när man Det är slutar så skönt

Fryst snor, Sven-Åke

Lundbäck och doft av apelsiner. Magasin

Järvsös reporter

OLa LiLJedahL förklarar varför han älskar skidåkning på längden och varför man inte ska torka håret med en blåslampa... eller är det just precis vad man ska göra?

Det händer att jag åker på träningsläger även nu, många år senare. Konceptet är detsamma fast sportdrycken utbytt mot en flaska rött.

Året är 1972.

Ettöringen slutar gälla, Ölandsbron invigs, Abba bildas – och en hjulbent skidåkare som heter Lundbäck från Luleå vinner ett skidlopp i Harsa. Ettöringar, Ölandsbroar och Abba i all ära, i min åttaåringsvärld är det Sven-Åke Lundbäcks diagonalåkande i Harsaskogarna som gör mest intryck.

Vi packar choklad i termos och åker i familjens Volkswagenbubbla, en modell som för övrigt just det året passerar Tforden i antalet sålda ex, för att se OS-uttagningar i Harsa.

Thomas Magnusson från Delsbo är favorit men Lundbäck vinner.

Karln är så hjulbent att han inte behöver ropa ”ur spår”. De åkare han passerar försvinner mellan hans ben. I alla fall nästan. Jag har aldrig sett något så hjulbent. Hela håret är rimfrostigt. Snoret fryser under näsan på honom.

Det är det vackraste jag sett.

Ja, inte snoret kanske. Men Harsa, hela atmosfären, hela sporten. En kärlek till längdåkning föds just där och då i Harsa 1972. På kvällen hemma åker jag ut i månskenet bakom huset och tar stavtag efter stavtag efter stavtag…

Nu, 38 år senare, vill jag gärna tro att jag hittade längdåkningens själ där på åkern – fast det hade jag förstås ingen tanke på då. Nej, då ville jag vara Lundbäck, han som bara veckor senare sensationellt tog OS-guld i Sapporo, Japan.

Året efter åker jag mitt första skolmästerskap bakom en skola i Kårböle och vinner på ett par för långa ljusblå träskidor från Edsbyn och brorsans tre nummer för stora pjäxor. En Åström från radhusen blir tvåa. Idag inser jag att om det inte varit för Harsa och för det där skolmästerskapet skulle jag bott som firat golfproffs i solen i Florida nu alternativt varit tenniskung i Monaco.

Eller, okej då, kanske inte.

Förmodligen inte.

Säkert inte.

Intrycken i Harsa gjorde hur som helst att det blev en ungdom tuggandes runt på elljusspår mörka vardagskvällar och sedan tidiga helgmornar i minibuss till tävlingar – och mellan varven ett och annat träningsläger i Harsa.

En så pass tråkig syssla som vallning av skidor har mästerfotografen Johan Ståhlberg lyckats få till något utöver det vanliga. Nästan som en tavla på en utställning.

Skidor på förmiddagen, god lunch på Harsagården, skidor på eftermiddagen, middag med sportdryck och kortspel på kvällen. Det händer att jag åker på träningsläger även nu, många år senare. Konceptet är detsamma fast sportdrycken utbytt mot en flaska rött och, just ja, nu kallar vi det sportlovssemester.

Naiva drömmar om ett OS-guld, när man slet i Harsas backar, har blivit drömmar om ett bra liv, när man unnar sig att stanna till om det är för jobbigt.

Vi pratar om skidåkning. Riktig skidåkning. Inte om en skidsport där man får h j ä l p att ta sig uppför backen för att sedan glida ner för den lätt svängande på höfterna med glühwein i ena näven.

Hur kan Du gilla längdåkning?

Hur ofta har jag inte fått frågan och tänkte nu, en gång för alla, förklara varför.

För det första pratar vi alltså om skidåkning. Riktig skidåkning. Inte om en skidsport där man får h j ä l p att ta sig uppför backen - för att sedan glida ner för den lätt svängande på höfterna med Glühwein i ena näven.

Det finns en typisk turistbild av svensk längdåkning, där en lycklig och ledig familj skidar i eftermiddagssol. Man riktigt känner doften av varm choklad och nyskalad apelsin.

Kodordet är Swix Blå.

De dagarna finns och är sköna. Man vallar med ett tunt lager Swix Blå i fästet och åker i hårda spår genom en skog med nysnö på granarna och kan man åka i ett vykort är det just det man gör. Kanske strax efter att spårmaskinen gjort nya räls? Kanske i Harsa?

Konditionsträning blir inte vackrare än så.

En del av Johan Ståhlbergs sköna bilder i det här reportaget är bevis nog. Det är sådana stunder man motionerar för att motionerandet är så härligt just när man utövar det.

Men…

Den andra varianten av längdåkning som motionsform är av den typen att när de som utövar den ska förklara