Åttonde dagen

Den åttonde dagen är ett gammalt judiskt-kristet begrepp som vi vill väcka till liv igen. Den användes i en tid som var full av apokalyptiska tankegångar då det låg nära till hands att fråga sig vad vi kan vänta oss av framtiden, ja redan av morgondagen. Apokalyps står för undergång men också för uppenbarelse. Tänk på Bibelns sista bok, Johannes uppenbarelse som på grekiska heter just Johannes’ apokalyps. Nära ett stup infinner sig ofta en klarsyn: vad är viktigt? Vad vill jag satsa mitt begränsade liv på?

Tanken på den åttonde dagen kan ge hopp i en till synes hopplös tid. Den bär på det som hör en hållbar framtid till, en Shalom-tid skulle de profetinspirerade judarna säga, gudsriket skulle Jesus och de första kristna säga, himmelriket så som i himmelen så ock på jorden. I en sekulär tidsålder som förlorat kunskapen och känslan för det bibliska språkbruket och den judisk-kristna tankevärlden kan just hållbar framtid vara en ingång. Åttonde dagen står för hoppet att det ska finnas ett sätt att vara människa på den här planeten som planeten klarar av att härbärgera. De senaste decennierna av den tidsepok vi nödgats kalla antropocen har varit katastrofala inte bara för jordens fattiga, som redan är extremt hårt drabbade av klimatförändringar de på intet sätt bidragit till. Också för andra livsformer som tillsammans med oss människor bebor denna vår gemensamma planet har det senaste halvseklet varit katastrofalt. Dessa decennier, präglade av den exponentiella så kallade utvecklingen, har kallats den sjätte massutrotningen där den senaste inträffade under dinosauriernas tid. Då var det sannolikt en meteorit som träffade jorden, idag är det den västerländska konsumistiska livsstilen som är en hemmagjord meteorit.

Den åttonde dagen utmanar oss. Vågar vi tänka att en annan värld är möjlig? Vågar vi tänka utanför boxen och bryta upp, åtminstone för ett ögonblick, ur de djupt nedslitna hjulspåren av tankar på vad som är rimligt, möjligt och lämpligt? Vågar vi drömma andra drömmar om oss själva och vår värld än de som den kommersiella reklamen dygnet runt bombarderar oss med, som det vi alla självklart borde drömma om. Finns det värden som inte går att mäta, väga och kostnadskalkylera och som jag kanske innerst inne drömmer om?

Är jag i så fall modig nog att ge ord åt dessa omätbara och oförfogbara värden även i en miljö där jag betraktas som naiv, löjlig och till och med farlig?

Det handlar om en ny självbild! Om den bibliska skapelsesynen har bidragit till att jag kommit att betrakta mig som skapelsens herre och krona, så har jag en avbön att göra. Då behöver jag göra en omläsning av de bibliska skrifterna och göra upp med den för Bibeln helt främmande individcentrerade tolkning där jag och min framtid är i fokus. Läs Psaltarens lovsånger där människans röst är en av många, där allt skapat lovsjunger sin skapare. Och finns det dissonanser så kommer dessa från människan som har svårt att inse att ”Jorden är Herrens” (Psalt 24) och inte människans. Antingen en framtid för allt levande eller ingen framtid alls för människan!

Kan jag bli en människa som är lyhörd för alla de rop på hjälp som nu uppfyller universum? En sådan lyhördhet hänger i så fall nära samman med den som kan avlyssna sitt djupaste jag, innerst inne i ”hjärtat” som det bibliska språkbruket lyder. Vågar jag inse att jag lockats in i en självbild av att livets djupaste mening är att äga, kontrollera och konsumera, och där resultatet är en djup ensamhetskänsla? Märker jag att jag blivit en främling för mitt eget innersta och inte längre vågar lyssna till dess stilla viskning som ständigt överbrusas av tidens alla pockande ljud?

En ny självbild är egentligen den urgamla. Ett jag är aldrig en isolerad individ. Ett jag blir till i samspel med andra, med allt annat som jag är i en skapelsegemenskap med. Ett jag är en del av livets väv och frågar sig hur jag kan bidra till helhetens liv och blomstring. Ett jag som frågar i varje stund ”what is in it for me?” är en cancersvulst på livsväven. Det är denna mänskliga självbild som nu hotar planetens livsbärande förmåga.

Att tänka nytt, att tänka om, omvända sig, är en stor utmaning. De första stegen i rätt riktning är viktiga, som övning för mig själv och som hoppfulla tecken för andra. Åttonde-dag-rörelsen föreslår att vi väljer två dagar i veckan för att markera skillnad. En dag, kanske söndag, till vila, rekreation, kontemplation och konsumtionsbefrielse. En annan dag, kanske fredag, till protest mot det individ-och klimatförstörande samhälle vi tvingats in i.

Nyckeln till åttonde dagen stavas ödmjukhet. Planetens alla utrotningshotade arter och livsformer drömmer om en ödmjuk människa, en medlevande varelse som kan härbärgera enhet och mångfald utan att gradera i bättre eller sämre, högre eller lägre, utan i att bara vara tillsammans. Så kan våra djupaste drömmar och allt annats drömmar förenas i en och samma dröm.

KG Hammar, teolog, ärkebiskop emeritus