Vår Fågelvärld 5/12

Fågelvärld Vår

5.2012

pris: 69 kr

Fokus Fågelfestivaler vår tids samlingspunkt Porträtt Elisabet Carlsson blev årets Silvertärna Sällan skådad Ringmärkta rariteter

Skilj på seglarna fågeltornspärlor Glänåstornet sid 19 1

vår fågelvärld | 4.2011

en kikare.

en helg på öland. fika i lunden. kungsfågelsångare!

EL 8x32 WB swarovision Traveler

Natur

www.naturbokhandeln.se info@naturbokhandeln.se tel. 0485 - 444 40 Stenhusa gård Lilla Brunneby 106 386 62 Mörbylånga

BOKHANDELn

innehåll

Nummer 5. 2012

redaktören:

Seglare är lite annorlunda uppbyggt mot normalt. Tidskriften domineras av två artiklar om blek tornseglare. Bakgrunden är att det är mycket svårt att särskilja blek tornseglare från den vanliga tornseglaren som häckar i Sverige.

Den bleka tornseglaren häckar i södra Europa och det händer att det dyker upp exemplar även på våra breddgrader. Men frågan har varit hur ofta. För ofta, visar det sig efter Raritetskommitténs granskning av fynden. Flera av de bleka tornseglare som rapporterats under de senaste tio åren, och godkänts, visar sig vid en ny granskning vara helt vanliga tornseglare, alltså inga rariteter.

Det här numret

13

28

Därför är det av stor vikt att pub-

40

56

6 Aktuellt. Sämre musslor kan vara orsak till ejdernedgång.

40 Fältbestämning. Så skiljer du blek tornseglare från vanlig.

13 Aktuellt. Aktion för ortolanen.

52 Raritetskommittén. Omgranskning av blek tornseglare.

14 Fokus. Fågelfestivaler.

19 Fågeltornspärlor. Glänås.

20 Porträtt. Elisabet Carlsson.

24 Vetenskap. Halsbandsflugsnapparen i krig med den svartvita.

5 6 Sällan skådad. Ringmärkta rariteter.

licera en ny bestämningshjälp för landets skådare. Hans Larsson och Mats Wallin har tagit ett helhetsgrepp om artparet och visar i texten, som börjar på sidan 40 i det här numret, att de fälthandböcker och tidigare artiklar som publicerats inte riktigt ger hela bilden. Faktum är att de i många fall har gett en felaktig bild av hur framför allt ungfåglarna av de bägge arterna ser ut. Bestämningsartikeln är därför i mångt och mycket helt banbrytande.

Det här innebär också att avdelningarna Teknik och Foto får utgå i det här numret. Men redan till nästa nummer är dessa bägge delar tillbaka och då kommer tidskriften att se ut som den brukar göra.

58 Smultronstället. Lotta Berg om Utloppet vid Hornborgasjön.

5 9 Brev och Gissa fågeln.

28 Resereportage. Seychellerna – ett paradis för alla.

6 1 Böcker.

34 Sällsynta fåglar i Sverige.

Brunsångare.

62 Fråga experten. Är det samma koltrast år ut och år in?

37 Upptäckt. Ny stormsvala.

64 Krönikan. Lasse Willén.

38 Galleriet. Attackerad duvhök.

6 6 Retrospektiv. 1951

Niklas Aronsson redaktör för Vår Fågelvärld

vår fågelvärld | 5.2012

3

Ledare

Dennis Kraft

Gåsgam och alfågel – i behov av hjälp!

I förra numret av Vår Fågelvärld kunde ni läsa om Ošhtro, den unga gåsgam som flugit från Kroatien ända till Göteborg.

Vår regionalförening har nu sett till att den har blivit återbördad till hemlandet och det bevarandeprojekt för arten som bedrivs där.

den kroatiske projektledaren framkom att projektets ekonomi är ansträngd. De vill förse fler av sina gamar med sändare för att kunna följa dem och studera deras flygmönster mellan olika födosöks-, övernattnings- och häckningsplatser. Men hittills har de bara en fungerande sändare igång. Som ett litet tack för lånet av Ošhtro bekostar vi ytterligare en sändare till projektet. Förhoppningsvis kommer denna att ge värdefull information som kan bidra till att stärka stammen av gåsgam.

Vid kontakter med

Som ett litet tack för för lånet av Ošhtro bekostar vi ytterligare en sändare till projektet.

God forskning och kunskap är ofta nyckeln till ett framgångsrikt fågelskyddsarbete. I augusti var vi med och arrangerade ett seminarium om Östersjöns dykänder. Där presenterades forskningsresultat främst kring ejdern men även för svärta, sjöorre och alfågel. Gemensamt för dessa arter är att de till stor del lever på musslor och att de minskat kraftigt i antal. Orsakerna till populationsnedgången är komplexa och mer forskning behövs. Att vi inte vet allt får dock inte hindra oss från att agera utifrån det vi hittills vet.

För att hjälpa våra alfåglar kan följande insatser göras om-

gående: lägg om fartygsrutter för att minska risken för oljeskador, anpassa fisket för att minska bifångsten av fåglar, styr bort exploateringar från Östersjöns utsjöbankar och stoppa jakten.

Slutligen, fåglarna behöver oss – men vi behöver också dem!

Nu är det sträcktid och det finns mycket att uppleva. Gläds åt, och inspireras av, dina fågelmöten och använd dem som utgångspunkt för din medverkan i vårt viktiga arbete för fågelskyddet!

Dennis Kraft, ordförande i Sveriges Ornitologiska Förening

4

vår fågelvärld | 5.2012

Fågelvärld Vår

ges ut av Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) redaktör

Niklas Aronsson, niklas@ornitologerna.se VF, Norra Fyrljusvägen 7D, 342 49 Torslanda Tel: 0739-15 60 99 medarbetare

Eva Stenvång Lindqvist, eva@optimalaord.se ansvarig utgivare

Anders Wirdheim, anders.w@ornitologerna.se annonser

Martin Brolin, MB Media, mb.media@telia.com Tel: 0706-489 593 tryck

Bulls Graphics, Halmstad 2012 issn

0042-2649 SOF är en obunden och riksomfattande förening för främjande av fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning.

SOF är den svenska grenen i BirdLife International som arbetar med fågelskydd i hela världen.

SOF driver Ottenby fågelstation, Naturbokhandeln och naturresebyrån AviFauna.

BirdLife INTER NATIONAL

föreningskansli

Stenhusa gård, Lilla Brunneby 106, 386 62 Mörbylånga. Tel: 0485-444 40 medlem@sofnet.org, www.sofnet.org fågelskyddssekreterare

Henri Engström, henri.engstrom@ebc.uu.se medlemsavgifter

Årligt betalande 295 kr (inkl. VF) resp. 385 kr (VF och Ornis Svecica) Ungdomar (upp till 21) 125 kr resp. 150 kr Familjemedlemmar 50 kr plusgiro

19 94 99-5 bankgiro 311-1994 naturbokhandeln

Stenhusa gård (adress: se ovan) Tel: 0485-444 40, fax 0485-441 42 info@naturbokhandeln.se, www.naturbokhandeln.se avifauna

Stenhusa gård (adress: se ovan) Tel: 0485-444 40, fax 0485-441 42 avifauna@sofab.se, www.avifauna.se ottenby fågelstation

Pl. 1500, 380 65 Degerhamn Tel: 0485-66 10 93 ottenby@ottenby.se, www.sofnet.org omslag

Blek tornseglare Apus pallidus omslagsFoto

Huw Roberts

Upplev de minsta detaljerna och de största stunderna.

This is the moment we work for.

/// victory Zeiss. PioNJÄr seDAN 1846.

Nya VICTORY HT. Världens ljusstarkaste kikare.

Ingen annan kikare på marknaden är så ljusstark som nya Victory HT. Tack vare sitt innovativa koncept med SCHOTT HT- högtransmissionsglas uppnås en ljustransmission på 95% som ger ljusare bild och längre observationer.

Den nya komfortabla fokuseringen har ett stort fokuseringshjul som är väl placerat i den robusta dubbellänken. Utväxlingen tillåter exakt fokusering utan att behöva göra efterjusteringar. Finns i 8 x 42 och 10 x 42. www.zeiss.se

Besök vår nya hemsida: zeiss.com/sportsoptics

aktuellt

redaktör Niklas Aronsson | fasta skribenter Anders Wirdheim och Eva Stenvång Lindqvist

fågelbiologi

Djupdykning i dykänders problem Musselätande dykänder i Östersjön har minskat kraftigt i antal de senaste 20 åren. Forskning pekar på att magra blåmusslor kan vara en orsak.

Foto: mikael nord

– Det är viktigt att så många människor bryr sig, sa miljöminister Lena Ek när hon medverkade vid ett seminarium om ejderns och andra musselätande änders situation. Seminariet hölls i miljöministerns hemtrakter vid Gryt 31 augusti, och det var ingen tvekan om ministerns engagemang för fåglarna: – Ejdern är en årstidsmarkör som präglar miljön och som påverkar oss, sa hon och berättade att just ejderns minskning var en av de första frågor hon tog itu med som ny miljöminister för ett år sedan.

Högskolan på Gotland har under många år forskat kring dykänder. Han berättade att flera musselätande fåglar i Östersjön minskar i antal.

De senaste 20 åren är minskningen så stor som mellan 50 och 65 procent:

Kjell Larsson från

◗ Alfågel från 4 272 000 till 1 480 000. ◗ Ejder från 1 048 000 till 515 000. ◗ Svärta från 933 000 till 415 000. ◗ Sjöorre från 783 000 till 410 000.

Det som hänt under de senaste decennierna är tecken på storskaliga förändringar i Östersjöns miljö. Dessa förändringar är så stora och allvarliga att de enligt Kjell Larsson påverkar Sveriges internationella åtaganden och det ansvar vi har för Östersjöns miljö.

En verklig nyckelart i Östersjöns nä-

ringskedjor är blåmusslan. Dessa blåmusslor filtrerar enorma mängder vatten, och totalt sett kan de omsätta en stor del av Östersjöns bottenvatten varje år.

Blåmusslorna påverkas av vilka arter växtplankton som finns i vattnet, av vattentemperatur och av olika giftiga substanser. Eftersom dykänder som ejder, alfågel, svärta och sjöorre är storkonsumenter av musslor är det högst sannolikt att dessa fåglar påverkas av Östersjöns hälsotillstånd.

6

vår fågelvärld | 5.2012

Ejderhonor med ungar har blivit en allt ovanligare syn längs våra kuster. Forskarna är fortfarande oense om de exakta orsakerna bakom, men sämre kvalitet på musslorna kan vara en orsak.

Enbart på Hoburgs bank beräknas de övervintrande alfåglarna konsumera omkring 100 000 ton blåmusslor varje vinterhalvår.

Därför är det oroande att experiment visat att redan små temperaturökningar i havsvattnet kan få stora effekter på blåmusslorna. När vattentemperaturen stiger vintertid påverkar detta energiomsättningen hos blåmusslorna som då minskar i vikt.

Detta påverkar i sin tur fåglarna, eftersom de redan äter i princip så mycket musslor som deras kroppar klarar av att hantera. Därför är det inte säkert att en

fågel kan kompensera en lägre vikt hos bytesmusslorna genom att helt enkelt äta fler musslor.

Men det finns även andra faktorer som påverkar dykänderna. I sydvästra Finlands skärgårdar har man konstaterat en kraftigt ökad predation på ejder från havsörn, och i bland annat Blekinge en ökad dödlighet hos sjöfåglar på grund av brist på tiamin (B-vitamin).

Mycket återstår att utreda, men uppenbarligen spelar blåmusslorna och deras livsvillkor en avgörande roll.

Anders Wirdheim

topp 5 Foto: Tomas lundquist

Sveriges äldsta fåglar enligt Ringmärkningscentralen.

Foto: john larsen

Uppgifterna i listan gäller den äldsta individen inom respektive art. Listan gäller med reservation för att det kan ha påträffats äldre fåglar som ännu inte publicerats på centralens webbsida.

Sillgrissla, 42 år och 10 månader Fågeln kontrollerades levande på häckningsplatsen Stora Karlsö 2008. Det är känt att alkor överlag kan bli mycket gamla.

Sillgrisslan är också den art som gett flest återfynd av riktigt gamla fåglar.

1

Över tio procent av de vitkindade gässen hade inkapslade hagel i vävnaderna i en dansk undersökning.

Det är en förvånansvärt stor andel av gässen som var påskjutna, med tanke på att det bara förekommer skyddsjakt på arten.

fågeljakt

Gäss har ofta hagel i kroppen En dansk undersökning antyder att en stor andel av de vitkindade gässen har blivit påskjutna. Studien, som gjordes i västra Jylland, visade att av 212 röntgade vitkindade gäss hade 13 procent inkapslade hagel i sina vävnader.

Uppgiften är desto mera anmärkningsvärd eftersom det endast förekommer en tämligen blygsam skyddsjakt på vitkindad gås i Europa. Det är enbart i Ryssland som arten har allmän jakttid, och där anses jakten ha minskat väsentligt på senare år på grund av avfolkning. Ökningen av det ryska beståndet, som

numera även häckar i Östersjöområdet och vid Nordsjökusten, har beräknats till cirka 8 procent per år. Det innebär att stammen för närvarande består av minst 770 000 individer. Om den danska studien är representativ för hela beståndet, flyger

cirka 96 000 vitkindade gäss omkring med hagel i sig!

En motsvarande undersökning gjordes på sädgäss i Skåne i slutet av 1970-talet.

Vintrarna 1978/79 och 1979/80 samarbetade Skånska jägarsällskapet och Skånes Ornitologiska Förening om en studie där totalt 170 sädgäss sköts med kula och därefter röntgades.

Av 104 nedlagda årsungar hade 29 procent hagel i kroppen, medan andelen var så hög som 62 procent hos de 66 äldre gässen. Många av gässen hade dessutom hagel av olika storlekar, vilket visade att de blivit påskjutna mer än en gång.

När den sistnämnda undersökningen presenterades, utlovades bot och bättring från Svenska Jägareförbundet, som var skakat av skadskjutningens omfattning.

Det har gått 40 år, men av allt att döma har inte mycket blivit bättre.

Anders Wirdheim

Kungsörn, 32 år

Foto: john larsen

Rekordörnen hittades död vid 32 års ålder. Vanligen gäller att stora fåglar blir äldre än små fåglar.

2

Foto: jens B bruun

Havsörn 31 år och 8 månader

Landets äldsta havsörn avlästes i fält i januari 2011 och kan alltså vara nästan två år äldre vid det här laget.

3

Strandskata 30 år och 11 månader

Foto: john larsen

Avlästes regelbundet i fält på Nidingen i Halland under flera år.

Märktes som 3K+ 1980 och sågs senast 2011.

Men åldern räknas från märktillfället.

4

Skräntärna 30 år

Foto: Tomas Lundquist

Även tärnor och måsar blir generellt gamla. Det äldsta fyndet står en skräntärna för vars ring avlästes i fält.

5

vår fågelvärld | 5.2012

7

aktuellt NOTISER

Foto: sofie jonasson

Foto: eva stenvång lindqvist

Gamen kom hem

Efter att ha tillbringat sommaren i en stor voljär hos Fågelcentralen på Hisingen har gåsgamen äntligen fått komma hem. Den 28 augusti avreste Ošhtro i en stor låda. Med på resan var två personer från Fågelcentralen – som knappast anade vilken uppståndelse de skulle mötas av. Det visade sig nämligen att plattan på flygplatsen i Kroatien var full av folk, framför allt från massmedia, och att där även fanns en officiell mottagningskommitté med vice miljöministern i spetsen. Gåsgamen, som hann äta upp sig många kilo i buren på Hisingen, är när detta läses redan släppt. Den har också försetts med en satellitsändare, varför vi lär få anledning att återkomma med rapporter om gamens förehavanden längre fram.

Tre av besökarna på FBS var svenska landslaget i fågelskådning. Maria Olsson, Christian Cederroth och Linus Hedh var segervissa innan landskampen började. Men tyvärr blev det förlust för det svenska landslaget i år. Revansch nästa år?

fågelfestival

Rekordmånga besökte FBS

I början av augusti kunde det slutligen bekräftas att ägretthäger häckar i Sverige för första gången. De två föräldrafåglarna fick minst tre ungar på vingarna vid Storsund på östra Gotland. Fåglarna har funnits på plats sedan i våras och uppträtt som om de häckade, men det var alltså först nu som detta kunde säkerställas. Redan för ett par år sedan skedde sannolikt en häckning på samma plats, men den kunde aldrig helt säkras. Liksom flera andra hägerarter är ägretthägern på stark expansion i Europa.

Bra häckningsår för kornsparvarna i Skåne Kornsparven är numera begränsad till sydöstra Skåne. Där lämnas vintertid speciella fält oskördade för att sparvarna ska finna tillräckligt med mat. Dessa fält ersätter de stubbåkrar som tidigare fanns överallt i landskapet.I år har artväktaren Kurt Ivarsson konstaterat åtta häckningar, men han bedömer att beståndet kan uppgå till cirka 40 par. Detta innebär att framtiden åter ser lite ljusare ut efter den decimering som de kalla vintrarna inneburit.

8

Foto: Per smitterberg

Landets första säkra häckning av ägretthäger

Drygt 5 000 personer besökte årets Falsterbo Bird Show – ett rekord som förstås hade med det fina sensommarvädret att göra men också det stora utbudet av aktiviteter, inte minst för barn.

Falsterbo Bird Show har sedan starten 2010 etablerat sig som det viktigaste fågeleventet i landet. Här vimlar ärrade skådarveteraner, unga coming stars och fågelintresserad allmänhet med utställare av alla de slag. Har man inte råd med den senaste tubkikarmodellen kan man alltid köpa en bok med sig hem, fågelfrö eller varför inte nyvärpta ägg?

Riktas blickarna uppåt ses bivråkar glida förbi och i år till och med en mindre skrikörn. Kunniga skådare finns på plats för att visa fåglarna, både i verkligheten och fångade på en filmduk. Fågelbingot är alltid poppis.

naturpedagogik, och under fredagen vimlade det därför av barn från inbjudna skolor och förskolor. De fick bland annat se ringmärkning och tillverka fågelmatare av skånska mjölkkartonger (av den höga sorten). I ett tält fanns pedagoger från naturförskolan Snusmumriken i Klågerup, som uppmärksammats för sina naturpedagogiska arbetssätt.

Årets tema var

Årets Silvertärna Elisabet Carlsson (se sidan 20) och Årets Fågelskådare Andreas Wernersson från Halland.

På lördagskvällen avgjordes den årliga fototävlingen och, under ett hejdlöst skrattande, 2012 års landskamp i fågelkunskap Danmark – Sverige. Sverige förlorade pokalen till danskarna, men vänta bara till nästa år… 30 augusti – 1 september 2013 är det showdags igen! Eva Stenvång Lindqvist

Utmärkelser delades ut:

Stare med pinnen rätt i mun Där jag bor, i Hällsvik i Torslanda, finns fortfarande en stor mängd luftledningar kvar. En av dessa finns på bekvämt kikaravstånd från altanens sköna vilstol. Oräkneliga händelser har utspelat sig där. Varje vår kommer stararna för att häcka i holken intill. Det var där jag fångade den balanserande staren med kameran. text och Foto: niklas aronsson

vår fågelvärld | 5.2012

N13

EL

EN KLASS FÖR SIG . KiKarE mEd övErLägsEn tEKnoLogi

Så skarp. Så kontrastrik. Så unik.

EL SWAROVISION-serien utgör en milstolpe i utvecklingen av kikaroptik.

Varje kikare är ett mästerverk vad gäller precision och innovation – för perfekt identifiering av målet. Detta uppnås tack vare den bästa optiska kvaliteten: perfekt kontrast ända ut i periferin, maximal färgåtergivning, briljanta färger och 100% vidvinkelsynfält även för glasögonbärare.

Tack vare det unika ”wrap-around” greppet passar EL SWAROVISION kikare dina händer oavsett hur stora de är.

EL 42 SWAROVISION

EL 50 SWAROVISION

EL 32 SWAROVISION

SEE THE UNSEEN

WWW.sWarovsKioPtiK.Com

SWAROVSKI OPTIK NORDIC AB Tel. +46 (0)8 544 715 40 info-se@swarovskioptik.com facebook.com/swarovskioptik

N13_VarFagel_220x274_SV.indd 1

vår fågelvärld | 4.2012

9

10.09.12 10:46

aktuellt

Foto: fredrik lennartsson

Bränder förstörde fågeltorn

Mindre beckasinsnäppa Limnodromus griseus längst bak i bilden, omgiven av kärrsnäppor och en spovsnäppa till vänster.

Fågelkryss

Årets tredje nya art för landet Mindre beckasinsnäppa är en vadare som häckar i Nordamerika, huvudsakligen i taigaregionen. Den ses betydligt mindre ofta i Europa än den större släktingen, av vilken det finns 19 fynd av 20 individer i landet.

Därför var det en första klassens sensation när en mindre beckasinsnäppa, 1K, dök upp på raritetsmagneten Utlängan i

Under sommaren har flera fågeltorn totalförstörts i bränder som polisen misstänker är anlagda.

I slutet av juli brann det nya fågeltornet vid Säbysjön i Järfälla utanför Stockholm – invigt så sent som 2010 – ned till grunden.

Ett par dagar senare brann Mariebergsskogens fågeltorn i Karlstad ned och i augusti fågeltornet vid Nolhagaviken utanför Alingsås.

Frågan är nu om tornen kommer att kunna återuppbyggas – och i så fall i vilket material. Även tidigare har fågeltorn brunnit ned.

Bland annat brann tornet vid Näsbyholmssjön 2009. Det återuppbyggdes året därpå med försäkringspengar. Tornet vid Norra Lingenäset i Kristianstad vattenrike totalförstördes 2007.

Det ersattes senare av en modern handikappanpassad plattform.

Fågeltorn ligger ofta avskilt, vilket gör att förövarna kan agera ostörda. Om det nu inte handlat om festprissar som grillat och varit ovarsamma med elden. Polisen har få eller inga ledtrådar att gå efter och kan inte spåra dem som begått dåden.

Foto: Lars-Erik Sarasniemi

Blekinge, upptäckt av öns speciella raritesdammsugare – Lars-Gunnar Lundquist.

Snäppan upptäcktes 6 september och var kvar dagen efter. Några veckor senare upptäcktes även en större beckasinsnäppa på Gotland. Tidigare i år har landet begåvats med knölsvärta och gråhuvad sparv som nya arter. Det innebär att det nu har setts 502 arter i landet.

Niklas Aronsson

Jan Berglin

Under sommaren har flera fågeltorn bränts ned, runt om i Sverige. I slutet av juli brann det nya fågeltornet vid Säbysjön i Järfälla utanför Stockholm.

visste du att...

Jyllandsposten i år bevakade Falsterbo Bird Show. Så här skrev journalisten: ”Sådan en lørdag morgen i september er der et jævnt træk af biler gennem Falsterbo. De fleste standser ved Kolabacken for enden af Fyrvägen, hvor de spytter mennesker og grej ud.

Her deler de sig i to: golftaskerne til venstre; fuglekikkerterne til højre.”

10 vår fågelvärld | 5.2012

Huladalens andra internationella fågelfestival!

11-18 november 2012. Hula Valley. Israel

LAPAM

Jag ser en dal full med fåglar...

• Specialpaket för fågelskådare.

• Unika paket för fotografer.

• Aktiviteter som leds av de bästa

fågelguiderna i landet.

• Trivsamt boende i pittoreska Kfar Blum hotel.

För mer information och bokning besök

w w w. h u l a b i rd f e s t i v a l . o rg h u l a b i rd f e s t i v a l @ g m a i l . c o m

vår fågelvärld | 4.2012 11

aktuellt

På Gång Foto: göran ekström

Fågelaktiviteter världen över

Hula Valley Bird Festival 11 – 18 november För andra året arrangeras denna fågelfestival i Huladalen i norra Israel där varje år mer än 20 000 tranor övervintrar. Här finns även stora antal skrikörnar och andra rovfåglar under vintern.

BirdLife 90 år 2012 BirdLife grundades 20 juni 1922, men 90-årsfirandet pågår under hela hösten. Idag är organisationen världens största nätverk för fågelskydd, spridd över jordens alla kontinenter.

Vinterfågelräkningen Mellan jul och nyår Lunds universitet genomför sedan många år en vinterfågelräkning. Den viktigaste räkningsperioden infaller kring jul och nyår. Det är en så kallad punkttaxering utifrån en eller flera fritt valda punktrutter. Mer info på www.zoo.ekol.lu.se

Vinterfåglar inpå knuten 25-28 januari 2013 Som vanligt är det dags att räkna gästerna vid fågelbordet sista helgen i januari.

Missa inte att det är okej att räkna fåglarna även fredagen innan helgen och på måndagen efter densamma – evenemanget pågår under fyra dagar. Ska talgoxen vinna även nästa år, eller blir det tronskifte?

12 vår fågelvärld | 5.2012

replik Johan elmberg

Nötskrikans vintervanor Med stort intresse läste jag notisen ”Hur gör nötskrikan för att överleva i norra Sverige?” i Vår Fågelvärld nummer 4/2012. Nötskrikan är känd för att hamstra ekollon under hösten, och frågan var hur den gör där det varken finns ek- eller bokollon att hamstra som i norra Sverige där var fjärde skrika bor. Jag blev alltså inte nöjd med svaren i notisen.

Att nötskrikan inte hamstrar norr om ekens nordgräns är fel. I stora delar av Norrland är dess hamstringstrafik om hösten intensiv, precis som i södra Sverige.

Frågan är snarast vad den hamstrar. Henrik Andrén på Grimsö och Christer Olsson i Umeå skrev bägge till mig att nötskrikan gärna hamstrar spillsäd. Detta kan förklara varför man ibland hittar tuvor av korn och havre i skogen på försommaren. Att nötskrikor flyger iväg med frukt och talg från trädgårdar och fågelmatningar är också känt.

Sökningar i databaser och på nätet gav ett magert resultat, trots att stora delar av nötskrikans utbredningsområde ligger utanför ”ollon-zonen”. Aleksi Lehikoinen i Helsingfors bidrog med uppgiften att frön och talg är vad hamstrande finska nötskrikor ertappats med i näbb och kräva.

Att nötskrikor parasiterar på lavskrikans förråd kan säkert stämma, men de flesta nötskrikor i norra Sverige bor där det finns mycket få eller inga lavskrikor.

Och även i de sällsynta fall där skrikarterna möts torde den förras vinterförråd inte räcka långt för den senare. Lars Edenius har studerat ett område i Norrbotten där bägge arterna finns. Där visade nötskri-

Nötskrikans liv och leverne i Norrland är fortfarande till stor del höljt i dunkel.

korna samma hamstringsbeteende som lavskrikorna. Parasitering kan därför ses mer som en kuriositet. klara sig i norr utan människans hjälp anser jag vara ett alltför kategoriskt påstående, men förtjänar ändå eftertanke. För detta talar att hamstringen ofta avser mat som har ”mänsklig anknytning” och att de flesta nötskrikeobsar vintertid görs nära bebyggelse. Mot detta talar att det antagligen fanns hundratusentals nötskrikor norr om ekens nordgräns i Europa långt innan vintermatning blev populärt. Och att nötskrikan är både allätare och opportunist. Så det måste finnas ett ”oberoende” sätt att klara vintern.

Och vilken roll spelar flyttning? Många höstar ses mängder av sträckoroliga nötskrikor vid havsuddarna längs Norrlandskusten. Att semestra söderöver är ju också en strategi för att överleva vintern. Utan tvekan är Sveriges vanligaste kråkfågel ännu en doldis!

Johan Elmberg

Att den inte skulle

vad har nötskrikan i magen?

Den som jagar eller hittar döda nötskrikor om vintern borde titta efter vad dessa har i magen. Gristalg? Älghår?

Småfåglar? Eller frusna bär, som de hittat i den tunnare snön under täta granar? Finns det rester från något ätbart som de hittat i död ved eller myrstackar som hackspettarna grävt ur? Eller är nötskrikan en mycket bättre sorkjägare än vi tror?

Foto: Jens b bruun

Jagar möjligen nötskrikan småfåglar under vintern?

fågelskydd

Aktion för ortolansparven Svenske Jan Sondell har deltagit i en medialt uppmärksammad aktion för att sätta fokus på den olagliga jakten av ortolansparv i Frankrike.

Foto: Jan Sondell

jag med vid en aktion mot fångst av ortolansparv som naturskyddsorganisationen Ligue pour la Protection des Oiseaux, LPO, genomförde utanför samhället Campagne.

Vid aktionen frisläpptes ett tjugotal lockfåglar och ett hundratal fångstanordningar av metallnät förstördes. Jägarna larmade sina sympatisörer som spärrade vägen för våra två bilar. De hotade oss främst verbalt, men några hade påkar samt sprayflaskor med svinurin. Efter en halvtimme anlände polisen, borgmästaren i Campagne samt ledare för jägarnas organisationer. När sex poliser så småningom kommit till platsen upplöstes folksamlingen.

Med på aktionen var även en fotograf på TV-kanalen FT1 och redan samma kväll sändes ett inslag i nyhetsprogrammet ”Journal”.

Ortolansparven är sedan 1999 fridlyst inom EU, men trots det gjorde polisen ingenting för att ta reda på detaljer om de närbelägna fångstplatserna för att kunna stoppa den olagliga fångsten.

En fransk TV-station var med och filmade under aktionen för ortolansparven. Här ses en av de burar som används vid fångsten.

Det är svårt att få fram säkra uppgifter om hur gödningen av de fångade sparvarna går till, eftersom den sker i hemlighet.

Uppenbart är att man utnyttjar fågelns förmåga att bygga upp fett inför den fortsatta flyttningen till att så snabbt som möjligt få den att gå upp i vikt.

Fångstmännen sätter fågeln i en trång bur i ett slutet rum där de manipulerar dagslängden – ju kortare dagar och nätter, desto mer äter fågeln. Det finns flera uppgifter om att man dessutom skadar ögonen för att den helt ska koncentrera sig på att äta.

Vid flyttningen från Sverige väger ortolansparven cirka 24 gram. Efter gödningen väger den av allt att döma 50 gram, eller kanske så mycket som 70. En färdiggödd sparv betingar ett pris på 100-150 Euro.

I Sverige finns cirka 6 000 häckande par av ortolansparv och i Finland cirka 20 000, totalt alltså omkring 25 000 par.

På hösten kan den nordiska populationen grovt antas omfatta cirka 100 000 fåglar.

Det är sannolikt dessa sparvar som flyttar över Sydfrankrike. Där stannar de enligt uppgift cirka 1 – 1,5 månader, från slutet av augusti till början av oktober.

Drar man en linje längs en storcirkel från Mellansverige till Gibraltar passerar sträckvägen via Nidingen och Danmark just det ovan beskrivna fångstområdet innanför Biscayabukten. Även en storcirkel från St Petersburg passerar i stort sett genom fångstområdet. Övervintringsområdet är okänt, men om sträckriktningen förlängs kommer

Den 8 september var

man så småningom till Senegal i Västafrika. År 1999, innan jakten förbjöds, fångade cirka 1 000 jägare ungefär 50 000 fåglar.

Sedan dess är det omöjligt att få fram några säkra fångstuppgifter. Antalet jägare har dock troligen minskat och antalet fångade fåglar antas ligga i intervallet 10 000-30 000.

Ett fångstuttag på 10-30 procent av den nordiska populationen är helt oacceptabelt med tanke på artens utsatta läge i övrigt.

Nedgången har under de senaste 30-40 åren varit drastisk, främst på grund av förändringar i häckningsmiljön. Men jakten i Frankrike torde också ha haft en signifikant betydelse för populationens nedgång.

Jan Sondell

vår fågelvärld | 5.2012 13

fokus

Fågelfestivaler

Festivaler samlar skådare som aldrig förr Festivaler. De skjuter upp som svampar ur jorden – fågelfestivalerna. I Sverige har vi redan en handfull och fler lär komma. Men vad är egentligen grejen med att träffas på ett och samma ställe år ut och år in?

text Niklas Aronsson

14 vår fågelvärld | 5.2012

G

ryningen är svinkall. Jag har finkammat resväskan efter allt värmande som stått att finna, men trots tre lager byxor, handskar och mössa rister kroppen som ett asplöv när jag klättrar upp på den öppna vagnen där ett 20-tal huttrande skådare redan tagit plats.

Det är fortfarande mörkt när John Deere-traktorns sexcylindriga motor puttrar igång. Avlägset hörs de välbekanta ropen från nyvakna tranor. Det är mot sorlet av tusentals tranor som traktorföraren styr, medan den knappt nollgradiga luften viner om öronen. Det kunde vara Hornborgasjön i början av april, men vi är 340 mil söder om det klassiska tranparadiset. I Huladalen i norra Israel där närmare 30 000 tranor, merparten från ryska häckningsområden, rastar på sin väg längre söderut.

Det är november och även om det är ruskigt kallt på morgonen, vet jag att solen om några timmar kommer att ha värmt upp luften till riktigt behagliga temperaturer. Vissa dagar har kvicksilvret till och med snuddat vid 30-strecket under någon skälvande timme innan det ånyo snabbt fallit tillbaka.

När ljuset långsamt lyser upp skådeplatsen och vältrar undan dimman över den konstgjorda sjön

v책r f책gelv채rld | 4.2012 15

fokus

Fågelfestivaler

Några timmar senare är vi tillbaka på kibbutzen där den första fågelfestivalen i norra Israel anordnas. Jonathan Meyrav är en av initiativtagarna. Han berättar hur festivalen kom till: – Eftersom festivalen i Eilat blivit en sådan succé, ville vi använda erfarenheterna därifrån och försöka sätta norra Israel på kartan. Vi kan se att Eilat även officiellt är tillbaka på den internationella fågelskådningskartan, och om vi kunde göra detsamma med norra Israel och Hula vore det fantastiskt.

Han är medveten om hur den instabila politiska situationen i regionen under många år gjort att resandet till Israel minskat kraftigt. För tillfället är det mindre oro i området än på länge.

Målen med festivalen är tydliga.

– Vi vill öka medvetandet om att fågelskådning i Israel är riktigt bra, att det fantastiska djurlivet och naturscenerierna är rika, och viktigast av allt, att det är säkert. Jag tror många lever kvar i tron att norra Israel är ett farligt område, i motsats till Eilat, som av många nästan ses som ett annat land än Israel. Ett annat mål handlar om att samla in pengar till Israel Ornithological Center, som är en ideell organisation där alla pengar går direkt till bevarandeprojekt och fågelskydd.

Hula Bird Festival påminner inte så mycket om fågelfestivalernas engelska urmoder som vi alldeles strax ska rikta blickarna mot.

– Där fokuserar man nästan till 100 procent på utställarna och det pågår ganska lite aktiv skådning under festivalen. Här skådar vi hårt på dagen och tar det ganska lugnt på kvällen, säger Jonathan. Även i år kommer fokus att ligga på fågelskådning och fotoworkshops.

16 vår fågelvärld | 5.2012

Foton: niklas aronsson

noterar jag att vi har parkerat strategiskt med vagnens långsida ut mot horderna av tranor. Vi sitter som begeistrade åskådare på första parkett och kan andäktigt ta in naturens uppvaknande. En strimma värme från de allt fler solstrålar som når fram till oss blir en klarsignal till de första grupperna av tranor, som lyfter mot omgivande jordnötsfält.

Allt eftersom tranorna blir färre blir vi allt mer medvetna om all annan mångfald. Grupper av bronsibisar och vita pelikaner stannar kvar och födosöker i vattnet där också en och annan trana som inte klarat nattens kyla, utan dukat under, blir kvar. Kanske till nästa natt så att områdets schakaler får sig ett enkelt skrovmål. Gråfiskare hänger i luften som kors och smyrnakungsfiskare spanar av vattnet, medan pigga palestinska solfåglar klänger i papyrusstänglarna runt oss. Även rovfåglarna har kommit igång: blå kärrhökar, stäpphökar, ängshökar, bruna glador och örnvråkar cirklar runt oss. Det är en myllrande aktivitet varhelst man tittar.

Med hjälp av en traktor som drar en vagn kan deltagarna i Hula Bird Festival komma nära tranor och andra fåglar.

Det går inte att skriva en artikel om fågelfesti-

valer utan att nämna Tim Appletons namn. I mitten av 1970-talet blev han ansvarig för Rutland Water Nature Reserve, beläget öster om Leicester ungefär mitt i England. Tio år senare hade verksamheten vuxit och han hade börjat visa allmänheten fåglar i reservatet i liten skala.

– Jag hamnade på en jaktmässa utanför London och där slog det mig plötsligt att det inte fanns något motsvarande inom fågelskådningen. En plats där företag och skådare kunde mötas.

I augusti år 1989 slog Rutland Bird Fair upp sina portar för första gången. Därefter har mässan/festivalen blivit en ”monstermässa” med över 20 000 besökare från över 50 länder, 300 utställare och 200 volontärer som arbetar intensivt under mässans tre dagar.

Det är viktigt för förståelsen att ha klart för sig hur populär fågelskådningen har blivit under samma period. Wildlife Trust, som driver Rutland Water Nature Reserve där Tim alltjämt är manager, har under samma period gått från 200 medlemmar till 750 000, medan RSPB (The Royal Society for the Protection of Birds) växte från 500 000 till över 1 miljon medlemmar. I Sverige har intresseökningen

Foton: British Bird Fair

British Bird Fair i Rutland anordnas varje år under tre dagar i augusti. Det var här idén om en mässa för fågelskådare, där man kunde samla in pengar till fågelskydd, föddes i slutet av 1980-talet.

Besökare på British Bird Fair gör en muralmålning med fågeltema.

Tim Appleton längst till vänster, med en check som visar hur mycket pengar som samlats in till fågelskyddsprojekt.

samma havsfåglarnas prekära situation. Det känns bra att samla in en massa pengar på ett lerigt fält i mitten av England för att rädda havsfåglar. Ett annat exempel är den vietnamesiska fasanen som var på väg mot utrotning. Den vietnamesiske ambassadören var förvånad över intresset och den uppmärksamheten hjälpte sannolikt till för att vi snabbt kunde skydda den skog där fasanen fanns. en enorm hajp kring fågelskådning för tillfället i en stor del av världen. Tim ser att rekryteringen sker i de flesta åldrar, åtminstone i England.

– De kommer in som 18-20-åringar, är sedan borta i 30-årsåldern då många är upptagna med sina familjer. Sedan återvänder de i 45-50-årsåldern.

Inte minst har den ekonomiska utvecklingen och den tekniska gått hand i hand och boostat intresset.

Idag har många fler råd att resa och den digitala kamerarevolutionen har gjort det möjligt att ta bilder som var omöjliga att ta för bara tio år sedan.

– Idag är det en enorm industri. Resebranschen har fullständigt exploderat. Folk vill inte bara skåda på sin hemmalokal, utan de vill ut och se sig omkring. Vi får säga nej till en del utställare för att

Det är utan tvekan

Foto: Cape May Bird Observatory

framför allt synts under de senaste fem åren.

För Tim Appleton finns det framför allt tre mål med fågelmässan.

– Det ska vara en rolig helg för alla, det ska vara ett shoppingfönster för skådare och det ska vara ett sätt att samla in pengar till fågelskydd, berättar han.

I den anglosaxiska världen finns ett mycket starkare inslag av välgörenhet än vad vi har hos oss.

I Sverige är fågelskydd och andra bevarandefrågor till stor del knutna till olika myndigheter. Överskottet från Rutland Bird Fair går in i internationella projekt där BirdLife International varit med och påverkat.

– Vi har valt att stödja projekt utanför Storbritannien, eftersom vi tror att pundet kan ge mer i andra länder än här och för att vi vill vara med och skydda områden med hög biodiversitet, säger han.

Och det är stora summor som genereras. Sedan starten har man samlat in motsvarande 32 miljoner kronor. Bara förra årets mässa gav 2,4 miljoner kronor.

Jag ber Tim rada upp några projekt som han är särskilt nöjd med att ha kunnat bidra med pengar till.

– Vi var till exempel först med att uppmärk-

Pete Dunne är ansvarig för Cape May Bird Observatory och är även en flitigt anlitad föredragshållare vid fågelfestivaler runt om i USA.

vår fågelvärld | 5.2012 17

fokus

Fågelfestivaler

Foto: Cape May Bird Observatory

World Series of Birdwatching startades av Pete Dunne och är en variant på fågelfestival med ett tydligt tävlingsmoment. Tävlingen är öppen för alla och det gäller att se maximalt antal arter i delstaten New Jersey under ett enda dygn.

Drömgränsen är 200 arter, vilken har sprängts ett antal gånger.

Förr kretsade allt kring fågelklubbarma. Nu åker vi till festivaler för att se de stora skådarnamnen uppträda.

Pete Dunne

vi inte ska förvandlas till en resemässa, berättar Tim Appleton.

På andra sidan Atlanten lever Pete Dunne. Han är författare och chef för Audubon Society’s Cape May Bird Observatory i New Jersey. Han är också en flitigt anlitad föredragshållare.

– Jag brukar berätta om den förre presidenten Dwight D Eisenhower, som jag påstår har betytt mer för skådandet här än någon annan, möjligen undantaget Roger Tory Peterson. Det var Eisenhower som byggde vårt vägnät (Interstate Highway) efter autobahnmodell, säger han.

Han beskriver fågelfestivalerna som de nya sociala samlingspunkterna för skådare.

– Förr kretsade allt kring fågelklubbarna. Nu åker vi till festivaler för att träffa andra skådare, se de stora skådarnamnen uppträda, upptäcka nya produkter och möjligheter.

– Det har också blivit ett sätt för amerikanen att se nya arter i landet. Man åker helt enkelt till nya festivaler i en del av landet där man inte tidigare varit och sett det områdets endemer. Våra festivaler innehåller mer skådning i fält än brittiska Bird Fairs.

Cape May Bird Observatory en fågelfestival. Syftet är att samla in pengar.

Varje höst arrangerar

18 vår fågelvärld | 5.2012

– Det är ett sätt för oss att bekosta verksamheten.

Ser man det i ett större perspektiv tror jag att fågelfestivalernas största bidrag är ekoturismen. Dels attraherar det människor till en viss region där de spenderar pengar, och om de trivs återkommer dit.

Men den verkliga vinsten är den inverkan turismen har på beslut som rör hur områden ska användas.

När lokala företag inser att fåglar och de habitat de lever i ger ett inflöde av turister ökar också viljan att skydda områdena. Här i Cape May har vi ett nätverk av närmare 50 företag som är med och skyddar habitat, säger han.

Samma resonemang finns i Spanien och Portugal, men även i norra Israel och Huladalen. För att kunna bevara den enorma mångfalden och skydda det som finns kvar måste medvetenheten om dessa naturvärden öka. Därför är det inte konstigt att arrangörerna ser växande ekoturism som en värdefull utveckling.

Tillbaka till Israel och Huladalen.

– Huladalen präglas av stora odlingar på ett litet område. För att skapa förståelse för att skydda delar av det, måste bönderna bli medvetna om ekoturismens möjligheter. Det går att leva sida vid sida med fåglarna, säger Jonathan Meyrav. Över oss ligger flera större skrikörnar och cirklar. Huladalen är ett mycket viktigt övervintringsområde för just större skrikörn. Förhoppningsvis får det fortsätta att vara så länge till.

fågeltornspärlor

Glänåstornet, Tåkern text Niklas Aronsson | foto Peter Berglin

Vassbelagt fågeltorn med stil var: Glänås fågeltorn ligger vid Glänås besöksområde alldeles invid Tåkerns södra vattenspegel. Besöksområdet består, förutom fågeltornet, även av ett Naturum som i år haft närmare 60 000 besökare.

TYP: Tornet har två våningar, varav den undre är vasstaksförsedd. Det är handikappanpassat och därför försett med en lång ramp. För att ge plats åt det nya tornet, som stod klart 2009, revs ett äldre torn byggt på 1960-talet. Tornet beskrivs som ovanligt stabilt. Skådaren står på ett betonggolv och det uppstår inte några störande skakningar när någon går i trappan upp till tornet. bra att veta: Utanför tornet har ett antal konstgjorda öar anlagts, både bottenbundna och så kallade flytöar. På dessa häckar

skrattmås och fisktärnor framgångsrikt och i relativt stora antal. fåglar: Framför allt imponerar de stora mängderna. Till exempel av tranor och gäss. I vintras uppehöll sig närmare 50 havsörnar i Tåkern, vilket var rekord. En stor del av dessa kunde ses från tornet. I somras kunde landets första konstaterade häckning av rödhuvad dykand ses från tornet. På andra sidan sjön häckar svarttärna. hitta hit: På vägen mellan Ödeshög och Väderstad är det skyltat Tåkerns naturreservat. Notera att det inte står Glänås på skylten. övrigt: Tåkern har ytterligare tre besöksområden med fågeltorn: Hov, Svälinge och Lövängsborg, vilket tillsammans med Glänåstornet ger ett i varje väderstreck.

Vyn ut över Tåkern inifrån Glänåstornet. Härifrån kunde skådare i våras och somras beskåda landets första konstaterade häckning av rödhuvad dykand.

vår fågelvärld | 5.2012 19

portr채tt

Elisabet Carlsson

18 v책r f책gelv채rld | 4.2011

Trivselskapare Elisabet Carlsson, Årets Silvertärna, är eldsjälen som fått Medelpads damer att börja skåda fågel. text & foto Eva Stenvång Lindqvist

D

et finns människor som brinner av engagemang och har en förunderlig förmåga att få andra med sig.

Elisabet Carlsson hör till dem.

En eldsjäl som nu har belönats med Sveriges ornitologiska förenings fina utmärkelse Årets Silvertärna 2012. Den delades ut i samband med Falsterbo Bird Show i månadsskiftet augusti-september (se sidan 8).

– Det är inte så många som vet vem man är, säger Elisabet försiktigt. Utom mina fågeldamer i Medelpad, förstås.

Nej, Elisabet är inte den som hörs och syns eller gör stort väsen av sig själv Tvärtom.

Hon är lågmäld och anspråkslös, men med en viljestyrka som på något sätt lyser upp hela henne.

Eldsjälar kan vara mycket olika, men lyskraften har de gemensamt. Hur skulle föreningarna överleva och kunna växa utan dem?

logiska förening sedan Elisabet tog tag i saker och ting.

Det hela satte fart i samband med Skogens dag 2008: – Många damer som kom dit sa att det skulle vara roligt att lära sig mer om fåglar. De lämnade namn och adress och så småningom startade jag en studiecirkel.

Cirkelverksamheten blev en succé, och i efterdyningarna bildades damgruppen Ringduvorna.

– Vi jobbade en del med namnet. Duvor är fredsälskande. Det är en bra symbol. Kanske skulle vi ha hetat Skogsduvorna, eftersom vi finns i Medelpad där vi har så mycket skog, men de flesta tyckte att namnet Ringduvorna var bättre.

Ringduvorna är när detta skrivs närmare 40 till antalet. De stärker nu banden med det nationella nätverket för tjejer som skådar, Rapphönan, som en lokal grupp. Men de behåller sitt fina namn, förstås!

– Jag har en väldig drivkraft och vill hela tiden att det ska gå framåt. Det ska hända saker, säger Elisabet.

– Samtidigt kan jag vara fruktansvärt lat, sitta ner och göra ingenting, tillägger hon och skrattar lite.

Sitt engagemang förklarar hon så här: – Känner jag att det här intresserar mig så blir jag engagerad. Så är det bara. Det gäller allting, inte bara fåglar.

Jo, nog har det hänt mycket i Medelpads ornito-

om studiecirklarna, som ligger henne varmt om hjärtat. Hon använder frågesammanställningar som deltagarna jobbar utifrån. Frågor som leder till ökad kunskap om bland annat de olika fågelgrupperna Upptakten sker i augusti, då Ringduvorna gör en exkursion till Stornäset som ligger på Alnö utanför Sundsvall och är traktens bästa fågellokal. De träffas sedan en tisdag i månaden under hösten och vintern, för det mesta inomhus.

Känner jag att det här intresserar mig så blir jag engagerad. Så är det bara. Det gäller allting, inte bara fåglar.

elisabet carlsson Ålder: 67 år.

Bor: I ett hus i Gångviken en mil norr om Sundsvalls centrum.

Familj: Maken Bernt, två vuxna söner, fem barnbarn.

Gör: Pensionerad sjuksköterska, passionerad föreningsmänniska.

Det visste du inte: Har slutat äta godis. ”Det vet ingen om, och det är ingen som tror mig om det heller!”

Elisabet pratar gärna

vår fågelvärld | 5.2012 21

porträtt

Elisabet Carlsson

Elisabet tog emot priset som Årets Silvertärna 2012 av Chris Brunen från Pentax och SOF:s ordförande Dennis Kraft.

mina favoriter ◗ Fåglar: Föredrar sådana som hon kan skåda hemma. Tofsmesen är en av ”hemmafavoriterna”. ◗ Fågellokaler: Naturreservatet Stornäset på Alnö utanför Sundsvalls centrum. Sjön Mingen vid Njurunda strax söder om stan, där det sedan i våras finns ett nytt fågeltorn, är en annan favorit. ◗ Bästa skådning: Vårskådningen på Stornäset. ”Man kan se så mycket vadare där.”

Tycker också att det är roligt att skåda fågel vid sin fågelmatning.

Jag har ett bra humör, pratar med alla och låter alla synas.

22 vår fågelvärld | 5.2012

Från slutet av april till mitten av juni blir det istället exkursioner.

– Men vintertid är vi också ute ibland, tillägger Elisabet. Vi besöker fågelmatningar, inte minst vår egen.

Ringduvornas matning ligger på Norra Berget, Sundsvalls stadspark, där det finns ett friluftsmuseum. Många småfåglar kommer dit för att förse sig, och Ringduvorna ser till att det regelbundet fylls på frön.

Elisabets insatser har lett till att Medelpads ornitologiska förening har blivit mer jämställd.

– Det var mest herrar förr, men så är det inte längre. Det är fortfarande flest män, men antalet damer ökar stadigt, säger Elisabet.

Och mer därtill: medlemsantalet i föreningen har ökat rejält.

– Ja, det är påtagligt att det kommer fler deltagare på aktiviteterna numera.

Det är i första hand lite äldre kvinnor som lockas till föreningen och blir medlemmar: – Som många av damerna säger så har de mer tid nu, när barnen blivit större, konstaterar Elisabet.

I prismotiveringen används ord som ”inspiratör” och ”trivselskapare”.

Men hur blir man en trivselskapare?

– När jag befinner mig i en grupp vill jag att alla ska vara med. När man träffas ska man inte sitta vid ett bord här och ett annat där, utan sitta tillsammans. Jag har ett bra humör, pratar med alla och låter alla synas.

Också i den bemärkelsen är Elisabet en riktig folkbildare, med folkbildningens förhållningssätt i ryggmärgen.

– Samtidigt, säger hon och skrattar, kan jag vara tvär. Jodå, det händer att jag visslar i pipan så att jag får uppmärksamhet. Jag vill ha ordning och reda.

Det sitter väl i sedan mina år som sjuksköterska. En gång sjuksköterska, alltid sjuksköterska!

I april gick Elisabet Sveriges ornitologiska förenings volontärutbildning och jobbade sedan en vecka på Öland med att sprida fågelintresset till besökare på udden. Hon var förstås också volontär under Falsterbo Bird Show.

De populära fågelpinsen – det finns massor av arter och numera också däggdjur, insekter och blommor – säljer hon med sitt eget försäljningsargument: ”Skänk en tjuga till fågelskyddet så får du en pin!”

väcktes i mitten av 1990-talet, mycket tack vare maken Bernt som skådat längre. Från bostaden i Gångviken en mil norr om Sundsvalls centrum har de nära till skogen och fåglarna, vilket underlättade när skådningen satte fart.

Naturintresset fanns redan. Elisabeth skådade blommor och plockade svamp. Hon ägnar fortfarande mycket tid åt växter och är också medlem i den lokala svampföreningen.

– Jag tycker så mycket om att vara i naturen, att vara ute. Någon tevetittare är jag inte. Jag älskar att vara där det är rymd, gärna vid vatten. Skogen är också rymd, om jag får stå på en höjd… Vi har skogen så nära och tar ofta en tur dit tillsammans.

Kryssare?

– Jajamän! Jag gillar särskilt det här med årskryss. Det är roligt med damerna i Ringduvan, jag delade ut artlistor till dem och nu har de också börjat kryssa.

Det är en bra bit kvar till den magiska gränsen 300 Sverigekryss, men Elisabet jobbar på. Senast var det tundrasnäppan på Öland som blev beskådad och avprickad.

Men det är fåglarna hemmavid som lockar mest.

Dem ägnar hon mycket tid åt att studera, och inte bara det: – Jag skulle vilja vara en grönfink och få sitta högt uppe i en gran och kvittra!

Elisabets fågelintresse

MEDLEMSERBJUDANDE HMW 3 UTKOMMER I DECEMBER HMW 3

1 250:- (ord.

HMW 1 - 3

4 190:- (ord. ca. 4 800:-)

ca. 1 600:-)

SPECIALUTGÅVA 2013 HÅLL UTKIK I VF, PÅ HEMSIDAN

OBS! Priserna gäller endast vid förinbetalning till plusgiro 602444-2, Naturbokhandeln, t.o.m. 20 november 2012. Dessa erbjudanden kan inte kombineras med andra varor, och gäller endast inom Sverige. Böckerna levereras fraktfritt.

www.naturbokhandeln.se info@naturbokhandeln.se tel. 0485 - 444 40 Stenhusa gård Lilla Brunneby 106 386 62 Mörbylånga

OCH FACEBOOK!

Natur

BOKHANDELn Tigersafari

Resans höjdpunkter: ✔ Tigersafari och föredrag med n Mattias Klum ✔ n Färdledaren Stefan Jonsson, kattdjursexpert ✔ Asiens »big five« n

TIGERSAFARI I INDIEN MED NATIONAL GEOGRAPHIC-FOTOGRAFEN OCH

FOTO: ÄVENTYRSRESOR

FILMAREN MATTIAS KLUM. Under denna djur- och naturresa besöker vi fyra av Indiens viktigaste nationalparker. Resan har fokus på tiger och pansarnoshörning, men förhoppningsvis får vi se alla Asiens »fem stora«. Under våra dagar i nationalparken Kanha deltar Mattias Klum. Vi får se Mattias arbeta i fält och ta del av hans praktiska råd om fotografering. Mattias visar även bilder och berättar om sitt stora engagemang för att bevara världens naturarv.

Avresa 16 och 23 februari 2013, reslängd 14 dagar.

Mer info hittar du på aventyrsresor.se. Där kan du också beställa prenumeration på vårt magasin!

✔ Indiens fyra bästa n nationalparker ✔ Indiens färgstarka kultur och n historiska platser

FÖR ATT BOKA ELLER LÄSA MER OM RESAN, SE VÅR HEMSIDA

aventyrsresor.se/ink, eller kontakta oss på 08-5560 69 00.

STORA UPPLEVELSER I SMÅ GRUPPER SEDAN 1984

www.aventyrsresor.se Tulegatan 39, Box 19573, 104 32 Stockholm Tel 08-5560 69 00

vår fågelvärld | 5.2012 23

populärvetenskap

Artkrig

Flugsnapparna på Öland – rena artkriget På kort tid har den svartvita flugsnapparen på Öland trängts tillbaka av halsbandsflugsnapparen. Det är ett småskaligt krig som pågår mitt framför våra ögon, men hur kan det komma sig att nykomlingen är så framgångsrik? text Staffan Ulfstrand | illustration Peter Nilsson

24 vår fågelvärld | 4.2012

P

å Gotland finns det bara halsbandsflugsnappare. I resten av Sverige finns det bara svartvita flugsnappare. Ett helt korrekt påstående ända fram till 1950-talet, då halsbandsflugsnappare dök upp och bosatte sig på Öland, vilket inledde en period av samexistens mellan de två arterna. I dagsläget hyser Öland betydligt fler häckande halsbandsflugsnappare än svartvita flugsnappare. Knappast samexistens längre, för vad som händer liknar mer ett krig med tydliga vinnare och förlorare.

Det syns på de två flugsnappararterna att de är synnerligen nära släkt, ett intryck som till fullo bekräftats genom modern genetisk analys. Den klyvning av en (okänd) moderart som innebar startskottet för utvecklingen av dessa två dotterarter ägde rum så nyligen som för ungefär en och en halv miljon år sedan. Nyligen? Absolut, för när det handlar om evolutionshistoriska förlopp rör det sig vanligen om så enorma tidrymder att en händelse som skedde för någon miljon år sedan tveklöst kan betecknas som nyligen inträffad. På så jämförelsevis kort tid hinner två populationer som går skilda vägar inte utveckla alltför dramatiska skiljaktigheter i byggnad och livsstil, och mycket riktigt har de två arter vi nu diskuterar massor med likheter. Båda gillar att bo i trädhål och älskar holkar, livnär sig på allsköns insekter och övervintrar i Afrika. Hos båda arterna ser könen mycket olika ut. Honorna kan vara kinkiga att artbestämma, men inte hannarna.

Sången låter dessutom mycket olika.

som levt i allopatri, det vill säga bebott skilda geografiska områden, plötsligt hamnar i sympatri, det vill säga bor i samma område, händer det saker. Händelseförloppet följs sedan många år av en internationell forskargrupp ledd av Anna Qvarnström, professor vid Uppsala universitets evolutionsbiologiska centrum.

I fokus står frågor som om de två arterna håller sig åtskilda, och i så fall på vilka sätt, eller om de hybridiserar, och om kanske den ena av dem konkurrerar ut eller aggressivt driver iväg den andra.

Ur ett par tusen holkar fördelade på olika skogsområden på Öland hämtas det konkreta dataunderlaget för studien, vars mål emellertid hade varit ouppnåeliga utan nära samarbete med ett vasst labb på hemmainstitutionen, där professor Hans Ellegren leder det avancerade molekylärgenetiska analysarbetet.

När två närstående arter

som grupper av individer som är genetiskt isolerade från alla andra

Arter definieras vanligtvis

grupper. I sällsynta fall händer det dock att hybridisering äger rum mellan två bestånd som tveklöst betraktats som skilda arter. Mycket ofta är orsaken att människan ingripit i de inblandade arternas livsbetingelser. Typiskt nog är de enda exemplen på ivrig hybridisering i vårt lands fågelfauna grågås och den introducerade kanadagåsen samt vitkindad gås och den ”ompysslade” fjällgåsen. Något enstaka fall av hybridisering mellan andra arter rapporteras då och då, men regeln håller: arter är distinkta enheter i mångfalden.

Men så dyker då fallet med de två flugsnappararterna på Öland upp! Att de hybridiserar kan inte skyllas på mänskliga ingrepp i deras livsbetingelser.

Halsbandsflugsnapparens sentida invasion av Öland har orsakat att den svartvita starkt gått tillbaka; kanske kommer den att försvinna helt från ön. I den mån den lyckas hålla sig kvar tycks det bli i de torftigare av Ölands skogar, där den bättre än halsbandsflugsnapparen klarar livhanken och fortplantningen medan den är mycket underlägsen i de rikare skogarna. Där frodas däremot halsbandsflugsnapparen, vars tuffa hannar lägger beslag på alla läckra revir och boplatser. En anländande svartvit hanne har små chanser att slå sig in och etablera revir.

Halsbandsflugsnapparens sentida invasion av Öland har orsakat att den svartvita starkt gått tillbaka.

har de svartvita flugsnappare som blivit tvungna att häcka i de magra tall- och blandskogarna visat sig klara av att åtminstone delvis justera sin häckningstidtabell till de nya förhållandena. Det är av avgörande betydelse för häckningsframgången hos flugsnappare, som hos

Men intressant nog

social monogami och sexuell polygami När flugsnapparforskningen i Uppsala tog fart i början på 1980-talet, var en av de intressantaste upptäckterna att även om flugsnapparna levde parvis var det långt ifrån säkert att den matande hannen faktiskt var far till hela kullen. Tolkningen är att en flugsnapparhona för sin häckningsframgång är totalt beroende av en prima boplats i ett prima revir. Men om alla lediga revir innehas av hannar som genom sitt oansenliga yttre avslöjar låg kvalitet löser honan detta dilemma genom ta emot den fina holken och ta ägaren på köpet. Det faktum att hans utseende lämnar en del övrigt att önska kringgår

honan genom att avlägga fransyska visiter i grannreviren och bli befruktad av de vackra hannar som hon upptäckt i dessa revir.

På så sätt får hon både en fin holk och en genetiskt förträfflig far till sina ungar.

Hos flugsnapparna har man konstaterat att ”utomparsungar” i genomsnitt har ett mer produktivt liv framför sig än ”inomparsungar”. Medges dock att en del forskare som gjort likartade studier på andra arter inte hittat samma skillnad.

Nyss dök det upp en mycket omsorgsfull undersökning från Tyskland med blåmes i fokus, vari visas att ”utomparsungar” jämfört med ”inomparsungar”

Honans val

snabbare blir flygga och lämnar boet med högre kroppsvikt. Genom sina visiter hos hannar som skyltade med certifikat på genetisk förträfflighet skaffade blåmeshonan tydligen fördelaktiga arvsanlag åt sina ungar.

Riskfritt för honan är inte inhämtandet av gener, men uppenbarligen överväger fördelarna, eftersom kombinationen social monogami + sexuell polygami upptäcks hos den ena arten efter den andra. ◗ Referens Schlicht, L. & 4 andra forskare. 2012. Male extrapair nestlings fledge first. – Animal Behaviour 83: 1335 – 1343.

vår fågelvärld | 5.2012 25

populärvetenskap

Artkrig

Flugsnapparnas utomparsungar blir snabbare flygga och har högre vikt än inomparsungarna. Det gäller också blåmes, en art som nyligen studerats ingående i detta avseende (se faktarutan på föregående sida).

andra insektsätande fågelarter, att ungarnas maximala matbehov infaller under den tid då insektsrikedomen i biotopen är som störst. Eftersom detta maximum infaller senare i tallskogarna, startar de svartvita flugsnappare som bor i den biotopen sin äggläggning senare på säsongen än både de svartvita flugsnappare och de halsbandsflugsnappare som bor i rika lövskogar. De svartvita som bor i barrskogen håller fast vid sin gamla tidtabell, medan de få som fortfarande finns kvar i lövskogarna har tidigarelagt starten så att det maximala matbehovet synkroniseras med en maximal mattillgång. Halsbandsflugsnapparen startar också sin häckning i genomsnitt allt tidigare på våren, och hos den arten har man konstaterat att en sen start betyder en kraftigt försämrad fortplantningsframgång.

I flera hänseenden är halsbandsflugsnapparen mer känslig för omvärldens påfrestningar än den svartvita. Dödligheten bland boungarna är betydligt högre än hos den svartvita, speciellt om vädret krisar. När forskarna plockade bort ett par ägg från halsbandsflugsnapparnas bon, ökade överlevnaden för de återstående i markant grad. Kullstorleken är tydligen inte väl anpassad till rådande förhållanden.

Man kan misstänka att halsbandsflugsnapparna på Öland i framtiden kommer att lägga färre ägg i kullen – vilket av allt att döma skulle vara en nyttig anpassning till de nya förhållandena.

26 vår fågelvärld | 5.2012

Dödligheten är betydligt högre än hos den svartvita, speciellt om vädret krisar.

I görligaste mån väljer flugsnapparhonorna sådana hannar som ser ut och sjunger som hannar av deras egen art. Det är framför allt när det råder knapphet på resurser och partners som blandpar uppstår. Att hybridisera betyder en katastrofal nedgång i fortplantningsresultatet, och att hamna i par med en individ av den andra arten är alltså ingenting mindre än ett fiasko. Sönerna får ett utseende som inte imponerar på honorna av någondera arten, och döttrarnas öde är än värre: de blir totalt sterila.

Att sådana olycksaliga parbildningar inträffar belyser att de två flugsnappararterna sannerligen inte är anpassade till att hantera varandras närvaro i samma trakt.

Den art som drabbas hårdast är den svartvita.

Både ekologiskt och genetiskt är den i underläge gentemot halsbandsflugsnapparen. Det är anmärkningsvärt hur snabbt den ena arten kommit att slå ut den andra från stora delar av ön, men också hur en viss fördelning av de två arterna ägt rum mellan olika biotoper.

Om den pågående klimatförändringen fortsätter enligt prognoserna är det högst sannolikt att halsbandsflugsnapparens framgång håller i sig och att arten en vacker dag tar språnget över Kalmarsund och expanderar in på den skandinaviska halvön.

Antagligen med tyngdpunkten i östersjölandskapen och utan att tränga in i barrskogsregionerna.

Kanske har den om ett halvt sekel ett större svenskt bestånd än den svartvita. Det vore onekligen en omvälvning, med tanke på att den svartvita flugsnapparens population i den nya boken Fåglarna i Sverige – antal och förekomst uppskattas till 1 400 000 häckande par, medan halsbandsflugsnapparens population beräknas till 5 800 par.

Kan man tänka sig att det kommer att gå därhän att hybridiseringen leder till en sammansmältning av de två arterna? Att av två arter blir en? Nej, forskarna är eniga om att det alternativet är praktiskt taget otänkbart. Så stora genetiska skillnader mellan de två arterna har utvecklats under den tid de levt i allopatri att en fusion inte är möjlig.

Vår fauna är inte, och har aldrig varit, stabil.

Arter kommer och arter går. Det enda som säkert består är spänningen.

Referenser Qvarnström, A., Amber, A. M. & Ellegren, H. 2010. Speciation in Ficedula flycatchers. – Phil. Trans. R. Soc. B 365: 1841 – 1852.

Vallin, N. & 4 andra förff. 2011. Positive feedback between ecological and reproductive character displacement in a young avian hybrid zone. – Evolution 66: 1167 – 1179.

Veen, Th. & 5 andra förff. 2010. Temporal differences in food abundance promote coexistence between two congeneric passerines. – Oecologia 162: 873 – 884.

SKÅDA NÄSTA NIVÅ Nu i din butik.

kamakura.se

vår fågelvärld | 5.2012 27

resereportaget

Seychellerna

skådning på soldränkta öar

Hägerpipare Dromas ardeola på en strand någonstans i Maldiverna. Världspopulationen tros uppgå till omkring 50 000 fåglar och runt 10 procent av beståndet övervintrar på Seychellerna.

28 vår fågelvärld | 4.2012

Resekatalogerna visar förföriska bilder på vita stränder, omgivna av palmer och ett turkosblått hav. Många åker till Seychellerna för att njuta av solen, inte minst en årstid som denna. Man kan mycket väl skåda fågel här också. Men arterna är få och en fågelgrupp som man kunde vänta sig på öar som dessa saknas helt – måsarna… text och foto Magnus Martinsson

F

ågelskådning på ögruppen Seychellerna i Indiska oceanen skiljer sig i hög grad från skådning på många andra platser. Det som först slår en är den totala frånvaron av måsfåglar. Ett antal måsfågelarter har iakttagits men inte annat än som tillfälliga, sällsynta gäster. Däremot är närvaron av tärnor mycket påtaglig. Spanar man ut över havet eller åker ut till någon mindre ö ser man lätt flera arter och ofta i stora antal.

En annan sak som skiljer fågellivet på Seychellerna från andra tropiska områden är artfattigdomen. En hel dags exkurerande i bergsregnskogen på någon av öarna leder sällan till att man lyckas notera fler än dryga tiotalet arter. Det är extremt lite för att vara i ett område så nära ekvatorn. En annan sak som är märklig är att rovfåglarna är väldigt få. som det är enklast att hitta hör seychellsolfågeln, en väl spridd och vanlig art. Även seychellbulbylen är en vida spridd och ofta sedd och hörd art.

Till de endemiska fågelarter

vår fågelvärld | 4.2012 29

resereportaget

Seychellerna har haft en endemisk parakitart, seychellparakit, som försvann när regnskogen ersattes med kokospalmer.

Seychellerna

Den lilla seglaren seychellsalanganen ses sparsamt i mindre grupper, ofta i gryningen och skymningen och längs bergssidor eller över byar. Den ses utan större problem på de tre mest befolkade öarna Mahe, Praslin och La Digue.

Seychellblåduvan var för några decennier sedan en ganska ovanlig art, men är nu spridd och ses inte bara i ursprungliga skogsmiljöer utan även i öppna busklandskap. På flera platser kan den ses ända ner till havet. Seychelltornfalken är ganska vanlig på öarna Mahe, Praslin och La Digue. Seychellparadisflugsnapparen är ganska allmän på ön La Digue.

Seychellparakiten finns i mindre antal i bergsskogarna på den näst största av granitöarna, Praslin.

Seychellerna har haft en endemisk parakitart, seychellparakit, som försvann när regnskogen ersattes med kokospalmer. Den sista kända individen sköts 1893. Öarna hyste dessutom en Seychelles

Granitöarnas vita korallsandstränder kantas av resliga och märkligt eroderade granitklippor. Anse Coco, La Digue.

Tygeltärnan Sterna anaethetus uppvisar på Seychellerna en unik synkroniserad häckningscykel som i medeltal upptar åtta månader. Cykeln är alltså inte årstidsstyrd vilket är ovanligt.

Fetärnan Gygis alba är en smäcker, orädd tärna som häckar i strandnära trädoch buskvegetation. Arten är spridd över världens tropiska oceaner.

30 vår fågelvärld | 5.2012

chestnut-flanked white-eye, som troligen hade en ganska vid spridning på Granitöarna. Även denna försvann under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. På ön Aldabra upptäcktes så sent som 1967 aldabrasångaren. Råttor, som förts in av människan, tros vara orsaken till artens försvinnande. Den sista individen sågs 1983.

Tre arter som gått extremt starkt tillbaka, och

varit nära gränsen till utrotning, är seychellfody, seychellsångare och seychellshama. De har troligen fallit offer för en kombination av habitatförstöring, råttor samt jakt och insamling.

Riktigt illa ute var seychellshaman, där beståndet minskat till färre än 30 fåglar på en enda ö. Ett räddningsprogram startades av BirdLife International 1990. Man utrotade då råttor på flera öar och genomförde ett återintroduceringsprogram. Samti-

digt gjordes habitatförbättringar. Kokosplantagerna avvecklades, samtidigt som den naturliga vegetationen tilläts återinvandra. Arten fick även hjälp med boplatser i form av holkar. Eftersom färskvatten är en bristvara på flera öar, och en faktor som visat sig påverka beståndet, fick arten också ökad tillgång till vatten.

Genom dessa åtgärder fick arten optimala möjligheter till återkolonisation, och programmet ser idag ut att vara ett av de mest lyckade som BirdLife någonsin genomfört. Idag finns betryggande och ökande populationer på Fregate, Aride, Cousin och Cousine. Även seychellsångaren var illa ute. 1968 var beståndet nere på 26 individer på ön Cousin.

Genom habitatrestaureringar kunde arten snabbt återhämta sig. År 1982 var beståndet så betryggande att seychellsångaren kunde återinföras till Cousine,

där motsvarande habitatrestaureringar utförts. En grupp fåglar återinfördes till Aride 1988.

Seychellfodyn har också ökat påtagligt, i takt med att den naturliga miljön återskapats. Den fanns tidigare på en lång rad öar, men förefaller inte kunna överleva på öar där det finns råttor. Arten finns idag på Cousin, Cousine, Aride, Fregate och D´Arros.

En av de mest svårsedda arterna är maheglas-

ögonfågel, en art som på de stora Granitöarna endast finns på Mahe. Dess huvudsakliga habitat tycks idag vara lummiga trädgårdsmiljöer på bergssluttningar. Den förefaller ha få förekomster i de rena skogsmiljöerna, vilket kan tyckas vara en smula förbryllande. Möjligen kan det vara så att arten haft tyngdpunkten av sin förekomst i de inte alltför högt belägna skogsmiljöerna, och att den accepterat den habitatförändring som ägt rum där.

Förekomsten på Mahe uppgår idag endast till några tiotal fåglar. En välmående population av arten hittades dock 1997 på den närliggande ön Conception. Den har därefter återinförts till Fregate. på naturlig vegetation, i likhet med flera av Seychellernas mindre öar. Fåglar och ägg har tidvis samlats in i stora antal. Under de senaste 40 åren har en rad åtgärder vidtagits som avsevärt förbättrat naturförhållandena på ön. Det ledde till att seychellblåduva och seychellsolfågel vandrade in spontant. Seychellsångare återintroducerades från Cousin 1988 och Aride hyser idag

...programmet ser idag ut att vara ett av de mest lyckade som BirdLife någonsin genomfört.

Aride blev skövlad

Seychelldvärguv Otus insularis har numera en ganska stabil förekomst på Mahe där ett knappt hundratal par häckar. Arten har under senare decennier återhämtat sig till följd av ökad tillgång på lämpliga häckningsmiljöer.

vår fågelvärld | 5.2012 31

resereportaget

Seychellparadisflugsnappare Terpsiphone corvina finns ganska allmänt på ön La Digue.

Seychellerna

världens största population av arten med över 3 000 individer.

Seychellfody återintroducerades från Cousin 2002 och seychellshama återinfördes från Frigate 2004.

Totalt häckar hela 1,25 miljoner havsfåglar på ön. Här finns världens största koloni med mindre noddy, den största kolonin med audubonlira samt en av de största kolonierna med vitstjärtad tropik-

fågel. Därutöver finns rika förekomster av brun noddy, fetärna och kilstjärtslira.

Fåglarna har i hög grad själva skapat det ekosystem de lever i, genom de stora mängder fågelspilling, guano, som hamnar på marken. Detta leder till en bördig jordmån och att vedartade växter utvecklas. Dessa skapar i sin tur boplatser för trädhäckande arter som mindre noddy, brun noddy och fetärna.

fakta Seychellerna ◗ Nation med 115 öar Seychellerna består av omkring 115 öar, belägna mellan Madagaskar och Indien i Indiska oceanen.

Huvuddelen av befolkningen bor på de så kallade Granitöarna, även kallade Inre öarna, som ligger i den nordöstra delen av landet.

Huvudön Mahe är med sina drygt 150 kvadratkilometer den största ön. Här bor hälften av landets befolkning på drygt 80 000 invånare. De tre mest befolkade öarna är Mahe, Praslin och La Digue.

Aride är den nordligaste av Granitöarna och ligger tio kilometer norr om Praslin.

Klimatet är betydligt torrare än på de övriga Granitöarna, och det är detta förhållande som gett ön sitt namn. Aride

32 vår fågelvärld | 5.2011

är endast 67 hektar stor, med ett massiv av branta klippor som når en höjd av 142 meter.

Resten av Seychellerna består av ögrupper belägna söder och sydväst om Granitöarna. ◗ Tropiskt klimat Klimatet är tropiskt med en medeltemperaur på strax under 30 grader under hela året. Årstidsvariationerna påverkas i första hand av två vindsystem; den torra och svala sydostmonsunen, som varar mellan maj och oktober, och den varma och fuktiga nordvästmonsunen som varar mellan november och april. Årsnederbörden vid Granitöarna uppgår till omkring 2 400 millimeter.

◗ Införda predatorer Innan människan nådde fram till Seychellerna fanns överhuvudtaget inga landbundna predatorer på öarna. Tidiga sjöfarare mellan Asien och Afrika, som trafikerat vattnen under århundraden, tros inte ha påverkat öarnas ekosystem på något påtagligt sätt. Det gjorde däremot de engelsmän och fransmän som landsteg 1609 respektive 1742. Regnskog höggs ned och ersattes med kokosplantager för framställning av kopra. Kokospalmer planterades för att kunna ge nödproviant åt framtida strandade sjöfarare. Råttor kom med fartygen och spred sig explosionsartat.

Under 1800-talet och

Seychellfody Fouidia sechellarum.

1900-talet har fåglar och ägg samlats in i enorma antal.

Därutöver har guano brutits i stor utsträckning för export, bland annat till

sockerrörsodlingar på Mauritius. Detta har medfört att vissa fågelkolonier kollapsat helt, som till exempel kolonin med rödfotsulor på ön Assumption.

v책r f책gelv채rld | 4.2012 31

sällsynta fåglar i sverige Brunsångare

Skulkig sångare

Brunsångaren är en markkrypande och skulkande juvel, som i stort sett endast har anträffats de senaste 30 åren. I början fångades den nästan bara i nät, men hittas numera oftare i fält.

Ett hårt smackande brukar vara en god hjälp för den som vill få in brunsångaren på primärlistan – där gissningsvis inte många skådare har den.

text och foto Magnus Ullman

Å

rsvis förekomst. Det första fyndet av brunsångare Phylloscopus fuscatus i Sverige gjordes vid Ottenby, Öland, där en fågel ringmärktes 16 oktober 1968.

Trots en tämligen flitig ringmärkningsverksamhet såväl där som på andra håll i landet blev 1970-talet fullständigt blankt!

Nästa brunsångare fångades inte förrän 1981, då en fågel ringmärktes på Häradsskär, Östergötland 3 oktober.

Knappt tre veckor senare gjordes också den första fältobservationen: nordväst om Segerstads fyr, Öland 27 oktober. Och därmed var bollen i rullning, får man väl säga, med några fynd varje år under 1980-talet utom 1983.

Arten fortsatte att vara mycket av en

fågelstationsart, även om 5 ex. hittades i fält på södra Öland och Gotland under tre makalösa dagar, 22 – 24 oktober 1987.

Mycket tack vare toppåret 1987 (totalt 7 ex.) sågs 22 brunsångare under 1980-talet – och arten var nu etablerad som en tämligen pålitlig höstgäst.

Men denna lilla bruna markkrypare var fortfarande notoriskt svår att hitta, och under 1990-talets fyra första år sågs bara vardera 1 ex. per år – och inte ett enda år 1994. Men årtiondet repade sig under den andra halvan och summan blev faktiskt 23 ex., det vill säga gott och väl en upprepning av 1980-talets siffra. Arten har varit årlig i landet sedan 1995.

Därefter bjöd 2000-talet på ett par mäktiga årstotaler – 8 ex. år 2000 och 9

Brunsångaren Phylloscopus fuscatus har den retfulla vanan att vistas lågt i tät vegetation där den gör sitt bästa för att hålla sig undan.

Det är sällan man får en någorlunda tillfredsställande observation av en brunsångare.

Kina, maj 2012.

ex. 2003, den högsta årssumma som nåtts i vårt land. Summan för årtiondet blev därmed imponerande 37 ex., men märk väl att förekomsten skiftar kraftigt och två av åren sågs bara vardera 1 ex.

Dessutom har 2010-talet börjat bra, med vardera 5 ex. de båda första åren.

Totalt är 93 brunsångare anträffade i Sverige till och med 2011.

Trots vissa inledande svårigheter gick arten tämligen snabbt från att vara en fågelstationsart till att hittas i fält. Under 1980-talet gällde 68 % av observationerna fångst för ringmärkning, på 1990-talet hade andelen sjunkit till 43 % och under 2000-talet till 24 %.

Men inte bara det! Även det faktiska antalet fångade fåglar har minskat: från 15

bakgrund Brunsångare ◗ Utbredning Brunsångaren häckar i Sibirien från Obs övre lopp 140 mil öster om Uralbergen och österut till Anadyr, samt dessutom söderut genom Mongoliet och stora delar av centrala Kina.

Arten övervintrar i nordöstra Indien, södra Kina och större delen av Indokina, dit de flesta popula-

34 vår fågelvärld | 5.2012

tionerna flyttar via en sydlig eller sydvästlig flyttriktning. ◗ Flyttning Sibiriska fåglar överger häckningsområdena i augusti och september.

Passagen genom Mongoliet är som kraftigast i mitten av september, då även de lokala häckarna försvinner, men enstaka fåglar kan finnas kvar i

södra Sibirien i oktober eller början av november. De första återvänder till Mongoliet andra veckan i april och häckningsområdena i Sibirien återbesätts framför allt från och med slutet av maj och långt in i juni. ◗ Uppträdande i övriga Norden I Finland har 78 ex. observerats, i Danmark 46 och i Norge 28.

präglade höstarter. Samtliga höstfynd har gjorts under en knapp sjuveckorsperiod, mellan 27 september (Torhamns udde, Blekinge 2001) och 13 november (Ottenby, Öland 1986). De sista dagarna i september har endast 4 fynd gjorts, medan inflödet i oktober är tämligen jämnt med cirka 25 fåglar per dekad. Totalt 12 fåglar har anträffats ännu under den första novemberdekaden, men fynden klingar snabbt av och efter 5 november har endast 3 fåglar påträffats i landet. Medeldatum för de totalt 92 höstfynden är 16 oktober.

Brunsångaren uppvisar en ovanligt elegant fyndbild. Med tanke på att brunsångarna flugit i storleksordningen 350 – 500 mil fel innan de dyker upp hos oss visar den kompakta fyndbilden egentligen

ex. under 1980-talet via 10 ex. under 90-talet till 9 ex. under 2000-talet. De flesta av de stationer som stod för fångsten under 1980-talet (Eggegrund, Björn, Svenska Högarna, Hoburgen, Ottenby och Utklippan) är fortfarande i full sving, medan fångstverksamheten varit mer sporadisk vid några: Häradsskär, Ljunghusen, Äspet och Faludden.

Minskningen är svårförklarlig, såvida det faktiskt inte är så att det verkliga antalet brunsångare har minskat i vårt land, medan allt skickligare slitvargar ändå hittar fler exemplar i fält. Frågan är långt ifrån avgjord. säsongsvis förekomst. Brunsångaren

är en av den svenska fågelfaunans mest ut-

vilka oerhört precisa navigeringsinstrument dessa små gynnare är. Till och med när de flugit totalt vilse, vilket de själva är lyckligen okunniga om, håller de till punkt och pricka en strikt tidtabell.

Den täta fyndbilden styrker dessutom teorin att fåglarna följer storcirkeln – här finns helt enkelt inte utrymme att irra än hit, än dit. Hade fåglarna gjort det hade vi sett en avsevärt mer spridd träffbild.

Dessutom föreligger ett vårfynd: 15 maj 2006 vid Råhagen, Vallda, Halland.

Som brukligt i sådana här sammanhang är det mest troligt att fågeln övervintrat i de sydvästra delarna av Västpalearktis och nu orienterade sig tillbaka mot de sibiriska häckningsområdena. Tanken på att den skulle ha övervintrat i Sydostasien faller redan i och med det tidiga datumet.

Att detta är vårt enda vårfynd indikerar också att strategin att flyga till Europa under hösten inte är särskilt framgångsrik; få fåglar överlever vintern.

(Inget vinterfynd gjordes under den här behandlade perioden, det vill säga till och med december 2011, men väl därefter: 16 – 28 januari 2012 på Getterön, Halland.)

Geografisk förekomst. Överlägset flest fynd av brunsångare har gjorts på Öland (35 ex.), och därefter följer Uppland (13), Skåne och Gotland (vardera 11), Blekinge (6) samt Gästrikland (5).

Enstaka fynd har visserligen gjorts längs Västkusten i såväl Bohuslän som Halland och Skåne, men de är få. Och inte ett enda fynd har gjorts i något inlandslandskap. Den östliga/sydöstliga fyndbilden är uppenbar.

Den lokal som ståtar med flest brunsångare är Ottenby med 10 fynd, följd av Falsterbonäset (Skåne), Hoburgen (Gotland), Svenska Högarna (Uppland)

8

Fynd av brunsångare i Sverige (totalt 93 ex.)

6 4 2

1950

1955

1960

1965

1970

1975

1980

1985

1990

1995

2000

2005

2010

0

vår fågelvärld | 5.2012 35

sällsynta fåglar i sverige Brunsångare

Månadsvis förekomst av brunsångare. Totalt 93 ex.

30 25 20 15 10 5 0

I

II

III

I

maj

II

III

I

juni

och Eggegrund (Gästrikland) med vardera 5 fynd, samt Björn (Uppland) med 4 fynd.

Därefter följer flera lokaler med 3 eller 2 fynd.

De 93 brunsångarna har anträffats på endast 45 lokaler – det är ungefär samma platser som återkommer hela tiden.

Samtliga brunsångare i Gästrikland har fångats på ön Eggegrund, och av de 13 uppländska fynden är alla utom ett gjorda på öarna Björn, Svenska Högarna och Örskär. Alla sörmländska fynd är gjorda på öarna Landsort och Hartsö-Enskär. Så kan man hålla på. Detta speglar svårigheten med att hitta den svårt skulkande brunsångaren – den låter sig hittas, eller

II

III

I

II

juli

III

I

augusti

II

åtminstone fångas, framför allt på utsatta öar i skärgården. Men de fåglar som inte fastnar i havsbandet utan dimper ned i inlandet låter sig svårligen upptäckas. Får man gissa att mörkertalet är stort? Ålder. Av de 37 ringmärkta fåglarna har 16 åldersbestämts och samtliga var 1K, det vill säga årsungar. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att den brunsångare som gör misstaget att flytta till Europa aldrig får chansen att göra om det.

Totalt 30 fåglar, det vill säga en knapp tredjedel av samtliga exemplar, har funnits kvar på

Långstannare och ”flockar”.

1

Observerade brunsångare under våren (maj). Totalt 1 fynd.

Observerade brunsångare under hösten (september– november). Totalt 92 fynd.

1 5 13

1 4 2

1

11 1

2

35 11

36 vår fågelvärld | 5.2012

6

III

september

I

II

oktober

III

I

II

III

november

lokalen mer än en dag, i snitt 4,0 dagar.

Längst, 9 dagar, stannade en fågel vid Södra lunden, Ottenby 9 – 17 oktober 2002, och en 8 dagar vid Nöbbelövs mosse, Lund, Skåne 26 oktober – 2 november 2003. Tre fåglar stannade vardera 7 dagar och två fåglar 6 dagar.

När fåglarna upptäcks har de ofta flugit långt och behöver stanna några dagar för att äta upp sig, i vissa fall trots att de befinner sig på vindpinade öar föga lämpade för insektsfångst.

Vid inte mindre än fyra tillfällen har 2 brunsångare setts på samma lokal: Stora Ören, Öland 16 – 18 oktober 1996, Banvallen östra, Falsterbonäset 1 november 2010 och Mellösa strand, Öland 4 – 8 november.

En fågel på Björn, Uppland 2 oktober 2004 fick dessutom sällskap av ytterligare ett ex.

4 oktober.

Eftersom brunsångaren inte precis är någon flockfågel, som rosenstare eller biätare, är dessa fynd intressanta.

Gissningsvis är det mest tillfälligheter att fåglarna uppträder tillsammans i närheten av varandra, men man blir nyfiken på mekanismerna.

Varifrån? Den brunsångare som fångades på Björn, Uppland 2 – 4 oktober 2004 kontrollerades på Vlieland, Nederländerna en dryg vecka senare (12 oktober). Om vi antar att fågeln under hela sin resa flugit längs storcirkeln bör den ha passerat bland annat sydostligaste Kolahalvön och en gång startat i området nord-nordöst-öst om Bajkalsjön samt flugit minst 470 mil när den nådde Björn. Dess flyttningskurs låg cirka 90° fel i förhållande till ordinarie kurs.

fågelupptäckter

Puerto Montt-stormsvala text och bild Martin Berg

Puerto Montt-stormsvalan ger i fält intrycket av ett mellanting mellan havslöpare och den nyligen återupptäckta Nya Zeeland-stormsvalan. Notera den rent vita gumpen och de ljusa övre och undre vingtäckarna, vilket gör att fågeln ger ett svartvitt intryck. På närmare håll, i flykten, ses fötterna sticka ut bakom stjärtpennorna som på en havslöpare, som den liknar även i storlek och beteende.

Ny stormsvala funnen i Patagonien En ny art av stormsvala har upptäckts i södra Chile. Arten, som inofficiellt har namngivits som ”Puerto Montt-stormsvala”, påträffades 2009 och identifierades i februari 2011 som en helt ny art.

Månaden därpå besökte jag havsområdet för att fotografera stormsvalan. Här ges en kort presentation av den ännu näst intill helt okända arten.

Varje år beskrivs enstaka fågelarter som nya för vetenskapen. Oftast rör det sig om taxonomiska artuppdelningar eller om arter som påträffats vid expeditioner in i outforskade tropiska områden. Att det som i detta fall upptäcks en helt ny havsfågelart i ett relativt väl utforskat område är emellertid en sensation utan like.

Efter ett fåtal observationer av obestämda svartvita Oceanites-stormsvalor i bukten Seno Reloncavi söder om staden Puerto Montt i södra Chile 2009 anordnade havsfågellegendaren Peter Harrison i februari 2011 en expedition ut i havsområdet. Målet

var att dokumentera stormsvalan och identifiera dess arttillhörighet. Till forskarteamets stora förvåning visade sig arten vara vanlig, och under de fyra dagar som teamet spenderade i bukten observerades över 1 500 individer. råkade jag befinna mig i just Patagonien. Väl i Puerto Montt liftade jag ut i bukten med en lokal liten fiskeskuta. Stora mängder av svartbrynt albatross, grålira och nordlig jättepetrell cirkulerade nyfiket runt vår båt, men först när dagens fiske påbörjats och mitt stinkande fiskavfall – så kallad chum – kommit i vattnet uppenbarade sig de första stormsvalorna. Snart dansade ett trettiotal ”Puerto Montt-stormsvalor” över vattenytan kring vår båt, och dagens totalsumma landade på 150 – 200 individer.

Mycket är ännu oklart kring ”Puerto Monttstormsvalans” förekomst och en fullständig vetenskaplig rapport är ännu inte publicerad.

De ljusa vingtäckarna är en bra karaktär för den nyupptäckta stormsvalan.

I mars samma år

Puerto Montt

Patagonien och Puerto Montt ligger långt ned i sydvästra Chile

vår fågelvärld | 5.2012 37

galleriet

Duvhök vs pilgrimsfalk

text och foto Hans Katzenberg

Duvhök vs pilgrim I början av mars i år var Hans Katzenberg på plats i ett gömsle i norra Tyskland. Där fick han uppleva ett sanslöst drama mellan två karismatiska rovfåglar och en kricka.

Duvhök slår en kricka Det var en dag med ett rätt typiskt marsväder: fuktigt och blåsigt. Några krickor simmade omkring och såg allmänt uttråkade ut. Från ingenstans kommer plötsligt en duvhökshanne, grabbar tag i en av krickorna och flyger iväg med sitt byte.

Duvhöken landar vid strandkanten.

38 vår fågelvärld | 5.2012

En pilgrimsfalk gör entré Duvhöken hinner inte mycket mer än landa förrän en uppretad pilgrimsfalkshona överraskar den. Uppenbarligen anser pilgrimsfalken att duvhöken bör ta sitt pick och pack och flyga därifrån.

2.

3.

Duvhöken tillfälligt på fall Duvhöken överraskas av pilgrimsfalkens attack, faller baklänges och landar på ryggen. Pilgrimsfalken tycks nöjd över utgången och försvinner från scenen.

4.

Krickan på flykt Krickan griper tillfället och tar till vingarna.

Den har visserligen trasiga vingpennor, men kraft kvar till att för egen maskin försöka undfly duvhöken. Anden flyger ut i vattnet och hoppas undkomma den vägen. Men duvhöken kommer på fötter igen och upptäcker det flyende bytet.

5.

Falken gör comeback Duvhöken hinner ifatt krickan i vattnet och försöker den här gången att dränka sitt byte. Då återkommer plötsligt pilgrimsfalken. Under flera minuter gör falken utfall mot höken i vattnet som gör sitt bästa för att freda sig.

Finalen Till sist tröttnar falken. Duvhöken kan i lugn och ro dränka krickan och ostörd flyga iväg med sitt byte.

6.

vår fågelvärld | 5.2012 39

10.

Mellersta täckare

Hjässa

9.

djupdykning

8.

Handpennor

Större täckare

Större täckare

Mellersta täckare

Kind

Alula

Lär dig skilja PÅ seglarna i fält

Armpennor

Mindre täckare

Tygel

Strupfläck

Undre stjärttäckare

Buk Mindre täckare

Övergump

Panna

Undergump

Sadel

Övre stjärttäckare

Det har visat sig vara mycket svårt att särskilja blek tornseglare från vanlig tornseglare. Hans Larsson och Mats Wallin gör ett försök att bringa klarhet i vilka karaktärer som är artskiljande. text Hans Larsson och Mats Wallin

A

tt skilja blek tornseglare Apus pallidus från tornseglare Apus apus är ett ämne som med jämna mellanrum orsakar diskussioner i skådarsamhället, i Sverige såväl som utomlands.

Oklarheter kring vilka karaktärer som är artskiljande samt hur de geografiska variationerna ser ut är starkt bidragande till detta. Ämnet aktualiserades åter i Sverige under senhösten 2011 i samband med två fynd av blek tornseglare.

Syftet med denna artikel är att försöka reda ut svårigheterna vid bestämning av blek tornseglare samt belysa de viktigaste karaktärerna.

Artikeln ska inte betraktas som en fullständig genomgång av alla särskiljande detaljer, exempelvis tas inte skillnader i flyktsätt och läten upp då dessa hittills inte varit relevanta vid bestämning av vagranter. Istället koncentrerar vi oss på de viktigaste skillnaderna i utseende som vi har kunskap om i dagsläget.

Notera att denna text i huvudsak behandlar rasen A. a. apus av tornseglare och rasen A. p. brehmorum av blek tornseglare, som är mest aktuella ur ett nordeuropeiskt perspektiv. Övriga raser tas upp kortfattat under rubriken Geografisk variation.

på fältstudier av båda arterna i Norden, Portugal, Spanien, Italien, Grekland, Jordanien, Oman, Förenade Arabemiraten samt Kuwait. Dessutom har en ansenlig mängd foton analyserats. Vidare har skinnsamlingen av seglare på Zoologisk Museum i Köpenhamn studerats och vi har gått igenom diverse artiklar och böcker i ämnet.

Detta material baseras

40 vår fågelvärld | 5.2012

En hel del frågetecken kvarstår och mer kunskap behövs. Detta gäller exempelvis skillnaderna mellan de olika rasernas utseende och deras utbredning.

Vår förhoppning är att denna artikel ska underlätta säkra artbestämningar och öka intresset för fortsatta studier av dessa fantastiska fåglar!

Hans Larsson är medlem av SOF:s rariteteskommitté och en erkänt skicklig fågelmålare. Han har intresserat sig för fältbestämning inom flera fågelgrupper, till exempel trutar.

Mats Wallin är aktiv skådare sedan 1960-talet.

Gammal göteborgare som flyttade till Öland 1990.

Har varit medlem i regionala rapportkommittén på Västkusten och på Öland.

Utbredning och flyttning Tornseglaren häckar i ett vidsträckt område från västra Europa och hela vägen till östra Kina. Nordgränsen går från barrskogsbältet i norra Skandinavien till sydöstra Sibirien, och sydgränsen från nordvästligaste Afrika till Himalaya.

Den sydöstliga rasen pekinensis häckar från Iran och österut till norra Kina, med en möjlig övergångszon mot nominatrasen från östligaste Turkiet till Altai. Med tanke på att två asiatiska seglararter med en östligare utbredning än pekinensis (taggstjärtseglare och orientseglare) har anträffats ett flertal gånger i Västeuropa, torde fynd av pekinensis inte vara alltför orimliga.

Nominatrasen återkommer till de europeiska häckningsplatserna från mars till maj-juni och flyttar söderut igen i juli-oktober, med enstaka kvardröjande individer i november.

Båda raserna övervintrar i södra Afrika. I Mellanöstern och Medelhavsområdet kan enstaka fåglar sällsynt anträffas under vintern.

En tornseglare som försågs med en ljuslogger på häckningsplatsen i sydöstra England visade sig spendera merparten av året (augusti-april) i västra Kongo, med en kortare vistelse i östligaste Moçambique (Appleton 2010).

Sex svenska tornseglare som följdes med samma teknik 2009-2010 vistades också i Kongobäckenet under vintern (Åkesson et. al. 2012).

TORNSEGLARE:

B A E A B A

G

D

B

F

E C C

D

E D

C

Blek tornseglare, 1K, rasen brehmorum:

Blek tornseglare, 2K+, rasen brehmorum:

A. Ofta diskret tecknade stjärttäckare.

B. Sadeln relativt vältecknad och inte alltid tydligt framträdande.

C. Grundfärg hos större armtäckare något ljusare än armpennorna.

D. Mindre och mellersta täckare ofta tydligt brämade.

E. Relativt stor näbb.

C

A

A. Ofta mer markerad teckning hos stjärttäckare.

B. Hos många mörkare och endast svagt tecknad sadel.

C. Armpennor och armtäckare med i stort sett samma grundfärg.

D. Ofta svagare teckning hos mindre och till viss del mellersta täckare.

E. Relativt liten näbb.

A

Tornseglare av rasen pekinensis, 2K+ (typiskt tecknad individ):

B

F

A. I regel mycket mörk och svagt tecknad kropp, övergump och stjärttäckare något ljusare med tydligare teckning.

B. Relativt ljusa vingtäckare med tydliga bräm i fräsch dräkt.

C. Distinkt ljus “front” tack vare vitaktig panna, tygel samt strupfläck.

A

B

C

E

D C

Tornseglare, 2K:

B

A. Mycket mörk kropp.

B. Brunaktig vinge utan tydlig brämning.

C. Mörk kind gör att ögat nästan “försvinner” i ansiktet.

D. Skarpt avsatt strupfläck som uppåt bara når näbbens underkant och bakåt knappt till ögats bakkant.

E. Relativt liten näbb.

F. Relativt kort och brant panna.

A

B

D

C

E

Blek tornseglare, 1K, rasen brehmorum: A. Ljusa och diffust brämade mellersta täckare, ofta enklast att bedöma på yttre delen av handen.

B. Relativt ljus kind i liknande färgton som tygeln.

C. Relativt flack hjässa med dåligt markerad panna.

D. Strupfläcken diffust avgränsad.

E. I regel fint tecknad undergump och undre stjärttäckare i förhållande till buken.

A. Relativt mörkt brun sadel med ofta tydlig teckning.

B. Ljusare övergump och stjärttäckare.

C. Ljusa vingtäckare med tydliga bräm i fräsch dräkt.

D. Relativt ljus kind gör att ögat framträder väl.

E. Ofta diffust avsatt strupfläck som uppåt når mungipan och bakåt förbi ögats bakkant.

F. Relativt stor näbb.

G. Relativt flack hjässa med dåligt markerad panna.

Tornseglare, 1K:

E

D

Tornseglare, 1K: A. Mer jämnmörka mellersta täckare med skarpt avsatta vita bräm ger ett större och distinktare mörkt täckarfält. Man bör alltid jämföra färgtonen i relation till övriga delar av undervingen!

B. Mörkare kind i distinkt kontrast mot tygeln.

C. Relativt kort och brant panna.

D. Distinkt avsatt strupfläck.

E. Ofta (men inte alltid) lite tydligare teckning på undergump och undre stjärttäckare.

vår fågelvärld | 5.2012 41

djupdykning

Häckar från Kanarieöarna och Madeira i väster i ett bälte som sträcker sig till sydöstra Iran, med sydgräns i Sahel och trolig nordgräns i sydligaste Schweiz.

Enstaka individer kan ses i Sydeuropa under vintern, men arten flyttar såvitt känt till Afrika söder om Sahara i september-november. Vårflyttare återkommer så tidigt som i februari till Sydeuropa.

Således hinner den under gynnsamma förhållanden med att föda upp två kullar, medan tornseglaren normalt sett har en kull.

Den sena flygperioden (september-oktober) för andrakullen hos blek tornseglare stämmer bra med senhöstuppträdandet i norra Europa.

Tre raser av blek tornseglare har beskrivits: nominatrasen pallidus i de södra delarna av Nordafrika bort till Mellanöstern, brehmorum i större delen av Medelhavsområdet, samt illyricus som häckar längs Adriatiska havets östra kust, huvudsakligen i Kroatien.

Blek tornseglare är en mycket sällsynt gäst i Nordeuropa med flest fynd från senhösten, främst i skiftet oktober-november. Ett mindre antal fynd finns utspridda över vår- och sommarmånaderna.

BLEK TORNSEGLARE:

Tornseglare, 1K

Foto: Helge Sörensen

En lite knubbig och kontrastrikt tecknad tornseglare, på hösten, som omedelbart avviker från den välbekanta bilden av tornseglaren som en väldigt slank och nästan helt sotsvart fågel. Särskilt iögonfallande är ansiktsteckningen med utbredd vit strupfläck, vit panna och tygel, mörk ögonmask, en bruntonad kropp som dessutom visar ett tydligt fiskfjällsmönster, samt en ljusare gråbrun undergump. Vingundersidan är också väldigt kontrastrikt tecknad. Samtliga karaktärer återkommer ofta i beskrivningar av blek tornseglare. Detta är emellertid en helt normal juvenil tornseglare. Juvenila fåglar skiljer sig ofta från äldre på att ha lite bredare och trubbigare vingar samt kortare stjärt, vilket ger dem en mer kompakt jizz.

Falsterbo, Sverige augusti 2010.

Foto: hans larsson

Allmänna svårigheter Många känner säkert igen frustrationen man kan känna inför bestämning av blek tornseglare. Även på platser där arten är vanligt förekommande kastas man stundom mellan hopp och förtvivlan.

En viktig orsak till detta är att stora delar av båda arternas fjäderdräkt är mer eller mindre glansig och ofta starkt ljusreflekterande. Därför skiftar de otroligt mycket i teckning och färg beroende på ljusförhållanden och vinklar. Inte minst gäller detta tornseglaren.

Fint medljus eller underbelysning i solsken tydliggör färger och mönster som annars förblir oupptäckta, medan en gråmulen dag effektivt målar den ljusaste seglare dystert jämnmörk. Ännu ett problem är hur man bäst beskriver färgen hos en ensam seglare. Är den beige, beigebrun, ljust brun eller gråbrun? Var drar man skiljelinjerna i en sådan subjektiv fråga? Dilemmat med färgbedömning och hur man upplever färgen hos tornseglare och blek tornseglare har avhandlats i detalj av Ahmad och Adriaens (2010).

Skillnaden i färgton mellan arterna är i regel iögonfallande vid direkta jämförelser, men då sådana tillfällen är sällsynta när det handlar om felflugna individer väljer vi att i huvudsak beskriva andra, mer konstanta, karaktärer i denna genomgång.

Form och proportioner kan vara en god ledtråd, åtminstone då man ser arterna tillsammans. Man ska dock komma ihåg att faktorer som beteende, flyktstil samt väder och vind ofta påverkar en

42 vår fågelvärld | 5.2012

Tornseglare, 3K+ (till vänster) med två 1K-fåglar.

Notera skillnaderna mellan de tre individerna i både färg och teckning. Medan äldre fåglar i stort sett är konstanta i utseendet så finns det alltså en ganska tydlig variation hos juvenila tornseglare. Vissa är ganska lika äldre fåglar i färgen, med begränsat ljust i ansiktet och endast svag brämning, främst på vingens yttre del. Andra, som fågeln längst till höger, har en ljusare grundfärg och distinkt vitaktig brämning vilket förstärker det kontrastrika helhetsintrycket, speciellt på lite längre håll. På flera håll i litteraturen anges juvenila tornseglare vara svartare än adulta, vilket alltså inte är helt korrekt. Förväxling med blek tornseglare ligger nära till hands om man inte är beredd på denna variation, speciellt vid observationer av ensamma fåglar. Skåne, Sverige juli.

Foto: Andrea Svahn

Foto: Andrea Svahn

Tornseglare, 1K

Tornseglare, 1K

Juvenila tornseglare utmärks bland annat av distinkt ljusbrämade vingtäckare och vingpennor. Notera också vitbrämad vingframkant. Skåne, Sverige, juli.

Undervingen av samma fågel. Lägg märke till distinkta vita bräm också på undre vingtäckare. Skåne, Sverige, juli.

Foto: Emil Lundahl

Foto: tommy järås

Tornseglare, troligen 2K Tornseglare, 2K Pennor och täckare uppvisar ett relativt jämnt fördelat slitage och är spetsiga till formen. De yttre fjädrarna liksom armpennorna påverkas dock inte lika mycket av slitage som övriga, tack vare från början kraftigare pigmentering. Hos denna individ ses en inre större täckare och flera mellersta och mindre täckare som är nya. Falsterbo, Sverige, 14 juli 2012.

De flesta undre vingtäckarna hos denna fågel är starkt blekta och förmodligen juvenila med ännu ganska breda bräm.

Notera att vingruggningen inletts med troligtvis två innersta handpennor som saknas, samt även den spetsiga formen på nästa handpenna, vilket är ytterligare ett indicium för 2K. Göteborg, Sverige, 22 juni 2012.

Foto: Måns Karlsson

Foto: Måns Karlsson

Tornseglare, 3K+ Större armtäckare, inre större handtäckare och inre handpennor är brunare och med lite slitna toppar jämfört med resten av vingen. Märk till exempel hur fjädrarna blir fräschare, glansigare och mer rundade utåt handen. Närvaron av färgskillnader och “ruggningsgränser” är alltså helt normalt för äldre fåglar. Observera att de nyare mellersta och mindre täckarna når ända ut på handen (lillvingen dock gammal), vilket troligen är god karaktär gentemot 2K. Falsterbo, Sverige, 24 juli 2012.

Tornseglare, 3K+ Samma fågel som föregående. Svartbrun färg på mindre och mellersta täckare i skarp kontrast mot ljusare större täckare och vingpennor. Många individer visar tunna bräm på täckarna som här. Falsterbo, Sverige, 24 juli 2012.

vår fågelvärld | 5.2012 43

djupdykning

Foto: hans larsson

seglares flyktsilhuett dramatiskt, vilket kan göra jämförelser problematiska.

Skillnader i flyktsättet kan ibland vara rätt uppenbara, men även detta är i högsta grad något som påverkas av väder och vind samt typ av aktivitet, exempelvis sträckflykt, födosök och så vidare. orsaken till svårigheterna kring bestämning av blek tornseglare är att de populäraste karaktärerna i flera fall varit missvisande. Detta har lett till att flera fynd i Nordeuropa på felaktiga grunder har publicerats som bleka tornseglare.

Ett särskilt intressant fall av felbestämning finns beskrivet från Shetlandsöarna, där en brunaktig och välbrämad seglare som sågs på nära håll under skiftande ljusförhållanden bestämdes till blek tornseglare av flera erfarna skådare.

Alla skådarna på plats var överens om att både dräkten och de strukturella karaktärerna stämde bra för blek tornseglare, som att fågeln hade en “knubbigare” kropp och var mer trubbvingad än en tornseglare. Foton visar dock tydligt att fågeln var en tornseglare.

Författaren skriver i artikeln att om det inte vore för fotona hade det troligtvis gjorts en positiv fyndbeskrivning, som mycket väl kunde ha blivit godkänd och publicerad som blek tornseglare (Fray 2008).

Ett av problemen är att adulta och juvenila fåglar ofta blandats samman i beskrivningar av båda arterna. Detta är problematiskt eftersom flera karaktärer inte är fullt användbara i respektive dräkt. Okunskap kring variationen hos juvenila tornseglare är också en betydande faktor.

Korrekta uppgifter har publicerats i flera olika sammanhang genom åren, men det är svårt att få en bra överblick av dessa.

Den kanske viktigaste

PROBLEM OCH FÖRDELAR MED FOTON. Det är sant att man i många fall får ovärderlig hjälp av bra stillbilder tagna under gynnsamma omständigheter, men risken är stor att man blir lurad när avstånd, vinklar och ljus är sämre.

Man har gärna en förhoppning om att foton ska återge verkligheten korrekt och då är det lätt att glömma bort det kritiska tänkandet; hur påverkar solbelysning eller kamerans inställningar intrycket av fågelns dräkt och teckning? Kan man verkligen lita på några enstaka bilder när man ska bedöma form och proportioner?

Om man tar hänsyn till omständigheterna är stillbilder dock oumbärliga för att kunna göra detaljstudier som annars bara är möjliga med fågeln i handen, och vid en flyktig observation kan de vara helt avgörande för artbestämningen.

44 vår fågelvärld | 5.2012

Tornseglare, 2K Vid normala fältobservationer är det svårt att säkert åldersbestämma 2K-fåglar, men med ett gott foto som underlag är det ofta fullt möjligt. Lägg märke till att de bruna juvenila vingfjädrarna visar ett rätt jämnt fördelat slitage även om färgen skiljer något inbördes. Speciellt handtäckarnas och de yttre handpennornas spetsighet är påfallande. Märk också avsaknaden av glansighet i de juvenila fjädrarna. Denna individ har, förutom hela kroppen och stjärten, även ruggat in några enstaka inre armtäckare av adult typ, både större, mellersta och mindre. Falsterbo, Sverige, 31 juli 2012.

Ruggning Ungfåglarna ruggar kroppsfjädrarna under första vintern, liksom stjärten och enstaka armtäckare, och återvänder med slitna juvenila vingfjädrar. Från och med andra levnadsåret genomförs en årlig komplett ruggning.

Tornseglare påbörjar normalt inte ruggningen så länge de är hos oss, men det förekommer regelbundet att någon eller några inre handpennor och täckare byts innan flyttningen. Enstaka äldre (3K+) tornseglare anländer på våren med den yttersta handpennan (hp 10) oruggad och sliten.

Tornseglare:

Unga bleka tornseglares ruggning är fortfarande i stort sett okänd (Ahmad & Adriaens 2010). Hos äldre fåglar inleds den kompletta ruggningen, med de inre handpennorna med respektive täckare, i större utsträckning på häckplatserna för att avstanna under höstflyttningen.

På våren är det inte ovanligt med en kvarhållen och sliten yttersta handpenna (hp 10), och det gäller någon gång även hp 9. Den generella skillnaden i ruggning är dock av ringa värde när man ställs inför en enstaka individ.

BLEK TORNSEGLARE:

Åldersbestämning Båda arterna – juvenil dräkt: Ungfåglar skiljs på hösten ganska enkelt från äldre fåglar på helt jämn och fräsch dräkt med framförallt tydligt ljusbrämad vinge, vilket gäller båda arterna. Speciellt tydligt är det på handtäckarna, inre handpennorna och armpennorna som visar en distinkt ljus bakkant, något som syns även på längre avstånd.

Undre vingtäckarna är också mer distinkt brämade jämfört med hos adulta. Äldre fåglar är något mörkare och brunare med en glansigare fjäderkvalitet, och vid direkt jämförelse upplevs i regel en skillnad mot de mer kallt färgade juvenila.

Foto: hans larsson

Tornseglare, 3K+ Här en fräschare uppsättning vingfjädrar. Rundade toppar på främst yttre handpennor och täckare visar att dessa inte hunnit slitas särskilt mycket och således är relativt nya = 3K+. Hos många kan skillnaden i slitage mellan de äldre inre fjädrarna och de nyare yttre vara rätt stor ibland, men denna individ är relativt välhållen överlag, om än lite solblekt. Nyare mellersta och mindre täckare skapar en mörk framdel av vingen som närmast smälter ihop med sadeln. Som kuriosa – lägg gärna märke till huvudprofilen med kort och brant panna, liksom hos föregående fågel. Tommarp, Sverige, 21 juni 2012.

Foto: hans larsson

Tornseglare, 1K Mörk individ med begränsad ljus brämning, men likväl distinkt tecknad i ansiktet med till exempel skarpt “ögonbryn” och kraftig färgskillnad mellan svartbrun kind och vitaktig tygel.

Notera även den “korta” och branta pannan. Simrishamn, Sverige augusti 2012.

Foto: Nicola Cillo

Eftersom pågående vingruggning endast uppvisas av äldre fåglar (2K+) under hösten, så är vingruggning om en sådan kan konstateras en god karaktär att använda vid åldersbestämning. Man bör dock se upp med blöta eller skadade handpennor, som kan ge intryck av slitage eller ruggluckor även hos juvenila fåglar.

Juvenila fåglar av båda arterna ger i regel ett mer kompakt intryck än slimmade adulta fåglar, en skillnad som kan vara speciellt påfallande då man ser adulta och juvenila tillsammans på sensommaren.

En säker åldersbestämning kräver i regel att man har fågeln i handen eller lyckas få ett bra foto att detaljstudera. Ettåringar på sommaren kan vara ganska distinkta tack vare den kvarhållna juvenila vingen, vilket ger en tydlig kontrasteffekt mellan vinge och sadel på ovansidan.

Vingen är rätt brun och jämnt sliten och de juvenila fjädrarna saknar i regel svartaktig glans även om speciellt ytterhanden oftast har en mörkare grundfärg. Även på undersidan ses en kontrast mellan blekta och slitna juvenila täckare och fräschare kroppsfjädrar.

Tornseglare 2K:

Tornseglare 3K+: Äldre tornseglare visar även de en färgskillnad mellan kropp och vinge på ovansidan, men den är oftast inte lika uttalad som hos 2K-fåglar tack vare en gradvis skillnad i slitage och färg mellan nyare och äldre fjädrar. Kontrasten mot blekta och bruna större täckare kan dock vara ganska tydlig. Speciellt tydligt kontrasterar de mellersta handtäckarna, och man får ett intryck av att de både ruggas in sist av alla fjädrar samt att de fått en extra dos melanin och glansprakt.

Som nämnts under rubriken Ruggning är den allmänna kunskapen om subadulta bleka tornseglare fortfarande bristfällig, och i nuläget kan artikelförfattarna inte redogöra för utseendet hos 2K-fåglar.

Blek tornseglare 2K:

BLEK TORNSEGLARE 2K+: Fåglar med adult teckning visar samma gradvisa skillnad i slitage hos vingfjädrarna som 3K+ tornseglare gör. Mellersta täckarna är likaså fräscha och vackert glänsande och kontrasterar ofta ännu bättre än hos tornseglare tack vare ljusare bottenfärg på vingen.

Form och proportioner Blek tornseglare, 1K, rasen brehmorum Juvenil blek tornseglare är som synes en rätt jämnfärgad gråbrun fågel! Ansiktsteckningen är diskret på grund av den ljusare grundfärgen på huvudet och de vita tonerna på strupe, tygel och panna är mer dämpade. Som en konsekvens är färgskillnaden mellan kind och tygel knappt märkbar. Den ljusa fjällningen på hjässan kontrasterar dessutom dåligt och det ljusa “ögonbrynet” sticker inte ut på samma vis som hos tornseglare. Märk också flackare hjässa och relativt stor näbb. Italien, 6 oktober 2008.

Ser mestadels väldigt slank och nästan utmärglad ut. Stjärten är djupt kluven och handen är smal och spetsig på grund av att näst yttersta pennan i regel är klart längst. Juvenila fåglar är dock lite knubbigare och har aningen trubbigare vinge samt grundare kluven stjärt.

TORNSEGLARE:

vår fågelvärld | 5.2012 45

djupdykning

Foto: Kenneth Bengtsson

Tornseglare, 1K Mörkt brun grundfärg (”hög kakaohalt”) och kontrastrikt ansikte med distinkt fjällning, smalt vitt “ögonbryn” och stor färgskillnad mellan kind och tygel är typiskt. Lägg också märke till skarpt avsatt vingbrämning, som är tydligast på handtäckarna, och i stort sett jämntonade armtäckare och armpennor. Övre stjärttäckare med kraftigare teckning jämfört med sadeln. Pannan är kort och brant. Skåne, Sverige, 25 juli 2007.

Foto: Per Gylseth

Huvudet är i profil ganska jämnsmalt med en “kort” och brant panna. Detta ger en trubbig huvudprofil som faktiskt påminner lite om en grindval (!).

Näbben är relativt kort och klen. Huvudprofilen är förvånansvärt användbar på silhuettfoton, även på längre avstånd och alltså något att tänka på då man ställs inför en seglare i sämre ljusförhållanden.

BLEK TORNSEGLARE: Vid direkt jämförelse aningen tjockare i kroppen med grundare kluven stjärt, bredare hand och en något trubbigare vingspets (tack vare mer jämnlånga yttersta handpennor).

Skillnaden i vingformel är dock svåranvänd, till och med på foton! Man bör komma ihåg att vissa 2K+ återvänder på våren med en eller två slitna yttre handpennor, vilket kan få handen att se spetsigare ut.

I profil har blek tornseglare i regel ett mer konformat huvud med en flackare hjässa och en grövre och mer framträdande näbb. Under- eller ovanifrån är både huvud och näbb bredare jämfört med tornseglare. Observera att vi på foton av förmodade pallidus från Mellanöstern noterat en förhållandevis nätt och tornseglarlik näbb jämfört med brehmorum och illyricus från Medelhavsområdet.

Dräkt hos juvenila fåglar

Blek tornseglare, 1K, troligen rasen brehmorum Ljusare gråbrun grundfärg (”mer mjölk i chokladen”) och som helhet mer jämntonad.

Färgskillnaden mellan kind och tygel är diskret och den beigevita strupfläcken är diffust avgränsad. Märk mjukare och rätt jämnt fördelad brämning på vingen och inte minst skillnaden i grundfärg mellan armtäckare och armpennor, vilket tillsammans med mörkare framvinge skapar en mörk inramning av vingen. Notera också den flackare hjässan jämfört med tornseglare. Fornebu, Norge, oktober 2005.

Foto: Yingtao Song

FÖRST OCH FRÄMST är det viktigt att framhålla att juvenila fåglar av båda arterna varierar individuellt i både färgton och teckning.

Inte sällan ser de ljusare ut än äldre fåglar, om än med en lite kyligare färg. Ofta finns en distinkt ljus brämning på både kropp och vinge. Andra individer är mörkare och svagare markerade och ligger något närmare äldre fåglar i helhetsintryck.

Huvud

Ansiktets ljusa teckning är ofta det mest iögonfallande hos juvenila tornseglare, speciellt när man ser dem tillsammans med äldre fåglar på sensommaren. Många har en utbredd vit teckning på panna, tygel och strupe, vilket ger en distinkt vit “front”.

Distinkta bräm på främst hjässan gör att ögontrakten framstår som det mörkaste partiet i ansiktet och bidrar till intrycket av en mörk mask, något som ofta framhållits som en karaktär för blek tornseglare. Tornseglare har även ett skarpt vitt “ögonbryn” som framhäver masken.

TORNSEGLARE:

Har ett relativt jämntonat ljust brungrått huvud med diskretare avsatt brämning och diffusare övergång till den ljusa strupfläcken (som inte alltid måste vara särskilt stor). Blek tornseglare har också ett slags ögonmask, men den ser lite annorlunda ut på grund av att huvudet i övrigt

BLEK TORNSEGLARE:

Tornseglare, 1K, rasen pekinensis Bortsett från en möjligen lite större strupfläck och ljusare huvud så är denna fågel väldigt lik ungfåglar av nominatrasen, och samma tumregler gentemot blek tornseglare verkar hålla.

Detta är dock den enda 1K pekinensis vi artikelförfattare sett bilder på, så tyvärr vet vi i nuläget inget om den individuella variationen hos rasen. Shaanxi, Kina, 3 juli 2006.

46 vår fågelvärld | 5.2012

Foto: Ricard Gutiérrez

är distinkt ljusare än ögontrakten. De mörkaste fjädrarna i ansiktet är omedelbart framför ögat, vilket ger ett stort och väl framträdande “Alien-öga” (Malling Olsen 2004).

En bra tumregel, som är förhållandevis oberoende av yttre omständigheter som till exempel skiftande ljus, är att jämföra färgen på kinden respektive tygeln. Hos blek tornseglare ligger dessa partier rätt nära varandra i ljushet, medan kontrasten är större hos tornseglare på grund av ljusare “front” och mörkare färg i resten av ansiktet.

Kroppsundersida

En del fåglar kan visa ett förvånansvärt tydligt mörkt fiskfjällsmönster med ljusa bräm, så närvaron av “fjällig” buk är alltså inget som är onormalt för tornseglare.

Tornseglare har ofta ett ganska jämnt fördelat mönster över buk, undergump och stjärttäckare, ibland tydligare tecknat på de sistnämnda delarna.

Dock är själva grundfärgen på undergump och stjärttäckare tydligt ljusare än på buken.

TORNSEGLARE:

I genomsnitt ses aningen bredare ljusa bräm, och fiskfjällsmönstret är som kraftigast på buken medan undre stjärttäckare och undergump har en finare teckning. Vissa individer är emellertid överlag svagare tecknade, så avsaknad av tydlig brämning är alltså helt i sin ordning.

BLEK TORNSEGLARE:

Tornseglare, 1K En mörk och lite blöt årsunge med typisk teckning på undervingen. Mellersta täckarna har i princip samma färg som de mindre, och tack vare skarp vit brämning blir kontrasten mellan gråare större täckare distinkt. Notera att kontrasten mellan täckare och pennor påverkas av ljusförhållandena och den kan vara tydligare än här. Jämför även kroppens och vingens brämning med övriga unga tornseglare i artikeln. Barcelona, Spanien, 23 augusti 2012.

Foto: Ricard Gutiérrez

Vingundersida

Hos tornseglare går de mellersta täckarna i nästan samma svartbruna nyans som de mindre och dessutom har de skarpt avsatta vitaktiga bräm. Detta ger ett solitt mörkt täckarfält, som i regel kontrasterar mycket tydligt mot ljusare vingpennor och större täckare – ibland inte helt olikt känslan man får av vingundersidan hos en adult vitvingad tärna i sommardräkt.

TORNSEGLARE:

De mellersta täckarna har en något ljusare bottenfärg än både de mindre och större täckarna, och teckningen är diskretare med diffust avgränsade ljusa bräm. Detta ger en vingundersida utan egentligt skarpa kontraster och med den mörkaste teckningen på de mindre täckarna, vilket skapar en mörkare framkant på vingen.

I vissa vinklar och ljusförhållanden kan det vara svårt att bedöma denna karaktär, men viktigt då är att studera täckarnas färg i relation till den övriga vingen.

BLEK TORNSEGLARE:

Ovansida

Mer eller mindre ljusbrämad, tydligast på vingtäckarna och med tyngdpunkt på vingens mellersta del. De mindre och mellersta täckarna

TORNSEGLARE:

Blek tornseglare, 1K, rasen brehmorum Bild tagen vid samma tillfälle som den på föregående tornseglare. Märk främst den utsuddade och mer gråbeige teckningen på vingtäckarna, med mellersta täckarna tydligt ljusare än de större. Här ses även en diffust avsatt strupfläck och kraftigare bukteckning i förhållande till undergump och stjärttäckare. Barcelona, Spanien, 23 augusti 2012.

vår fågelvärld | 5.2012 47

djupdykning

är ofta diskret mönstrade, liksom sadeln, vilket i kombination med en mörkare grundfärg skapar en kontrasteffekt mot resten av vingen, huvudet och övergumpen. På övergump och övre stjärttäckare blir brämningen åter distinktare, accentuerat av en ljusare bottenfärg.

En ofta mycket användbar detalj är att tornseglarens armtäckare har i stort sett samma grundfärg som armpennorna. Lägg dock märke till att brämningen kan få täckarna att se ljusare ut!

Jämför även med pekinensis under rubriken Geografisk variation.

Den ljusa brämningen är jämnare fördelad än hos tornseglare. Bland annat är både sadeln och de mindre och mellersta vingtäckarna ofta tydligt tecknade, medan de övre stjärttäckarna har en tunnare teckning i förhållande till resten av ovansidan. Grundfärgen hos armtäckarna är i regel ljusare än hos armpennorna.

Distinkt mörk sadel nämns ofta som karaktär för blek tornseglare, men i själva verket kan kontrasten vara svag och svårsedd (Lewington 1999). Detta bidrar till det ganska jämnfärgade helhetsintrycket hos juvenila bleka tornseglare.

Foto: mats wallin

Vingundersida

Principen är densamma som för juvenila fåglar, alltså ett distinkt avgränsat och solitt svartbrunt fält bestående av mindre och mellersta täckare. Smala ljusa bräm kantar ofta täckarna, men dessa är mer diskreta än ungfåglarnas. Observera att 2K-fåglar har blekta juvenila täckare som kan se förvillande ljusa ut, speciellt i skarpt medljus.

TORNSEGLARE:

BLEK TORNSEGLARE:

Foto: mats wallin

Precis som hos juvenila fåglar gör den ljusare grundfärgen att ögontrakten och den något större näbben dominerar ansiktet. Den diffust avsatta strupfläcken når ofta (men inte alltid!) upp till mungipan och sträcker sig i regel förbi ögats bakkant, ibland nästan ända till vingframkanten.

Observera att individer med mörkare grundfärg på huvudet får en tydligare avgränsad strupfläck.

Foto: mats wallin

Skillnaden i kroppens brämning mellan arterna är tydligare hos adult tecknade individer och oftast är den karaktären mycket användbar. Märk dock att individuell variation och slitage ger ett visst överlapp i teckningen. Tornseglare har relativt diskret bukteckning, medan undergump och stjärttäckare i regel är kraftigare eller åtminstone likvärdigt mönstrade.

TORNSEGLARE:

48 vår fågelvärld | 5.2012

I regel mer kontrastrik med framförallt ljusare större och mellersta täckare.

Sadeln är grövre mönstrad med distinktare ljus brämning jämfört med hos tornseglare. Övergump och stjärttäckare har ljusare grundfärg och svagare teckning än sadeln. Detta är ofta en bra karaktär gentemot tornseglare.

Liksom hos juvenila fåglar ses ofta en skillnad mellan ljusare större täckare och mörkare arm, men märk att tornseglare som 2K och äldre också visar en färgskillnad, om än aldrig så uttalad.

BLEK TORNSEGLARE:

BLEK TORNSEGLARE:

Kroppsundersida

Mörkt brun innervinge kontrasterar oftast något mot glänsande svart kropp, mindre och mellersta täckare samt den yttre handen. Hur stor färgskillnaden är varierar individuellt beroende på blekning och slitage (se också rasen pekinensis nedan). Övergump och stjärttäckare visar en ganska grov mörk fjällteckning och i fräsch dräkt även smala ljusa bräm. Sadeln är mycket mörk med endast väldigt tunna bräm.

TORNSEGLARE:

Huvud

Tygel och panna är mörkare och mer jämnfärgade än hos juvenila fåglar vilket gör att näbb och ögontrakt inte blir lika framträdande. I vissa vinklar, speciellt snett framifrån, kan ljusblänk dock göra att ansiktet ter sig ljusare än vad det är.

Den skarpt avgränsade strupfläcken sträcker sig bakåt knappt till ögats bakkant och når uppåt som högst till näbbens underkant.

Även här gäller samma grundregel som för juvenila fåglar. Ljusare (beigebruna) och mjukare tecknade mellersta täckare som ger en diffus övergång mot mörkare mindre täckare. Det kan inte nog understrykas hur betydelsefull denna karaktär är!

BLEK TORNSEGLARE:

Ovansida

Dräkt hos adulttecknade fåglar

TORNSEGLARE:

Buken är till skillnad från hos tornseglaren ofta kraftigt tecknad, med ganska breda ljusa bräm som dock slits ned under sommaren. Kontrasten mot huvudet och en mer diskret tecknad undergump och stjärttäckare är nästan alltid iögonfallande.

BLEK TORNSEGLARE:

Ovanifrån räknat ses tornseglare, 3K+ (Öland, Sverige, 17 augusti 2011), tornseglare av rasen pekinensis, 2K+ (Aqaba, Jordanien, 25 april 2011), samt underst blek tornseglare av rasen brehmorum, 2K+ (Mallorca, Spanien, 31 juli 2011).

Jämför skillnader hos undre vingtäckare, strupteckning och huvudform (märk dock att huvudet ligger i skugga hos den bleka!)

Geografisk variation Typiska individer skiljer sig i adult dräkt från nominatrasen genom att ha en något ljusare brun kroppsfärg och mer ljust i ansiktet, inklusive tygel och panna, likt juvenila fåglar av nominatrasen. Strupfläcken når upp till mungipan, som hos många adulta bleka tornseglare. Lewington (1999) fann vid studier av skinn att de flesta av fåglarna var aningen ljusare

TORNSEGLARE AV RASEN pekinensis:

Foto: Markus Tallroth

Foto: David erterius

Tornseglare, 1K Mörkt brun grundfärg, distinkt avsatt vit “front” (stor färgskillnad mellan kind och tygel) och ett distinkt avgränsat mörkt fält bestående av mellersta och mindre täckare.

Notera även att kroppens fjällning är minst lika tydlig på undergump/stjärttäckare som på buken. Falsterbo, Sverige, 26 augusti 2012.

Foto: Felix Jachmann

Blek tornseglare, 1K, troligen rasen brehmorum Mer kontrastlös överlag och diffus teckning på mellersta täckarna ger en mjukare tecknad vingundersida. Ansiktsteckningen ”utsmetad”, med svagare markerad strupfläck och liten kontrast mellan kind och tygel. Undergump och stjärttäckare har svagare teckning än bukfjädrarna. Helgoland, Tyskland, 27 oktober 2004.

Foto: Hans larsson

Foto: Paolo Taranto

Tornseglare, 1K Typisk ansiktsteckning med skarpa kontraster. Märk också att området direkt framför ögat inte är jämnmörkt. Vidare ses en kontrastrik ovansida som här förstärks av ljuset – det ljust bruna fältet på inre armen skapas till exempel delvis av den glansighet som juvenila tornseglare (och bleka tornseglare) har på många fjädrar. Detta visar på vikten av att kunna bekräfta eller förkasta synintrycken med noggranna observationer eller foton tagna ur flera vinklar.

Ottenby, Sverige, 13 augusti 2008.

Foto: Felix Jachmann

Tornseglare, 3K+ Svartbrun grundfärg på kropp, mindre och mellersta vingtäckare samt begränsad vit strupfläck (uppåt till näbbens underkant och bakåt inte förbi ögat) gör denna tornseglare lättbestämd. Kroppen har en tunn brämning som knappast är urskiljbar i fält. Rundade yttre handpennor och relativt fräscha och rundade täckarspetsar visar att den är minst 3K. Falsterbo, Sverige, 31 juli 2012.

Blek tornseglare, 2K+, troligen rasen brehmorum Beigebrun grundfärg, stor och diffust avsatt vitbeige strupfläck som når bakom ögat och upp till mungipan, ljus kind samt ljusa mellersta täckare är typiska karaktärer. Grovt tecknade bukfjädrar kontrasterar bra mot ett mer otecknat bröst och undergump/stjärttäckare.

Sicilien, Italien, 2 juli 2011.

Foto: james lidster

Tornseglare, 2K+, rasen pekinensis

Blek tornseglare, 1K, troligen rasen brehmorum Även här ses lite blänk på vingovansidan och vinkeln gör att en säker bedömning av relationen mellan armtäckare och armpennor är svår. Svart ögontrakt är markant, annars är ansiktet ljust och utan hårda kontraster, vilket bidrar till intrycket av ett gigantiskt öga snarare än en banditmask.

Bukteckningen kraftig i förhållande till det man ser av undergumpen. Trots att undervingen ligger i skugga kan man ana att teckningen hos täckarna är ganska diffus.

Helgoland, Tyskland, 27 oktober 2004.

Mycket lik nominatrasen i allmänintryck, men denna individ visar möjligen något ljusare vingtäckare.

Observera den ljusa pannan och tygeln samt hur strupfläcken når upp till mungipan. Märk också kraftigt tecknad undergump och undre stjärttäckare samt trubbig huvudprofil och liten näbb jämfört med blek tornseglare. Mongoliet, 9 juni 2009.

vår fågelvärld | 5.2012 49

djupdykning

Foto: Steve James

Foto: James Lidster

Tornseglare, 2K+, rasen pekinensis

Tornseglare, 2K+, rasen pekinensis Många pekinensis uppvisar större kontraster på ovansidan än någon blek tornseglare eller tornseglare av nominatrasen. Notera också den typiska ansiktsteckningen med distinkt avsatt vit “front” mot relativt mörkt huvud. Koko Nor, Kina, 4 juni 2012.

än nominatrasen, men några få exemplar var klart ljusare och anmärkningsvärt lika blek tornseglare.

På ovansidan visar klassiska pekinensis en stark kontrast mellan sadeln och en ljusare beigebrun innerdel av vingen, som har distinkta ljusa bräm i fräsch dräkt likt blek tornseglare. Övergump såväl som huvud är ljusare och bidrar till det brokiga helhetsintrycket, mer än vad någon blek tornseglare uppvisar.

Samma princip som hos nominatrasen vad gäller fördelning av brämning är till synes också aktuell för pekinensis. Detta gäller alltså kroppens teckning både ovan och under. Likaså är de undre vingtäckarna i princip tecknade som hos nominatrasen, om än i något ljusare färg.

Vi har bara lyckats få tag på bilder av en enda juvenil pekinensis, men intrycket av den ligger nära nominatrasens ungfåglar. Eftersom adulta pekinensis regelmässigt har ljusare större täckare på vingovansidan skulle det inte förvåna om även juvenila pekinensis kan visa det, och på så vis närma sig blek tornseglare i intryck. Mer research behövs!

Jizzmässigt verkar pekinensis ligga närmast tornseglare av nominatrasen, men den har till exempel något grundare kluven stjärt (Lewington 1999).

Man bör alltså ha pekinensis existens i åtanke vid observationer av varje förmodad blek tornseglare, speciellt då det är oklart hur mycket de varierar. Det kan säkert löna sig att hålla utkik efter pekinensis här i Sverige. En typisk adult tecknad individ sticker 50 vår fågelvärld | 5.2012

Kraftigt underbelyst och vid första anblicken mycket lik blek tornseglare. Bland annat ses ett mycket kraftigt fiskfjällsmönster på kroppen och strupfläcken (som ändå är rätt smal) går upp till mungipan och når strax bakom ögat i den här vinkeln. Mellersta täckarna har dock samma färgton som de mindre täckarna och bildar det typiska solida “tornseglarfältet” på undervingen. Blek tornseglare har dessutom ofta en tydligare skillnad mellan buk och undergump i teckningens intensitet, även om denna pekinensis faktiskt närmar sig i det avseendet. Mongoliet, 8 juni 2009.

troligen ut rätt tydligt bland fåglar av nominatrasen, åtminstone innan våra “vitnosade” årsungar blivit flygga.

Rasen illyricus är större och åtminstone i adult dräkt mörkare än brehmorum och närmar sig nästan tornseglare i kroppsfärgen, främst på sadel och buk.

Nominatrasen pallidus är den minsta och ljusaste och tenderar att ha klenast näbb och störst strupfläck. Detta är den ras som avviker mest från tornseglaren, men rimligen också den minst troliga att observera på våra breddgrader.

Det finns en hel del kunskapsluckor vad gäller variationen hos alla tre raserna och i dagsläget är det kanske tveksamt om man kan rasbestämma enstaka individer utanför häckningsområdena.

BLEK TORNSEGLARE:

Sammanfattning UNDER GYNNSAMMA omständigheter i häckningsområdet är blek tornseglare relativt lättbestämd enbart på helhetsintrycket. Vid observationer i Sverige krävs dock fler konkreta detaljer att luta sig mot.

Nyckelkaraktärer är de undre vingtäckarnas teckning och relativa färgton, ansiktsteckningen, fördelningen av kroppens brämning, grundfärgen hos armpennor respektive täckare ovan samt näbboch huvudform. Det är också viktigt att göra en korrekt åldersbedömning, då delvis olika kriterier gäller utifrån denna.

Foto: anja Barisic & Davor Cikovic

Blek tornseglare, rasen illyricus, 2K+ (till vänster) och tornseglare, 3K+ Lägg märke till skillnader i färg, strupfläckens storlek och form, intensiteten och fördelningen av kroppsbrämningen samt mellersta täckarnas relativa färgton (tydligast på högervingarna, från betraktaren sett). Dugi otok, Kroatien, 18 juni 2006.

Foto: david erterius

Tack Ett stort tack till Jan Bolding Kristensen på Zoologisk museum i Köpenhamn, som ställt skinnsamlingen till vårt förfogande, och ett stort tack till alla fotografer – för många för att räknas upp här – som generöst försett oss med bilder på seglare. Stort tack också till Kenneth Bengtsson, Falsterbo fågelstation, Peter Gedda, Berto Minobis/Aiguamolls de l’Empordà Recovery Center/Generalitat de Catalunya och Bo Olsson som gav oss möjligheten att dokumentera seglare i handen.

För givande diskussioner och värdefulla kommentarer på manus tackas följande personer varmt: Peter Adriaens, Amir Ben Dov, Jörgen Bernsmo, Andrea Corso, Stein Ingolf Engebretsen, Anders Eriksson, David Erterius, Ricard Gutiérrez, Magnus Hellström, Alexander Hellquist, Jan Holmgren, Steve James, Ottavio Janni, Måns Karlsson, Nils Kjellén, Jelena Krajnc, James Lidster, Johan Lorentzon, Klaus Malling Olsen, Björn Malmhagen, Tor A Olsen, Troels Eske Ortvad, Huw Roberts, Andrea Svahn, Kasper Thorup, Per Undeland, Uno Unger, Michele Vigano, Mats Waern och Patric Österblad.

Referenser i urval Ahmed, R & Adriaens, P. 2010. Common, Asian Common and Pallid Swift: colour, nomenclature, moult and identification. Dutch Birding 32: 97-105.

Aronsson, N. 2005. Illyricus eller pekinensis – det är frågan. Roadrunner 13: 12-13.

Baker, K. 1993. Identification Guide to European Non-Passerines. British Trust for Ornithology, Thetford.

Blasco Zumeta, J. & Heinze, G-M. Atlas de Identificación de las Aves de Aragón. www. javierblasco.arrakis.es/ Chantler, P. 1993. Identification of Western Palearctic swifts. Dutch Birding 15: 97-135.

Chantler, P. & and Driessens, G. 1995. Swifts. A guide to the Swifts and Treeswifts of the World. East Sussex.

Cramp, S (ed). 1985. The birds of the Western Palearctic. Vol 4. Oxford University Press. van Duivendijk, N. 2011. Advanced Bird ID Guide. New Holland Publishers, London Fray, R. 2008 . Identification of a juvenile Common Swift in Shetland, and the elimination of Pallid Swift. Birding World 21: 347-351.

Holmström, N. 2007. Att skåda fotograferade fåglar. Roadrunner 15: 40-44.

Lewington, I. 1999. Separation of Pallid Swift and pekinensis Common Swift. Birding World 12: 450-452.

Malling Olsen, K. 2004. Blek tornseglare. Roadrunner 12: 38-39.

McGowan, Y, R. 2002. Racial identification of Pallid Swift. British Birds 95: 454 - 455.

Preston, M. 1999. The first Pallid Swift to be ringed in Britain. Birding World 12: 448-449.

Rucner, R. 1968. On the Yugoslav endemic subspecies Apus pallidus illyricus. Larus 20: 28-44.

Slack, R. 2009. Rare Birds, Where and When: An analysis of status & distribution in Britain and Ireland. Rare Birds Books, York.

Thorup, K. 2001. First record of Pallid Swift Apus pallidus in Denmark and of ssp. Illyricus in northen Europe. Dansk Ornitologisk Forenings Tidsskrift 95:169-172.

Walker, D. 2006. Pallid Swift in the hand in Kent. Birding World 19: 473-474.

Ullman, M. 2004. Blek tornseglare. Vår Fågelvärld #8: 47. Åkesson S, Klaassen R, Holmgren J, Fox JW, Hedenström A. 2012. Migration Routes and Strategies in a Highly Aerial Migrant, the Common Swift Apus apus, Revealed by LightLevel Geolocators. PLoS ONE 7(7): e41195.

Blek tornseglare, 2K+, troligen rasen brehmorum Fiskfjällsmönstrad mörkt brun sadel samt mörka mindre vingtäckare kontrasterar bra mot bakre armen, om än inte riktigt i pekinensis-klass. Övergump och stjärttäckare dessutom ljusare och diskret tecknade jämfört med sadeln. Ögontrakten är distinkt avsatt mot ett ganska jämnljust huvud. Man bör dock komma ihåg att främst adult tecknade bleka tornseglare ofta ger ett förvånansvärt jämnmörkt intryck i fält, och det är väldigt lätt att missta dem för tornseglare. Krumovgrad, Bulgarien, 13 maj 2012.

Foto: Amir Ben Dov

Blek tornseglare, troligen rasen pallidus Notera bland annat den typiska undervingen, fördelningen av fiskfjällsmönster på kroppen, ljus kind samt stor och utflytande strupfläck. Näbben är förhållandevis klen och tornseglarlik, något som kan vara utmärkande för pallidus men som behöver verifieras. Eilat, Israel, 21 februari 2009.

vår fågelvärld | 5.2012 51

Rk-nytt

Återgranskning av blek tornseglare

Från 20 till blott 8 godkända fynd I samband med diskussionen kring två fynd av blek tornseglare i Sverige på senhösten 2011 beslöt SOF:s Raritetskommitté (Rk) att närmare undersöka vilka kriterier som är hållbara för bestämning av arten. Resultatet publiceras i detta nummer av Vår Fågelvärld. Rk ansåg samtidigt att en återgranskning av de svenska fynden skulle genomföras och den redovisas här. text Hans Larsson/SOF:s Raritetskommitté

B

lek tornseglare uppträder sällsynt till mycket sällsynt i Nordvästeuropa med överlägset flest fynd (74 fram till 2010) från Storbritannien (www.bbrc.org.uk). En översyn av kriterierna för fyndpublicering är dock i vardande (James Lidster in litt.).

I Nederländerna finns endast ett godkänt fynd, från oktober 2009 (Dick Groenendijk in litt., www.dutchbirding.nl) och i Tyskland 12 fram till 2009 (www.limicola. de/home_dsk.html).

Från de nordiska länderna föreligger 7 Foto: Mikael Nord

fynd (av 8 individer) i Norge, men en återgranskning är planerad där (Tor A Olsen in litt.). Danmark genomförde nyligen en återgranskning och nu återstår endast två fynd av tidigare fem (Troels Eske Ortvad in litt.). Finland har likaledes två fynd, båda från 2004 (Aleksi Lehikoinen in litt., www.tarsiger.com).

De allra flesta fynd i Nordvästeuropa har gjorts under senhösten, främst i skiftet oktober-november. Enstaka fynd är utspridda över vår- och sommarmånaderna med det tidigaste fyndet i mars.

Foto: Björn Dellming

Tornseglare, 1K, Skanör, Skåne november 2005. Det omdiskuterade fyndet som ligger till grund för Rk:s revidering. Notera kontrastrik teckning i ansiktet och på undervingen. Kinden är exempelvis distinkt mörkare än ”fronten” och de mellersta täckarna smälter samman med de mindre täckarna till ett solitt och skarpt avsatt täckarfält. Tack vare tydliga foton räcker dessa två detaljer för att spika artbestämningen till tornseglare.

52 vår fågelvärld | 5.2012

I Sverige hade det till och med 2012 gjorts 20 fynd av 21 individer, en hög summa med tanke på fyndbilden i våra grannländer.

Varför återgranskning? Bestämning av blek tornseglare har varit föremål för livliga diskussioner både hos oss och i det övriga Nordvästeuropa. För svenska Rk:s vidkommande kom ämnet åter upp på dagordningen i och med de två senaste fynden i november 2011.

Mats Wallin i Mörbylånga uppmärksammade då Rk på att fotona av de två omdebatterade, men slutligen godkända, seglarna i Skanör i november 2005 endast visade tornseglare. Misstankar väcktes då om att fler av de svenska fynden kunde vara publicerade på felaktiga grunder.

Det största problemet som vi ser det är att det i flera sammanhang förekommit missvisande bestämningskriterier och exempelvis har illustrationer och beskrivningar av juvenil blek tornseglare ofta saknats i den vanligaste litteraturen.

Skanörfyndet prejudicerande. Det ovan nämnda fyndet av två bleka tornseglare vid Skanör i november 2005 ligger till stor del som grund för resonemanget kring återgranskningen. Fyndet orsakade ganska livliga diskussioner på bland annat Club 300:s forum Brevduvan och även om flertalet erfarna skådare ansåg att det

Foton: Jonas Bonnedahl

Blek tornseglare, 1K, Grönhögen, Öland, 31 oktober 2004. Den bäst dokumenterade fågeln i det svenska fyndmaterialet. De undre vingtäckarnas teckning syns i detalj, liksom ett relativt jämnljust huvud utan starka kontraster (förutom ett tydligt avsatt öga).

absolut rörde sig om bleka tornseglare så fanns det röster som bestämt förespråkade tornseglare.

Idag, då Rk kan konstatera att endast vanlig tornseglare dokumenterats i det relativt omfattande bildmaterialet, anser vi att den omfattande kollektiva felbestämningen föranleder en mycket försiktig hållning vad gäller övriga fynd av blek tornseglare.

Raritetsrapporterna avseende dessa tar upp i stort sett samma detaljer som nämns i beskrivningarna av Skanörfyndet, vilket skapar en osäkerhet kring vilka karaktärer som verkligen är hållbara.

ningar och dokumentation av fåglar som ses utan möjlighet till direkt jämförelse med vanlig tornseglare. Detta främst för att en bedömning av exempelvis färgtonen hos en ensam tornseglare är väldigt subjektiv och även mycket beroende av aktuella ljusförhållanden och om fågeln ses mot en mörk eller ljus bakgrund.

Här följer en summering av detaljer som vi anser är viktiga att dokumentera. I bestämningsartikeln om blek tornseglare i detta nummer av Vår Fågelvärld behandlas dessa mer utförligt.

Viktiga detaljer att dokumentera

◗ Ansiktsteckningen; strupfläckens storlek, kindens färgton i förhållande till ögontrakten och tygeln. ◗ Fördelning av ljusfjällighet på kropp och vingovansida med betoning på förhållandet mellan buk - undergump/undre stjärttäckare och rygg - övergump/övre stjärttäckare. ◗ Eventuell färgskillnad mellan större armtäckare och armpennor på vingovansidan hos juvenila fåglar. ◗ Huvudets och näbbens form/relativa storlek. ◗ Fågelns ålder och eventuell ruggningsstatus.

◗ Undre vingtäckarnas teckning och färg-

Efter långa diskussioner i Rk har vi kommit fram till att ställa högre krav på beskriv-

Vilka kriterier bör uppfyllas?

ton, främst mellersta täckarna i förhållande till större och mindre täckare samt vingpennor.

Fyndgenomgång. Rk anser att de fynd som håller för publicering är sommarfynden där direkt jämförelse med tornseglare

vår fågelvärld | 5.2012 53

Rk-nytt

Återgranskning av blek tornseglare

Ett urval av behandlade fynd

Foto: jonas bonnedahl

Foto: Gösta Reiland

Grönhögen, Öland 31 oktober 2004 Blek tornseglare, 1K, Sundre, Gotland 23 oktober 2005. På denna bild går det inte att granska undervingen, men ansiktsteckningen framgår så bra att enbart denna utesluter tornseglare. Notera exempelvis den relativt ljusa kinden som effektivt framhäver ögontrakten, som kan liknas vid en blåtira.

Sammanfattning. Rk:s återgranskning av blek tornseglare får alltså till följd att endast åtta fynd (av åtta exemplar) anses

hålla för publicering. Vi förstår att en denna förändring i fyndmaterialet kan tyckas extrem, men vi anser samtidigt att en mycket försiktig hållning inför bestämnings- och bedömningsproblematiken är det minst dåliga av de möjliga alternativen.

Tack

Alla fotografer tackas härmed varmt för att vi fått använda deras bilder i den här genomgången. Dessutom ett extra tack till Martin Alexandersson som bistod med fototips.

Raritetskommittén Hans Larsson Tommarp Adlersro 272 93 Tommarp longicaudus@gmail.com

Fototips Det går inte att få för många bilder på en spännande seglare! Ju fler olika vinklar och situationer som dokumenteras desto bättre. Slutartider över 1/1000 är ett måste för att undvika rörelseoskärpa som kan förvränga färger och teckning. Att försöka variera kamerans inställningar ger fler ingångsvinklar som kan underlätta en helhetsbedömning.

En seglare mot ljus himmel är hopplöst svår att få rätt exponerad om den inte är så nära att kamerans spotmätning (endast några få procent av hela bilden) hittar fågeln. Om man istället mäter ljuset manuellt, och ställer in kameran mot något objekt som är någorlunda jämnmörkt med fågeln, ökar chanserna att få en välexponerad seglare på bild.

Fotograferar man i RAW-format istället för jpeg öppnas helt andra blidbehandlingsmöjligheter och man kan “framkalla” en någorlunda verklighetstrogen bild även från helt misslyckade exponeringar.

54 vår fågelvärld | 5.2012

Foto: Gösta Reiland

kunnat göras (fyra fynd), samt de fynd som dokumenterats med fotografier där avgörande karaktärer framgår (fyra fynd).

Vår uppfattning är att gränsdragningen mellan beskrivningarna bitvis är mycket svår, och vi har i arbetet med återgranskningen försökt hitta en så konsekvent linje som möjligt där vi också utgått från en vad vi anser rimlig försiktighetsprincip.

Det ska påpekas att framtida solitära fynd utan foton kan komma att uppfylla de fastslagna kriterierna och publiceras.

Nedan följer ett urval av de behandlade fynden med kortfattade motiveringar till våra bedömningar.

Bedömning som blek tornseglare kvarstår.

Jämnljust ansikte, diffust avgränsad strupfläck, väl avsatt öga och ljusa undre mellersta täckare framgår tydligt. Tydlig färgskillnad mellan armpennor och armtäckare ovan. Distinkt brämning på vingovansidan visar att det är en juvenil fågel.

Sundre, Gotland 23 oktober 2005 Bedömningen som blek tornseglare kvarstår.

Jämnljust ansikte, diffust avgränsad strupfläck, väl avsatt öga och ljusa undre mellersta täckare framgår tydligt. Distinkt brämning på vingovansidan visar att det är en juvenil fågel.

Skanör, Skåne 6-10 november 2005 Bedömningen ändras till vanlig tornseglare utifrån tillgängligt fotomaterial. På de bästa bilderna från flera olika obstillfällen framgår enbart positiva detaljer för vanlig tornseglare, såsom distinkt avsatta och jämnmörka mellersta och mindre täckare på undervingen, distinkt avgränsad strupfläck samt relativt mörk grundfärg på huvudet.

Observatörerna kunde i fält se en mörkare och en ljusare individ men det går inte att avgöra om båda fåglarna fångats på bild. Distinkt brämning på vingtäckare ovan och under indikerar juvenil(a) individ(er).

Foto: Martin Alexandersson

Friseboda, Skåne 14-18 november 2004

Godkända fynd efter återgranskningen

Bedömningen ändras till obestämd tornseglare.

Foton av alltför mager kvalitet för att kunna granskas och beskrivningen utesluter inte juvenil vanlig tornseglare.

◗ Nabben, Falsterbo, Skåne 3 juli 1991 (inget foto, dock gjordes direkta jämförelser med vanliga tornseglare)

Foto: hampus lejon

◗ Segerstads fyr, Öland 24 juli 1999 (inget foto, dock gjordes direkta jämförelser med vanliga tornseglare) ◗ Kannikdammen, Lomma, Skåne 9 juni 2002 (inget foto, dock gjordes direkta jämförelser med vanliga tornseglare) ◗ Grönhögen, Öland 31 oktober 2004 (foton finns, har granskats)

Stenungsund, Bohuslän 4 november 2011

Foto: hampus lejon

Bedöms som blek tornseglare. Sämre bildkvalitet än Gotlands- och Ölandsfynden, men då de visar fågeln i ett jämnt och neutralt ljus anser vi att man kan lita på det som återges. Främst ses tydligt på flera bilder det jämnljusa huvudet med ett stort och distinkt ögonparti mot ljusa kinder.

Huvudet ser dessutom proportionellt stort ut.

Det går inte att urskilja de individuella fjädrarnas teckning, men vi anser att de svaga kontrasterna på undervingen indikerar blek tornseglare. Tydlig brämning på vingtäckare ovan och helt jämn vinge utan synlig ruggning talar för juvenil dräkt.

Foto: peter berglin

◗ Nabben & Fyrdungen, Falsterbo, Skåne 5 augusti 2005 (inget foto, dock gjordes direkta jämförelser med både adulta och juvenila vanliga tornseglare) ◗ Sundre, Gotland 23 oktober 2005 (foton finns, har granskats) ◗ Stenungsund, Bohuslän 4 november 2011 (Foton finns, har granskats) ◗ Vista kulle, Småland 5 november 2011 (Foton finns, har granskats)

Fynd som efter återgranskningen inte håller för publicering ◗ Stenboudd, Öland 9 oktober 1999 (inget foto) ◗ Hammaren, Brevik, Västergötland 23 oktober 2004 (inget foto) ◗ Skage fyr, S Hammarö fågelstation, Värmland 27 oktober 2004 (inget foto) ◗ Nabben, Falsterbo, Skåne 24 oktober 2005 (inget foto)

Utlängan, Blekinge 25 oktober 2006 Bedömningen ändras till obestämd tornseglare.

Flera detaljer, såsom bredvingat och stornäbbat intryck samt ett till synes stort ljust fält på undervingen som ses på en av bilderna, talar för blek tornseglare. Men de besvärliga ljusförhållandena i kombination med låg upplösning gör att Rk väljer att vara försiktig med vilka slutsatser man kan dra av stillbilderna. Ytterligare en osäkerhetsfaktor är att fågeln sågs väldigt kort och inte kunde detaljstuderas i fält. Distinkt brämning på vingovansidan visar att det är en juvenil fågel.

Hammarö fågelstation, Värmland 25 oktober 2006 Bedömningen ändrad till obestämd tornseglare.

Svår gränsdragning här liksom för flera andra mycket rimliga fynd. Dock anser vi att beskrivningen inte fullt når upp till de nya kriterierna för solitära individer och det enda tillgängliga fotot tillåter tyvärr inte någon detaljgranskning.

◗ Utlängan, Blekinge 25 oktober 2006 (foton finns, har granskats) ◗ Hammarö fågelstation, Värmland 25 oktober 2006 (foto finns, har granskats)

Vista kulle, Småland 5 november 2011.

Bedömningen som blek tornseglare kvarstår. Även här lite sämre fotodokumentation men återigen bra ljusförhållanden för att med trygghet kunna bedöma dräkten. Ljusare mellersta täckare ses faktiskt på bilden ovan och i övrigt antyds ett relativt stort och jämnljust huvud liksom en bred och något trubbig hand.

De spetsiga yttre handpennorna kan tolkas som äldre och slitna fjädrar, men en förklaring kan vara att pennorna blivit våta, kanske i samband med övernattning på någon byggnad eller i ett träd. En helt säker ålderbestämning är svår att göra utifrån bildmaterialet, men inget motsäger 1K.

◗ Foteviken, Skåne 25 augusti 2001 (inget foto) ◗ Stenshuvud, Skåne 13 oktober 2001 (inget foto) ◗ Harplinge, Halland 28 oktober 2002 (inget foto) ◗ Vårbergstoppen, Södermanland 28 oktober 2004 (inget foto) ◗ Friseboda, Skåne 14-18 november 2004 (foton finns, har granskats) ◗ Skanör, Skåne 6-10 november 2005 2 individer (foton finns, har granskats, oklart om båda fåglarna dokumenterats)

vår fågelvärld | 5.2012 55

sällan skådad

Augusti – september 2012 redaktör Christopher Gullander

Gyllensparv Emberiza aureola

Falsterbo, skåne 25 augusti

56 vår fågelvärld | 5.2012

För första gången på elva år observerades en gyllensparv i Sverige. Det senaste fyndet gjordes vid Draven i Småland 2001.

Gyllensparven har blivit en ovanlig gäst hos oss av den orsaken att den fångas i Asien. Bland annat i Beidaihe i Kina var den en gång talrik, men nu är den fåtalig även där. Fågeln som ringmärktes i Falsterbo var en ungfågel, vilket åtminstone vittnar om en lyckad häckning.

foto: ulf ståhle

foto: stephen menzie

Sibirisk piplärka

Anthus hodgsoni

Stora fjäderägg, västerbotten 9 september

Eksångare

foto: karl-joel sundholm

De senaste fem åren har den sibiriska piplärkan blivit en mer regelbunden gäst i landet.

De populära skådarsatsningarna på olika öar i norr har bidragit till det ökade antalet fynd. Detta var inte första gången en individ ringmärktes på Stora Fjäderägg. Fågeln var dessutom kvar ett par dagar på ön. De allra flesta fynd görs på öar, men förra året observerades en individ i Dalarna.

Hippolais pallida

Utklippan, Blekinge 21 september

Väntan blev inte särskilt lång på Sveriges femte fynd av eksångare. Redan förra året sågs en eksångare på ön Björn i Uppland. Fågeln på Utklippan i Blekinge skulle förstås ha flugit till Afrika söder om Sahara, men hamnade fel och flög istället in i ett ringmärkningsnät på Utklippan i Blekinge. Vilket öde för denna sällsynta gäst!

vår fågelvärld | 5.2012 57

mitt smultronställe

Utloppet, Hornborgasjön text Lotta Berg

Vid Utloppet finns ett fågeltorn från vilket man kan ana Fågeludden på Hornborgasjöns motsatta sida.

Foto: Lot ta Ber g

Oemotståndlig pärla året om Utloppet på Hornborgasjöns västra sida är en fågelmagnet året runt. Ofta är det här de första svarthalsade doppingarna visar sig för året. En vinterdag kan man få se både kungsfiskare och stjärtmes – här bjuds det alltid på fågelupplevelser.

När den stora, naturintresserade allmänheten besöker Hornborgasjön är det ofta tranorna som lockar. Då, i mars och april, är det mest aktivitet vid sjöns södra ände, där inte bara tranorna utan även många andra arter samlas.

När mer inbitna skådare besöker sjön under senvåren och försommaren är det kanske de häckande svarthalsade doppingarna som är i fokus. Då blir det ofta ett besök vid Fågeludden, även om dessa fåglar skiftar häckningsplats från år till år och man aldrig vet i förväg vilka flytöar som de kommer att ta i besittning. att vara bosatta med sjön inom synhåll finns dock lite mer att välja mellan. Vackra promeFör oss som har förmånen

58 vår fågelvärld | 5.2012

nader vid Hångers udde eller Ore backar på försommaren eller kvällslyssning efter sumphönor och dubbelbeckasiner vid Hornborgamaden, till exempel.

Det finns dock en plats som till skillnad från många av de andra verkligen kan rekommenderas året om, nämligen Utloppet på sjöns västra sida. Här finns det oftast öppet vatten, även i de fall då stora delar av sjön ligger istäckt. Då finns här vanligen både knölsvanar, storskrakar, knipor, diverse änder och till och med en eller annan dopping. Med tubkikare går det givetvis bra att se vad som simmar därute, och det öppna vattnet i ån uppströms bron bör alltid sökas av ordentligt. är på väg kan man förvänta sig en och annan rastande smådopping eller salskrake, och årets första svarthalsade doppingar är vanligen på plats i början av april! Här finns dock mycket mer än simfåglar – på vintern ses ofta stjärtmesar i björkridåerna, varfågeln har ett stadigt vinterrevir i området och över äng-

Foto:Ke nt-Ove Hva ss

Gråhakedopping me

d unge.

arna syns kärrhökar under flyttningstiden.

Stora bo- och bergfinkflockar rastar vår och höst, och det händer att vattenrallen grymtar i de smala vassområdena där även trastsångare kan höras på försommaren.

Den som har riktig tur kan få se en skymt av kungsfiskaren strax nedströms bron, särskilt vintertid.

Så snart våren

den sista biten av vägen ned till parkeringen är inte att leka med i tjällossningstider. Större fordon riskerar att halka alldeles galet eller köra fast. medan väglaget brukar vara hanterbart för den vanliga bilisten – i alla fall om man inte är onödigt rädd om sin bil!

Ett varningens ord:

brev

Skriv till Vår Fågelvärld! niklas@ornitologerna.se

Vad årets fågel – skräntärnan – har för sig på sin sensommarresa söderöver vet vi inte så mycket om så länge vi endast kan stödja oss på enstaka fynd av exemplar, nästan alltid döda på någon fjärran havsstrand. Häckningsplatserna i Sverige är få, alla i stort sett belägna i ganska folktomma delar av våra skärgårdar.

I SOF:s ringmärkningsatlas volym 2 kan man läsa att skräntärnor endast i ringa grad följer Europas västkust, och på kartan över Holland finns endast ett sensommaroch höstfynd från det landet. åren 1980 till 2002 ringmärkt 2 280 skräntärnor huvudsakligen i Östergötlands skärgård, men har samtidigt haft turen att en person lagt ner intresse och möda på att genom kikarspaning från gömsle avläsa mina ringnummer på tärnorna under deras stop-over i marsklandet Friesland vid holländska kusten. Av den nästan totala bristen på återfynd av mina ringmärkta tärnor under flytten från Sverige till Holland förefaller det som om arten sträcker iväg till Holland utan avbrott på vägen.

De tidigast ankommande från norr har noterats 12 augusti, de senast kvardröjande inom det holländska stop-over-området

Själv har jag under

foto: Viking Olsson

Viking Olsson om rastande skräntärnor

En av de många adulta skräntärnor som Viking Olsson ringmärkt i Östergötland.

antecknades 4 september. Den lokal som anges vid ringavläsningen i Holland är oftast Workumerwaard men ibland också Steile Bank.

Endast genom denne rapportörs flit har det varit möjligt att ge ringmärkaren i Sverige en roll i att klarlägga läget för denna i stort sett okända viktiga stop-over.

Jag vill därför sända ett stort tack till min okände mångårige medhjälpare – Trinus Haitjema. Sammanlagt har Trinus under åren avläst numren på 21 olika tärnor, men har samtidigt gjort minst 56 avläsningar.

Två exemplar har nått 22 respektive 21 års ålder, och har ännu inte rapporterats

som döda. Ytterligare fyra exemplar har nått över tio års ålder. Flertalet av dessa riktigt gamla tärnor har genom upprepade kontroller visat årlig trohet gentemot detta ursprungligen utvalda stop-over-ställe.

Verklig rättvisa skulle väl också skipas om jag här också kunde få avtacka kloka och ansvarsfulla rapportörer i västafrikanska länder som tagit sig besväret att, ofta på långa och krokiga vägar, meddela fynden av mina skräntärnor oftast anträffade döda i Mali, Ghana, Mauretanien och Elfenbenskusten.

Två fynd är särskilt spännande. Den 24 juli 1992 fann Lovestone Fenuku en död fågel på havsstranden efter en hård storm.

Det visade sig vara en av de skräntärnor jag ringmärkt. Han blev så intresserad av den första fågeln att han någon dag senare vid strövtåg längs stranden fann ännu en av ”mina” tärnor. Fågeln var medtagen, men vid liv. Han tog hem den, värmde och torkade den och kunde sedan återge den friheten. Inte illa av en fiskarpojke som det senare visat sig vara fattig och föräldralös.

Och som nu nyligen med ekonomiskt stöd är igång med studier på ett universitet i Ghana.

Viking Olsson

gissa fågeln 2

3

Påträffad i Sverige.

Påträffad i Västra Palearktis.

fö vä r n fa d c it

1 Regelbunden häckfågel.

vår fågelvärld | 4.201 47

gissa fågeln

text & foto David Erterius

facit

Foto: david erterius

Foto: Stephen Menzie

Nyruggad tertial

Hussvala

Kort handpenneprojektion

(Delichon urbicum) Långa spetsiga vingar, ett rätt litet och rundat huvud med en påtagligt klen näbb samt en utdragen ”akter” med en markerat kluven stjärt. Kroppsundersidan är vitaktig i kontrast mot mörka vingundersidor.

Allt detta i kombination tyder på någon slags svala. Helmörka vingundersidor, övervägande ljus strupe samt avsaknad av tydliga stjärtspröt, pekar på antingen hussvala eller backsvala. Den senare kan enkelt uteslutas på avsaknaden av bröstband, och stjärten ser ut att vara aningen för lång.

Fågeln är alltså en hussvala. Att döma av de fräscha handpennorna, den ”smutsiga” strupen samt de mörka fläckarna på undergumpen, rör det sig om en årsunge (juvenil). De gamla fåglarna har vid denna tid på året ännu en i övervägande sliten sommardräkt, med rent vit kroppsundersida, ljusare undre vingtäckare samt mer slitna handpennor, och de genomgår huvuddelen av ruggningen till vinterdräkt nere i övervintringsområdet.

Hussvala. Nabben, Falsterbo, augusti 2012.

1

Foto: david erterius

Polyglottsångare (Hippolais polyglotta)

Att döma av kombinationen rätt tunn kropp med relativt lång stjärt och en klen insektsätarnäbb, handlar det om en sångare av något slag. Kombinationen tydligt gulaktig kroppsundersida, grågröntonad ovansida, ett öppet ansikte med ljus tygel och ett förhållandevis stort öga samt ljusa ytterkanter på stjärten, visar att det rör sig om antingen en härmsångare eller en polyglottsångare.

En utslagsgivande karaktär mellan dessa båda arter är handpenneprojektionens längd.

Härmsångarens hp-projektion på den hoplagda vingen, är ungefär lika lång som den längsta tertialen, medan polyglottsångarens projektion är avsevärt kortare, endast cirka halva längden av den längsta tertialen. Med detta i åtanke

2

Foto: david erterius

kan man således utan problem bestämma den aktuella fågeln till polyglottsångare.

Notera även den relativt kontrastlösa vingen.

Kisar man upplever man de större armtäckarna som jämntonade och att de smälter samman med ryggovansidan. Notera att den innersta tertialen är nyruggad i kontrast mot de mer slitna yttre.

När polyglottsångaren anländer till vinterkvarteren genomgår den en komplett ruggning, för att sedan rugga partiellt innan den återvänder norrut framåt vårkanten. Härmsångaren har däremot en omvänd strategi, det vill säga den inleder med en partiell ruggning och sedan en komplett innan den drar norrut.

Polyglottsångare, Katalonien, Spanien, april 2010.

Ökenberglärka (Eremophila bilopha)

En ljus, sandfärgad tätting med en utdragen svart ”sköld” på övre bröstet samt en markerad svart ”slokmustach” på huvudet. Berglärka är det man först kommer att tänka på, men det kan vara värt att titta lite närmare på några olika karaktärer.

Fågeln ser ut att vara helt otecknad på flanken, och det lilla man ser av ryggen är uppenbarligen också i ljusaste laget för en vanlig berglärka. Vidare bildar ovankanten av ”bröstskölden” en spets upp mot strupen, och själva strupen ser vitaktig ut. Sammantaget pekar dessa olika karaktärer på en sydlig släkting till vår berglärka, nämligen ökenberglärkan. De tydliga ”hornen” pekar på att det är en hanne. Ökenberglärka, Al Mudawwara pivot fields, Jordanien, december 2011.

3

60 vår fågelvärld | 5.2012

böcker

text Anders Wirdheim

fågelanteckningar

Äntligen en fågeldagbok!

I många år har de brittiska fågelskådarna haft en årligt utkommande ”Birdwatcher´s Yearbook”. Förutom att vara en ordinär dagbok med plats för anteckningar har den innehållit mängder av tips. Nu finns äntligen en motsvarighet på svenska, och med det stora förlaget Bonniers som utgivare kan vi kanske hoppas på såväl stor spridning som nya upplagor varje år.

information om antalet par av svenska kråkfåglar, där nötskrikan faktiskt är den talrikaste. Naturligtvis berättas det också om Vinterfåglar Inpå Knuten och om fågelmatning.

Dagboken innehåller många tips om såväl arrangemang som fågelhändelser.

I januari kan man läsa om övervintrande varfåglar och om nötskrikor på jakt efter hamstrade förråd. Här flikas passande in

Så fortsätter det med nya små tips varje vecka och varje månad. Det är stimulerande och informativt samt rikligt illustrerat med Dan Zetterströms akvareller.

Jag tror att många som ännu inte upptäckt fåglarna på allvar kommer att göra det tack vare denna lilla bok.

Alla dessa (liksom vi som redan är bitna) får sedan efter lust och förmåga komplettera med egna små anteckningar dag för dag.

Som upphovsmännen skriver redan i förordet, är boken ”i allt väsentligt fortfarande oskriven” och väntar på att det ska ”föras bok över vardagens små och stora händelser eller över vilka fågelarter man sett”. Ibland är det samma sak!

praktverk

lokalguide

fältbestämning

Titel: Kryp Författare: John Hallmén (med text av Lars-Åke Janzon) Förlag: Norstedts Pris: 360 kr (Naturbokhandeln)

Titel: Plats för fågel Författare: Rolf Hagström Förlag: Hellid & Hagström Pris: 298 kr (Naturbokhandeln)

Modern fototeknik har inneburit enorma framsteg när det gäller att illustrera böcker om insekter och andra smådjur. Detta har inte minst visats i några av Nationalnyckelns senaste volymer.

Här kommer en bok som tar steget vidare, från det rent objektiva illustrerandet till mer fantasieggande perspektiv. Här möter vi allehanda småkryp men får samtidigt en känsla av att vi befinner oss i en annan värld.

John Hallméns kraftigt uppförstorade bilder, tagna med som mest 308 exponeringar, visar en verklighet som annars bara kan anas med lupp eller mikroskop. Det som ser ut som varelser i en science fiction-film är i själva verket ganska vanliga flicksländor, rovsteklar eller virvelbaggar. Häftigt och otroligt fascinerande!

Det är bilderna som gör boken, men LarsÅke Janzons texter fördjupar upplevelsen.

Under senare år har det kommit flera fågelguider som visar vägen till olika landskaps bästa fågellokaler. Gemensamt för dessa är att de är stryktåligt utformade, lämpliga att ha i fickan eller ryggsäcken.

Plats för fågel handlar om Närkes bästa fågelområden, men det är knappast en bok som jag skulle ha med mig ut.

I stället är den utformad i ett liggande format med en elegant layout, något som passar mycket bättre hemma i läsfåtöljen än ute i fågelmarkerna.

Närke är ju något av den moderna fågelskådningens vagga i Sverige, inte minst tack vare den store inspiratören Erik Rosenberg. Här guidas vi till cirka 20 fågellokaler, flera av dem välkända men några av dem nyupptäckta eller nyskapade. Det är informativt och bra. Mot slutet av boken ges även en inblick i bland annat ringmärkning och fågelforskning.

Titel: Svenska trollsländeguiden Författare: Magnus Billqvist, efter förlaga av Dave Smallshire och Andy Swash Förlag: Hirschfeld media Pris: 298 kr (Naturbokhandeln)

är ett samarbete mellan Mats Ottosson och Dan Zetterström.

Den sistnämnde är välkänd bland fågelskådare, men Mats Ottosson är kanske mera anonym. Han är journalist med natur som huvudområde och regelbunden medarbetare i bland annat Turist.

Fågeldagbok 2013

Titel: Fågeldagbok 2013 Författare: Mats Ottosson (text) & Dan Zetterström (ill.)

Förlag: Bonnier Fakta Pris: 154 kr (Naturbokhandeln)

Tar dig närmare insekterna

Lockande besök i Närke

Pedagogisk och vacker

De senaste årens fjärilsboom bland fågelskådare verkar ha övergått i en trollsländevurm.

Därför känns det logiskt att det nu kommer en fälthandbok. Bakom Svenska Trollsländeguiden står förläggaren Erik Hirschfeldt som har låtit trollsländeexperten Magnus Billqvist bearbeta en engelsk förlaga, skriven av Dave Smallshire och Andy Swash.

Resultatet är magnifikt. Vackra och fräscha foton och illustrationer, fyllda TROLLSLÄNDEGUIDEN med pedagogiska jämförelser och förklarande texter. Läsaren hålls i handen genom bestämningen och får veta förväxlingsrisker och hur dessa undviks. Det nyvaknade intresset för trollsländor har redan lett till upptäckter av nya arter i landet. Intresset blir inte mindre på grund av denna bok.

Tvärtom. Det enda trista är att det är så långt till nästa trollsländesäsong.

NA SVENSKA

Magnus Billqvist

Dave Smallshire & Andy Swash

vår fågelvärld | 5.2012 61

fråga experten

Har du en fråga till våra experter?

Mejla till niklas@ornitologerna.se

fågelbeteende

Är det samma gamla koltrast år ut och år in?

Foto: Magnus Ullman

Varje år när våren kommer sitter en koltrast och sjunger så vackert från vår teve-antenn. Den sitter ju alltid på samma ställe och sjunger, men min man och jag kan inte komma överens om det är samma koltrast år efter år eller om det är en ny. Och om det är samma koltrast, var är den i så fall nu på hösten och vintern?

Då är det tomt på teve-antennen.

Pernilla Alexandersson, Eskilstuna

Om det är samma koltrast eller inte beror egentligen på hur många år vi talar om. Om ni haft en koltrast sjungande sedan ni skaffade teve på 1960-talet (tja, vad vet jag?), så är det inte samma koltrast. Småfåglar blir helt enkelt inte särskilt gamla – även om trastar i allmänhet blir klart äldre än exempelvis blåmesar och pilfinkar.

De två äldsta koltrastar som finns redovisade i Svensk ringmärkningsatlas blev nästan 15 respektive 13 år. Förvisso anmärkningsvärda åldrar. Men det betyder att den genomsnittliga livslängden för en koltrast som häckat en gång kanske ligger någonstans kring 5 eller 6 år. Och det innebär i sin tur att många mindre lyckligt lottade koltrastar bara blir 2 eller kanske 3 år.

Så omsättningen uppe på teve-antennen är ganska hög – även om motsvarande omsättning är ännu högre för mindre fåglar.

magnus ullman svarar:

För koltrasten är vintern en kärv tid. Många överlever helt enkelt inte. Somliga kanske gör det men kommer tillbaka för att finna reviret redan upptaget av en annan koltrast. Då får man hitta sig en ny teve-antenn att sjunga från. Västergötland, februari 2011.

Att ni har en koltrast sjungande från samma plats år efter år är alltså inget bevis för att det är samma fågel. Det ligger i koltrastens natur att sjunga från en upphöjd sångplats med god sikt runtomkring. Det hela började i skogen i tidernas begynnelse när en hög grantopp ockuperades som sångplats och när koltrastarna under förra århundradet flyttade in i städerna kunde takåsar och inte minst teve-antenner fylla samma funktion. Skulle er antenn ett år

blir ledig, är det snart en annan koltrast som tacksamt lägger beslag på den.

Olika arter är anpassade till olika miljöer. En intressant parallell är pilgrimsfalken, som återkommit som häckfågel på olika håll i landet. På många platser lägger den sina ägg på samma klipphylla, ofta på samma del av hyllan, som förfäderna gjorde för kanske 30 eller 40 år sedan, trots att hyllan stått tom under alla år. Det är givetvis inget bevis för att det är samma

våra experter rovfåglar dick forsman Allmänt ansedd som en av de ledande auktoriteterna när det gäller bestämning av rovfåglar. Har flera klassiska bestämningsböcker om rovfåglar på sitt samvete.

62 vår fågelvärld | 5.2012

fältbestämning magnus ullman Redaktionens allmänexpert på fåglar. Svarar på alla typer av frågor som rör fältbestämning, flyttning, beteende med mera. Har skrivit flera böcker om fältbestämning och om fåglarnas liv.

holkar & märkning tommy järås Driver Fågelcentralen i Kungälv utanför Göteborg. Har stor erfarenhet av hur man bäst rehabiliterar fåglar, också expert på ringmärkning, holkar och fågelmatning.

Foto: john larsen

fåglar – utan visar istället att varje art följer sin nedärvda instinkt, det må vara koltrast eller pilgrimsfalk.

Men om vi talar om perioder på 2–5 år så är det fullt möjligt att det är samma koltrasthanne som sjunger från antennen.

Men inte ens det är säkert. Till skillnad från exempelvis pärlugglehannen som bevakar sitt revir året runt, håller inte koltrasthannen revir på samma sätt under vintern. De flesta koltrastar flyttar ju ner på kontinenten eller till Brittiska öarna och majoriteten av de som övervintrar i Sverige är ganska rörliga, även om det nog händer att en koltrast kan stanna hela vintern i sin egen trädgård.

Det betyder att när våren kommer är

det inte självklart att koltrasthannen väljer samma revir och samma teve-antenn som året innan. Reviret kan vara upptaget av en annan koltrast när han kommer tillbaka.

Eller han kanske tycker att det var lönlöst att försöka på platsen igen eftersom katter tog alla ungarna. Så måhända väljer han en annan villa och en annan teve-antenn i grannskapet. fågeljuridik

Vad innebär egentligen statens vilt?

Häromdagen skadades en pilgrimsfalk i mina trakter och jag ringde då till polisen eftersom det är statens vilt. Fick då till svar att ”vi sysslar inte med sådant”. Vad är det egentligen som gäller?

Per Karlsson, kiruna tommy järås svarar: Enligt min mening är det solklart vad som gäller och det är polisens skyldighet att handha detta. Enligt jaktförordningens 33 § ingår följande arter i ”statens vilt”: ”33 § Vilt av arterna björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, slaguggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, storkar, örnar, glador, falkar

Fiskgjuse räknas som statens vilt och omhändertagna eller upphittade döda fåglar ska tas om hand av polisen.

och kärrhökar som omhändertas, påträffas dött eller dödas när sådant djur är fredat, tillfaller staten.”

Om någon person har hittat ett djur som omfattas av statens vilt så gäller följande, enligt jaktförordningens 36 §: ”36 § Den som har påträffat ett dött djur av sådan art som avses i 33 § första stycket eller har omhändertagit eller vid annat än tillåten jakt har dödat ett sådant djur ska snarast möjligt anmäla händelsen till närmaste polismyndighet, oberoende av vem djuret tillfaller. Detsamma gäller i fråga om älg eller hjort när djuret är fredat.

Får en markägare veta att ett djur som avses i 33 § har omhändertagits eller påträffats på dennes marker, är markägaren skyldig att förvissa sig om att anmälan skett eller själv göra anmälan. Samma skyldighet åligger arrendator och jakträttshavare.”

vilt, enligt jaktförordningens 40 a §: ”40 a § Ur viltvårdsfonden får lämnas ersättning för 1. polismyndighetens kostnader för att eftersöka eller på annat sätt spåra, döda eller omhänderta djur av sådan art som avses i 33 § och kostnader för eftersök enligt 40 § andra stycket, och 2. kostnader med anledning av en anmälan enligt 36 §.

Ersättning ur fonden får även lämnas till den som har hjälpt polismyndigheten vid eftersök, dock inte till den som har skadskjutit det djur som eftersöktes eller till deltagarna i det jaktlag denne tillhör.”

Detta innebär att polisen har rätt att ersätta en privatperson som hjälper till med eftersök eller transport av statens vilt om polisen av någon orsak inte kan göra det själv.

gjorts är det följande som gäller för polisen, enligt jaktförordningens 38 §: ”38 § När polismyndigheten har tagit emot en anmälan enligt 28 d eller 36 §, ska den se till att djuret tas om hand. Naturvårdsverket ska genom föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet bestämma hur det ska förfaras med omhändertagna djur.”

Det framgår rätt klart av lagtexten att polisen är skyldig att omhänderta ”statens vilt”, antingen det är levande eller dött.

Polisen har också speciella ekonomiska medel till förfogande vad gäller statens

En sammanfattning av jaktförordningen är att arter som tillhör statens vilt tillfaller staten, antingen de omhändertas levande, påträffas döda eller dödas av någon anledning. Anmälan ska göras till polisen, som i enlighet med Naturvårdsverkets riktlinjer ska skicka döda djur till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm eller till ett annat museum som har samma behörighet.

Levande fåglar som tillhör statens vilt, och som ska vårdas och rehabiliteras, ska överlämnas till närmaste godkända inrättning – Naturvårdsverket har en förteckning över dessa.

När en polisanmälan

vår fågelvärld | 5.2012 63

krönika

Skådaren och T-forden Utan kikare, tub och bil lär drömmen om att passera 400 arter i Sverige förbli just en dröm. Lasse Willén vet vilka personer den sanna kryssaren bör ära.

T

änker man efter är det främst tre män som den aktiva kryssaren har att tacka för sin sysselsättning: nederländaren Hans Lippershey, italienaren Galileo Galilei och amerikanen Henry Ford.

De har i tur och ordning uppfunnit de tre ting som utgör själva grunden för allt modernt skådande: kikaren, tubkikaren och bilen. inte just Lippershey som omkring år 1600 uppfann den första fungerande kikaren. Men vem det än var så hann han före den store Galileo, som däremot 1609 kungjorde att han hade börjat studera stjärnhimlen med ett teleskopliknande instrument.

Och det var förstås inte Henry Ford som konstruerade den första automobilen. Men det var han som för hundra år sedan förvandlade den hantverksmässiga biltillverkningen till massproduktion genom att tillämpa det löpande bandet. Detroit började spotta ur sig bilar i en takt som dittills varit otänkbar.

Utan dessa tre herrar stode sig alltså dagens skådare slätt.

dare till industrialismen i allmänhet och bilismens utbredning i synnerhet. Över detta blev Ford naturligtvis en smula stött.

Men han visste hur slipstenen skulle dras! Han beslöt att ge John Burroughs – en T-Ford! Och ganska snart insåg den gamle naturalisten att en bil var det perfekta sättet att ta sig ut i naturen (Burroughs var vid det här laget bortåt 75 år och ganska stel i benen).

Nu var det kanske

Föga anade han att hundra år senare skulle bilen åter komma att ifrågasättas, särskilt av dem som förfäktade en mer varsam attityd till naturen. En hel del skådare och en och annan kryssare finns bland dem. Ja, i dag förekommer det till och med fågelskådare som har svårt att sätta sig i en privatbil även när det gäller riktigt tunga drag! De föredrar istället så kallad eko-skådning, där bara allmänna kommunikationsmedel som tåg och buss får användas. Cyklar, kanoter och andra färdmedel som inte sliter på naturen är givetvis också tillåtna, såväl som de egna fötterna.

För Henry Ford var faktiskt själv skådare. Redan som barn visade han stort intresse för de sparvar som dök upp i omgivningen...

Henry Ford var ett tekniskt och

affärsmässigt geni. Men det räcker inte för att utnämna honom till en fågelskådarnas hjälte. Nej, Fords verkliga storhet ligger i ett annat förhållande: han var den första som insåg bilens betydelse för fågelskådandet!

För Henry Ford var faktiskt själv skådare.

Redan som barn hade han visat stort intresse för de sparvar som dök upp i omgivningen, och längre fram kom han att beundra författaren John Burroughs som vid förra sekelskiftet var en av de mest framträdande profilerna inom den amerikanska naturskyddsrörelsen. Problemet var bara att Burroughs var av den riktigt gamla stammen, en man som högeligen uppskattade naturromantikern Henry David Thoreau (som skrev klassikern Skogsliv vid Walden).

Det innebar att Burroughs var en stark motstån64 vår fågelvärld | 5.2012

Idag ses privatbilen av allt fler helt enkelt som ett allvarligt hot mot naturen (exempelvis fåglar), klimatet och människors hälsa i allmänhet. En vacker dag – som möjligen inte ligger så långt borta – kanske vi får återgå till att använda fötterna. Den dagen kommer kryssandet att få ta sig nya former.

Då må Henry Ford rotera i sin grav, och Burroughs tveka om åt vilket håll han ska vända sig.

Men Henry David Thoreau lär nog le i sin himmel.

Lasse Willén, programledare för P1:s Naturmorgon, och som själv skådar till fots, per cykel, kajak – och bil.

Foto: Eva Stenvång Lindqvist

Kikare & Tubkikare Ny DBA Oasis S-Coat Mg

Ny Countryman BGA HD

Utmärkt prestanda och handling i en klassledande kompakt och lätt kropp. DBA Oasis S-Coat är en av de bästa fågelskådar kikare som finns att köpa.

Den nya Countryman BGA HD är lätt och har utomordentlig prestanda som är perfekt för vildmarksentusiaster som vill ha hög upplösning, ljus genomträngning och färgkontrast i ett utmärkt kompakt instrument som väger under 700g.

Tillverkat till 100% i Japan med komponenter och beläggningar i högsta kvalitet. Superb klarhet och färgkonstrast är garanterad även vid mest krävande tillstånd.

Modellerna levereras med mjuk läder väska, regnskydd, elastisk neopren bärrem och 30 års garanti.

8x42, 10x42 Priser från 8595:-

HR ED Tubkikare

8x32, 8x42, 10x42, 10x50, 12x50 Priser från 4750:-

ES 80 v3 Tubkikare Designad och tillverkad att leverera “bäst i grupp” optik och pålitlighet kombinerat med ett oslagbart val av okular och tillbehör.

HR ED tubkikaren erbjuder överlägsen optisk prestanda kombinerat med utomordentlig hantering och pålitlighet. ED 5 element APO lins och höggradigt glas, ger både 66mm och 80mm modellerna högre upplösning och ljus genomsläpp.

Tub pris från 10150:SDL v2 zoom okular från 3950:-

Egenskaper: • Tre element HD objektiv med Opticron F-typ reflexbehandling • Magnesium, aluminium och poly-karbonat kropp som skyddas i ett strukturerat naturgummi hölje med nitrogen vattentätning.

• 30 års garanti Tub pris från 5395:- HDF T okular från 1895:Vattentät väska från 895:-

För demonstration kontakta din lokala auktoriserade Opticron återförsäljare Rosen Foto Scandinavian Photo Scandinavian Photo AB Elof Ericsons Foto Scandinavian Photo Naturbokhandeln

Huskvarna Jönköping Malmö Mölndal Mölndal Mörbylånga

036-136481 036-376800 040-170200 031-878700 031-7068330 0485-44440

Digitaltvexperten Astro Sweden Scandinavian Photo Gunnar Olssons Foto AB Getteröns Naturcentrum

Säro Skövde Stockholm Stockholm Varberg

0300-660095 0511-373049 08-54555490 08-55606050 0340-87510

PO Box 370, Luton LU4 8YR, UK Tel: +44 1582 726522 Fax: +44 1582 723559 Web: www.opticron.se

kontakta oss vårdirect fågelvärld | 4.2011 57 För service frågor var snäll och på service@opticron.co.uk

retrospektiv

av Niklas Aronsson

Om första fyndet av mindre lira i Sverige

1951

”I mitten av oktober i fjol riktade f. länsjägmästaren John Lindner Naturhistoriska museets i Göteborg uppmärksamhet på en tidningsnotis, enligt vilken en mindre lira skulle ha infångats i närheten av BohusMalmön i Bohuslän. Fågeln förvarades i uppstoppat skick hos herr Patrik Börjesson i Fågelviken, som själv monterat den. Då det rörde sig om en ny fågelart, och denna dessutom anträffats vid vår västkust, var det givetvis ett önskemål, att exemplaret ifråga kunde införlivas med Naturhistoriska museets i Göteborg samlingar. Museets intendent, professor Orvar Nybbelin, förhörde sig för den skull hos herr Börjesson, om denne vore villig att låta museet förvärva fågeln. Herr Börjesson överlämnade då denna generöst såsom gåva till museet. När konservator Gunnar Enemyr i Göteborg, ofta anlitad av museet, hörde talas om detta museets nya förvärv, meddelade han, att han i sin ägo hade en av honom själv inköpt och monterad, i bohuslänska vatten redan år 1934 skjuten mindre lira. Han erbjöd museet att inlösa den.

Detta sistnämnda exemplar skulle då vara det första på svenskt område anträffande av mindre liran. Det sköts av fiskeritillsyningsman Axel Karlsson, KällöKnippla, sista veckan i januari år 1934 i Göteborgs norra skärgård vid Torrboskär i Öckerö socken (4 km NV Öckerö). Det ovan först anförda exemplaret infångades med håv under hummerfiske av bröderna Ludvig och Hilmer Smith, Bohus-Malmön, den 24 september 1950.”

66 vår fågelvärld | 5.2012

Foto: Viking fontaine

Landets första mindre lira sköts av fiskeritillsyningsman Axel Karlsson, Källö-Knippla, sista veckan i januari 1934 i Göteborgs norra skärgård vid Torrboskär, fyra kilometer nordväst om Öckerö.

Ska man vara strikt så har mindre liran en betydligt äldre historia i Sverige än de knappa 80 år som har gått sedan ovanstående fågel togs av daga. Bilden visar subfossilfynd av mindre lira som är 7 000 år gamla. Klimatet var då mer atlantiskt betonat och här fanns betydligt mer hav än nu. Med tanke på att det finns fossil från fyra olika fåglar från denna tid bör mindre lira inte ha varit så ovanlig.

Image by Paul Hackett

Kvalité

Utan kompromiss

Kowa SV och YF. En NY serie välkonstruerade kvalitetskikare.

Fantastisk bildskärpa till ett attraktivt pris.

Alla linser har fullständig antireflexbehandling.

SVSERIEN YFSERIEN

SV-serien har dessutom Phasecoating samt en Vatten- och smutsavstötande beläggning på de yttre linserna som gör det lättare att hålla dem rena.

Klar och skarp bild även under dåliga ljusförhållanden.

Kikarna är som gjorda för härliga utomhusupplevelser.

De är vattentäta, gummiklädda och fyllda med nitrogengas vilken förhindrar kondens i din kikare.

Den eleganta ergonomiska lättviktsdesignen gör dessa kikare till det självklara valet för fågelskådare och naturintresserade.

Vilken modell passar dig bäst?

Med många olika storlekar och förstoringar att välja mellan går det lätt att hitta en modell som passar just dig och ditt behov.

C L KRESSNER AB Box 27828 SE-115 93 STOCKHOLM, SWEDEN Tele. 08-7830014 Fax 08-6609889 E-mail: mail@kressner.se

www.youtube.com/kowasportingoptics

EN STEINER FÖR ALLA BEHOV PÅ KÖPET!

Steiner Optik är en av Europas största tillverkare av kvalitétskikare. Steiner är mest kända för sina robusta marin och segelsportskikare, som används i de flesta stora havskappseglingar runt om i världen. I dag har Steiner också ett stort urval av kikare för jakt, fågelskådning och utomhusaktiviteter. Tysk kvalité och design som helt och fullt tillfredsställer varje kikaranvändares höga krav. Be om att få en Steinerkikare demonstrerad för dig och bli övertygad om den höga kvalitén den håller, oavsett modell.

Lowepro Field Station.

Ca-pris: 899:-

BÄTTRE

BRA

Steiner Skyhawk Pro 8x42

Steiner Ranger Pro 8x42

Ca-pris 8x42: 4.299:-

Ca-pris 8x42: 5.499:-

Bra och prisvärd kikarserie, med god upplösning och färgåtergivning.

Finns som 8x32, 8x42, 10x32, 10x26 och 10x42.

Vattentät kikare som tål riktigt tuffa tag. Mycket bra upplösning och färgåtergivning. Finns som 8x32, 8x42, 10x42 och 8x56.

BÄST

Steiner Discovery 8x44

En underbar fågelkikare med enastående ED-optik och antireflexbehandling. Vattentät ner till 5m.

Finns som 8x44 och 10x44.

Ca-pris 8x42: 12.999:-

Rosenberg Flodafors, 641 97, Katrineholm. Tel. 0150 - 91 580. info@kikarproffsen.se. www.kikarproffsen.se