6 minute read
De delar ansvar för kyrkans kulturarv
from Korsvag-244
by Korsväg
Har du någon gång fastnat med blicken på ett av kyrkans föremål, funderat på dess ålder, dess hantverk och hur det överlevt fram till idag? Karin Ring och Cecilia Falkström bidrar som inventarieansvariga till att kyrkornas föremål kan upplevas även i framtiden.
När Karin Ring var barn minns hon att hon under långa predikningar i Steninge kyrka gärna tittade på den trumpetande ängeln i taket för att fördriva tiden. Idag är hon, tillsammans med Cecilia Falkström, inventarieansvarig i Harplinge-Steninge församling, med uppdrag att bevara och kontrollera samma föremål som hon satt och tittade på då.
– Det känns fint att vara med och ta hand om föremålen, så att nästa generations barn också ska få vila ögonen på ansiktena i altartavlan och på basunängelns tut. Det blir mycket bättre än om allt täcks av spindelnät och damm, säger Karin.
Varje kyrka ska ha en inventarieansvarig. Det är bestämt i både kulturmiljölagen och kyrkoordningen. De inventarieansvariga ansvarar dels för att det finns en inventarieförteckning som hålls aktuell, dels för att kyrkans kulturhistoriskt viktiga föremål bevaras och vårdas väl.
– I första hand är vårt ansvar att hålla koll på att ingenting försvunnit och se om allt är i okej skick eller om något behöver restaureras, renoveras eller skötas om, berättar Cecilia.
– Ser vi att en ljusstake börjar se tråkig ut rapporterar vi till kyrkoherden eller kamrern att den behöver putsas, så tar de hand om det praktiska, beskriver Karin. Vi är de små myrorna i processen som ska bidra till att allt går rätt till. Det är en härlig uppgift!
Cecilia och Karin är relativt nya inventarieansvariga sedan 2021. Båda är yrkesverksamma inom andra områden, Karin som förvaltarsassistent i fastighetsbranschen och Cecilia som controller. Dessutom är de engagerade som kyrkvärdar och i kyrkorådet. För Cecilia kändes det därför inte helt självklart att tacka ja när hon rekommenderades till rollen av sin företrädare. Nu träffas hon och Karin ungefär fyra gånger om året och hon är glad att hon tog uppdraget.
– Jag gillar ordning och reda, så det passar mig att hålla ordning på föremål och kontrollera inventarier, säger Cecilia. Det känns som en viktig uppgift. Vi har hand om gamla, oersättliga saker, man skulle förlora så mycket om ingen tog hand om dem. Jag känner en viss vördnad, det är ett högtidligt uppdrag.
Idag träffas de i Steninge kyrka, en mindre kyrka från 1200-talet. I församlingen finns också Harplinge kyrka, en katedralsliknande byggnad från slutet av 1800-talet. Formellt sett har de ansvar för var sin av församlingens kyrkor, men Karin och Cecilia har bestämt att de utför arbetet tillsammans.
– Det är skönt att ha varandra, säger Cecilia. Vi stämmer träff i en av kyrkorna, startar upp datorn där vi har föremålen listade i inventarieförteckningen och går igenom inventarierna ihop. Ibland tar det lite extra tid, någon kan ha flyttat på något föremål bibehålla som finns i inventarierna« som vi får leta upp och uppdatera. Man får göra lite i taget.
– Vi har full uppbackning av personalen också, lägger Karin till. De är så tacksamma för vårt arbete och stöttar oss. Det finns inget mitt och ditt – hela församlingen är ett gott arbetslag.
Inventarieansvaret fördelas alltid mellan kyrkoherden och någon av församlingens kyrkvärdar. En av dem som kan stötta i arbetet med kyrkans föremål är Linda Denlert, stiftsantikvarie i Göteborg. Hon möter många inventarieansvariga när hon besöker församlingar och ser rollen som central för att hålla det kyrkliga kulturarvet i bra skick.
– Det är ett sätt att engagera sig i församlingslivet, göra något gott och bibehålla det kulturhistoriska värdet som finns i inventarierna, så de kan fortsätta vara en del av kyrkans ceremonier, säger Linda.
För att bli inventarieansvarig förväntas ingen sakkunskap om vare sig kyrkan eller historien, men det finns utbildningar och stöd att ta del av. Bland annat ges kursen Uppdrag inventarieansvarig, som Linda och hennes kollegor håller i.
– När vi träffar nya inventarieansvariga vet de ofta inte riktigt vad de ska göra i rollen. Det går vi igenom i kursen. Halva dagen består sedan av praktiska moment, där vi är i en kyrka och visar hur man tar hand om sakerna, och hur man upptäcker och hanterar skador tidigt. Många blir väldigt sugna på att gå hem och sätta igång!
I Karins och Cecilias kyrkor finns flera moderna föremål – som en glasskulptur av berättelsen om Jakobs stege, gjord av en lokal konstnär, men också mycket gammalt och anrikt. Karins favoritföremål är träskulpturerna, bland annat en pietà längst bak i kyrkorummet. Det är en skulptur av Maria som håller i den döde Jesus, som idag saknar både huvud och ben. Karin berättar engagerat om skulpturens speciella historia. Den lånades ut till Göteborgsutställningen 1923, men kom därefter på avvägar. I 50 år var den försvunnen och efterlyst, innan den hittades på en vind nära Steninge år 1974. Familjen hade trott det var en galjonsfigur och haft den i trädgården där den utsatts för väder och vind under många år. När det visade sig att det var en skulptur av Jesus och Maria från 1400-talet skänkte familjen tillbaka den till kyrkan.
För Karin är denna historia ett av många exempel på att den som är intresserad av lokal historia och kultur har mycket att hämta som inventarieansvarig:
– I kyrkorna finns svindlande historier och så många minnen från bygden. Nu är vi på landet; hela denna kyrka är byggd på den stora välviljan från området, byggstenar och allt har skänkts. Altaruppsatsen köptes för 40 silvermynt av ett brudpar som gav den till sin hemkyrka. Det var en ära att få donera ett golvur eller brodera en duk till kyrkan och se dem användas på högtidsdagarna. Detta är ingen rik bygd, det har varit fattigt och strävsamt, därför var det stort att man hade medel över att med mankraft och pengar gå in och hjälpa till. Det finns en iver i att hålla de här historierna vid liv.
– Vårt uppdrag är bara en liten, liten del i detta stora. När man tänker på att vi sitter i en byggnad från 1200-talet så är det lite svindlande, men vi kan bara göra så gott vi kan. Vi kan bara vara här och förvalta, avslutar Karin.
Text: Frida Blomqvist
Foto: Kristin Lidell
