Jag känner mig redo

Johan Törnblom har trots sin unga ålder längtat länge efter att få bli präst, från barndomens utklädningslekar via konfirmationstidens nyväckta tro. Nu vigs han till präst i Göteborgs domkyrka.

I juni börjar Johan Törnbloms adjunktsår som nyvigd präst.

– Jag blir den första vigda prästen i världen som är född på 00-talet när jag vigs den 9 juni, berättar Johan med ett leende. Det har mina studiekamrater kollat upp!

Johan är bara 23 år, har bott och pluggat i Göteborg, men pendlat upp till sin pappa i Strömstad på helger och lov. Mamma bor i Göteborg. Det senaste året har han läst i Lund. – Jag känner mig redo, jag längtar efter att börja jobba. Men det är pirrigt också, förväntansfullt!

Att prästvigas är ett löfte för livet. Men det är inget som skrämmer Johan, snarare tvärtom.

Men du har ju inte hunnit prova något annat?

– Jovisst har jag det! Sedan jag var 12 år har jag jobbat med handel och turism här i Strömstad och trivts väldigt gott med det. Men längtan har alltid varit till kyrkan. Min mamma har berättat om hur jag lekte präst som liten. Jag klippte hål i ett lakan och hängde det på mig, sen bröt jag kex och doppade dem i saft och delade ut!

Konfirmationstiden var väldigt viktig för Johan.

– Jag hade en fantastisk tid och vår konfirmationspräst fick mig att förstå att Gud litar på dig och att du får ett uppdrag. Gud sträcker ut sin hand och säger: varsågod att ta den.

Men menar du att Gud litar på mig? Inte bara att jag litar på Gud?

– Det är ömsesidigt. Du är kallad till ditt uppdrag. Men det är inte något passivt, du har tackat ja. Det är ömsesidigt.

Det är slående hur vårt samtal omedelbart har blivit öppet och förtroendefullt, fast vi inte känner varandra. Trots, eller tack vare sin ungdom, öppnar Johan upp och välkomnar alla frågor och ifrågasättanden. Han har redan en god erfarenhet av djupa samtal och har fått möta människor i alla situationer i livet. – Jag har fått förmånen att sedan jag började plugga fått jobba parallellt som tjänstebiträde som det heter. Så jag har fått öva mig. Jag har fått komma hit som gröngöling och successivt fått göra allt, utom det som en vigd präst är ålagd. Vi har ju en enorm prästbrist i norra Bohuslän, så jag har kunnat göra mycket för att underlätta. Jag har haft hand om sorgesamtal, hållit griftetal, fått vara med på vigslar med vänner. Så jag har fått vävas in i yrket.

Men tänk om katastrofen skulle inträffa, om färjan här ute vid kajen skulle förlisa? Tror du att du med din ungdom skulle kunna hantera det?

– Det är vanligt att jag får sådana frågor, berättar Johan. Men jag brukar svara att jag tror att vi har olika gåvor och färdigheter. Jag klarar av samtal om döden och kan vara i svåra situationer. På de här tre åren har jag fått vara med om otroligt mycket. Jag har fått möta föräldrar som mist ett barn, hållit andakt för ett litet spädbarn och varit med om tragiska förhållanden där ett barns förälder gick bort. Jag har känt att min Gudsrelation stärks, i min tro att Gud är närvarande i det mest tragiska. Det tröstar mig.

Men Gud räddar inte barnet. Föräldrarna ber att Gud ska rädda barnet och Gud gör inte det. På vilket sätt är Gud närvarande där? – Det kallas ju för teodicéproblemet eller lidandets problem. Jag förlorade min bästa vän, hon fick cancer och dog. Detta menar jag att det absolut inte var Guds gärning, men jag kan ändå tro att Gud fanns med, att han hjälpte mig att bearbeta det.

Vårt öppna samtal vindlar sig vidare och jag prövar en närgången fråga. Det här mötet, har du bett inför det?

– Ja, absolut. Att det ska bli ett möte som får bli till gagn. Att din resa skulle gå bra. Att vi ska få lära känna varandra så gott det går, att vi ska få ett givande möte, både för dig och mig. Men Gud är lika närvarande även om jag inte ber. Gud är alltid närvarande, men för mig känns det gott att få be.

Vad tänker du om din framtida roll, och kyrkans, med tanke på hopp för kommande generationer?

– Det är min absoluta hjärtefråga. Det och själavård. Jag tycker att nästa generation, inklusive min egen, behöver bli avlastade lite av den tyngd som läggs på oss. Vi behöver själavård. Inte bara öga mot öga, utan även den kollektiva själavården, att faktiskt se det ljusa, mitt i det mörka.

Vi som är uppväxta och konfirmerade på 2000-talet har haft en andaktsbok som heter Det är aldrig kört. Det är en väldigt bra påminnelse, tycker jag. För tror vi på en Gud som kunde skapa världen med sitt ord, så är det aldrig kört. Vi kan se i vår historia att det varit onda tider, men människor har stått ut på grund av tro. Kärleken övervinner allting.

Om människor inte längre vågar skaffa barn av oro för framtiden, då har det hänt något allvarligt. Så länge det föds barn så finns det en tro på det goda. Att döpa sitt barn är det största tecknet på hopp.

Jag jobbar mycket med ungdomar och det är viktigt att våga prata om allt från problem i grundskolan, till att det är jobbigt att inte ha pengar, till oro för att jorden ska gå under … Vi måste lyssna på varandra! Vi måste våga prata om det där som skaver på insidan. Kyrkan måste vara synlig ute. Vi har budskapet, med stort B. Om hoppet, om räddning.

Har du svar på alla frågor när du bara är 23 år?

– Nej, men det är de här frågorna vi jobbat mycket med och det är det här som folk frågar om.

Hur tror du ditt liv kommer bli, vad väntar du dig när du blir präst?

– Jag ska göra mitt adjunktsår här i Strömstad och hoppas att jag får fortsätta vara här.

Jag vill göra mycket prästgärning och inte bli en kontorsråtta. Jag vill få möta människor.

Jag vill få leva tro och förhoppningsvis få hjälpa människor finna tron. Det är en ungdomlig naivitet, men den vill jag gärna ha kvar ett tag till.

Text och porträttfoton: Agneta Riddar

Foton från domkyrkan: Torgny Lindén

Biskop Susanne Rappmann viger stiftets nya präster i Göteborgs domkyrka.