019_7_2004 by HKM Publishing AB

Nummer 7 2004

STOCKHOLM FILMFESTIVAL POPFILM STINA NORDENSTAM EN MUSIKALISK RESA INTERNETRADIO REKLAM I RÖRELSE SHANGHAI MR NORWAY STREET ART ÖREBRO RIA-DORKAS

HÖST2004

KÖPMANGATAN 22 - ÖREBRO - 019-17 06 02

MARIEBERG CENTRUM - 019-22 55 60

Vi finns på följande orter: Borås, Eskilstuna, Falun, Gävle, Karlstad, Linköping, Mariestad, Mora, Motala, Norrköping, Sundsvall, Umeå, Västerås, Örebro & Östersund

När du inte vet vad du letar efter. Presenter Sidenlampor frånVietnam. Draperier. Trämasker. Mjuka varmvattenflaskor. Rökelse. Häftiga ljuslyktor. Plastfickor för foton och småprylar. Barnmobiler. Massor av kluriga pussel och läggspel.

K a ff e d r i n k a r

Va rm a r ä t t e r

Kalla rätter

UNENGE ÖREBRO SLOTT

Ta k e a w a y

Smycken

Nya modeller av Kalevalasmycken. Ny svensk smyckesserie: ”Lavish Design”. Glitterbroscher och Bokstavsarmband.

Leksaker

Välkommen!

Vi har öppet när du behöver oss. Stanna till för en värmade fikapaus under höstpromenaden, efter bion, på första dejten, eller bara för att komma hemifrån en stund. Vi finns där för dig. Är du hungrig? Vi serverar mat till 23.00 alla dagar.

Groovy Girls-dockor! Överlevnadskit för stora och små.Växande djur. Plåtbilar. Småsaker till Adventskalender. Glittrande Adventskalender. Med mera, med mera...

12.00-00.00 ALLA DAGAR

Varmt välkomna

STORTORGET 19 Mån-Fre 11-18 Lör 10-15 Tel/Fax: 019-12 39 59

Engelbrektsgatan 9 702 12 Örebro 019-611 41 40 Vardagar 10-24 • Helger 12-24

Vi är grymt bra på tekniskt inriktade KY-utbildningar. Vi har utbildat flera hundra studenter som idag har välbetalda anställningar inom IT och närliggande områden. Sedan 1998 utbildar vi programmerare vid NetCity i Örebro. Från och med 2003 har vi ökat den utbildningen från 80 till 90 KY-poäng. Vi har även en fortbildning på ytterligare 40 poäng för dem som vill fördjupa sig inom programmering. I Laxå utbildar vi Systemtekniker med inriktning på Industriell Automation och i Kumla utbildar vi Systemtekniker med inriktning på Mobil Kommunikation.

Vi utbildar för framtiden. Nästa utbildningsstart 6 december 2004

Utbildningsborgen AB

SLIPZ MEN´S AND WOMEN´S WEAR ®

Rudbecksgatan 14 Telefon 019-12 25 95 www.slipz.se

Box 438 701 48 ÖREBRO tel. 019-676 55 90, 764 14 50 www.utbildningsborgen.se epost: info@utbildningsborgen.se

Innehåll Nollnitton 7-04 Nummer 7 2004

Intelligent

Popfilm

Johan Nyman synar rötterna hos det nu ganska vildvuxna popfilmsträdet.

Poeten, skribenten, levnadkonstnären Per Ukman skriver i Nollnitton för första gången.

Stockholms filmfestival

Världens bästa festival är tillbaka.

En musikalisk Resa

Nummer 7 2004

Vi hälsade på i det stora landet i väster och åkte hem och hälsade på såväl Miles Davis som Elvis.

Internetradio

Den nya transistorn har både bättre räckvidd och mottagning.

Reklam i Rörelse

En utställning följdes av en bok. Skratta och begrunda reklamen som fanns i Stockholms tunnelbana och på spårvagnar på femtio- och sextiotalet.

Mr Norway

Stina Nordenstam

Äntligen fick jag träffa den begåvade sångerskan även om jag kände mig lite osäker inför mötet.

Vi wallraffade bland modellerna i Milano och hittade bland annat Mr Norway. Som det gick väldigt dåligt för.

Nummer 7 2004

Shanghai

Orientens New York. Vi lät oss förföras.

Nollnitton City Cityfolk

Korta, tjocka, långa, smala, vi gillar dem alla. Örebroare är en fin sort.

Citynytt/Agenda

Gatukonsten har spridit sig och nått Örebro.

4 Nollnitton

Över hundra hemlösa i Örebro? Vi pratar med några som hjälper till.

Vi mumsar på café, ser en monolog om ett stressigt liv och går på bokmässa. Snart.

Street Art Örebro

Ria-Dorkas Mattrend Boktips Bland annat Tre dagböcker av Ingmar Bergman, Ingrid von Rosen och dottern Maria von Rosen.

Ett par remakes och den klassiska kultrullen Freaks från 30-talet som var bannlyst i åratal.

GI-trenden inom matlagning sprider sig. Fredrik Paulun är en av dem som predikar högst.

Filmtips Skivtips Med Kings of Leon och Goldie Lookin Chain vilka du även kan vinna om du vill. Inte annars.

Barhäng

Baren öppen onsdag, fredag och lördag med superbra priser.

25% rabatt på mat till studenter

Flask öl 25:Drinkar 12:-/cl Ett glas vin 35:-

BAR & MATSAL Adriatic anno 1974 Den erkänt goda maten Stortorget 17, tel 019-12 11 75 Öppet: mån-fre 11.00-23.00 lör 12.00-01.00 sön 17.00-22.00

Pluspaket 10 öre

Ring billigare än med din fasta telefon. Med Pluspaket 10 öre ringer du billigare till det fasta nätet med mobilen än från din fasta telefon på vardagar 19-07 och helger. Det kostar dig 25 kr/mån och då ringer du för 10 öre/minut plus en startavgift på 50 öre.

Vodafone Stores Örebro: Drottninggatan 22. 019-10 78 30 Webbutik: www.vodafonestores.se

En alldeles unik anläggning för upplevelser!

Redaktören Nollnitton Box 385 701 47 Örebro

DVD Warp vision DVD. Samling med videos av skivbolaget Warps artister mellan 89 och 2004. Lika långt fram i musikutvecklingen som artister som Aphex Twin har legat har Chris Cunningham varit när det gäller musikvideos. Hans verk är bara något av allt du hittar i denna stora fina bild och ljud-klapp.

Tel 019 - 10 84 90 Fax 019 - 10 84 30 Besöksadress Näbbtorgsgatan 2 Redaktör Peter Steen-Christensen 070 - 886 71 01 e-mail: peter.steen@hkm.se Lokal redaktör Anders Bromsjö 019 - 10 84 65 0733 - 48 03 63 e-mail: anders.bromsjo@hkm.se Projektledare / Ansvarig utgivare Stefan Hallenius e-mail: stefan.hallenius@hkm.se Skribenter och fotografer Karin Aspenström Michael Steinberg Johan Nyman Tomas Kindenberg Per Ukman Caroline Edgren Anton Renborg Mattias Elgemark Petter Koubek Jonas Bilow Annika Gelin Lisa Kjellsson Göran Winnerstam Linda Karlsson Maria Lethenström Tommy Ekholm John Brereton Annonskonsulenter Stefan Hallenius 019 - 10 84 90 070 - 483 59 47 e-mail: stefan.hallenius@hkm.se Lasse Larsson 019 - 10 83 63 0733 - 631 661 e-mail: lasse.larsson@hkm.se Anders Henriksson 019 - 10 84 60 0709 - 10 84 60 e-mail: anders.henriksson@hkm.se Anders Bromsjö 019 - 10 84 65 0733 - 48 03 63 e-mail: anders.bromsjo@hkm.se Jimmy Bölja 019 - 10 84 60 0709 - 640 482 e-mail: jimmy.bolja@hkm.se Form, annonsproduktion, traffic och It-samordning. Mathias Bertilsson 019 - 10 84 04 e-mail: material@hkm.se

En soppa Nej, inte i det här numret heller. Ingen intervju med Bill Drummond alltså. En av de mest intressanta personer jag vet som emellan försöken att redesigna Stonehenge, att hänga två döda kor, båda med texten ”MU”, över motorvägen och brännandet av en miljon pund på en ö utanför Skottland gjorde något av 90-talets bästa musik under namnet KLF. Ni vet, de där som är Justified and Ancient och som kör en Ice Cream Van. Dessa saker var han dock inte ensam om, hans vapendragare Jimmy Cauty var med hela tiden. Däremot har vår vän Bill gjort en del märkliga saker även utan Jimmy. Bland annat instiftade han ett pris till Englands sämsta konstnär som en protest mot konstnärspriset Turner Prize. Att prissumman till den ”sämsta” konstnären är dubbelt så högt som det till den ”bäste” kan ju sticka i ögonen på etablissemanget. Dessutom gör han en del suspekta ”kontverk” själv. Exempelvis sopplinjen där han har varit hemma hos en familj i Nordirland och en familj i Nottingham och lagat soppa. Sedan erbjöd han sig att komma hem till vem som helst som bodde på linjen mellan de båda platserna för att laga ännu mer soppa. Kan det bli mer konst? Förmodligen. Istället för Bill kan ni läsa om popfilmernas historia, lära känna musikens Greta Garbo, förundras över gammal fin reklam och åka med på en musikalisk resa. Dessutom hoppas jag att vi kan motivera er till att ta en dag eller två på Hufvudstadens fantastiska filmfestival. Det är det mer än värt. Peter Steen-Christensen

Annonsproduktion & traffic Johanna Dietsch 019 - 10 84 65 e-mail: johanna@hkm.se

Popgrupp The Chalets. Det finns ett litet band i Dublin som består av två tjejer, två killar och en trummis. Tjejerna sjunger, spelar glockenspiel, spelar lite på deras synthar och står för showen. Killarna spelar elgitarr och basgitarr och sjunger. Nu har de signats upp till engelska skivbolaget Setanta och har släppt en EP. Tills de hittar hit, leta efter dem på nätet eller i en ordbok. De finns på bild vid uttrycket ”coola katter”. Film1 Amarcord. Ett mästerverk av Fellini. Jag fick nyligen möjlighet att se filmen från 1974 i en biografsalong där det flockades excentriska figurer i tidstypisk klädsel med en flaska Moet & Chandon under armen. Fellinis Amarcord handlar om en liten italiensk småstadsidyll under 30-talet med lättare ämnen som pojkstreck via nymfomaner och storbystade damer till tyngre ämnen som den groende fascismen. Film2 Layer Cake. Så här i filmfestivaltider går jag vidare på filmtemat. Om man hellre ser nya filmer kan jag rekommendera Mathew Vaughns Layer Cake. Om jag säger att Vaughn producerade Lock, Stock samt Snatch så förstår ni nog vad det handlar om. Det är en gastkramande gangsterthriller som mestadels utspelar sig i London och lär dyka upp på svenska biografer i vinter. Den hårda knarkhistorien har lite twists and turns på vägen, en störtcool Daniel Craig i huvudrollen och så hela Englands nya favorittjej Siena Miller förstås. Höstmaträtt Soppa. Kanske den mest underskattade maträtten genom tiderna. Speciellt den här årstiden men varför finns det så få restauranger som har förstått det. Och förutom alla de soppingredienser man kan tänka sig så finns ju goulashen, den ryska borshten och den spanska gazpachon.

Utgivare Hallenius & Kompani Media AB Tryck GD Media Periodicitet 8 ggr/år

Nästa nummer kommer den 8/12

Upplaga 16.000 ex ISSN 1400 - 7266 Tidningen är tryckt på Holmen plus 72, 55 gr papper. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. På över 160 platser kan du ta ditt exemplar. Hallenius & Kompani Media AB ger även ut tidningarna Campus, Marknad Örebro, Nollnitton Fotboll, Conventum, Marknad Norrköping, Nolltjugoett, Nollsexton, Marknad Västerås/Eskilstuna och Nollarton.

Nollnitton är en del av nätverket Nöjespoolen. För kontakt: ADimpact AB, Box 5018, 161 05 Bromma. Tel: 08-87 97 00, Fax: 08-764 76 00. Mail: adimpact@telia.com

6 Nollnitton

Remakes. Naturligtvis försöker de klåfingriga (och i det här fallet fantasilösa) människorna i filmbranschen i USA återuppliva gamla succéer. Tyvärr är resultatet oftast pinsamt dåligt. Listan är lång - The Italian Job (som faktiskt enligt många var nästan ok), Solaris, Ladykillers och Get Carter med Sylvester Stallone i Michael Caines gamla huvudroll. Snart kommer ännu fler, Michael Caine blir den här gången kopierad av Jude Law i Alfie och istället för Frank Sinatra får vi se Denzel Washington i The Manchurian Candidate. Att gå och hyra originalen är en bättre idé.

www.klaras.nu

Nya band med gamla svar Krönika Öppet brev ti

ll alla popartis

ter på gränse

n till genomb

rott.

De flesta band bränner all sin energi i replok utbrända när de alen. Det är sy ska ge en interv nd för det gör ju. När man är gande funktio att de är helt utbränd funger nerna i hjärna ar bara de mes n. K lyschcentrat, til trenden med t grundlägl exempel. Så förutsägbara in för att bryta de tervjuer komm som är på väg n negativa er här ett öppet att slå igenom brev till alla po : partister ”Hej på er alla band och solo artister som är snabbkurs i m på väg att slå ediaträning. Bö igenom, nu sk rja med att m När ni gjort de a ni få en liten em orera den här t så vet ni vad listan med ba ni inte ska sä under näsan på ndklyschor. ga nästa gång er. någon sticker en mikrofon 1. Att stå på sc en är en obeskr ivlig känsla. D et känns nake t på något sätt 2. Vi spelar fö . r vår egen skul l. O m folk gillar det vi håller på. så är väl det ku l, men det är in te därför 3. Alla i bandet är väldigt olik a som personer Att vara ett ba så vi komplette nd är förresten rar varandra på lite som ett fö nerverna ibland ett bra sätt. rhållande. Det . är klart man gå r varandra på 4. Det finns m ånga nya, intr essanta svensk a band. The K nife, till exem 5. Det är svår pel. t att beskriva hur vi låter. M och det, men ånga säger att det tycker inte vi låter som en vi. Vi har ett ga korsning av de nska eget soun t d. 6. Internet har förändrat allt. Nu kan vem so tycker bara de m helst lägga t är positivt om ut sin musik på folk laddar ne andra band på nätet. Men vi r våra låtar gr det sättet. atis. Vi skiljer oss nog från 7. Det viktigas te är inte att få ett skivkontra musik. kt utan att vi själva får best ämma över vå r 8. Det känns är ligare att sjung a på svenska. Fa st engelska är ju popspråket 9. Texterna är nummer ett. inte så övertydl iga. På det sätt et kan var och en tolka dem 10. Det viktig som de vill. aste för oss är at t vi hela tiden är är ska bli berörd liga med vår m a. Folk ska antin usik. Vi vill att gen älska eller publiken hata oss, bara de tycker någo Undviker ni do t. m här svaren så blir alla interv bombarderas juer med er ro med klyschiga liga att läsa. Så frågor, förstås.” länge ni inte

Text: Tomas Ki ndenberg

8 Nollnitton

Som poet har jag lyckats träna bort det ytliga filter genom vilket folk i allmänhet uppfattar världen. Jag lägger ingen värdering i ordet ytlig, jag konstaterar bara att det är så det är. Ta bara filmen Alien vs Predator, av många ansedd att bara vara ytterligare en i raden av hjärndöda Hollywoodproduktioner. Naturligtvis har den ett budskap, även om Medelsvensson inte skulle kunna ta till sig det om man så tatuerade in det i pannan på honom. Filmen är en reaktion på det eviga temat med kampen mellan det goda och det onda. Här vänds alla såna begrepp uppochner: både Predator och Alien är onda. Kopplingen till samtida konflikter som Saddam-Bush, HobertBirro, Securitas-kickers, etc är uppenbar. Alien vs Predator ger inga tydliga pekpinnar om rätt och fel; istället vill filmskaparna få publiken att tänka. Det lär de väl knappast lyckas med, men tanken är i alla fall god. Per Ukman Per Ukman är poet och författare till den ännu outgivna diktsamlingen Coltanhoror. Han nås på per_ukman@hotmail.com.

D D B S T O C K

”Vilket mirakel. Malt möter humle, och plötsligt är familjen större.”

H O L M

Johan Spendrup, bryggmästare i 4:e generationen

Nyhet!

Fyra nya familjemedlemmar. Alla unika personligheter med eget temperament, alla i vår nya profilflaska. Från vänster: Export, Mellanöl, Röd Lager (med fruktighet från karamellmalt) och Svart Lager (med lätt smak av chokladmalt). Läs mer på spendrups.se.

ÖL HAR VARIT VÅR PASSION I FYRA GENERATIONER . LÄR KÄNNA FAMILJEN SPENDRUPS.

Nyhet!

Old Boy. Kidnappad och fången i femton år. Av vem? Och varför?

Masjävlar. Första svenska film i tävlingssektionen någonsin.

Stockholms filmfestival Nu är den då äntligen här igen. De svenska cineasternas favoritperiod på hela året. Ganska perfekt placerad under en ruggig novembermånad då det känns perfekt att krypa in i biomörkret och låta sig hänföras av alla de filmer man inte visste om att man inte klarar sig utan. Text: Peter Steen-Christensen

Under de senaste tre åren har jag varit på plats och sett så oerhört många bra filmer, Donnie Darko, Sweet Sixteen, Thirteen och American Splendor, och då har jag inte ens skrapat på ytan. Nu är festivalprogrammet till årets 15-årsjubileum släppt och man kan välja bland 170 filmer från 40 länder under elva dagar (18-28 november). Bland de celebra gästerna på årets festival finns Oliver Stone och Todd Solondz. Jag pratade lite med Andra Reuter, programkoordinator, samt Git Scheynius, festivalchef och eldsjäl. Andrea, du ligger bakom programmets sammansättning. Har du sett alla filmer? - Inte riktigt alla 170, men över hundra är det absolut. Det finns inga som jag inte har sett något av. Berätta om tre måste-filmer i år? - Franska L’Esquive är en favorit. Gjord av en andra generationens invandrare och handlar om ett gäng ungdomar i en Parisförort. Men istället för att visa hur hårt deras liv är där så visar den vilken energi och vilket hopp dessa ungdomar har. Skådisarna är plockade från gatan. - The Corporation som handlar om de onda företagens makt över våra liv. De diskuterar hur vår konsumtionskultur ser ut. Den är både väldigt rolig och intressant. - Dessutom The Machinist. Det är en film av Brad Anderson som kommer hit under festivalen. Christian Bale har huvudrollen och det diskuteras om han ska bli Oscarsnominerad för insatsen. Filmen är lite mystiskt och man vet inte riktigt vad det är som händer. En av mina favoritfilmer sedan tidigare är Fight Club och The Machinist påminner lite om den. Det kommer bli en framtida kultklassiker. Git, med tanke på femtonårsjubileet visar ni en film från varje år. Hur valde ni vilka?

10 Nollnitton

- Vi har valt med hjärtat. Vårt mål är att visa ung, nyskapande film som väcker uppmärksamhet. De vi valt är sådana som betytt någonting, de är en snabbguide till vad vi har sysslat med under åren. Har ni några andra nyheter med tanke på jubileet? - Vi sätter upp en jätteduk på Sergels Torg där man kan se något vi kallar för Festival-TV. Det är intervjuer med gäster som Oliver Stone som varvas med klipp från årets filmer. - Dessutom har vi en fotoutställning på Kulturhuset där vi visar ett urval av bilder på de 700 regissörer och skådespelare som har besökt oss genom åren. Namn som Quentin Tarantino, David Lynch, Dennis Hopper och Lauren Baccall. När hon var här så stod det massa tanter utanför och grät för att de inte kom in. Om vi ser tillbaka femton år, hur kom festivalen till? - Vi var ett gäng filmskribenter, intresserade och branschfolk som hade varit runt på många festivaler. Så vi spelade ut våra kort och publiken kom. Sen har det vuxit varje år sedan dess. Vår tanke var att skapa en plattform för filmintresserade att träffas och se bra film helt enkelt. Vi var också intresserade av att nå en bred allmänhet med kvalitetsfilm. Hur många besökare har ni? - Förra året kom 85.000 personer. Och vår iFestival, som är en kortfilmsfestival på nätet under samma tid, sågs av en halv miljon människor runt hela världen. ifestival och festivalprogrammet med minst 40 trailers hittar du på www.filmfestivalen.se. Jag rekommenderar dem jag sett – Masjävlar och Old Boy - Hämnden, sydkoreansk action med ett otroligt manus som såklart blev prisbelönt i Cannes.

Festivalutlottning! Följ med på Stockholms Filmfestival (18-28 november). Svara bara rätt på frågorna och skicka in det till peter.steen@hkm.se så kan ett filmpass och vouchers bli dina. Vill du fuska så är www.filmfestivalen.se är bra ställe att titta på. Där hittar du också årets fantastiska program. 1. Stockholms filmfestival fyller 15 år och firar med ta hit en riktig filmlegend; vilken? 1. Oliver Stone X. David Lynch 2. Salma Hayek 2. Vad kostar en biljett till Stockholms filmfestival 1. 80 kronor X. 55 kronor 2. 25 kronor 3. Vem har gjort årets öppningsfilm? 1. Woody Allen X. Ben Stiller 2. Sofia Coppola

Välkommen till den Personliga och kreativa Blomsterbutiken! För dig som söker det lilla extra. Vi formar efter dina önskemål eller personlighet. Vi hjälper Er hitta vad Ni vill ha med hjälp av vår egen skapande nisch. Med alltid dagsfärska snittblommor, exotiska växter av alla de slag från hela världen, krukor, inredning och arrangemang.

Enkelt - fräckt - elegant Vi lovar att du får något utöver det vanliga!

Välkommen hälsar Stefan med personal.

SLIPZ MEN´S AND WOMEN´S WEAR ®

Rudbecksgatan 14 Telefon 019-12 25 95 www.slipz.se

Hörnet Öppet alla dagar Lövstagatan mellan - Västra Nobelgatan 9.00-20.00 Lövstagatan 24, Tel. 019-18 45 87

Ny meny

Restaurang

Kungsgatan 3

Bordsbeställning på telefon: 13 58 90 www.bjornstugan.nu

Engelbrektsgatan 10, Örebro Tel:019-179 178 Öppet: Mån–Lör kl 11.00–19.00, Sön kl 12.00–18.00

Wattstax – sommaren 1972 spelar artisterna från Stax Records i Los Angeles. Festivalen är känd som “Black Woodstock”. Filmen visas på Popcornfestivalen i Stockholm.

P pfilm I Stockholm ställdes det i samband med höstruskets intågande till med musikfilmfestivalen Popcorn igen. Tre dagar med briljanta filmer om och med briljanta artister. Johan Nyman tittar tillbaka lite på musikfilmernas historia. Text: Johan Nyman

Happy Mondays Shaun Ryder i filmen The Ecstasy and The Agony som man kan se på Popcorn 2004.

12 Nollnitton

A Great Day In Harlem. Fotografen Robert Benton fick ett uppdrag av magasinet Esquire att samla hela New Yorks jazzelit för ett porträtt en tidig Harlemmorgon. Dokumentärfilmen om detta blev Oscarsnominerad och visas nu på Popcorn.

Huruvida popmusik och fotboll hör ihop kan kvitta men att populärmusiken är en viktig del av filmen – och vice versa – tvistar knappast de lärda om. Den första synkroniserade ljudfilmen, om Warner Bros. får skriva historien vill säga, var den minst sagt framgångsrika The Jazz Singer (1927) – som utöver detta stolt kan titulera sig som Filmhistoriens första popfilm. Därefter gick utvecklingen sakta framåt, via cabaret-, musikal- och Elvis Presley-filmerna, för att 1964 explodera i och med Richard Lesters fantastiska The Beatlesrulle A Hard Days Night. Det livsviktiga symbiotiska förhållandet mellan de båda kulturyttringarna föddes i denne Lesters kreativa hjärncentra. Popfilmen kan delas i två huvudsakliga falanger – den dokumentära typen och den aningen mer intressanta, i de sällsynta fall då den verkligen lyckas, spelfilmen. Lysande exempel på den sistnämnda stilen är Frank Roddams Quadrophenia från 1979 (som, trots att den snarare är en subkulturskildring, betraktas som en fulländning inom genren), Ted Bafaloukos Rockers (1978) och Perry Henzells The Harder They Come (1972). Richard Lesters framgångsrika balanserande mellan dessa båda falanger, i såväl A Hard Days Night som Help! (1965), står sig fortfarande som någonting relativt unikt. Detta är särskilt tydligt i den förstnämnda filmen där förövrigt namnet Beatles aldrig

nämns. Naturligtvis gav båda filmerna The Beatles en skjuts i karriären. Kanske inte i sig självt men tveklöst i form av den redan charmade journalistkårens reaktioner och deras bild av de fyra ynglingarnas fyndiga klipskhet. Detta geniala Lester-drag får många senare dokumentärer, som utger sig för att vara seriösa artistporträtt, att verka tafatta och onödigt självupptaget pretentiösa. En mönstergill spoof på just de superseriösa dokumentärerna är Rob Reiners This is Spinal Tap (1984) som onekligen kastar nytt ljus (eller skugga om man så vill) över genren och dess existens som strängt autentisk. Naturligtvis kommer emellertid aldrig den seriösa popdokumentären förlora dess autenticitet. Åtminstone aldrig så länge den håller hög klass. Aldrig så länge den håller sig borta från självbiografiska egenkära stjärnglansbetraktelser – för så länge den avstår från sådana självbefläckelser kommer den fortfarande frodas. Underbara lyckade exempel inom flygeln är D.A. Pennebakers Bob Dylan-film Don’t Look Back (1967), Julien Temples Sex Pistols-film The Filth and the Fury (2000) och Nick Broomys Biggie & Tupac (2002). Filmallvetaren Leonard Maltin hänvisar till den typ av arbetsteknik, som D.A. Pennebaker och hans gelikar representerar, som Fly on the Wall. Och det är just flugans avstånd (men

samtidigt närhet) till filmens objekt som är grundstenen till intressanta seriösa popfilmsdokumentärer. Att komma artisterna nära inpå utan att trampa över den hårfina gränsen. Det får aldrig bli sådär pinsamt närgånget och naket öppet. Pennebaker återvände med framgångsreceptet i bland annat konsertfilmen Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1973) och Depeche Modes turnéfilm 101 (1989). Formatet blev sedan standard inom genren och så gott som vartenda band gjorde dokumentärfilmer på liknande vis – om än med skiftande framgång. Andra fantastiska förebilder är Albert och David Maysles The Rolling Stones-film Gimmie Shelter (1970), Jean Bachs varma A Great Day in Harlem (1994) och Penelope Spheeris hysteriskt (omedvetet) roliga Decline of Western Civilization II: The Metal Years (1988). Den sistnämnda kan ses som något av dokumentärfilmens This is Spinal Tap. På popfilmens bakgårdar är det emellertid inte lika vackert. Bakgården är den popfilmska varianten av sportfilmen. Som exempelvis Michael Switzers avskyvärda tv-film Summer Dream: The story of The Beach Boys (1990) och Allan Arkushs The Temptations (1998) om Motown-bandet med samma namn. Det är alltid komplicerat att göra film på kända människor – speciellt namnkunniga musiker – utan att ha dessa till sitt förfogande. Iain Softleys Backbeat (1994) var i och för sig ett tappert försök att porträttera Stuart Sutcliffe – den femte beatlen som avled 1962 i Hamburg – och bandets första hårda år. Alex Cox Sid and Nancy (1986) likaså. Men att göra spelfilm med skådespelare i roller som rockstjärnor kommer aldrig att lyckas till fullo. Det främsta försöket inom genren torde onekligen Michael Winterbottoms 24 Hour Party People (2002) vara. Långt bättre än Oliver Stones förbaskade The Doors-film (1991) som förvisso inte är mycket sämre än bandet med liknande namn (vilket emellertid inte säger speciellt mycket) – det uppvägande pluset i kanten, att Val Kilmer är sjukt lik James Douglas Morrison, bör även tas med i beräkningen.

Värst av allt är, trots allt, när megalomanin tar över popfilmsproduktionen. Och The Whos rockopera Tommy (1975), regisserad av Ken Russell, kommer alltid att fungera som avskräckande exempel. Detta en, minst sagt, imponerande rollista till trots – Elton John, Jack Nicholson och Tina Turner var, bland många andra, inblandade i det helvetiska storhetsvansinnesprojektet. George Lucas lär ha blivit erbjuden att regissera filmen i början av sjuttiotalet men tackade nej då han jobbade med Sista natten med gänget (1973). Och tur var väl det. Nåväl, den stockholmska filmfestivalen Popcorn älskar popfilm. Under tre långa oktoberkvällar visade de allt ifrån David Markeys 1991: The Year Punk Broke (1992) och Oasisdokumentären Definitely Maybe (Dick Carrauthers, 2004) till anti-Bush-filmen Letter to the President (Thomas Gibson, 2004 – med bland andra Snoop Dogg och Biggie Smalls) och Charlotte Swerins Thelonious Monk-film Straight No Chaser (1989). Personligen var jag mest nyfiken på Richard Macers Shaun Ryder-dokumentär The Ecstacy and the Agony (2004) som i programhäftet beskrivs som ”en film om en utblottad missbrukares fumlande men uppriktiga försök till ett bättre liv. Lär känna Shaun, humoristisk familjefar som gör hälsosmoothies som bara måste spetsas med vodka hemma i köket”. Mycket bättre än så kan nog knappast popfilm bli.

11 musikfilmer att låna, hyra, köpa eller stjäla A Hard Days Night (The Beatles) The Beatles Anthology (DVD-boxen) Rockers The Filth and the Fury (Sex Pistols) Rude Boy (The Clash; regi: Jack Hazan och David Mingay, 1980) Don’t Look Back (Bob Dylan) Heavy Metal Parking Lot (regi: John Heyn och Jeff Krulik, 1986) A Great Day in Harlem Wild Style (regi: Charlie Ahearn, 1982) Ziggy Stardust and the Spiders from Mars Standing In The Shadows Of Motown

Nummer 7 2004 13

ET Concerts, CS Event & KB proudly presents

“Låt oss sätta guldkant på din tillvaro” “Bästa café på kroggalan 2002” “Bästa café på kroggalan 2003” “Ett av Sveriges bästa café enligt tidningen Plaza”

Öppet Vardagar 10-20 lördag 10-18 söndag 12-18

Conventum, Örebro Söndag 13 februari 2005 kl. 19.30 www.baravara.net • Köpmangatan 24 • Tel 019-10 78 32

Förköp: Biljettbutiken 019-21 21 21. BiljettDirekt 077-170 70 70. www.ticnet.se

Dunväst 1 195:-

AUTUMN LOVE

Kungsgatan 7 Telefon 019 -10 69 60

(svart,brun, off-white)

Med skรถr som trademark

STINA NORDENSTAM

Nummer 7 2004 15

Nej, egentligen ville jag inte träffa henne. Jag ville inte att min Stina Nordenstam skulle delas med någon. Inte ens med henne själv. Text: Peter Steen-Christensen Bild: Mattias Elgemark - Denna intervju gjordes för magasinet Totally Dublin på Irland där den tidigare har publicerats.

- Ja, det är nog ingen missuppfattning.Vissa av mina vänner tycker nästan att det känns lite för personligt att lyssna på min musik.

”Det här var ju kvalité bla bla bla”

Jag var lite rädd att min bild av dig, eller snarare relation till din musik skulle ändra sig efter att jag träffat dig. - Kommer den göra det då? Jag vet inte än. - Men stämmer din bild?

Varför kunde det inte vara som tidigare, att ens intervjuförfrågan bara blev nekad varpå man kunde fortsätta umgås med hennes musik istället för att lära känna hennes person? Nej, istället skulle jag intervjua någon som egentligen inte tycker om att bli intervjuad och som när hon väl blir intervjuad alltid måste svara på frågan varför hon så sällan vill bli intervjuad. Dessutom var jag snudd på livrädd att min relation till henne skulle krossas för alltid. Stina är lite av en hemlighet jag har haft. Det är inte någon musik jag någonsin pratar med någon om. Det är inte någon musik jag någonsin spelar för någon. Hennes ofta vemodiga, sorgsna och vackra musik kan få fram känslor man vill hålla för sig själv. Men nu ska jag tydligen berätta om det för alla som vill lyssna, för folk som antingen aldrig kommer förstå eller för andra som också bara vill ha henne för sig själva. Du må kalla henne för Musiksveriges Greta Garbo, Birkastans Billie Holliday eller till och med Sparven från Minsk (men då är du kraftigt ute och cyklar), men kalla henne inte för en singer-songwriter. Jag protesterar kraftigt när hon, emellertid i brist på alternativ, placerar sig själv där. Jag har dock inget bättre svar själv. Men jag tror vi kan hoppa över kategoriseringen. Hennes nedtonade popmusik som är ömsom skruvad och ömsom vacker och ibland färgas av blåa jazzinfluenser är väldigt egen. Men jag tycker samtidigt hon låter väldigt svensk, nu menar jag inte Svenssonsvensk utan allt från storslagen natur till liten skärgårdsö-svensk. Hon är stickade tröjor. Hon är regn på fönsterbrädan. För mig i alla fall. Jag tror de flesta av hennes lyssnare har både en egen relation och egna associationer. När jag träffar henne en höstkall söndagseftermiddag på Kungsholmen i Stockholm känner jag knappt igen henne. Inte för att jag någonsin tagit någon större notis om hur hon ser ut. Hon var iochförsig rätt söt i innerkonvolutet till This Is men jag har bara inte brytt mig. Nu är hon utan peruk, eller med en väldigt kort och verklig sådan, och både till utseende och personlighet är hon ganska lik min bild av henne. Jag funderar ett tag på om jag ska låta henne vara personen som skrivit musiken jag lyssnar på när jag ensam. Jag bestämmer ok då. Om någon som inte hade en aning om vem du var fick höra din musik, vilken bild av dig tror du de skulle få? - Att jag var känslosam… Liten och kort. Inte att jag vore stor och storbystad… jag vet inte. Säg du. Lite åt det hållet. Kanske inte så kort men liten…. - Och nätt? Mer skör. - Det är väl mitt trademark. Men det är väl en bild som är ganska nära verkligheten?

16 Nollnitton

Den stämmer nog ganska bra. Nu visste jag om det innan men när man hör dig så kanske man inte tror att du håller på med klättring och sånt. - Man tror jag ska vara mer stillsam. Jag tycker min musik är autonom, självlugnande. Att den har en väldig styrka men samtidigt något väldigt ensamt. Ursprungssituationen på grund av vilken jag var tvungen att skaffa den här självtrösten, var ju en slags hotbild och en massa saker som har hänt allt igenom mitt liv. Som motsats till det där lugnet från musiken kanske jag utsätter mig själv för en massa risker, förstår du vad jag menar? Jag är inte personen som flyttar ut på landet, omger mig med vackra saker och dricker te. Stina flyttade dock ut i Stockholms skärgård. Där bodde hon ett helt år, mådde skitdåligt, gick lite i skogen, försökte måla, flyttade tillbaka, och, om jag förstått rätt, fortsatte att må skitdåligt. Resultatet blev skivan Dynamite. Du, jag läste att du egentligen inte gillade din musik, jag blev störtbesviken. Vad menar du med det? - Haha, jag menar som musikkonsument så köper jag inte singer songwriter-skivor, knappt vokalskivor överhuvudtaget… Du är ju ingen singer songwriter… - Vad är det då? Jag vet inte. Du har den där egna kategorin som alla band och artister tror sig ha men inte har. - Jag har tänkt att om jag inte vore jag skulle jag inte gilla det. Det är lite för direkt för min egen smak, haha… Vad lyssnar du på? - Ofta när jag köper skivor…, när jag hyr dvd, flera gånger i veckan, så tänker jag att jag måste köpa några nya skivor och så går jag till deras nya-skivor-avdelning och lyssnar på allt jag inte känner till men jag hittar sällan något. Vad är det bästa du köpt senaste tiden? - Det är nog en som heter Lhasa. Jag tycker sällan saker med sång är bra. - Hiphop har jag gillat jättemycket men sen blir man så trött, det är så svårt att bortse från att texten är så innehållslös att man blir helt matt. Kommer jag någonsin få se dig spela live? - Det tror jag, men det dröjer nog några år. Jag har aldrig sett poängen, jag har inte fattat varför, det har inte verkat spännande. Det är så uppenbart olika saker, processen när jag spelar in är så himla långt från att stå på scen. Men för några år sedan började jag ändå tänka på det för jag kunde inte riktigt acceptera att jag bara sa nej hela tiden. Jag kände att jag skulle prova så jag satte ihop ett band. Jag hade en turné som var bokad men det blev aldrig av. Jag kom fram till att det inte var tillräckligt. På något sätt var engagemanget lite sökt. Jag ville så gärna hitta infallsvinklar så det skulle vara intressant men så kände jag att om jag ska göra det så krävs det någon helt

annan lösning. Jag kan nog inte bara ha ett band och stå och spela mina egna låtar. Jag måste göra det till att bli spännande för mig på något sätt. Om jag hade svaret så skulle jag naturligtvis göra det. Du skulle inte kunna spela helt själv? - Jag och en gitarr? Det är den absolut dummaste idé jag någonsin har hört. Nej, det måste vara någonting, ett möte eller något som är spännande. Annars kan jag lika gärna ställa mig naken… Du, kan inte du ta av dig kläderna och gå bort till Konsum där, det skulle säkert bli jätteuppskattat… Bland det märkligaste jag vet med dig är coverskivan där du gör låtar som du INTE gillar, vore det inte naturligare att göra låtar du gillar? - Varför det? Det skulle inte gå, det måste vara någon slags utmaning. Det får inte vara för nära mig, eller lite för bra. Det är mycket lättare när det på något sätt är på distans, då kan jag närma mig och uppfinna en relation från noll. Det blir mycket mer spännande, det skulle vara så klaustrofobisk och geggigt att hålla på på sin egen gård, ”den där artisten är ju så mysig och käck”. Det har varit ett intensivt resande för Stina senaste tiden. Hon har åkt runt i Europa och gjort 25 intervjuer i samband med att The World Is Saved släpptes. Något hon aldrig gjort förut, men hon säger att det gick ganska bra. - Tyskland var värst. Det var första platsen jag åkte till så jag var kanske lite spänd. Och det var problem med språket, de pratar inte engelska så bra. Det blir väldigt trubbigt liksom, de frågar någonting som från början är en förenkling, sen var jag lite osäker på hela situationen… så då blev det väldigt märkliga diskussioner. Vad tycker du om reaktionerna här hemma? - I fredags blev jag helt chockskadad. Min skiva recenserades i Aftonbladet och Expressen. Jag gick och köpte tidningarna på mor-

gonen och så läste jag det och det var väl som jag trodde, eller lite bättre. Jag tyckte kanske det var förvånansvärt välvilligt men sen tänkte jag inte mer på det, så gjorde jag massa saker sen märkte jag att rösten inte bar riktigt och var lite darrig. Det var som jag hamnat i något sorts chocktillstånd. Varför då? - Jag vet fortfarande inte. Kanske är det svårt… Kanske var det för att de tyckte att det var bra. Är du nöjd med recensionerna? - Jag vet inte, det är ju bortom om jag är nöjd eller inte för det är ju så subjektivt vad den här personen tycker, men genomgående hos alla jag läst, och det är jättemånga, är någon välvilja som jag inte har känt förut. Efter de första skivorna så kändes det som om alla var förbannade på mig. De fattade inte, de undrade ”vad fan är det här?”, de tyckte det var upprörande på något sätt, ”bebisröst och bla bla bla”, folk blev så uppretade. Folk trodde inte det var på riktigt, de trodde att det var något sorts trick. Men känns det fortfarande viktigt vad journalister tycker? - När det var så där i början så tänkte jag, ok det där kommer ju gå över. De kan ju inte gå och vara uppretade på samma sak om och om igen, efter ett tag kommer de ha vant sig och säga ”det här var ju kvalité bla bla bla”, ”stark karaktär”, ”personlighet”…

Kanske är det färre av den där kategorin som aldrig kommer förstå som recenserar skivor numera. Eller också är det så att folk helt enkelt har slutat irritera sig på bebisrösten och istället kallar det för hennes ”personliga röst”. För min del tycker jag bara att hon gör väldigt vacker musik. Och även om mitt ”förhållande” till Stina Nordenstam höll efter att vi ”pratade ut” så ska det mycket till innan jag delar henne med någon igen.

18 Nollnitton

Mowax, Motown, Motala – inga problem I en strävan att försöka uppleva några vibbar från en svunnen tid gav sig Johan Nyman ut på en musikalisk resa som sträckte sig från Detroit via St. Louis ned till Missisippideltats Memphis. En resa från dagens White Stripes ända hem till Elvis. Text och bild: Johan Nyman

”I Motown kan ingen höra dig skrika.”

Detroit har allt som krävs för att bli en framgångsrik musikstad. Slumområden, hög kriminalitet och en stor svart fattig segregerad befolkning. Och white trash också förstås. Om Detroit fortfarande roffat åt sig den, inom tuffa-musiker-kretsar, hedrande titeln USA:s murder capital of the year vet jag inte men det skulle förvåna mig om fler än fyra amerikanska städer låg före på listan. Och i fallet trovärdig framgångsrik musikstad är detta bara en tillgång. Tycka vad man vill om Eminem och hans posse – eller MC5 för den delen – men ingen

kan komma och säga att det de sysslar med inte är äkta. Petter, Ayo, Feven, Ken, Profilen, Eye N’ I, och Trippel Ett kan tjata hur mycket de vill för de kommer aldrig att överrösta motormullret från Detroit Rock City. I Motown kan ingen höra dig skrika. Du kan vara hur jävla down-with-da-shit på Berns salonger du vill men i Motor City har du inget att göra. Svensk hiphops fungerar ungefär lika väl som när TV 3 dubbade The Simpsons-avsnitt till svenska. Men om du kommer från Detroit är det ingen utomstående som någonsin kommer att ifrågasätta dig. Åtminstone

inte när det gäller hur ’real’ du är. Det första, och mest obligatoriska, i en Detroit-visit är naturligtvis Motown-huset på 2648 W. Grand Blvd – numera Motown Museum. Det var här Berry Gordy drog igång sin rörelse 1959 efter att ha slutat sitt 85dollar-i-veckan-jobb på General Motors (såklart). Motownhuset fungerade som ett surrogathem åt de kommande årens största stjärnor. Det var där Marvin Gaye träffade Berrys syster Anna som han, då de skilde sig några år senare, skrev det bästa albumet någonsin om. Det var där The Jackson Five

spelade fotboll på gräsmattan. Det var där 11årige Stevie Wonder stal ett rullband och kastade det på någons välskötta gräsmatta på vägen hem från studion – vad han (förhoppningsvis) inte visste var att bandet innehöll Smokey Robinsons kommande album. Idag står Stevies trumset i studio A. Leksakspianot Diana Ross & The Supremes använde i I Hear a Symphony likaså. Övervåningen är fylld av memorabilia. Och Barrys sov- och vardagsrum är möblerat, sådär lagom tacky, tidstypiskt 1960-tal. För den som söker rötterna finns det inte så mycket kvar av det gamla black-and-tanklubbs- eller juke-joints-Detroit i Paradise Valley där de stora jazz- och bluesartisterna hängde. Vackra Fox Theatre på 2211 Woodward Ave, där bland annat Billie Holiday uppträdde, står däremot fortfarande på plats. Men för den som föredrar den lite mer storbandsaktiga falangen återfinns bara resterna av legendariska Graystone Ballroom i jazzmuseet på 1249 Washington Blvd. Beträffande Detroits hiphopscen så finns det få ställen att rekommendera musikturister att besöka mer än att insupa stämningen i kvarteren kring Martin Luther King Jr Blvd eller någon av alla de trailerparks (även om det är mer sannolikhet att hitta Iggy eller hans Stooges där) i rostbältets huvudstad. På det trevliga 1950-talet var Detroit en sprudlande stad med en befolkning på ungefär två miljoner. Men den amerikanska bilindustrins kollaps skrämde i väg halva befolkningen. Och det är inte särskilt underligt. Det finns i ärlighetens namn inte speciellt mycket att hämta i den avdankade staden intill Lake Erie vid den kanadensiska gränsen. Förutom dess musikaliska historia då förstås. Att den dekadenta tristessen är kreativitetens moder i denna stad är inte svårt att klura ut. Forts nästa sid

Nummer 7 2004 19

Det vet The Four Tops, Rance Allen och Alice Coltrane. Det vet Alice Cooper, The Stooges och MC5. Det vet Kenny Larkin, Jeff Mills och Inner City, Det vet Detroit Emeralds, Detroit Cobras och Detroit Grand Pubahs. Det vet till och med Eminem. Och Jack White. Det var med de tankarna i huvudet vi tog väg 51 söder ut mot Memphis Tennessee via St Louis. Soundtracket till den alldeles för långa bussresan bestod av Sympathy for the Record Industry-samlingen Sympathetic Sounds of Detroit och Marvin Gayes Hear My Dear varvade på repeat. Det finns egentligen bara två andledningar att stanna till i St Louis, Missouri (eller tre om man räknar med Budweisers bryggeri). Och det är Ike & Tina Turners hus och

20 Nollnitton

Miles Davis barndomskvarter (eller kanske till och med fyra om någon nu råkar vara intresserad av ragtimekungen Scott Joplins hus). Förvisso har staden fortfarande ett bultande blueshjärta men det enda som idag finns att besöka i bluesväg är några sunkiga ölhaksliknande klubbar utspridda över den gråa staden. Detta är emellertid ingen anledning till att INTE besöka St Louis. För precis som med hiphopscenen i Detroit så handlar det snarare om att insupa den atmosfär som skapat några av de bästa musikerna än att fotografera Walk of fame-plattor och besöka museer. Problemet med detta sätt att resa är tyvärr att just de områden, där de bästa musikerna är uppväxta, oftast är allt annat än turistvänligt mysiga. Nåväl, vi trotsade naturlagarna och stoppade en taxi utanför vårt Mark Twain-inspirerade hotell, vilket är ännu en anledning att besöka staden, för att bege oss till Miles Davis skola i centrala East St Louis – andra sidan Mississippibron. Det visade sig emellertid att detta var svårare än vi någonsin kunde föreställa oss. Ingen taxichaufför ville köra oss till den ökända stadsdelen. Ingen förutom Kevin som vi därför var tvungna att betala generöst med dricks. Men det var det onekligen värt då chauffören tog omvägen via Chuck Berrys vita trähus (4319 Labadie) och Oliver Sains studio (4521 Natural Bridge) – där såväl Fontella Bass som Shirley Brown brukade hänga. Väl på plats i East St Louis irrade vi omkring i en halvtimme för att till slut hitta tegelstensbyggnaden Lincoln High School (1200

Bond Ave) där Miles Davis började sin karriär. På vägen tillbaks stannade vi till utanför Ike och Tina Turners hus (3128 Virginia Pl) där det omaka paret stundom bodde tillsammans med sitt band – i ett av East St Louis mer fashionabla kvarter vars glansdagar numera är förbi. De mest inbitna jazz- och bluesälskarna kommer med all säkerhet att hitta många fler adresser att besöka i St Louis. Men våra rastlösa själar ville hellre dra oss söderut på väg 55. Memphis. Memphis Tennessee. Pheew! Få städer i världen är så präglade av sitt musikhistoriska arv som Mississippideltats huvudstad. Och att, som turist i staden, inte besöka Graceland (3734 Elvis Presley Blvd) och Sun Recording Studio (706 Union Ave) vore ett helgerån. Och det är Memphis alla reseentreprenörer mycket väl medvetna om. Beale Street, som en gång var mötesplatsen för landets hoppfulla bluesmusiker, kryllar numera av krämare som vill få ut sin arvslott av hemstadens egendom. På Beale Street söker de, precis som sina förfäder, lycka och framgång. B.B. King och Elvis brukade hänga där. Och Memphis Slim likaså. Det enda i bluesväg idag är, det enbart sorgsna i att, var och varannan bar utmed gatan bjuder på trubadurafton a’la ”Alice, Alice, Who the fuck is Alice?”. För att försöka skapa en aning mer genuin stämning har förvisso ett antal svarta blåsinstrumentmusiker placerats ut strategiskt i området som fotograferingsbakgrund. Och visst, mer sorgset blått än så kan det väl knappast bli. Nåväl, det obligatoriska besöket på Graceland och Sun Studio är naturligtvis inte på något sätt jobbigt. Och om du ändå är i krokarna så hälsa också på hos pastor Al Green och hans Full Gospel Tabernacle-församling (787 Hale Road) där den före detta kärleksprofeten numera basunerar Guds ord på söndagsmorgnar. Viktigast av allt är, trots

allt, att besöka 926 McLemore Ave där Staxstudion en gång låg. För trots att adressen numera tillhör en parkeringsplats (i väntan på öppnandet av Stax-muséet), och att området är ett av de läskigaste i USA, så är detta ett måste. Om denna visit inte är tillräcklig, för att stilla ett kärleksfullt soulhjärta, så är det bara att leta upp en buss som ta dig till Madison Ave – nummer 1916 närmare bestämt. Där säljer Shangri-La Records tegelstenar från den rivna Stax-studion för 20 amerikanska dollar stycket. Ett äkthetsintyg (eller hur, reds anm.) är förstås inkluderat i priset.

Sova

Guns ’n Roses

Sova

Hur vill du ha det? Vad tycker du om ditt hem och ditt boende? Tyck till och rösta – och se vad andra tycker. Gå in på hyresgastforeningen.se.

Nattklubb DJs Hawkeye & Perra

Lördag 25 år Välkomna önskar Martina & Perra!

Telefon 019-18 55 50 www.strompis.se info@strompis.se

Internetradio ”Man hör på bruset från radiohuset och fyller sin själ med apati” mässar Timbuktu i reggaedängan Klibbiga Toner. Kanske heter botemedlet mot denna håglöshet webbradio. Text: Tomas Kindenberg

Många slöa journalister inleder sina texter med slentrianknepet ”Om man söker efter X på Internet så får man 2350 träffar”. Det är ett bekvämt sätt att använda nätet för snabbresearch och ett enkelt sätt att börja en artikel. Och det finns ingen anledning att ändra ett vinnande koncept, så här kommer det. Googla ”radio” och sökmotorn spottar ur sig 83 800 000 länkar. Av det kan man dra två slutsatser: 1. Det är bra att begränsa sitt sökande. 2. Det är mycket radio i cyberrymden. När Internet exploderade i mitten av 90talet var det knappast radions utveckling man tänkte på i första hand. Men tio år senare är läget annorlunda. Färska undersökningar visar att Internet tillsammans med digitalradio och digital-TV om några år kommer att vara det vanligaste sättet att lyssna på radio. - Webbradio kommer att komma allt mer, menar Mikael Olsson, ordförande för den ideella webbradiokanalen Radioseven. Allt fler använder sin dator som multimediamaskin i hemmet. Detta är en klar fördel för Internetradio. När tekniken med portabla internetmottagare - som exempelvis 3G utvecklas så är möjligheterna obegränsade. Fördelarna med webbradio är uppenbara: om du har en dator kan du enkelt lyssna på

radioprogram från världens alla hörn. Eller sända ett eget från ditt eget hem. Men den billiga tekniken innebär samtidigt ett problem. - Granskningsnämnden har inte längre någon kontroll över vad som sänds ut.Vem som helst kan sända ut vad som helst. Både på gott och ont förstås, påpekar Mikael Olsson. I Sverige lyssnar 6,5 procent i åldrarna 9-79 år på webbradio varje vecka, enligt en undersökning från i våras. Listan över de populäraste stationerna toppas av etablerade kanaler som NRJ, Sveriges Radio och Rix, vilket är lite trist eftersom utbudet är så stort. Svindlande stort. Förutom en rad svenska kanaler finns ungefär tre zillioner utländska stationer att välja bland. Visserligen leder valfrihet till ångest, i alla fall om man ska tro den danske deppfilosofen Kierkegaard. Men när det gäller radiolyssning skulle nog till och med Kierkegaard ha hållit med om att lite valfrihet är att föredra framför att tvångsmatas med Morgonpasset. En som hittat sina guldkorn är Magnus Gylje, flitig webbradiolyssnare sedan fem år tillbaka.

- Mitt lyssnande tog riktig fart när jag kom tillbaka från Edinburgh för två år sedan och blev måttligt imponerad av det svenska utbudet. Favoritkanalerna är BBC Radio 1, BBC 1Xtra och franska Radio Nova. På Radio 1 lyssnar jag alltid på Gilles Peterson för han har bra musiksmak kombinerat med en glädje och ett intresse för det nya. Dessutom inser Gilles sin roll i programmet och pratar inte sönder låtarna genom att berätta om sig själv. Där har P3 en del att lära. - På 1Xtra lyssnar jag på Broken Beats med Benji B som är Gilles adept och som också kan bjuda på oanad kvalitet. En rolig grej med internetradio är att man kan interagera med programmen. Nästan varje vecka kör de tävlingar där prispotten består av dvd-filmer och vinylskivor. Jag kammade för något år sedan hem ett vinylpaket av Benji B.

.nu

www.indie

Om du vill mjukstarta ditt sonderande av webbradioterrängen kan det vara en god idé att tanka ner Netscapes radiospelare Radio@netscape. Där kan du välja mellan kanaler med olika musikinriktingar som Bluegrass och Romantic Jazz. Om du tycker att det känns lite för brett så kanske någon av de lite smalare stationerna är något för dig - de som bara spelar en artist.Vad sägs till exempel om Ramones-kanalen, Doors-kanalen eller Rod Stewart-kanalen? Jepp, bara Rod Stewart. Dygnet runt. Och skulle Rods skrovliga stämma fylla din själ med apati så finns det ett antal andra kanaler att välja på i den expanderande cyberrymden.

k/radio kexp.org www.

.co.u www.bbc

org

eautiful. b b u d . w ww t.com novaplane n.se

seve www.radio www.

22 Nollnitton

Internetradiotips www.indie.nu Indie.nu. Svensk kanal med skön indiemix. Hidden Cameras, Pixies, Yo La Tengo. Som att låta en upplyst indiedespot ta befälet över ens Winamp. www.bbc.co.uk/radio Här hittar du bland annat 1Xtra, en utmärkt kanal med ny svart musik.

vea/ r.se/p3/s

www.s

www.sr.se/p3/svea/ P3 Svea. Ung svensk musik. Spelar även osignade band.

ck.com

ardro www.liveh

65.com www.live3 m wer.org o p io d a r . lassical.co c io www io d a r . www

www.novaplanet.com Radio Nova. Fransk kanal med en behaglig mix av musik. www.radioseven.se Svensk ideell nätradiostation med tonvikt på toppliste- och dansmusik. www.kexp.org Seattlekanal

med

olika

programinriktningar,

mycket

rock/pop. Spelar en del amerikanska band du förmodligen inte hört, även en del svenskt. Om du vill starta din egen kanal kan du göra det på www.live365.com eller på www.shoutcast.com. Orkar du inte starta eget kan du söka och vraka bland de tusentals radiostationer som redan finns listade här. Radio@netscape-spelaren

kan

laddas

ner

på

http://radio.netcape.com.

Nummer 7 2004 23

24 Nollnitton

Drömmen om brylkräm och Tulo En resa bland folkhemmets reklampelare Text: Karin Aspenström

Allt var vackrare förr. På femtiotalet bodde alla i pittoreska funkisvillor och åt livsmedel från färgglada förpackningar på stilrent Arabia-porslin. Man handlade utställda kjolar på Tempo, polerade matsilvret med saker som hette Atomglans och bilarna var söta och knubbiga och helt miljövänliga. Eller så är jag för ung för att minnas. För oss som är födda 1970 och framåt har bilden av folkhemmet ohjälpligt färgats av efterkrigstidens klatschiga reklamannonser som utmålar en snygg och oskuldsfull värld full av löften om renare golv och högre livskvalitet om man bytte skurmedel och cigarettmärke. Själv tycker jag att det vore fantastiskt att få leva i en tid då reklamen inte såg ut som reklam. Då det offentliga rummet pryddes av handmålade affischer och skyltar som numera säljs som svindyra samlarobjekt i antikvitetsaffärer, i en tid då all kitsch var estetiskt tilltalande. I boken ”Reklam i rörelse” efter utställningen med samma namn skildrar författarna Johan Erikssons och Christoffer Sandahls utvalda bilder av fyrtio-, femtio- och sextiotalets annonser i kollektivtrafiken en sådan värld. Boken är en nostalgisk överblick av folkhemmets budskap till hemmafruar, tonåringar, arbetare och överklass. Eftersom bussar och tåg körde genom fattiga såväl som rika områden hade kollektivtrafikens reklam stor genomslagskraft bland alla samhällsklasser, från annonser om nya familjebilar till prenumerationer på vänstertidskrifter. Den tydligaste målgruppen i folkhemmets reklam är kanske ändå hemmafruar. Kvinnan var visserligen inte främmande på arbetsmarknaden under femtiotalet men det skulle dröja ännu ett par decennier innan giftermål inte längre automatiskt innebar att samhället ifrågasatte hennes fortsatta karriär. I folkhemmet regerade emellertid kvinnan i köket. Hemmet var hennes sfär och i dåtidens reklam skildras hon som effektiv rödkindad husmor med de senaste rengöringsmedlena (”Fenom – Hemhjälp på burk!”) och moderna kakmixar nära till hands. Barnen var hennes ansvar, doftande av Barnängen Barntvål,

”mammas älsklingstvål till mammas älskling”. På kvällarna skulle hon vara sval och behaglig, slank av bit-sacketter och fräscht brun av Luma sollampa, redo att ta emot mannen som kom hem från jobbet och kanske, om hon hade tur, hade med sig en bukett rosor. ”De är de oväntade blommorna kvinnan väntar på” uppmanar en reklamannons från 1957 och sammanfattar folkhemmets okomplicerade bild av kärnfamiljen. Räckte inte hushållskassan till kunde hemmafrun dessutom dryga ut den med ett extrajobb, varför inte som spårvagnskonduktör, som en av femtiotalets annonser föreslår. Men de flesta affischer från den här tiden skildrar ett land vars befolkning just förvandlats till lovande konsumenter. Plötsligt hade vanligt folk råd med grammofonspelare, telefon och egen bil. En vespa att åka på söndagsutflykt på och en Aga-tv till vardagsrummet – ”sprider trivsel, samlar familjen!” Efterkrigstidens nyfunna begrepp Tonåringen blev en måltavla för reklamtexter som rörde ängslan över armsvett och dålig andedräkt. ”Man märker inte sin egen lukt – men andra gör det” varnar en annons från sextiotalet och är tidstypisk i sitt raka och enkla budskap. Idag uppfattar vi gärna folkhemmets affischer som komiskt övertydliga. Detta var långt innan ironi blev rumsrent i reklamsammanhang och Acne betydde fortfarande inget annat än finnig hy.

efter maten” uppmanar en affisch, en annan ”Ge i jul” med en bild på tre olika cigarettmärken. Visst fanns en debatt om reklam som ansågs vara skadlig och opassande, men det rörde mest annonser med politiska budskap eller bilder av lättklädda kvinnor. Dagens annonspelare tillhör både grafiskt och textmässigt en annan era och vi kommer knappast få se fler kändisar som har övergått till Prince eller hemmafruar som tipsar varandra om skurmedel. Men frågan är om dagens reklam är så mycket nyttigare för folkhälsan än dåtidens alkohol- och tobaksromantik. Förhoppningsvis kommer framtidens copywriters skaka på huvudet åt våra retuscherade HM-modeller i stringtrosor och silikonmunnar.

Naiviteten speglas också i annonser för sprit och tobak. ”Drick Sherry – före, till och

Ej reklam, redaktionell återgivelse.

Nummer 7 2004 25

NU ÄVEN I ÖREBRO

Kosmetisk tatuering (permanent make up)

eyeliner ögonbryn läppkontur

Veronica Wilhelmzon Aukt Hudterapeut Kosmetisk tatuering

ÖREBRO - LINDESBERG

RING 019-25 73 73

Hemmamatcher 2004-05 Örebro SK Bandy - Otterbäckens BK

lör 20/11