...till Canfrancs järnvägsstation

Pyrenéernas Titanic är under kraftig förändring, efter att ha stått övergivet sedan 70-talet. Personligen gillade jag platsen bättre innan, när den var en gigantisk Urbex-plats för folk från hela världen som ville besöka denna magiska tidskapsel. Men det kanske trots allt var bra att rädda byggnaden innan det var försent.

Tågen som har stått orörda i 50 år på baksidan bogserades till stor del bort under augusti månad 2020, och kvar blev några få vagnar på spåren. I början på stationen ligger ett bunkerområde, vars uppgift var att skydda stationen.

Spanskfranska handelsförbindelser År 1853 kom de spanska och franska regeringarna överens om att förstärka sina handelsförbindelser via en ny järnväg. Sedan tidigare fanns det två gränsövergångar mellan Spanien och Frankrike och efterfrågan på en tredje gränsövergång var stor under andra hälften av 1800-talet. Den nya linjen skulle ha en gigantisk järnvägsstation belägen i vad som hittills var en jungfrulig pyrenéeisk dal.

Stationen skulle vara inspirerad av den franska palatsarkitekturen, medan interiören designades med alla de igenkännliga elementen av klassisk romersk arkitektur. Stationen skulle ha 365 fönster lika många som årets dagar, den 200 meter långa plattformen och den nästan pråliga storheten i dess design går tillbaka till tågresandets guldålder.

Till skillnad från andra gränsövergångar, där varje land bygger sin egen station, beslutades här att det bara skulle finnas en gemensam station.

Arbetet med att bygga detta kolossala nav, som snart blev den näst största stationen i Europa, avslutades 1928 med en invigningsceremoni som både kungen av Spanien och republiken Frankrikes president deltog i.

Trots den pampiga invigningen kring dess konstruktion höll inte Canfrancs lyster länge. Bara tre år efter öppnandet bröt en brand ut i lobbyn och spred sig över hela omgivningen och orsakade stora skador. Händelsen gav Canfranc smeknamnet "Titanic of the Mountains". Stationens monumentala och enorma struktur var lätt att jämföra med det olycksdrabbade skeppet, som sjönk drygt ett decennium innan Canfranc öppnade. Canfranc spelade en nyckelroll under andra världskriget. Stationen blev ett Casablanca i Pyrenéerna, ett epicentrum för spionage för nazistiska och spanska myndigheter. Canfranc var en bikupa av aktivitet och intriger, arresteringar, spionage och guldhandel. Innan det nazistiska övertagandet av Canfranc fungerade stationen som porten till frihet för vissa europeiska judar som förföljdes av den tyska regimen. Man räknar med att 86 ton naziguld gick genom stationen mellan 1942 och 1943. Slutligen var det en av huvudpunkterna för det nätverk av spioner som skapades för att gripa och avlägsna medlemmar av motståndsrörelsen.

Trafiken återgick kort till normalitet i efterdyningarna av kriget, mellan 1950- och 1960-talen. Men denna välståndsperiod blev ganska kortvarig.

Det sista slaget kom i mars 1970 när ett godståg spårade ur och träffade en bro och demolerade den. Bron kunde ha bytts ut utan problem, men det tillfälliga avbrottet av trafiken gav möjligheten att stänga en linje som Frankrike inte längre var intresserad av. jennybihagen@gmail.com

Detta visade sig vara ödesdigert för Canfranc-stationen och lokalbefolkningen, som drabbades hårt av trafikstoppet. Sedan dess har navet varit nästan helt ur funktion. Spanska tåg kunde fortsätta att anlända till stationen och använde en mycket liten del av anläggningarna, väldigt långt ifrån det syfte som det var tänkt för.

Ett nytt projekt som involverar regionalregeringen i Aragonien, Frankrike och Europeiska kommissionen för att få stationen tillbaka till sin forna glans har påbörjats. Projektet är att renovera Canfranc och återaktivera järnvägslinjen mellan Spanien och Frankrike. Man hoppas på att nå slutförandet 2026. Det är en ny ledstjärna för hopp om ett nav som har förblivit ett mausoleum under de senaste 50 åren.

På den franska sidan ligger det kvar övergivna stationer, tunnlar och järnvägsbroar så den delen är fortfarande ett spännande område att utforska. Självklart måste jag nästa gång även bo på hotellet, man kan inte bara missa att övernatta i denna historiska byggnad.