Från vision till verklighet, ekumeniskt arbete i Karlstad

”Det är omöjligt för en ensam kyrka att nå hela staden. Men tillsammans går det. Om vi fokuserar på det som förenar blir vi väldigt starka.”

Kyrkor från olika traditioner möts runt Åse Lindbergs stora matsalsbord. Här handlar ekumenik om relationer. Om att leva fredligt, trots olikheter. Och om att hjälpas åt för att bygga ett starkare samhälle.

– Karlstads ekumeniska råd är vår plats för samtal och samverkan. Vi är vänner.

Åse hänvisar till Johannes 15 och liknelsen om vinstocken, där Jesus säger ”Jag kallar er vänner”.

– Jag tycker att det är ett så fint uttryck för ekumenik, att se på varandra med vänners ögon, att inte vara ute efter att ta egen plats utan att vilja varandra väl. Det är en bra bas för gott samarbete, säger hon.

Det lokala arbetet lyfts av Sveriges kristna råd fram som den viktigaste byggstenen för meningsfull ekumenik. I Karlstad finns en lång tradition av att mötas över gränser. Hos Åse är det inte bara stans katoliker, EFK:are, pingstvänner, Equmenia-medlemmar och svenskkyrkliga som träffas. I kväll deltar även två kommunala tjänstemän för att diskutera samarbete med trossamfunden. – Vi behöver samverka för att nå social hållbarhet, i den tid vi befinner oss är det så angeläget, tycker Camilla Kullander, strateg vid Karlstads kommun. Relationer med andra samhällsaktörer ska byggas och underhållas i vardagen, inte bara då det är kris.

– Ingen behöver vara rädd för kyrkorna, vi är en god kraft som vill väl, säger pingstpastor Sam Wohlin.

Tankar om ett framtida samarbete mellan kommunen och ekumeniska rådet möts med intresse och entusiasm, samtidigt som det finns utrymme för att problematisera och planera. Förankring, åt alla håll, är viktigt.

Samtalet behöver brytas, för den här gången, årsmötets dagordning är lång. Sekreterare Per-Ulrik Johansson har föredömlig ordning både på klockan och kommande tvåårsplan. Föreslagna aktiviteter föredras:

– Sveriges kristna råds årsmöte under två dagar i maj, bön för Sverige på Nationaldagen, Rötter och liv – en dag för judisk-kristna relationer och som vanligt blir det gudstjänst i Domkyrkan under Ekumeniska böneveckan.

Fyra rådsmöten spridda under året klubbas också.

– Det går fort till juni, vi behöver polistillstånd om vi ska ha en procession genom stan från Pingstkyrkan till Domkyrkan. Och musik. Hur gör vi? frågar Gunnar från Svenska kyrkan.

– Och hur syns det i tåget vilka vi är? undrar Maja från Equmeniakyrkan.

De praktiska detaljerna behöver styras upp och mötet beslutar att arbetsutskottet löser läget. Sams röst höjer sig över sorlet:

– Var ses vi nästa gång då? Kan vi komma till dig Thérence?

Det går bra, den 29 april blir det samling i Katolska kyrkan. Thérence lovar fixa fika.

Pingstpastor Sam Wohlin

»Det är omöjligt för ett ensamt samfund att nå hela sta’n men tillsammans har vi ett starkt nätverk av relationer.«

Kvällen rundas av, den har blivit betydligt längre än planerat, och att ta den där intervjun nu, så som det var tänkt, känns inte helt bekvämt. Kanske bättre att hitta en ny tid.

– Nej, protesterar Sam bestämt, vi är här nu.

Det syns att han formulerar en lösning i tanken medan han pratar. Per-Ulrik, en av Sams tre passagerare, får en rak fråga:

– Kan du köra min bil in till sta’n, så behöver ingen vänta?

Samtidigt som Sam lägger bilnyckeln på bordet framför Per-Ulrik vänder han sig till mig: – Och jag åker med dig tillbaka. Roddandet går så svindlande snabbt. Att döma av Per-Ulriks leende och lågmälda ”ja, ja” är han just den rutinerade högerhand som situationen kräver – förmodligen i många lägen.

Prästen Gunnar Kärrbom går igenom allas uppgiftr inför den gemensamma gudstjänsten i Domkyrkan

”Guds fred verkar även där krig och oro råder. Som kyrkor är vi kallade att tillsammans med alla goda krafter motverka splittring, polarisering och krig.

Kanske är det att dra förhastade slutsatser men personkemin i det här gänget är inte oviktig. Att samverka är enkelt att vilja, men svårare att genomföra. Ekumeniska tåg råkar lätt ut för signalfel, till och med en del urspårningar, men i Karlstad är både rälsen och farten hyfsat stabila.

– Det tuffar på och på en bra nivå, säger Sam. Det får inte bli för mycket, man måste också hinna ta hand om sin egen kyrka. Balansen är viktig. Och att vi är överens om målen.

Han har tydliga tankar om hur rådet uppnår resultat, att det blir verkstad och inte bara visioner. Sam, som varit ordförande i tio år och precis valts för ytterligare ett, berättar hur det ekumeniska arbetet har utvecklats lokalt. Till en början var det mest gemensamma gudstjänster och möten – inte att förringa – men först när rådet enades om tydliga mål syntes ett mer påtagligt resultat, framför allt när det gäller det sociala och diakonala.

Han beskriver hur härbärget Vintervärme förverkligades tack vare gott samarbete.

– Det var under en tid då det fanns många EU-emigranter och flyktingar här. Behoven var stora.

Omsorgen om människor är central i det ekumeniska arbetet i Karlstad. Att sprida evangeliet står överst på listan, det diakonala och sociala lyfts fram, liksom att bygga relationer med andra aktörer ute i samhället. Att mötas och att sträva efter enhet är grunden.

– Vi jobbar med det som vi kan göra tillsammans och lägger det som skiljer åt sidan. För Sam handlar det om att medvetet välja en diplomatisk väg där ytterligheter inte profileras.

Med andra ord, det här är inte ett forum för diskussioner om synen på kvinnliga präster, dop, äktenskap eller sexuella läggningar. Det kristna spannet är stort från det katolska till det karismatiska.

– Jesus finns i alla kyrkor, påminner Sam.

Han tar gärna en teologisk debatt men var sak har sin tid. Och plats. Vid det ekumeniska bordet behöver freden betonas. Då blir kanske personfrågan avgörande?

– Ja, det är viktigt vilka som sitter runt bordet. Vi har en vision som är större än den egna kyrkan.

Musik av Klusterverket under ledning av Anders Göranzon. Sång Anni Naumansson och Anna Lindholm.

Varje år, under den världsvida ekumeniska böneveckan i januari, firar trossamfunden i Karlstad gemensam gudstjänst i Domkyrkan.

Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för EFS, predikade.

Sam räknar med att cirka 70 procent av de som bor i Karlstad tillhör något trossamfund.

– Det är omöjligt för ett ensamt samfund att nå hela stan men tillsammans har vi ett starkt nätverk av relationer. Ska kyrkan lyckas måste vi betona det som förenar.

Han konstaterar att vi lever i en orostid då alla goda krafter behövs för att motverka splittring, polarisering och krig.

Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund