HAGENS BIDRAG BI Smoke on the water – a fire in the sky

jennybihagen@gmail.com

I Spanien firar man in sommaren med en explosion av neverending fyrverkerier och nattbad, efter att man bränt häxor på bål och gått baklänges ner i havet för att rena sig från onda andar. Jo, det är verkligen många riktiga människor som bränns till kol i Helvetets eldar här fortfarande. Det kan jag intyga efter att i år ha deltagit i San Juan-ceremonin för första gången, med den äran.

Många narcissistiska ex går bokstavligt talat upp i rök för att aldrig återvända. Man ser dem dö den värsta tortyrdöden och sen är det enkelt att få syndernas förlåtelse. Man tar bara ett nattbad för att rena sig och då, vips, är allt glömt. Då är man ingen ondskefull mördare längre men psykopat-exen är likväl döda och förkolnade. Sen kan vi äntligen slappna av igen som pånyttfödda små Jesusbarn och njuta av den blomstertid som kommer med lust och fägring stor.

Hm. Kanske föredrar jag det svenska midsommarfirandet? Mer ”lagom” liksom. Som jag förklarade för en norsk, en svensk och en Bellman häromsistens. Nej då, det var en uruguayare, en venezuelare och en italienare jag kom i samtal med på en liten hål-i-väggen-bar i Fuengirola.

Expert som jag är på att prata spanska, efter ett par 2 € vinglas innanför västen, förklarade jag att midsommarfirande i Sverige är att med blommor i håret söka sig till ett mäktigt stånd och dansa runt fallosen likt en förståndshandikappad poledancer. (”En Suecia tenemos flores en el pelo y bailamos desnudos alrededor de un pene grande como putas locas!”) Men det visste de redan. De hade sett den vuxenfilmen. Flera gånger.

Det spanska midsommarfirandet är alltså mer ond bråd död. Eller det trodde jag åtminstone först. Namnet på personen man vill bränna skriver man ner på ett papper och kastar i elden. För en student kan det vara skolböcker som gladeligen bränns. Men nejdå, jag är motsatsen till långsint och ångerfull. Jag glädjer mig åt de lärdomar jag fått efter alla miljoner misstag jag gjort. Därför valde jag att skriva en positiv önskan istället på min lapp (som många spanjorer också gör) och tog med mig den ut i det kolsvarta havet. Sen att min önskan inte gick i uppfyllelse just där och då, var ju synd, men Jason Momoa kan ju stiga upp ur havet framför mig en annan dag. Vi säger så.

TEXT BERIT OLSSON