Gröna Granna Sommar VITTERSTIGEN VID STENSVALLEN

text: Robert Fors

Robert Fors

Robert driver tillsammans med Viktor Hansson konceptet ”Historier från Hälsingland”. Här bjuder Robert på en historia speciellt för Magasin Järvsö… är jag var liten brukade jag, min mamma och pappa i början av augusti varje år åka upp till Järvsö för att under en vecka plocka både bär och svamp. Tanken var att få ihop så mycket läckerheter att vi kunde fylla frysen för ett helt år framåt. Familjen bodde vid den tiden strax norr om Stockholm men min mammas släkt kommer ursprungligen ifrån Järvsö så det föll sig naturligt för oss att lägga semestern i det natursköna Hälsingland med alla dess blånande berg och kristallklara sjöar. Dessutom, rent ekonomiskt tjänade vi på att själva fylla hinkarna med blåbär, lingon och kantareller istället för att behöva köpa produkterna i den närliggande saluhallen eller i livsmedelsbutiken. På köpet fick vi också chansen att återse alla släktingar och vänner vilket alltid var efterlängtat av oss alla.

Vill du höra duon live har de ett helt gäng med berättarkvällar i sommar. Du hittar datum och annat på deras Facebook @historierfranhalsingland.

Trots att jag idag har passerat 30-strecket och har en egen familj med fru och två underbara barn så fortsätter vi med traditionen och hänger varje år med mor och far till deras hälsingetorp som är beläget strax öster om Järvsö, längs Kalvstigen åt Delsbo till. Torpet består av tre rum och kök samt en toalett och dusch. Det är väl i minsta laget när vi alla är samlade och nog känns det ibland som att vi sover lika tätt ihop som sardiner i en burk. Men vad gör det när dagarna ofta bjuder på både bad och sol mellan skogsturerna.

På kvällarna har vi som vana att allihopa samlas vid den öppna spisen i vad mamma kallar för storstuga och pratar om dagen som varit. Min pappa brukar då och då mellan vardagspratet slänga in en spökhistoria, en lokal sägen eller någon annan märklig historia som sägs ha utspelat sig i Järvsöbygden. Inslaget brukar alltid vara kvällens höjdpunkt för såväl stora som små åhörare. Själv har jag ända tills förr förra sommaren avfärdat dem som rent nonsens och påhitt men efter det jag nu ska berätta är jag lite osäker på om det inte ligger mer sanning i det han brukar tala om än vad han egentligen vill ge sken av.

För två somrar sedan vaknade jag ovanligt tidigt en morgon. Jag kunde inte somna om och klev snabbt upp ur sängen. Eftersom övriga i familjen fortfarande sov ville jag inte väcka dem och bestämde mig därmed för att ensam bege mig ut i skogen för att leta rätt på några fina kantareller att steka i smör till lunch. Jag plockade snabbt och tyst ihop en mindre matsäck med frukost, tog fram en stor grön hink, smög ut till bilen och for sedan iväg till en fäbodvall som kallas för Stensvallen. Stensvallen ligger nära gränsen mellan Järvsö och Delsbo socken och består av några stugor, uthus och en mindre del betesmark runt omkring. Klockan hade ännu inte passerat sju när jag parkerade längs bilvägen och gick de sista hundra meterna in till vallen. Min plan var att inmundiga min medhavda frukost i gräset innan jakten på skogens guld började. Solen sken mellan trädtopparna och var så sakta på väg upp. Luften var klar och på himlen syntes inte ett moln. Jag satte mig ned i det av dagg ännu våta gräset, slog upp en kopp rykande hett kaffe, lutade mig bakåt och blundade. Jag njöt av lugnet och att jag så finurligt hade kommit på idén att ensam bege mig ut i skog och mark. Allt var så rofyllt och tyst. Endast några fåglar kvittrade från den närliggande björken.

Men så plötsligt bröts tystnaden av koskällor. Jag öppnade försiktigt ögonen, lyfte på huvudet och kikade mig omkring för att försöka lokalisera var ljudet kom ifrån. Det finns väl inga kor nuförtiden här omkring tänkte jag när jag sakta reste mig upp från gräset. Ljudet verkade komma västerifrån och kröp allt närmare. Märkligt tänkte jag men lugnade mig med att det säkert var några kor som hade rymt nerifrån byn Kalv och nu hade gått vilse under natten. Jag spanade in mellan träden för att försöka få en skymt av djuren. Ljudet närmade sig allt mer, kvistar bröts och kor råmade i högan sky. När som helst borde jag se dem från den plats där jag stod, endast ett trettiotal meter ifrån själva skogsbrynet.

Men lika hastigt som det hade börjat blev det med ens helt tyst i skogen. Inte ett enda ljud hördes. Inga fåglar kvittrade längre i den arla morgontimmen. Nu började en oro inom mig långsamt att stiga. Luften blev allt tyngre att andas. Små svettpärlor letade sig upp på min panna. Vad händer tänkte jag. Sakta gick jag mot skogsbrynet och kikade in mellan träden. Ingenting mer än grenar, mossa och gräs syntes. Trots att situationen kändes allt annat än trygg tog jag mod till mig och gick ett tiotal meter in bland träden. Hela tiden vaksam på vad jag kunde tänkas möta, i bästa fall en förlupen ko i sämre fall något helt annat. Men varken kor eller för den delen några spår efter dessa syntes till. Något var fel. Det visste jag nu. Pulsen steg och jag vände mig snabbt om och löpte med stora steg tillbaka ut på den öppna gräsytan. Utan att stanna snappade jag upp min ryggsäck i farten och begav mig hastigt ner till bilen. Väl nere vid parkeringen slängde jag mig snabbt in i bilen, startade med ett ryck och for iväg tillbaka hem utan att en enda gång se mig om i backspegeln.

Väl hemma sa jag ingenting till min familj om den märkliga händelsen jag nyss varit med om utan skyllde allt på att jag plötsligt hade fått en så enorm huvudvärk. Men senare på kvällen när jag och pappa skulle bära in ved kunde jag inte hålla mig utan berättade för honom vad jag hade varit med om. Han som alltid brukar ha ett leende på läpparna gav mig då en mycket allvarlig blick och frågade mig om jag visste vad en vitterstig var. Jag svarade nekande och han berättade att en sådan stig går precis väster om Stensvallen. ”En vitterstig är en stig som vittra brukar använda för att valla sina djur i skogen och där får man under inga omständigheter bygga något, varken på eller omkring”, sa han och fortsatte. ”Då går det illa för en. Förr i världen hade fäbodjäntorna på Stensvallen stora problem med att deras och vittras djur beblandades med varandra vilket skapade en stor oreda på fäboden. Men på något sätt kom man överens med vittra om att man under vissa dagar inte skulle låta Stensvallens kor gå åt väster. Då blev det med ens lugnare på vallen”. Han avslutade samtalet med att berätta att han själv flera gånger när han befunnit sig i närheten av vallen hört både kvistar som brutits och röster som talat med varandra åt det hållet stigen ligger men aldrig sett någon eller något. Efter att han sagt det tog han veden och gick in och vi har sedan dess inte talat mer om det.

Vad var det nu jag var med om den där tidiga sommarmorgonen för två år sedan? Jag har själv definitivt ingen aning men att det var något utöver det vanliga kan jag intyga. Kanske var det ett väsen som medvetet eller omedvetet för några sekunder lät mig veta att han eller hon var verksam just där och då. Jag vet inte.

Känslan av oro satt kvar inom mig i flera dagar än idag fast det gått så lång tid sedan har jag ännu inte vågat mig tillbaka till platsen. Lite fånigt kanske men så är det. Fast i sommar har jag bestämt mig för att verkligen ta mig i kragen och åka dit igen. En tidig sommarmorgon när solen ännu inte står högt på himlen ska jag sätta mig där i gräset och lyssna. Kanske, kanske får jag åter höra det jag en gång hörde och med lite tur också få se vad och vem det var som en gång lät sig höras. •

Crosscountry 27,5” och 29”, Prisex. 300kr heldag Dam och barncyklar Verkstad och reservdelar