Vattendimmar -nytt regelverk ger fler användningsområden

I somras utkom Brandskyddsföreningen med nytt regelverk för vattendimma SBF-503. Detta är det första nationella regelverket för vattendimma i Sverige, och det bygger i huvud sak på den europeiska tekniska specifikationen CN/TS-14972:2011. Regelverket har kompletterats med svenska nationella krav som avser certifiering av företag och behörig ingenjör. Ett helt nytt regelverk, men hur ny är tekniken?

Redan i mitten av 1900-talet pågick olika försök med att effektivisera användandet av vatten vid brandbekämpning. De fysikaliska egenskaperna med vatten, dvs. att mindre vattendroppar är effektivare vid brandbekämpning än stora droppar, detta genom att en sönderdelning av en sprinklerdroppe, kan ge en 400 gånger så stor kylande yta, snabbare förångning – vid förångning expanderar vattnet 1 700 gånger och tränger undan syre – och därmed även en inerterande effekt. Med andra ord, kan man erhålla en betydligt bättre brandbekämpningsförmåga med betydligt mindre vattenmängd. Fördelarna med detta är många, såsom minimerad vattenskada, mindre krav på byggnadens struktur då systemets vikt är betydligt lägre, men kanske framförallt att det är mindre platskrävande och öppnar därmed för mer ekonomisk användning av ytor.

Vattendimma fick sitt kommersiella genombrott först 1991 efter den katastrofala branden på M/S Scandinavian Star utanför Lysekil som krävde 158 människors liv. Detta resulterade i att den marina organisationen IMO, ställde krav på att passagerarfartygen skulle ha ett aktivt brandbekämpningssystem, dvs. sprinkler eller motsvarande. Krav som innebar en stor utmaning för rederierna då konventionella sprinklersystem blev för tunga för fartygen och man därmed skulle tvingas reducera passagerantalet.

Vid denna tid, fanns ett antal företag som experimenterat med vattendimma bl.a. i Sverige och Finland. Företagen hade lite olika inriktningar som t.ex. skydd av bränslebränder eller hybridsystem för datarum. Detta uppmärksammades av den finske entreprenören Göran Sundholm. Med sitt relativt nystartade företag Marioff, inledde han en dialog med kravställarna på IMO, varpå Marioff kunde leverera sitt första IMO godkända vattendimsystem 1992.

Högtryckvattendimma* blev därmed i princip standard på den marina marknaden redan i mitten av 90 talet, men på land har resan varit betydligt mer komplicerad. Varför?

Ett av skälen är att det har funnits olika uppfattningar om hur systemen skall verifieras och vilka övriga krav som skall ställas. Därtill har vattendimma, av naturliga skäl, inte lika lång historia att verifiera. Vattendimma har dock varit relativt flitigt använt inom t.ex. industrin där det mest handlat om skydd av brännbara vätskor som t.ex. transformatorer, hydraulik, testriggar.

På den svenska fastighetsmarknaden har det varit betydligt mer sparsamt med användandet av vattendimma och det finns flera orsaker till det. Trots att det sedan länge har funnits dimsprinklersystem som är fullt godkända för t.ex. OH-1 (Ordinary Hazard) risker, vilket är normal riskklass för sprinkler i miljöer som bostäder, kontor och hotell har dessa sällan föreskrivits i brandskyddbeskrivningen. Skälen är flera. Bl.a. har det varit ett fåtal leverantörer som klarat kraven, brandkonsulterna har inte haft kunskap om att vattendimma är godkänt, vattendimbranschen har varit för dålig med att nå ut med sitt budskap samt en vedertagen åsikt att om det inte finns något SBF godkännande, alltså är det inte godkänt. Nu med regelverket SBF-503 på plats torde dylika missuppfattningar vara borta.

VAR LÄMPAR SIG DÅ VATTENDIMMA BÄSTOCH VAR ÄR DE INTE LÄMPLIGT?

Först och främst måste vattendimsystemet ha ett certifikat för aktuell applikation. Certifikaten finns idag generellt inom OH-1 och delvis även inom OH-2, därtill finns en mängd andra certifikat som t.ex. för parkeringsgarage, maskin & teknikutrymmen etc.

System för vattendimma kan erbjuda fördelar installerade i exempelvis höga hus och samtidigt vara väldigt kostnadseffektiva. Till skillnad från vanlig sprinkler behöver vattendimma normalt endast en pumpstation som kan placeras i fastighetens källare, där man kräver minimalt platsutrymme. Pumpen kan generera erforderligt tryck till flera hundra meters höjd, utan hjälp av andra pumpar. Om det dessutom är så att ett sprinklersystem inte får anslutas till det kommunala vattennätet behövs tank eller bassäng. Eftersom vattendimma erfordrar betydligt mindre vatten, finns här stora möjligheter till kostnadsbesparingar. Andra lämpliga applikationer kan exempelvis vara sjukhus. Moderna sjukhus innehåller mycket teknisk utrustning som kan fara illa då dessa begjuts med stora mängder vatten. Risken för detta minskar betydligt vid användandet av dimma. Vilka är då nackdelarna? Generellt kan sägas att för mindre anläggningar kan det bli dyrt. Orsaken är att det ställs mycket

höga krav på pumparna. Dessa skall klara av att leverera ett flöde på omkring 400 l/m vid ett tryck om 140 bar. Till detta kommer krav på tester och godkännanden, där de marina kraven utgjort måttstocken. Men för större fastigheter som kontor, hotell och sjukhus kan pumpkostnaden i princip bli försumbar då det är många kvadratmeter som ”delar” på kostnaden. Vidare installeras systemet med syrafasta rör, varför merkostnaden för detta material blir dyrare. Detta kompenseras mer än väl av optimering av rördimensioner samt att alla rör bockas. Detta leder till att installationstiden effektiviseras och kan kortas ned väsentligt i förhållande till konventionella system. Sammanfattningsvis kan konstateras att utvecklingen går fort framåt och ny teknik är i antågande varför vi kan förvänta oss nya certifikat och därmed fler användningsområden. ■

* Enligt SBF-503 definition, klassas vattendimma med lägre tryck än 16 bar som lågtrycksdimma och över 16 bar som högtrycksdimma.

GÖRAN PERSSON Marioff Skandinavien AB