trollskogen

Martin Ekman besöks av gamla minnen som tar honom tillbaka till skogsåkningens glansdagar i de östra delarna av skidsystemet. Sen passar han på att ge en känga åt nutidens massavverkningar.

Offpist det är något speciellt med att åka skidor i skogen. Fråga vilken snorig och lycklig unge som helst i på berget om vilket som varit dagens roligate åk och de kommer garanterat att svara något i stil med ”det där när vi åkte på skogsbanorna och det gick så fort”.

Jag kommer ihåg när den första snön (eller var det frosten?) hade lagt sig utanför den stenhårda kanonsnön i Östbacken. nu var det skogsåkning i ”Öst” som gällde. Här fanns allt det roliga, stenhopp, raviner, nedfallna träd som det gick att åka på. Var man först på plats fick man äran att skapa originalspåret som hängde med hela vintern.

när man blir äldre försvinner tjusningen med att åka på uppkörde skogsbanor där det flyger gnistor från skidorna i var och varannan sväng samtidigt som man böjer huvudet för granruskor. nä, nuförtiden är det skogsåkning med lutning, fart och små gläntor där nysnön får ligga orörd för vinden. den dåliga sikten som kan uppstå på öppna ytor försvinner och träden som gör att fartkänslan blir påtaglig som gäller.

det går inte att påstå att det var bättre förr inom skidåkning. det man däremot kan säga att det fanns mer skogsåkning tack vare att det inte fanns lika många nedfarter.

Förra året inträffade dock något som är mycket sällsynt i Järvsö och något som aldrig inträffade förr i tiden – Järvsös bästa offpistområde under sydliften blev tillgängligt. enligt de äldre i byn var det minst ett kvarts sekel sedan det snöade så enorma mängder. det annars så steniga området förvandlades till ett mjukt, bommulsliknande landskap med kuddar av snö som formade sig efter stenarna någon meter nedanför skidorna. när jag gled in under liften och satte redskapen i de första kuddarna infann sig samma känsla som för många år sedan när jag stod i frosten i Östskogen – skogsåkning är bland det roligaste man kan göra på ett par skidor.