TH testar: Drejning

#Hälsingland testar drejning

Att hålla hela ekipaget centrerat på skivan var en konst i sig! Det är inte bara i köket en kavel kan vara till användning!

I oömma kläder och med noll förväntningar kliver jag in i Veronica Berling Filipssons studio. Idag är det min tur att testa på något nytt och denna gång är det drejning på schemat. Efter att Veronica visat oss runt i studion och vi alla beundrat hennes fantastiska hantverk visar hon lite olika tekniker för att få fram dessa vackra krukor, tallrikar och koppar hon har uppställda på hyllor i studions fönster. Med så vackra saker runt omkring sig är det svårt att inte ta sig vatten över huvudet och vilja skapa de mest avancerade av frukostserviser. Veronica centrerar en lerklump på drejskivan åt mig och det är dags att få testa på. Alla i rum-met väntar spänt på om min drejning kommer sluta lika som när Björn Hellberg drejade i tv, och nog hoppas de lite på att få sig ett gott skratt. Men under instruktioner av Veronica lyckas jag undvika att skvätta lera i hela studion och orsaka kaos. Jag får förklarat för mig att vid tillfället då leran börjar vobbla där på drejskivan och Björn Hellberg får panik gäller det att hålla sig lugn och stadig på handen. Jag lyckas ta mig förbi det vobbliga stadiet och tillslut står där en skål på drejskivan!! Det blev något!Vi ställer upp min skål på hyllan där den får torka innan den kan glaseras och brännas i ugnen. Från den här upplevelsen tar jag med mig att det är läskigt men kul att dreja. Och att det framförallt är väldigt svårt och kräver teknik för att få till något riktigt fint. Djupt imponerad av Veronica och även av mig själv som lyckades göra en skål på första försöket vinkar vi på återseende – för dreja det skulle jag kunna tänka mig att göra igen.

#Hälsingland testar drejning

Vad är det som växer fram här mån tro? En skål kanske?

Alltid lika sprudlande glad och energisk – Veronica Berling Filipsson. Det skapas även utan snurrande skiva.

Så drejar Veronica

Efter flytten till Järvsö har Veronica Berling Filipsson byggt upp sin alldeles egna keramikstudio hemma på gården. I den tillverkar hon allt från restaurangporslin till tuttkoppar och hoppas i framtiden kunna skapa en kreativ mötesplats.

TEXT: ALICIA MÅRTENSSON FOTO: ALICIA MÅRTENSSON & FRIDA KLANG NÄR VERONICA BERLING Filipsson bestämde sig för att sadla om stod det mellan hattmakare och keramiker. Valet föll slutligen på keramiker. Efter att hon utbildat sig gick flyttlasset till Järvsö och på gården planerar de nu att bygga upp sina olika verksamheter. – Att vi till slut hamnade i Järvsö var nog bara en tidsfråga egentligen. Min pappa har haft en stuga i Yckelsbo i ganska många år, och redan när vår äldsta son var bebis, vilket är tio år sedan, lekte vi med tanken på att prova på att bo här, berättar Veronica.

I studion samsas tuttkoppar och tallrikar i fönsterhyllorna. Och så fort man går innanför dörren möts man av ett lugn. – Drömmen är att kunna öppna upp för att hålla keramikkurser och öppna en liten gårdsbutik utöver att sälja hos återförsäljare. Det skulle vara roligt att få fler uppdrag från restauranger att göra restaurangporslin också. Målet är att kunna livnära mig på keramiken helt och hållet egentligen, men det är nog tur att jag har ett deltidsjobb också annars skulle jag nog aldrig lämna gården, skrattar Veronica.

Veronica använder många olika metoder när hon tillverkar i sin keramikstudio, men främst arbetar hon med bruksgods. Nu senaste har restauranger varit hennes största kundkrets. – Mellan mina större sessioner av ren produktion unnar jag mig vad jag kallar ”Treat-pots”. Alltså att jag leker lite fritt i lera, då blir det allt från skulpturer till roliga krukor som legat och väntat inne i huvudet, säger Veronica som tycker att vi behöver släppa tanken på att allt hela tiden måste ha en funktion.

I VINTRAS SÖKTE Veronica ett kulturstipendium med förhoppningen att kunna starta upp en kreativ mötesplats för alla generationer. – Den äldre generationen har så mycket hantverk i sig som kanske går förlorad om inte de yngre generationerna tar vid. Fast hela grejen med en sådan mötesplats är att föra samman generationer i ett otvunget socialt sammanhang. De unga behöver de gamla och vice versa, säger Veronica och fortsätter: – Jag tror att vi kan lindra mångas psykiska ohälsa och ensamhet genom att få interagera med varandra generationsöverskridande. Pandemin har slagit hårt mot alla, inte minst mot alla de som redan kände sig ensamma. Men med tiden kanske det går att förverkliga en sådan mötesplats ändå, med eller utan stipendiet. #

Veronica Berling Filipsson

Ålder: 36 år. Familj: Mannen Andreas och sönerna Sixten och Lowe. Tre katter och valpen Happy. Bor: Gården Ossians i Åsbo, Järvsö. Gör: Arbetar deltid på Bergshotellet som receptionist och är yrkesverksam keramiker. Driver även firma och gården tillsammans med mannen Andreas. Trivs med: ”Att gå hemma på gården. Det är alltid något att göra. Och ibland unnar jag mig att sitta ner med något inredningsmagasin samtidigt som jag äter något riktigt gott och onyttigt.” Läser: ”Feelgood-romaner om den engelska landsbygden. Mycket Lucy Dillon. Svag för Harry Potter också, har läst om alla böckerna så många gånger att pärmarna börjar gå sönder, ha ha!”