Loos-dramat 1939

Loosdramat 1939

När det kommer till gamla brottsfall så skedde ett dåd i Los år 1939 som innehåller det mesta.

En husbrand under Valborgsmäss visade sig, efter att en granne agerat “privatdetektiv”, vara ett kallblodigt sätt att dölja tre lika kallblodiga mord.

Och – kunde de ha begåtts av en sömngångare månntro?

TEXT: M ÅHS

DET VAR UNDER våren, samma år som det andra stora världskriget bröt ut, som tre personer brann inne på Nedre Hornbergs gård i Los.

En halvtimme innan tolvslaget mot det som kom att bli det första av första maj-firanden som upphöjts till borgerlig helgdag, knackade Karl Rudolf Olsson på fönstret hos grannen Per-Olof Embretsson. Rudolfs hus stod i lågor och han ville ha hjälp i släckningsarbetet.

När de tillsammans nådde det brinnande huset noterade Embretsson att huset måste ha brunnit i minst ett par timmar. Embretsson ber Rudolf att hämta sin yxa för att hugga bort brinnande virke och därigenom förhindra spridningen. – Rudolf går iväg ut på myren och letar yxan, och Embretsson tycker att han verkar helt knäpp, och när de ropar tillbaka honom så går Rudolf och lägger sig för att sova. Jag tror att Embretsson redan här förstod att någonting inte stod rätt till, säger Robert Fors, som satt sig in i fallet under arbetet med boken “Mytomspunna platser i Hälsingland”.

UNDER SLÄCKNINGSARBETET SKA

Embretsson plötsligt ha kommit på något och utbrustit: “Men Rudolf, var har du fruntimren och pojken? Är de i ladugården?”

“Nej, det är slut med dom, dom ligger där”, ska Rudolf ha mumlat till svar och pekat på det nedbrunnna huset.

Rudols fru Maja, hennes son Ove som hon hade innan hon och Rudolf gifte sig, samt Rudolfs svärmor Johanna Engström, omkom alla tre under natten.

En polisutredning inleddes, men lades snabbt ned efter att man dragit slutsatsen att sprickor i skorstensmuren orsakat branden och de tre personernas tragiska död.

Men var det verkligen så det hade gått till?

UNDER DE NÄRMASTE två veckorna efter branden fick både Per-Olof Embretsson och hans fru Ida höra både ett och annat om Rudolf, och en besynnerlig bild växte fram. Den 13 maj satt de och pratade om vad de båda fått höra, och plötsligt erinrade sig Per-Olof någonting från brandnatten. “Tusan att jag inte tänkt på det förut!”, ska han ha ropat rakt ut.

Dagen efter gjorde makarna sällskap ner till Nedre Hornberg, och gick rakt ut på myren, där Per-Olof sett Rudolf leta efter sin yxa den där kvällen.

Där gjorde de två makabra fynd. En blodig yxa med röda hårstrån fastklibbade i blodet, samt en sönderslagen tandprotes. En sådan som Maja haft då hon levde.

Landsfiskal Malmgren i Los kontaktades och tre dygn senare greps Rudolf och hölls i det primitiva skjul som var den enda möjlighet till arrest i Los.

Kriminologen Erik Karlmark från Stockholm valdes till att obducera de tre kropparna, som för detta fick grävas upp ur sin gemensamma grav på kyrkogården i Los. Även en av landets mesta mordexperter på den tiden, Sten Dahlqvist, skickades upp till Los. Hela utredningen filmades noggrant och användes senare som undervisningsmaterial inom statens polisskolor. – De användes nog en bra bit in på 1950-talet, berättar Robert Fors.

RUDOLF, SOM TIDIGARE nekat till brott, började att erkänna sitt dåd så fort han fått vetskap om att kropparna grävts upp. Så här står skrivet om det i “Brottets Krönika II”: “Det var berättelsen om en känslokall människa som ansatt av tvångsföreställningar sökt fly ur sina problem och därvid följt våldets väg”. Hans motiv ska ha varit rädsla för att Maja skulle lämna honom. Och att även bonussonen och svärmodern bragdes om livet, handlade om att röja vittnen ur vägen. – Vi höll i två berättarkvällar på temat under 2020, och fick då höra personliga anekdoter som inte finns nedtecknade någonstans. Tydligen ska Rudolf ha haft svårt med kvinnor, och var nog rädd för att han inte skulle hitta någon annan om Maja lämnade honom, säger Robert Fors.

Söndagen den 21 maj fördes Rudolf i handfängsel runt på brottsplatsen och bilturister hade strömmat till från hela landskapet. Följande dag häktades han. Robert Fors. Foto: M Åhs

Foto: Mona Bergman, Riksarkivet

UNDER RÄTTEGÅNGEN HÄVDADE

åklagare att Rudolf noga planerat mordet på Maja. Något som kan styrkas genom ytterligare en berättelse som Robert Fors fått ta del av. – Vi fick höra av en person att en släkting till denne sett Rudolf någon dag innan branden, bärandes på två dunkar fotogen. När de hade frågat vad han skulle ha det till hade han inte svarat, säger Robert och fortsätter: – Det här var ju 1939, i ett inte så rikt Sverige. Det hände inte att man gick och köpte två dunkar fotogen – i april! Han hade nog redan planerat detta, men det kan man så klart inte bevisa.

Rudolfs advokat å andra sidan ifrågasatte om morden skett i “vaket tillstånd”, detta på grund av att hans klient påstått att “det hela förefaller honom som en dröm”.

Rudolf Olsson dömdes slutligen för dråp på Maja, Ove och Johanna, samt mordbrand. Men straffriförklarades och överfördes till S:t Sigfrids sinnessjukhus i Växjö, och senare Sidsjöns sinnessjukhus i Sundsvall där han avled tio år efter dådet. – Den är brutal den här historien, det är den. Jag tycker att det värsta är bonussonen Ove. Han var bara nio år när han dog, säger Robert Fors, och berättar att han samtalat med byarådet i Los om att sätta upp ett plakat vid Nedre Hornberg till minne av de som omkom i branden. #

Förutom bonussonen Ove hade Maja och Rudolf tre barn ihop, men de var samtliga utackorderade under tiden för branden och överlevde därav. Källa: Brottets Krönika, del 2