Hur barn och ungdomar lyckas Den eviga skolfrågan är: Vad är det som faktiskt fungerar? Paul Tough, amerikansk journalist, har skrivit en av vår nutids viktigaste böcker om just den frågan. Boken heter How Children Succeed: Grit, Curiosity and the Hidden Power of Character. Framgång i detta fall handlar om att ta sig igenom en fyraårig universitetsutbildning, trots, en mycket svår barndom fylld av olika hinder från fattigdom till misshandel, såsom författaren beskriver i många fall. Det är givetvis svårt att med några få ord sammanfatta Toughs slutsatser, men många av dem är relevanta för den svenska skoldebatten. Forskningen visar att de personer som lyckas bra i skolan också i anmärkningsvärt stor utsträckning även får ett lyckosamt, värdigt och meningsfullt liv. I min gamla hemstad, Rochester, New York, är till exempel antalet drop-‐ outs enligt statistiken närmare 65 procent av årskullarna. Det betyder att 65% av alla som börjar på high school aldrig slutför sina studier. Tough använder förmågan att klara universitetsstudier som ett mått på framgång. Det kan man kanske ifrågasätta som framgångsmått, men forskningen är rätt entydig : ju längre utbildning man klarar av, desto ”bättre” liv får de flesta. Statistiken visar också att påfallande många studerande aldrig slutför sina universitetsstudier. Vad gör de som klarar sig hela vägen och når fram till slutexamen trots mängder av hinder? Vad är skillnaden? Skillnad nummer ett är att de som klarar sig ofta har haft en person som de har kunnat knyta an till och som har trott på dem och stöttat dem. I många fall är det någon i familjen, släkten, men det kan likväl vara en lärare som har sett deras potential. "Det behövs bara en", säger Gordon Neufeld, den kanadensiska barnpsykologen som ofta föreläser i Sverige om anknytningsteori. Paul Tough menar att forskningen visar att ju mer stress man utsätts för som barn, desto svårare blir det att fokusera, koncentrera sig och fullfölja olika mål, men en förtroendefull relation kan motverka en del av denna stress. Synnerligen intressant är det när Tough beskriver forskningen kring KIPP-‐ skolorna. KIPP-‐skolor är mycket uppmärksammade friskolor i högriskområden, som genom långa skoldagar (även lördagar) och ett gott samarbete med föräldrarna har lyckats placera en överväldigande majoritet av sina elever i olika högskolor och universitet. Men forskningen har visat att många studerande har hoppat av sina högre studier. Varför, och varför är det trots allt många som har klarat sig bra? Det ville grunderna till KIPP-‐ skolorna förstå och rätta till?
Det visade sig att skillnaden inte handlade om intelligens eller begåvning. Det visade sig att det inte handlade så mycket om betyg eller kognitiva kompetenser. Nej, det handlade om elevernas attityd eller som man kallar det i USA, deras ”character” och ”grit” (närmast geist och "jäklar anamma"). Med andra ord, de elever som klarade sig hela vägen tänkte annorlunda, fattade annorlunda beslut och hade den där extra drivkraften som gjorde att de inte gav upp trots många hinder, svårigheter och stor frustration. Författarens undersökningar visar att det går att träna upp de personliga färdigheter som krävs för att klara motgångar och stora utmaningar. Ett långt kapitel handlar om hur KIPP-‐skolorna har infört schackspel på schemat. Schack användes för att lära eleverna att tänka, fatta beslut, analysera sina beslut, analysera sina brister, tänka långsiktigt, komma igen om man skulle förlora och att utmana sig själv mot dem som är bättre. Den svenska debatten, och mycket av den amerikanska, för all del, handlar nästan uteslutande om elevernas kognitiva och s.k. akademiska färdigheter. Ju mera man kan, desto bättre går det för en. Nej, säger Paul Tough. Kognitiva färdigheter är givetvis bra att ha, men den avgörande faktorn är förmågan att klara hinder och svårigheter. Vi har haft en kunskapsskola i Sverige. Sedan har det blivit en mys-‐och socialskola här. Nu försöker vi vrida tillbaka allt till en kunskapsskola igen. Att ha mysigt låter trevligt. Att kunna mycket låter vettigt, men är hemligheten någonting annat – att få lite motstånd och att lära sig att komma igen, att kämpa, att anstränga sig? Det låter som att det som behövs är kvalitativt bra undervisning med pedagoger som kan få sina elever att anstränga sig litet extra. Detta, plus att de elever som är utsatta för mest stress får möta vuxna som ger emotionellt stöd. ”Jag ser dig. Jag vill dig väl. Nu är det dags att jobba.” Det låter som en bra kombination. Jag vill dock lägga till en sak till – det är att ”jobba” hårt med rätt saker och alltmer utifrån elevens egna valda projekt. Läs gärna Paul Toughs bok. Den är viktig och vänder upp och ner på mycket i den svenska skoldebatten. © John Steinberg, 2013