Vi kan åtminstone be

När kriget i Ukraina bröt ut bestämde sig en grupp i Mårdaklev för att samlas och be för fred i världen.

– Det är så mycket som är mörkt i vår värld idag. Vad kan vi göra? Jo, vi kan be. Det kan alla göra, säger Lars Redegard, en av de ideella som håller i fredsbönen.

Vi står runt ljusbäraren utanför Mårdaklevs kyrka i Kinds pastorat. Samlade i en gemensam bön om en bättre värld. Skymningen sänker sig långsamt. Ledaren Inger Lindberg ber och vi andra fyller i. Trots den kyliga luften känns stunden varm. Vi riktar våra tankar mot ljuset - mot Gud, och lämnar allt det mörka i Guds händer.

Fredsbönen i Mårdaklev drog igång 2022 i samband med att kriget i Ukraina bröt ut. Inger Lindberg läste tidningen Sändaren och såg en bön på ukrainska. Den väckte något i henne. Tillsammans med ett gäng i kyrkan bestämde de sig för att börja träffas och be. – Jag tänkte att något måste man kunna göra, vi kan åtminstone be.

Inger hade tidigare träffat en familj från Ukraina som bodde i närheten och hon sökte upp dem. Hon visade dem bönen och de översatte den.

– Familjen ville gärna vara med på fredsbönen. De blev väldigt berörda av att vi ville be, säger Inger Lindberg.

6 mars 2022, bara ett par veckor efter krigsstarten, satte de i gång. Eftersom det fortfarande var pandemi bestämde de sig för att träffas utanför kyrkan, vid den nya ljusbäraren, tillverkad av den lokala smeden Bill Thoresson.

Den ukrainska familjen bad på ukrainska och sedan bad man på svenska. De läste också psaltarpsalm 31 som lästes mycket i Ukraina då.

– Alla var skakade av det här kriget, det var ju nära. Man kunde ju inte åka till Ukraina och kriga, men vi kunde ju be – och att dessutom be tillsammans med en familj från Ukraina. Jag tror att fredsbönen betydde mycket för dem och de uttryckte tacksamhet över att vi brydde oss, säger Inger Lindberg.

Och bönen fortsatte. Man träffades varje vecka och bad. Helena Nilsson, Lars Redegard, Martin Lindman, Inger Lindberg och Katarina Redegard har turats om att leda bönestunden som är öppen för alla. Annika Lindman var också med.

Inledningsvis träffades de bara och bad, men så småningom började de även fika efteråt och prata.

– Bönen är ett uttryck för våra egna känslor inför eländet som vi tar del av. Det berör oss. Vi har pratat rätt mycket om hur vi upplever det, säger Helena Nilsson.

Numera är det fredsbön en gång i månaden. Då ber man först fredsbönen utomhus och sedan går man in i kyrkan för Söndagsbön som är en andaktsstund med bön, textläsning och sång. Därefter äter man soppa tillsammans. Här är även Maria Gometz engagerad.

Efterhand har de utvecklat fredsbönen och lagt till andra oroshärdar. Man märker att världsläget engagerar gruppen.

– Det är förtvivlat. Man känner en sådan vrede helt enkelt. När det är krig som orsakas av att människor sätter i gång det. Man blir heligt förbannad, säger Helena Nilsson.

– Det är så fruktansvärt sorgligt med alla oskyldiga, alla barn, som bara råkar befinna sig på de ställena, säger Maria Gometz.

Lars Redegard lyfter fram hur motigt det är att se någon ljusning i världen idag.

– Det är kyrkans uppgift att komma med hopp. Genom bönen kan kyrkan visa på hoppet, säger han.

Inger Lindberg tycker det är svårt att känna hopp med alla våldsamheter och konflikter som pågår.

Vi ber för folket i Ukraina, för alla som drabbas av våldet, för dem som sörjer någon de förlorat, för alla som tvingas att strida, för alla som fruktar för sina och sina näras liv.

– Men hopp är inte en känsla. På ett ytligt plan är det svårt att tro på förändring, men på ett djupare plan så måste vi tro på det.

Inger Lindberg hade önskat att kyrkan hade pratat mer om de här frågorna och att det var fredsböner överallt.

– Bön förändrar, men hur det går till är ett mysterium. Vi är uppmanade att be, och då får vi göra det fast vi inte förstår, säger hon. Och fredsbönen i Mårdaklev fortsätter.

– Vi kommer inte att kunna sluta. Vi kan inte sluta be. Vi får åka hit i färdtjänst, säger Inger Lindberg och skrattar till.

– Vi måste fortsätta, säger Katarina Redegard.

Utdrag ur bönen:

För dem som saknar mat, vatten och sjukvård.

Och för alla som är på flykt.

Särskilt ber vi för barnen.

Vi ber för dem som har makten att styra utvecklingen, om besinning och mod att tro och handla för fred och rättvisa.

Herre, hör vår bön.

Och låt vårt rop komma inför dig.

Text och foto: Maria Lokrantz

Bönen är en solidaritetshandling – ett sätt att bära varandras bördor, säger Inger Lindberg.

Solrosor är Ukrainas nationalblomma.

Skymningsljus vid Mårdaklevs kyrka

Ljuset lyser i mörkret.

Katarina Redegard, Helena Nilsson, Inger Lindberg, och Lars Redegard ber vid ljusbäraren utanför Mårdaklevs kyrka