Att sätta fokus på det som ger hopp

I Göteborgs innerstad där jag bor, tar det inte lång tid innan nytvättade fönster solkas ner. Luftens partiklar fäster på rutorna och när solens ljus flödar in framträder smutsen än tydligare. Även om jag skulle börja varje morgon med att tvätta fönster, så skulle sikten vara sämre innan solen går ner. Fri sikt är det med andra ord ytterst sällan!

Som biskop möts jag av många förväntningar. Den vanligaste som når mina öron är uppgiften att förmedla hopp. Samtiden upplevs allt dystrare, det är uppenbart att både klimatet och världsläget är instabilt. Storstadens problem med gäng och narkotikahandel är inte längre bara storstadsproblem. Fler känner sig otrygga i sin vardag. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan blir allt färre och det glesnar i kyrkbänkarna. Smuts av olika slag lägger sig, lager på lager. Önskan om en rejäl fönstertvätt – eller ännu hellre en helt annan verklighet – tränger sig på. Den som står framför ett fönster kan välja att fästa blicken på den smutsiga rutan eller att vidga blicken och titta ut. Att förmedla hopp kan ibland handla om att hjälpa till att fästa blicken på annat än det som är mycket svårt. När

Korsväg denna gång sätter ljuset på Hopp så handlar det inte om att skönmåla sakernas tillstånd eller sticka huvudet i sanden. Nej, istället vill vi rikta ljuset och blicken på det som växer och gror – spirande hopp i praktiken!

För egen del fick jag nyligen en nyttig påminnelse om vikten av att inte allt för ensidigt dröja vid den mediala bilden av verkligheten. Jag hade bjudit in ett antal personer som på olika sätt arbetar inom kriminalvården. Vi förde ett intensivt samtal om allt från gängkriminalitet till brist på häktesplatser. En av anledningarna till att jag bjudit in till mötet var min oro över att allt yngre personer sitter häktade. Vad gör det med en ung människa att sitta häktad? Hur påverkar samhällsförändringarna de anställda?

Efter en stund tar en mycket erfaren kurator till orda. Hon vill påminna om det faktum att genomsnittsåldern på personer i fängelse alltid har varit relativt låg. Unga människor i fängelser är inget nytt – och till det riktigt hoppfulla är att en stor del, med rätt små insatser från kriminalvårdens sida, väljer att efter avtjänat straff gå ut i livet för att aldrig mer återvända. Istället hittar personerna arbete och bildar familj som de flesta andra. Det är en annan bild än den som fastnat på min näthinna.

Samtalet böljar vidare och jag frågar en av cheferna om hans förväntningar på Svenska kyrkan. Det kommer ett kort och enkelt svar: Att ni stannar kvar!

I en tid av hårdnande retorik är det många som vill markera och ta avstånd. Vi tar som kyrka naturligtvis avstånd från kriminella handlingar, men inte från människor. Därför stannar vi kvar. Jag är stolt över det stora förtroende som kriminalvården har för de präster och diakoner som arbetar där. De som varje dag lyssnar och värnar människovärdet också för den medmänniska som inte längre tror på sig själv. Som bakom stängda dörrar tar del av mörka hemligheter, skam och uppgivenhet. Men som också får förtroendet att höra om drömmar och förhoppningar om ett annat liv. Vi lever i en tid där det offentliga samtalet ofta signalerar oförsonlighet. Vi behöver för allas skull rikta sökarljuset på möjligheterna.

+Susanne