock väldigt dåligt utmärkta.

Västerlanda kyrka, Lilla Edets pastorat, Göteborgs stift.

Ekshärads kyrka, Ekshärads församling, Karlstads stift.

Stenkyrka kyrka, Tjörns pastorat, Göteborgs stift.

Seglora kyrka, Kinnarumma pastorat, Skara stift.

Bäcke kyrka, Steneby församling, Steneby församling, Karlstads stift.

Kungsäter kyrka, Veddige-Kungsäters församling, Göteborgs stift.

– Som Upphärads kyrkoruin. Vi bodde då i Hålanda och åkte förbi Upphärad två gånger varje dag. Vi hade aldrig sett någon kyrkoruin där? Till slut fick jag reda på positionen med hjälp av Riksantikvarieämbetet, och kunde hitta dit.

Stefan skapade en app där han kunde märka ut kyrkornas positioner och föra in sina foton. Han utvecklade även sin fototeknik med hjälp av drönarkameror.

– När man står nedanför en kyrka är det svårt att backa så mycket att du får med dig allt – ofta kommer något träd i vägen och så vidare. Med drönare kan du komma upp i luften och backa hur du vill, och få en riktigt perfekt bild.

Med tiden har Stefan även lärt sig de bästa ljusförhållandena.

– Det får inte vara dåligt väder, men heller inte för bra – är det helt molnfritt blir bilderna platta. Det allra bästa är vad jag kallar för ”Simpsons-moln” – tydliga vita fluffiga moln, och sol.

Stefan är själv inte aktiv i något gudstjänstliv, men döpt och medlem i Svenska kyrkan och uppskattar de gånger han även får komma in i kyrkorummen.

– Jag gillar att gå in och sätta mig där ensam. Det är något särskilt med de små medeltidskyrkorna – att veta att människor suttit på exakt samma ställe för 900 år sedan. Jag tycker om att föreställa mig hur det var då.

För övrigt fotar han gärna de pampiga kyrkorna från slutet av förra sekelskiftet, eller de sexkantiga så kallade centralkyrkorna.

I kontakt med Svenska kyrkan och Mikael Ringlander, programchef för Kultursamverkan i Göteborgs stift, har Stefans bilder gjorts tillgängliga för kyrkligt anställda i bildbanken

Ikon. Och nu i höst deltar han på Bokmässan i Göteborg med en bildutställning på Fotografiska stråket.

Husbilen väntar på parkeringen. På två veckors semester har Stefan hittills fotat över 40 kyrkplatser. Några till ska hinnas med innan jobbet drar i gång. I appen har han även markerat de kyrkor han planerar att fota. Vissa har en gul symbol – ett tecken på att de är något extra.

– Som Vindelns kyrka i Luleå stift. Den är väldigt stor och ligger precis vid Vindelälven –jättevackert. Dit skulle jag gärna åka.

Att han skulle tröttna tror han inte är någon risk.

– Det här är bara fruktansvärt roligt. Sen gillar jag att lyssna på Motörhead och köra bilar med V8 också. Det är en kombination folk inte riktigt förstår. Men jag har plockat russinen – det jag tycker om här i livet.

Text: Elin Klemetz

Porträttfoto: Torgny Lindén

Övrigt foto: Stefan Lindberg

KYRKFOTOGRAFEN

Namn: Stefan Lindberg

Född: 1969

Bor: I Lilla Edet

Familj: Flickvännen Catarina, sonen Johan och

barnbarnet Arvid

Yrke: Gruppledare för slam och farligt avfall

på Renova

Aktuell: Fotograferar kyrkor och kyrkplatser runtom i Sverige. Deltar på Bokmässan i Göteborg 28 sept-1 okt med en bildutställning på Fotografiska stråket.

Bilderna: Bildbanken Ikon finns på www.svenskakyrkan.se/press/ikon

Det här är bara fruktansvärt roligt.

Sommarjobb i kyrkogårdens lugn

På en kyrkogård finns rum för sorg, förtröstan och att hämta ro en stund. För en del associeras den till obehag och för andra till lugn, men det är också en plats där många unga får sina första jobb.

Innanför dörrarna till den vita kyrkogårdsexpeditionen bredvid Starrkärrs kyrka tar Oscar Karlsson och Melvin Berggren emot i fikarummet. De är båda 18 år och tar studenten från ekonomisk linje på gymnasiet nästa sommar. De har jobbat i StarrkärrKilanda församling i ett par veckor när Korsväg besöker dem i början av sommaren, och de spenderade sommaren på kyrkogården även förra året.

– Jag kände flera som jobbat här och som sagt att det är en rolig arbetsplats, så jag tänkte att jag kan söka och testa. Och det var kul förra året så jag sökte i år igen, berättar Melvin.

– Det är ett ganska varierande jobb, berättar Oscar. Det trodde jag inte när jag började, men det finns mycket att göra. Variationen är det bästa med jobbet. Det finns alltid något att göra, och allt tar mycket längre tid än man

tror. När man hunnit klippa alla gräsmattor har de redan börjat växa upp igen där man startade.

I församlingen finns två kyrkogårdar. Vid den lilla kyrkan i Kilanda finns – förutom nya och gamla gravar – en minneslund och natursköna omgivningar, som kyrkogårdsarbetarna och sommarjobbarna besöker ungefär en gång i veckan. Den största delen av arbetet sker vid den stora kyrkogården runt Starrkärrs kyrka. Sommarjobbarna tar hand om häckar, gräsmattor och övriga ytor, och en stor del av tiden går åt till att ta upp, plantera och vattna blommor, kratta och utföra gravskötsel på enskilda gravar.

– Precis i början tänkte jag en del på att det är just en grav man sköter, att det ligger någon begravd där under jorden, berättar Oscar, som

18-åringarna Oscar Karlsson och Melvin Berggren uppskattar lugnet på kyrkogården.

innan han började tänkte sig att det skulle kännas mer obehagligt än vad det gjort att vistas hela dagen på en kyrkogård.

– Nu tänker jag mest på att jag vill göra det fint, så det är fint när de anhöriga kommer. Om jag hade varit anhörig hade jag velat att det skulle se fint ut vid graven. Detta är en känslig plats så vi försöker lägga mycket kärlek i det vi gör.

Deras arbete syns när man tittar ut över Starrkärrs kyrkogård. Vid vändplatsen utanför muren till kyrkbacken står en färggrann nyplantering, grusgravarna är välkrattade och vattnet porlar i den lilla fontänen i minneslunden när solen tittar fram bakom molnen. I dag är det inte mycket människor som rör sig vid gravplatserna, men Oscar och Melvin märker att deras arbetsplats är ett speciellt rum för de som besöker den.

– Det är inte som att jobba på ett dagis direkt, där det är stoj och tjim hela tiden, säger Melvin.

– Man märker på folk att de blir lugna när de kommer hit, det är en lugn plats, säger Oscar. När det är begravningar kan man märka att folk är lite nere. Men alla är olika, och många verkar ha hunnit bearbeta vad som hänt lite till begravningen, det är mer en fin stund för de flesta. Det är samma sak när folk kommer och besöker gravarna, då är det mer det här lugnet man ser.

Just lugnet är genomgående även för de som arbetar på kyrkogården. Det är mycket praktiskt arbete där man inte kan prata under tiden, vilket gör att mycket tid spenderas i tystnad. För Melvin kan den fyllas med funderingar över andra saker som händer i livet:

– Fotboll är en stor del av mitt liv, så jag går ofta och tänker på det. Dagen efter en match kan jag gå och analysera den för mig själv, det kan vara rätt skönt.

– Det är klart det kan vara skönt med lite lugn, håller Oscar med. Och det är skönt att komma upp och göra något under dagarna.

Vi försöker lägga mycket kärlek i det vi gör.

– Lugnet här märks när man kommer hem också, fortsätter Melvin. Man pratar inte så mycket här, så när man kommer hem pratar man som aldrig förr!

En del blir lite förvånade när de hör att Melvin och Oscar jobbar på en kyrkogård, berättar de. Båda två kan tänka sig att det kanske skulle kännas annorlunda att vara där på kvällstid, men de har en annan syn på kyrkogårdar nu än vad de hade tidigare:

– Många tror att jobbet innebär något annat än vad det gör, men det är inte som att vi gräver gravar om dagarna direkt. Det är ett väldigt harmoniskt jobb, att sköta om växterna och gravarna. Det är väldigt fint att bara vara här, säger Melvin.

– Nu när man varit här ser man att det är en fin plats att vara på. Vi jobbar mycket för att hålla den fin också, instämmer Oscar.

– Vi började sommaren med att rensa bort gamla växter, och nu är det fina nya blommor som växer på samma ställe. Det är flera som

har kommit fram och sagt att de tycker att vi gjort det fint vid gravarna och vid minneslundarna. Det är kul att vi kan göra att det blir så fint!

Text & foto: Frida Blomqvist

Oscar Karlsson och Melvin Berggren tycker att arbetsuppgifterna är varierande – och tar längre tid än man tror.

Krönika | Kerstin Dillmar & Lars Björklund

Rum för sorg

Sorgen har en egen tideräkning. Dagarna stämmer inte längre med världen runt omkring. Det är inte bara den som är död som gått ur tiden. Som sörjande hamnar man också utanför timmar, dagar och veckor. Det här är en del av det som gör det svårt att sörja och svårt att möta någon som sörjer. Vi är aldrig riktigt på samma plats. Samtidigt behöver vi varandra mer än någonsin i sorgen för att inte känslan av övergivenhet ska bli för stor. Sorg är det friska känslomässiga svaret på en förlust. Det som varit viktigt för oss är borta. Det som på olika sätt gav mening, identitet och liv har upphört. Sorg är också det friska svaret på allt det vi förstår att vi aldrig kommer att få eller det som aldrig blev. Sorgen behöver tas om hand. Den behöver få utrymme. Det tycks ändå finnas ett starkt motstånd till att ge sorgen rum och tid – ett motstånd som kan komma inifrån oss själva eller vi kan uppleva att det kommer från omgivningen. Vår längtan efter det vanliga livet är så stark att man kan uppleva det som ett krav på att man ska gå vidare.

Om vi beskriver sorgen som en förlust av det igenkända så går det att skriva om sorgen som just en förlust av tid, rum och språk. Hur stor sorgen blir

handlar om hur stor inverkan förlusten har på vår identitet, vår upplevelse av mening och hur förlusten påverkar våra relationer. En livsavgörande förlust påverkar alla delar i våra liv och vi behöver möta det med omsorg. Sorgen behöver sin tid. Det ser olika ut för var och en och upplevelsen av att ingen förstår hur det är finns ofta som en stark del av sorgen. Många beskriver det som att vara vilse i tiden. Det är alldeles nyss det hände och samtidigt en upplevelse att det var längesen. Det kan kännas som ett ingenmansland som inte verkar förändras på något enda sätt. Dag efter dag finns samma tomhet, samma saknad. Ändå finns en rörelse i sorgen och i många möten med sörjande finns en berättelse om hur det oväntat och plötsligt ändrade sig. Som en sörjande kvinna uttryckte det:

– Efter en lång tid när jag inte visste vilken veckodag jag befann mig i så var det plötsligt tisdag. Efter den dagen började livet ta en ny riktning.

Vi vet aldrig hur lång tid det tar för den som sörjer att nå dit. De som finns nära den sörjande har ofta för bråttom och står inte ut med att sorgen kan behöva mer tid. Det gäller också den sörjande själv. Det finns en inre stress att det borde hända något.

Sorgen behöver också ett språk. Många upplever en ordlöshet i sorgens början och att inga ord räcker för att beskriva det svåra. Den som sörjer kan behöva någon att tala med som låter den sörjande berätta mer än en gång om sorgens mörker och livets meningslöshet. Men den sörjande behöver också ett sorgens språk som handlar om att på olika sätt kunna uttrycka det som man upplever – så att det som pågår inom en på något sätt kan hamna utanför. Som något man kan titta på och förhålla sig till. Först när man kan urskilja sig själv från det som har hänt kan man hitta en väg vidare. Blir man ett med det som har hänt finns en risk att man blir kvar i det svåra.

För sorgetiden och språket behövs ett rum som kan ta emot och hålla ihop. För barn som sörjer kan leken bli både ett rum att vara i och ett språk för sorgen. I leken kan det ordlösa bli till uttryck och gestaltas. I leken kan man också röra sig fram och tillbaka i tiden och pröva olika fortsättningar. Möjligheten att också gå in och ur leken blir ett sätt att varsamt återta det liv som blir fortsättningen.

För den vuxna sorgen kan kyrkans olika riter på ett liknande sätt bli det rum som både tar hand om sorgen och ger ett språk för den. Det kan handla om begravningen men också om gudstjänster, meditationer och möten med andra. Och på samma sätt som barn kan vi gå in och ur dessa olika rum för att till sist hitta det nya som blir det fortsatta livet efter förlusten.

När vi erbjuder rum för sorgen handlar det inte om att trösta eller förklara utan om att det finns en plats som ger tid och språk. I all vilja att trösta finns alltid en risk att vi – genom tröstandet – visar att vi inte orkar vara på samma plats som den som sörjer. Kanske är det viktigaste för den sörjande att få möta någon som orkar vara samtidig så långt det är möjligt. För hur vi än beter oss så är sorgen alltid den enskildes sorg. Och det finns nog alltid en upplevelse av att andra inte kan förstå, även de gånger vi vet att också andra bär på sina förluster. Det kan kännas som att mörkret är så mycket större än vad andra kan föreställa sig. Att allt prat om att det finns en fortsättning blir en påminnelse om att man känner sig helt missförstådd och övergiven. Ändå är vi många som vet vad sorg är. Och det kan bli till tröst att vi kan mötas i ett rum som är större än vad vi själva är. Med ord och utan ord. Där många varit före oss och där många andra ska komma efter oss. Både i sorg och glädje.

Kerstin Dillmar

Kaplan på Sigtunastiftelsen och präst i Uppsala domkyrka

Lars Björklund

Präst och poet

Kerstin Dillmar och Lars Björklund har tillsammans skrivit böckerna Kan du förstå mig, Rum för livet och Vara skillnad

Tidsresa i Tyska Christinae församling

Staden Göteborg firar 400 år, och Tyska Christinae församling likaså. Författaren Anna Rikner har djupdykt i församlingens historia.

En busslast med turister kommer sorlande in med prassliga regnkappor och droppande paraplyer. Det ösregnar över Göteborg och den vackra, centralt belägna Tyska kyrkan är ett välkommet stopp. Guiden talar i mikrofon till besökarna med hörsnäckor, gruppen vandrar runt en stund och tittar på de färgstarka fönstermålningarna av evangelisterna, som avbildas med olika skrivdon, så också icke läskunniga göteborgare på 1700-talet skulle känna igen dem. Många stannar självklart upp framför altaret med Kristus på det strama korset i guld och texten ”Det är fullbordat”.

Tyska Christinae kyrka är inte bara en vacker kyrka, utan också ett imponerande

tidsdokument som intimt hänger samman med staden Göteborg. Den tyska församlingen firar 400 år, liksom staden Göteborg. Till den nya staden vid Göta Älvs mynning kom nyinflyttade från olika länder på Gustaf II Adolfs inbjudan. De behövde alla en samlingspunkt och en andlig hemvist i sin nya stad. Under århundraden har därför den tyska församlingen delat sin kyrka med ester, greker, rumäner, ungrare och finnar, samt med den stora svenska Kristine församling.

Anna Rikner är journalist, historiker och författare. Lagom till Tyska Christinae församlings 400-årsjubileum har hon skrivit boken Olikheter som berikar om församlingens historia – och så även Göteborgs egen.

Tyska Christinae kyrka på Norra Hamngatan i Göteborg är en välkänd del av stadsbilden.

Redan från början har församlingen kungligt beskydd. Gustaf II Adolf välkomnade den och drottning Kristina gav kyrkan hennes privilegiebrev 1649.

Men Anna har velat mer än att visa på kungligt beskydd. I nära fyra år har hon forskat, letat i arkiv, intervjuat människor och gått runt i staden med nyfiken blick. För att kunna göra en bok som skulle bli så mycket mer än en om församlingsliv och villkor.

– Min ingång har varit att man ska känna att man verkligen är där, i den tid jag beskriver. Då behöver jag veta hur det luktar och hur det låter. Jag behöver veta hur höga husen är och vad folk har på sig.

Det speglas i boken, som inleds:

”Röken från otaliga eldstäder blandas med den ständigt närvarande lukten av hav och hästgödsel. Det dånar från hammarslagen och på gatorna hörs röster på svenska, tyska, engelska och nederländska. Det är 1623 och på den nybildade tyska församlingens tomt står Wilhelm Longinus Kleinscmidt i sin svarta prästrock och tittar ut över myllret av segel- och roddbåtar som fyller Göteborgs nya hamn. Han har haft en lång resa hit, men nu är församlingens första präst äntligen på plats.

I den två år gamla staden pågår otaliga byggprojekt, men också vardagens sysslor. Från båtarna i Stora Hamnen ropas dagens varor ut, överallt trängs hästdragna kärror och ingen vuxen visar sig utomhus utan huvudbonad. Här bor omkring 200 familjer, vilket innebär att Göteborg

har drygt tusen invånare. Det är en blandning av mer eller mindre tvångsförflyttade Nya Lödösebor, nyinflyttade svenskar, byggkunniga nederländare och handelsinriktade skottar och tyskar. Stora delar av Göteborgs utbredda kanalsystem börjar bli klart och staden börjar likna en riktig stad.”

Fyrahundra år av händelser, människoöden, dramatik och vardagsliv. Går det verkligen att fråga vad som är viktigast med boken Olikheter som berikar?

– Det beror ju så klart på vem man frågar, konstaterar Anna, men jag har velat visa att kyrkan alltid har varit en del av samhället. Så har det varit och kommer att vara fortsättningsvis.

– Förr kunde man egentligen inte skilja på kyrkan och staden. Det var samma människor men man träffades på olika ställen. Kyrkan och samhället var så otroligt mycket mer sammanväxt då än vad det är i dag.

Sen vill Anna också lyfta fram kvinnornas roll i historien. Att kvinnorna var så starka och ofta spelade en stor roll.

– Om man skulle fråga någon som levde då, så skulle ju flera av de här kvinnorna vara

Man ska känna att man verkligen är

där, i den tid jag beskriver.

Göteborg sett från Lilla Torget vid 1800-talets början, med Tyska Christinae kyrka till vänster. Lägg märke till att Domkyrkans torn inte syns till höger, det är ännu inte återuppbyggt efter stadsbranden 1802. Akvarell av Johan Fredrik Löwegren, Göteborgs stadsmuseum.

Göteborg sett från Hisingen runt sekelskiftet 1600/1700, med tornet till den andra tyska stenkyrkan till vänster, som totalförstördes i en brand 1746. Etsning av Erik Dahlberg, ur Svecia Antiqua et Hodierna.

1859-1862. Tyska Christinae kyrka. Illustration Ludvig Messman ur Göteborg med dess omgivningar framställt i tavlor.

Förr kunde man egentligen inte skilja

på kyrkan och staden.

självklara storheter i staden. Men de har ofta blivit utskrivna ur historien, antingen medvetet eller med tidens gång.

Har du kunnat lyfta fram dem? Göra kvinnorna tydligare?

– I viss mån. När man berättar en församlings historia blir kyrkoherdarna väldigt viktiga. De har väldigt stor betydelse för hur församlingslivet blir och vad som ska göras. Men även kyrkoherdens hustru är viktig. Hon hade både en diakonal roll och var värdinna. Hon kunde även vara den person som skrev i kyrkoböckerna, ett av de mer betrodda uppdragen. I dag skulle hon haft en titel och säkert också avlönats.

Anna har också kunnat lyfta fram sitt eget specialområde, tiden kring andra världskriget. Församlingsledningen i Göteborg tackar 1933 ja till förslaget från biskopen i SchleswigHolstein att den relativt nyvigde prästen Hermann Kiesow ska erbjudas tjänsten som kyrkoherde. Anledningen till rekommendationen är Kiesows redan välkända humanitära och antinazistiska hållning, en hållning som efter nazisternas maktövertagande i Tyskland utgör en fara för hans liv och frihet. Han vägrar till exempel att i Göteborg läsa den tyska kyrkobön för Adolf Hitler som alla tyska församlingar beordras göra. Trots protester från Berlin står han fast vid sitt beslut.

Anna berättar avslutningsvis att hennes blick på Göteborg har ändrats. Hon berättar om en episod när hon satt hemma under pandemin och forskade och skrev om artonhundratalets Göteborg. Sen reste hon in till centrum och gick på gatorna kring Tyska kyrkan och såg staden nästan dubbelt. Hur det är nu – och hur det var då.

– Så skulle jag önska något är det att människor som läser boken kan börja uppleva sin stad på ett annorlunda sätt, att också kunna få ett historiskt perspektiv. Det har varit lite av en förhoppning och också en intention med boken.

– Det är vår gåva till göteborgarna!

Text: Agneta Riddar

Foto: Torgny Lindén

En recension av boken Olikheter som berikar finns på sidan 64.

Guds hus genom tiderna

Nattvardskärl från tolvhundratalet möter ett

handgjort kors från 2010. I Dragsmark i Bohuslän har människor kommit för att tillbe i över tusen år.

Linda lägger ut sköna sittdynor på stolarna som är utplacerade framför stenaltaret, där det är uppdukat för mässa. Solen flödar över klosterruinen i Dragsmark i Bohuslän och det är ett hisnande perspektiv att veta att människor kommit hit för andakt i mer än tusen år.

– Vi har med oss dåtiden när vi är här, men också nutiden och framtiden, menar Linda Jakobsson, kyrkvaktmästare. Guds hus är, och har varit, ett hus för alla. Här får man vara i glädje och i sorg. Vi kan få vara tysta, få ha tanketid, bara vara.

Efter en pilgrimsvandring firas mässa framför stenaltaret i Dragsmarks klosterruin.

Dragsmarks kyrka ligger på Bokenäset, inte långt från Flatön och Malö strömmar, namn som andas sommarutflykter och Evert Taubes visor. Det är den fjärde kyrkan som finns på platsen, kanske inte så underligt med tanke på att tusen år passerat.

Klostret i Dragsmark grundades på 1230-talet och snart därefter byggdes en klosterkyrka. En ståtlig byggnad med arton meter höga gavlar. Genom gåvor och arv fick klostret sin försörjning. Det låg i dåtida södra Norge och var ett av fyra kloster som grundades i det medeltida Bohuslän. Klostret tillägnades jungfru Maria och fick namnet Marieskogs kloster, Monasterium de Silva Sanctae Mariae.

Klostret grundades av premonstratensermunkar från Jylland, utsända av sin abbot från

moderklostret. Uppdraget från kung Håkon Håkonsson var att bygga upp ett nytt kloster i det norska riket. Till Dragsmark flyttades en träkyrka från Tönsberg. Platsen är väl vald, bara ett stenkast från vattnet vid en inre kommunikationsled i södra kanten av det bördiga Bokenäset. Kung Håkon donerade 50 markabol jord till klostret som försörjningsbas. Det motsvarar ungefär den årliga avkastningen från 50 gårdar.

De första hundra åren blomstrade klostret. Genom gåvor och arv ökade klostrets jordegendom efter hand. Gåvorna var ofta förenade med önskemål om böner för givarens själ. Som mest ägde klostret omkring 150 gårdar. Med digerdöden i mitten av 1300-talet kommer svåra tider. Även Dragsmarks kloster drabbas.

Då och nu möts – i Dragsmarks kyrka finns nattvardskärl från tolvhundratalet.

I och med reformationen på 1530-talet upphör klosteranläggningen att vara ett katolskt kloster, men de munkar som var kvar får kungens tillåtelse att stanna kvar ännu ett tag. Men 1610 börjar stenen fraktas från klostermurarna till Kungälv för att sättas in i Bohus fästning. Snart återstod bara en ruinhög av kloster och klosterkyrka, där vi nu, sommaren 2023, firar mässa. En grupp pilgrimer har vandrat från Bokenäs gamla kyrka hit till Dragsmark på den gamla kyrkstigen.

Kjell Svensson, numera pensionär, har gett drygt tjugo år av sin prästgärning bland annat till kyrkan i Dragsmark. Kjell guidar oss runt och visar på olika föremål som minner om olika tidsåldrar. Dyrgripen framför andra är förstås nattvardskärlen från 1200-talet. De är

av förgyllt silver, tillhörde klosterkyrkan och är sannolikt skänkta av Norges kung Håkon Håkonsson (Bohuslän tillhörde Norge på den tiden). Patén och kalken har varit i bruk ända fram till 1972, då kyrkan fick nya.

– Se här, visar Kjell när han försiktigt håller i kärlen med vita bomullshandskar, de är så nötta av alla års användning så att det har gått hål!

– Se också bilden på patén, berättar Kjell. Det är en guldsmed i England som på tolvhundratalet graverade in en hand som är lyft i en välsignande gest, en sol och en måne. Den bilden tolkar jag som psaltarpsalmen 121.

Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.

Kjell Svensson har arbetat som präst i Dragsmarks kyrka och är välbekant med föremålen från olika tidsåldrar.

– Vi har med oss dåtiden när vi är här, men också nutiden och framtiden, säger kyrkvaktmästare Linda Jakobsson.

Patén är prydd med en bild ingraverad av en engelsk guldsmed på tolvhundratalet.

Anders Nelson har snidat Jerusalemskorset, bland annat i drivved från Skalhamn i Lyse.

Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.

Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.

Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.

Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.

– Klostret spelar roll, också i våra dagar, menar Kjell. Det är en plats som har helgats av bön.

– Men även om tolvhundratalet har betydelse, så är ändå här och nu viktigast. När vi nu fyller rummet med människor. Den här kyrkan är byggd av människorna i trakten.

När kyrkan brann hjälpte folket till att släcka och försökte rädda dyrgripar undan lågorna. Så när jag nu står i kyrkan, så är det människorna jag tänker på.

Här finns föremål från alla tidsåldrar. Från nattvardskärlen från tolvhundratalet till det handgjorda Jerusalemskorset från 2010. Det korset står på altarbordet och är snidat i trä av

Anders Nelson, som sitter i kyrkorådet. Det stora korset är av vitbok medan övriga delar är av rödbok, som är drivved från Skalhamn i Lyse. Anders Nelson snidade korset för att symbolisera de olika församlingarna i Skredsvik, Högås, Bokenäs och Dragsmark som slogs samman till en församling, Bokenäsets församling.

– Det är sånt jag tänker på, när man pratar om att lägga ned kyrkor, säger Kjell. De flesta kyrkor har ju fantastiska föremål och konstverk, som är värda att bevara. Men kyrkorna är ju också byggda av människorna i trakten och de är viktiga platser i kulturlandskapet och i människornas liv.

– Kyrkan är Guds hus – men också en levande mötesplats.

Kyrkvaktmästare Linda håller med. Hon kommer närmast från jobb i vården och tänkte att hon en dag skulle vilja bli kyrkvaktmästare. Det är hon i dag.

– Det är mycket som är likt. Också här behöver människor någon att prata med.

Text: Agneta Riddar

Foto: Torgny Lindén

Kyrkan är Guds hus – men också en levande mötesplats.

Det förlorade och återfunna Ordet

Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Orden är hämtade från Hjalmar Gullbergs välkända och djupt älskade lyriska svit Förklädd gud , i tonsättning av Lars-Erik Larsson. Närhelst och varhelst den framförs strömmar vi till konsertsalar och kyrkorum för att överväldigas av berättelsen om en förklädd gud som spelar på flöjt ”ej för de starka i världen men de svaga, ej för krigare men bönder som har plöjt sin jordlott utan att klaga.”

Frågan ”Var finns Gud?” kan nog inte skiljas från frågan ”Hurdan är Gud?”

Olov Hartman påminner oss om detta i Sv. Ps. 38 För att du inte tog det gudomliga , som avslutas med orden ”vet vi var Gud är” (v. 3), ”vet vi vad Gud är” (v. 2), ”vet vi vem Gud är” (v. 1). Ett bibelstudium om Guds boning handlar därför om mer än vi först kanske tror: det kan hjälpa oss att bättre förstå vem Gud är, särskilt när vi upptäcker den återkommande tanken att om än ytterst sett alltid bortom alla våra begrepp och bilder är Gud ändå oss nära och verksam i vår värld (Ps 113:4–6).

Gamla testamentets mäktigaste motiv är nog uttåget ut ur Egypten.

Det talar på ett särskilt sätt till alla förtryckta; det är därför det är så centralt i exempelvis den afroamerikanska sångskatten. Men detta motiv handlar inte bara om att undgå utan även om att undfå: inte bara om att fly Faraos förtryck utan även om att mottaga och näras av Uppenbarelsen: de tio budorden vid Sinai berg (2 Mos 20 och 5 Mos 5) och tabernaklet i öknen (2 Mos 26). Tabernakel heter på hebreiska mishkan som ofta översätts med ”boning”. Det är en fascinerande tanke att folket under ökenvandringen varje dag bär med sig det som ger dem bäring och näring. Själva bodde de i tält och Guds närvaro var särskilt tydlig i Uppenbarelsetältet. Folkets gudsrelation under ökentiden har ofta setts som ett ideal: ”jag är Herren, din Gud, ända från Egypten. Jag skall låta er bo i tält igen som i forna dagar” (Hos 12:9). Än i dag firar judar lövhyddohögtiden (hebr. sukkot) då måltider intas i en enkel och temporär boning med tak som blott består av kvistar som skyddar mot det obarmhärtiga solljuset men ändå gör det möjligt att se stjärnorna om natten. Lövhyddorna ska påminna om ökentiden som visserligen innebar en utsatthet men också en fokusering på det väsentliga i livet: i princip det enda folket hade i öknen var tabernaklet,

Bibelstudium | Jesper Svartvik

FOTO: BENGT OBERGER

den synliga påminnelsen om Guds närvaro. När jag under mina tio år i Jerusalem om kvällarna vandrade hemåt hörde jag under lövhyddohögtiden Psaltaren sjungas i de upplysta lövhyddorna där familjer och vänner hade ätit och druckit gott. På hebreiska är högtiden känd som zeman simchateinu (”tiden för vår glädje”).

När templen i Jerusalem så småningom byggs är grundtanken densamma: de är ett synligt tecken på Guds osynliga närvaro. Med tiden växer tanken fram att Gud – Israels Gud –är hela världens Gud som har skapat

hela världen: ”Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den” (Ps 24:1). Och ändå är den gudomliga närvaron särskilt påtaglig i templet: ”Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?” (Ps 24:3). Salomos tempelinvigningsbön ger uttryck för den hisnande tanken att vi kan möta Gud på ett särskilt konkret sätt på en helig plats (2 Krön 6:18–20):

”Men kan verkligen Gud bo på jorden bland människorna? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det

rop och den bön som jag uppsänder, och låt din blick dag och natt vila på detta hus, den plats om vilken du sagt att den skall vara hemvist för ditt namn.”

I Nya testamentet är det framför allt Johannesevangeliet som för denna tanke vidare: Jesus Kristus är en hemvist för Guds namn. I det första kapitlet –som anger hela evangeliets grundton – liknas han vid tabernaklet (Joh 1:1–2 och 14):

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. […] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

Det grekiska verbet bakom svenskans ”bodde” är skênoun , vilket innehåller samma betydelsebärande konsonanter som det hebreiska ordet för tabernaklet (mishkan): s-k-n eller sh-k-n. Trots att hebreiska och grekiska är två helt olika språk är alltså ordet för den gudomliga närvaron nästan detsamma. Det är väl värt att reflektera över att ett av de starkaste banden mellan de två delarna i Bibeln – de hebreiska texterna i Gamla testamentet och de grekiska i Nya testamentet – är budskapet att Gud är närvarande i vår värld. En ordagrann översättning av Johannesprologen som försöker fånga de bibliska associationerna är därför att Guds ord, så att säga, ”tabernaklade” eller ”tältade” bland människorna. Och den person som får i uppdrag att vittna bland folken i Medelhavsområdet om

Ordet som ”tältar” mitt ibland oss –han var tältmakare (skênopoios; Apg 18:3)!

Kanske kan sukkot jämföras med nattvarden: den är vår zeman simchateinu då vi får bära med oss den gudomliga närvaron. Därför ber vi när vi har tagit emot ”nådens bröd och välsignelsens bägare”: ”Tack för att vi får gå från denna nattvard med din Son i vår hjärtan”, ”Tack för att du är med oss i dag och alla dagar”, och ”Vi har tagit emot dig och du är oss närmare än vårt eget hjärta.”

Ingen beskrivning av Guds boning i bibeltexterna kan undgå att återberätta Jakobs dröm på den plats som han gav namnet Betel (hebr. ”Guds hus”). I drömmen ser han en trappa som leder från jorden ända upp till himlen, och han ser även Guds änglar som går upp och ned för den. (De judiska rabbinerna noterade tidigt att änglarna redan måste finnas på jorden eftersom det står att de först gick upp.) När Jakob vaknar upp ur sin sömn utbrister han: ”Sannerligen, Herren är på denna plats – och jag visste det inte!” Inte ens en gammaltestamentlig patriark vet allt om Guds hemvist i himlen och på jorden. När vi tänker på och talar om Guds boning i denna värld – låt oss inte då förlora vår förundran. Med jordiska ögon sedd är Gud alltid förklädd.

Jesper Svartvik Präst, forskare och författare

Vilken kyrka är viktigast för dig?

Svenerik Andréasson

Surte

– Den kyrka som betytt mest för mig har varierat genom åren men nu är Säve kyrka den som jag tycker mest om. Att delta i en musikgudstjänst där är en lisa för själen. Att min äldsta dotter sjunger i kyrkokören betyder naturligtvis mycket. Det är också en vacker kyrka med anor från senmedeltiden. De vackra, mycket sevärda takmålningarna är av nyare datum, ungefär 300 år gamla.

Madeleine Hyllengren

Karlstad

– Filipstads kyrka. Där döptes jag pingstdagen 1968. Efter prästvigningen 46 år senare upptäckte jag något väldigt speciellt på ett foto från mitt dop. Vid vigning är det tradition att man blir iklädd en mässhake från den kyrka man ska tjänstgöra som pastorsadjunkt. Eftersom jag skulle till Filipstad kom den därifrån. Det visade sig vara samma röda mässhake, andens färg, som prästen i Filipstads kyrka bar då han döpte mig. Det var en stark upplevelse och det kändes som att cirkeln var sluten.

Susanne Frödin

Göteborg

– För mig är det Lutherska missionskyrkan, en EFS-församling i centrala Göteborg. Där känner jag mig hemma. En varm, fin och jordnära församling, med mycket musik och lekmannaengagemang. Sedan är Skellefteå landsförsamlings kyrka väldigt vacker och mycket speciell för mig. Där har jag gift mig, gått på gudstjänster och konserter och både jag och min ena son är konfirmerade där.

aktuella böcker

Praktiskt stöd för vår livsvandring

I den här skriften lyfter Annika Spalde fram släktskapet mellan pilgrimsandlighet och klosterandligheten. Hon visar hur klosterlivets enkla livsstil går hand i hand med pilgrimens längtan efter enkelhet, delande och andlighet. Det är en praktisk handledning som både ger korta förklaringar och förslag på övningar som hjälp till fördjupning när vi vandrar kärlekens väg.

Spalde har författat flera böcker och en av de senare är en tidegärd för Pilgrims Walk for Future, den långa vandringen från Vadstena till Klimatmötet i Glasgow 2021. Här finns likheter, båda skrifterna är konkreta och användbara i det dagliga livet och vandringen. Denna bok är dock enklare, som en gestaltning av en av praktikerna som beskrivs – att pilgrimslivet och klosterlivet bygger på enkelhet. Spalde lyfter också här vårt ansvar för vår livshållning i förhållande till skapelsen och våra medmänniskor.

Spalde ger inspiration och stöd till den moderna pilgrimen genom de åtta praktiker som presenteras. De handlar bland annat om att se skönheten och att läsa naturen – här får vi en enkel övning hur man kan använda Lectio Divina för att läsa naturen – och för att uppmärksamma timmen får vi en liten bönbok för dagens alla tider.

Avslutningsvis lyfts fyra viktiga aspekter: om värdet av balans, rytm, stunder med Gud och vägledning.

Det är en praktisk och inspirerande liten bok med god hjälp för hur vi kan leva fysiskt, socialt och andligt hållbara liv på vår gemensamma vandring. Rekommenderas varmt!

Carina Frykman

Tyska församlingens historia i Göteborg

Med bakgrund i Svenska kyrkan i utlandet har jag länge varit nyfiken på ”Tyska kyrkan” i Göteborg. I samband med att Tyska Christinae församling firar 400 år ger församlingen ut en bok om dess tillkomst och historia, och min nyfikenhet stillas.

När Göteborg grundas 1621 lockas nederländska och tyska invandrare, med bland annat skatte- och tullfrihet, att vara med och bygga staden och driva handel. De får stort inflytande i stadens styre och de vill fira gudstjänst på eget språk. 1623 är den första tyska prästen på plats och 1649 utfärdar församlingens välgörare drottning Christina privilegiebrev. Då får församlingen sitt nuvarande namn.

Utöver församlingshistorien, som bland annat innefattar drygt 200 år med en svensk och en tysk församling i församlingen, har Tyska kyrkan betytt mycket för staden. Det var tyskar som startade den första skolan, öppnade det första postkontoret i staden och startade landets första sparbank. Det var i Tyska kyrkan som den fyraårige Karl utropades till konung Karl XI. Under andra världskriget höll församlingen på sin fristående roll från Nazityskland. Och församlingen har under åren varit öppen för olika kristna inriktningar och välkomnat regelbundna gudstjänster för andra invandrarkyrkor.

Olikheter som berikar Tyska Christinae församling – 400 år i Göteborg

Anna Rikner

Tyska Christinae församling

Församlingsherde Christoph Gamer: ”Jag brinner verkligen för den här församlingen och den öppenhet som kännetecknar den. Det märks att Göteborg är en internationell stad och något som jag verkligen uppskattar är att få vara del av ett större sammanhang.”

Torgny Lindén

Om teologins nytta Bräcke diakonis historia ser framåt

Ola Sigurdssons Vad är teologi? är trots sina knappt 40 sidor en rik bok. Den driver tanken att ”Kyrkan behöver teologi som ett slags kritisk självreflektion, för att förstå vem hon är” (s. 22). För vi är som kyrka mer än en byråkratisk institution – vi har att ”skapa förutsättningar för att vi ska kunna orientera oss i den värld där Gud och människa möts” (s. 8).

Från att att ha varit nära knuten till kyrkan är den akademiska teologin idag icke-konfessionell, likväl är en stor del av de som studerar teologi blivande präster i Svenska kyrkan. Författaren menar att den teologiska kompetensen de får är nödvändig att inte bara förvalta och vidmakthålla utan även utveckla, då ”Inget andligt ledarskap är möjligt utan teologisk kompetens.” (s. 32).

Detta kräver att vi som kyrka prioriterar teologisk bildning och ger den tid och det fokus som krävs – inte minst i form av ett fortsatt reflekterande över vad reformationens grundpelare betyder idag. Här är dock författaren, som själv är professor i teologi, besviken på Svenska kyrkan av i dag; även om det finns undantag är den teologiska reflektionen inte vad den borde vara –och ”Utan kunskap om poängen med nåden blir den inte villkorslös utan irrelevant.” (s. 31).

2023 är året då Göteborg firar. Staden firar sitt 400-årsjubileum och det är 100 år sedan Göteborgsutställningen. Detta år grundas också Bräcke diakoni. En stiftelse som påverkat och som hör till det som utgör vårt stift.

Biskop emeritus Per Eckerdal har tecknat Bräcke diakonis 100-åriga historia. Författaren känner Bräcke diakoni mycket väl. Under 18 år har han varit direktor och styrelseordförande. Genom att porträttera personer och skildra händelseförlopp lyckas han förmedla än mer, fram träder ett brett samhällsperspektiv.

Boken skildrar de samhällsförändringar som pågick och framväxten av det vi i dag känner som ett demokratiskt samhälle. Men, vi blir också insatta i den mycket utmanande sociala situation som rådde, med stora sociala klyftor, med människor som inte hade råd med mat för dagen.

Bland många personer på olika positioner och med olika uppgifter, möter vi biskop E. H. Rodhe, som grundade stiftelsen, och hans mycket tålmodiga arbete med att förankra idén om en diakoniinstitution i Göteborg. Genom dessa porträtt får vi en inblick i hur samhällsförändringen påverkade diakonin.

Vad är teologi?

Ola Sigurdsson

Författaren avslutar med att önska ett närmare samarbete med teologiska lärosäten för fortbildning av kyrkans anställda, att kyrkan ger mer tid för förkovran samt aktivt stöttar utgivning av till exempel reformatoriska klassiker.

Katedralakademin

Frank Lorentzon

Viljan att se, kraften att förändra: Bräcke diakoni under 100 år

Per Eckerdal

Näringslivshistoria

Historien kastar ljus över framtiden, brukar vi säga. Trots att det gått 100 år, trots att mycket utvecklats till det bättre i samhället, går det att se likheter mellan de utmaningar som fanns då och de vi ser i dag. Detta gör Per Eckerdals bok angelägen också i dag. Det är en bok som inte enbart ser tillbaka, utan tar sats mot framtiden.

Helena Jonsson

Vänligen | +Sören Dalevi

Putins korgosse

Marona Stepanova Konjuchova var 89 år gammal när hon avrättades med ett skott i nacken den 15 december 1937. Hennes brott? Hon var kristen. Marona var bara en av de hundratusentals kristna som förlorade livet under Stalintidens förföljelser. Exakt hur många som dödades under de värsta åren 1931-1938 vet ingen, men Diarmaid MacCullough, professor i kyrkohistoria vid Oxfords universitet, uppskattar att minst 50 000 präster, diakoner, munkar och biskopar dödades under dessa år. Till det kommer de många vanliga kristna som också dödades eller förtvinade i Sibirien, av vilka Marona Stepanova bara var en. Av de 290 biskopar som fanns i Sovjet innan utrensningarna kom bara tio att överleva.

Jag nämner detta, eftersom det står som en tragisk fond till det som nu sker i Ryssland. För just nu upplever den ryskortodoxa kyrkan i Ryssland en sorts renässans. Många av kyrkorna som Stalin rev har byggts upp igen; kyrkans tro uppmärksammas och uppskattas av staten. Det är bara ett problem: det hela sker till ett mycket högt pris. Patriark Kirill, ryskortodoxa kyrkans främste företrädare, har sedan kriget i Ukraina kommit att säga saker

som ingen trodde att en kristen företrädare någonsin skulle säga. Till exempel har Kirill förklarat att de ryska soldater som dör i strid i Ukraina får alla sina synder förlåtna (!). Så sent som den 6 maj i år uttalade Kirill att Ryssland är ”en frihetens ö”, under Guds beskydd som västvärlden önskar ”förinta”.

För att förstå fenomenet Kirill är det viktigt att känna till vad som hände med den ryskortodoxa kyrkans ledning efter utrensningarna 1931-38. Eftersom de flesta kyrkliga ledare eliminerats kunde Stalin själv utse nya biskopar, de flesta av dem direkt kopplade till den ryska underrättelsetjänsten. När de sovjetiska arkiven öppnades upp för en kort tid under 1990-talet visade det sig till exempel att Kirill var en av de kyrkliga ledare som KGB avlönat, och det ända sedan 1970-talet. Kirill är helt enkelt Kremls, och underrättelsetjänstens, man på plats.

En central tanke för Kirill alltsedan han tillträdde som patriark år 2009 är myten om det heliga Rus (Russkii mir), där Ryssland, Belarus och Ukraina utgör ett gemensamt andligt territorium. Det heliga Rus är närmast att jämföra med ett mytiskt drömrike som en gång existerade, och som startade

för tusen år sedan när prins Vladimir döpte Kievborna. Vladimir själv döptes på Krim, och genom att ockupera Krim återtog ryssarna helt enkelt platsen för sin grundmyt. Denna myt, vars innehåll Putin tror på, är också skälet till att även Kiev blir så viktigt att återta.

I den svenska rapporteringen från Ukraina och Ryssland får vi nästan aldrig höra om den roll som myten om Russkii mir spelar, trots att den spelar en viktig roll i kriget. Det gör i sin tur att det ur ett svenskt perspektiv blir svårt att förstå hur kriget över huvud

taget är möjligt. Vi föreställer oss att Putin är rationell, att det skulle finnas någon form av logik i hans handlande. När det i själva verket handlar om ett febrigt, mytiskt drömrike som aldrig existerat.

Jag avslutar där jag började, med Marona Stepanova Konjuchova. Efter att hon skjutits slängdes hon i en massgrav. Ingen vet vart, men vi tror att det är strax utanför Moskva, på en plats som heter Butovo.

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Jonas Ransgård

Guds hus – grundsten eller kvarnsten

På många håll pågår debatter om kyrkobyggnader som föreslås avvecklas. Vilka argument som förs fram varierar beroende på församlingarnas förutsättningar.

Gemensamt för dem är att de handlar om vår syn på vad en kyrka är och vilken betydelse den har för församlingslivet och för andras bild av kyrkan.

Att kyrkans liv och kyrkobyggnaden är nära förknippade ser vi på många sätt, kanske som tydligast i att vi har samma ord för gemenskapen som för den byggnad som är byggd för gudstjänst: kyrka. Att församlingen ska ha ett särskilt hus att ra gudstjänsten i har varit självklart ända sedan kristendomen kom till Sverige.

Att stänga en kyrka är sällan något önskvärt, utan något församlingen ser sig tvingad att göra då resurserna inte räcker till allt man vill. På era håll har befolkningsförändringar lett till att kyrkor inte längre ligger så lägligt i förhållande till var människor bor. Färre kyrkotillhöriga och ökade underhållsbehov pekar mot att fastighetskostnader kommer att ta en ökande andel av resurserna framöver. Det är bakgrunden till dagens diskussion.

Förutsättningarna ser olika ut. Det vore orimligt att tvärsäkert konstatera att det alltid eller aldrig är fel att stänga en kyrka.

I vägvalet nns det anledning att återvända till församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Hur är eller blir kyrkobyggnaden ett redskap för denna uppgift? Andra uppgifter kan gärna komplettera eller adderas till denna uppgift, men inte ersätta den.

Att se kyrkorummet som verktyg för församlingens grundläggande uppgift möjliggör en bred palett av aktiviteter samtidigt som det tydliggör att kyrkans huvuduppgift är en annan än att bedriva museiverksamhet, erbjuda samlingslokaler eller upprätthålla traditioner. Grunden är den gudstjänst rande församlingen. Givet att Svenska kyrkan samlat har ungefär 20 000 byggnader varav 3 400 är kyrkor nns det kanske i lämpliga fall möjlighet att i kyrkorna inrymma mer verksamhet och i stället friställa lokaler med mindre central betydelse.

Dessa frågor väcker många känslor. Vilket vägval som är rätt varierar från fall till fall.

Låt oss diskutera dem med respekt för varandra och med den gemensamma ambitionen att de kyrkor vi har i framtiden ska kunna fortsätta vara platser för möten med Gud och varandra.

Jonas Ransgård