Syntetiska eller äkta diamanter

Lie Lundberg från Sveriges Gemmologiska förening vet det mesta som är värt att veta om diamanter. Både naturliga och syntetiska. Som värderings- och ädelstensexpert på Sefina

Pantbank i 30 år har hon värderat ett oräkneligt antal stenar, inte minst diamanter.

Det är inte konstigt att många fascineras av dessa så hårda stenar som har bildats under miljarder år och där varje sten är unik, och som i olika slipningar får ljuset att reflektera som i inget annat material. Visst kan en rådiamant också den vara något alldeles extra. Men hantverket, vinklarna, ljusreflektionen och resultatet av en slipad diamant är något alldeles extra.

1797 upptäcktes att diamanter var gjorda av kol. Då började en jakt på att på framställa diamanter genom olika slags maskiner. Men det var först 1953 och i Sverige som man hittade en metod att framställa syntetiska diamanter. Asea konstruerade då en maskin som under högt tryck och temperatur klarade av att tillverka diamanter.

– Men den första syntetiska diamanten var inte så rolig. Asea tog inte patent på metoden utan i stället arbetade de vidare med att förfina processen, säger Lie Lundberg.

Men General Electric var mer förutseende. När de ett par år senare lyckades framställa samma lilla konstgjorda diamant så tog de raskt patent på metoden.

Sedan dess har utvecklingen gått snabbt framåt. Teknologin i dag är helt annorlunda. De tidiga syntetiska diamanterna framställdes för industrin. I dag är omkring 30 procent av de syntetiska diamanter som tillverkas av samma kvalitet som riktigt fina diamanter i kvaliteter som F G/Vvs Vs.

De största aktörerna är USA, Ryssland och Kina och de största tillverkarna är företag som Chatham, Gemesis, Apollo, De Beers, Sumitomo och Lucent Diamond. Indien är störst på att slipa diamanter, de slipar både naturliga och syntetiska diamanter.

– Därför kan det ibland ske en viss blandning i påsarna, säger Lie Lundberg.

Det behövs ett vant öga för att urskilja om det är syntetiska diamanter. En första koll av fluorescensen görs vanligtvis med UV-lampa. Fluorescens innebär materials förmåga att absorbera strålning med vissa våglängder och sedan avge ljus med annan våglängd.

– Då är det perfekt att plocka fram den lilla UV-lampan. Lägg stenarna på bordet mot svart bakgrund och lys på dem. Då kommer färgerna fram. Blir det ingen fluorescens så får man plocka fram kortvågslampan och söka vidare, säger Lie Lundberg.

Framför allt blå, men även gul och grön fluorescens innebär att det är en av naturen tillverkad diamant. Avsaknad av fluorescens innebär att det kan vara en syntetisk diamant eller en typ IIa – men det förekommer även syntetiska diamanter typ Ib som är gula. Man uppskattar att ungefär 50 procent av alla diamanter har fluorescens som kan ses under en långvågig UV-lampa, medan tio procent är starka nog för att man ska kunna se en skillnad under direkt solljus eller svagt UV-ljus.

Med UV-lampan kan man också se formen på kristallerna, som är annorlunda i syntetiska diamanter.

– Det kan man se både i långvåg och i kortvåg. Har stenen ingen fluorescens då får man forska vidare, då kan man skicka iväg diamanten till ett institut, så att man får den graderad och typidentifierad.

Olika typer av apparater som kan skanna diamanter och avgöra dess bakgrund har utvecklats snabbt under senare år. Utvecklingen tog fart på 1990-talet när en allt större andel av de syntetiska stenarna uppnådde gem-quality.